1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Inledning 6
4 Utvecklingen i Europeiska unionen 8
4.1 Hoten mot de mänskliga rättigheterna, i synnerhet asylrätten från kampen mot terrorismen 9
4.2 Amsterdamfördragets asylprotokoll 10
4.3 Rådsdirektivet den 28 juni 2001 om transportörsansvar 10
4.4 Rådsdirektiv och rambeslut om straff för den som underlättar icke auktoriserad inresa, eller icke auktoriserad vistelse i medlemsstat 11
4.5 Handlingsprogram för att bekämpa illegal invandring 11
4.6 Antagande av en förordning om kriterier för fastställande av vilken stat som är skyldig att pröva en asylansökan 12
4.7 Familjeåterföreningsdirektivet 13
4.8 Förslag till rådsdirektiv om miniminormer för när medborgare och statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd (skyddsgrundsdirektivet) 13
4.9 Förslag till rådsdirektiv om miniminormer för medlemsstaters förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus 14
5 Den svenska utlänningslagstiftningen 14
5.1 Anhöriginvandringen 14
5.2 Uppehållstillstånd efter inresa 15
5.3 Utländska kvinnors stryktålighet – en översyn av 2 kap. 4 § utlänningslagen 15
5.4 Förföljelse på grund av genus eller sexuell läggning 17
5.5 Handläggningstiderna hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden 21
5.6 Visumkrav som medel att utestänga flyktingar från Sverige och EU 21
5.7 Praxis vid besöksvisum 21
5.8 Asylvisum 22
5.9 Förvar 22
5.10 Asylprocessen 23
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett omedelbart stopp för svensk vapenexport till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett svenskt initiativ i FN till en konferens för att påbörja arbetet med ett internationellt fördrag om restriktioner i vapenexport och vapenhandel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka svenska myndigheters respekt för asylrätten och Genèvekonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortsatt tillbakavisande av förslag att lägga asylprövningsförfarandet utanför EU beträffande människor som rest in i EU för att söka asyl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördömande av EU-rådets betraktande av asylrätten som nådegåva och inte en rättighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att asylprotokollet elimineras i det nya fördraget.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om påkallande av nya förhandlingar om direktivet om transportörsansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om påkallande av nya förhandlingar om direktivet och rambeslutet om underlättande av icke auktoriserad inresa eller icke auktoriserad vistelse i medlemsstat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör använda sin vetorätt mot ytterligare repressiva förslag inom området asyl och immigration innan direktiv som syftar till att garantera vissa miniminivåer för skyddsregler och mottagandevillkor antagits.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om initiativ till en översyn av förordningen om fördelningskriterier för ansvaret för asylsökande i syfte att deras eget val skall vara styrande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör påkalla omförhandling av familjeåterföreningsdirektivet för att rättigheterna skall överensstämma med vad Europeiska rådet beslutade i Tammerfors.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör inlägga veto mot förslaget till skyddsgrundsdirektiv om inte flyktingkommissariatets vädjan tillgodoses i direktivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skyddsgrundsdirektivet inte bör antas om det inte omarbetas grundligt för att åstadkomma ett godtagbart skydd för flyktingar och andra skyddsbehövande och som inte strider mot internationella normer om skydd för de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att direktivet om förfarandet för att bevilja och återkalla flyktingstatus måste omarbetas grundligt för att tillgodose de mest fundamentala rättssäkerhetskraven.
Riksdagen begär att regeringen snarast förelägger riksdagen en proposition om mindre restriktiva regler för anhöriginvandringen enligt vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring för att undantag skall kunna göras från huvudregeln om ansökan från utlandet när utlänningen har barn i Sverige, kvinnan i förhållandet väntar barn eller sökanden med all sannolikhet skulle få sin ansökan beviljad enligt vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen snarast förelägger riksdagen förslag om lagändring för att komma till rätta med de fortsatta missförhållandena med avvisningsbeslut av kvinnor som misshandlats eller kränkts under den tvååriga prövotiden enligt vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen under våren 2004 förelägger riksdagen förslag om sådan ändring av utlänningslagen att välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning blir grund för flyktingstatus enligt vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen lägger förslag om sådan ändring av utlänningslagen att den som väntat längre tid än 18 månader på ett lagakraftägande avlägsnandebeslut automatiskt skall beviljas permanent uppehållstillstånd om det inte finns synnerliga skäl som talar däremot.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör verka för att korta ned listan över visumpliktiga länder och för att visumkrav inte används för att stänga ute flyktingar och kortsluta Genèvekonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utfärda tydliga riktlinjer för Migrationsverkets handläggning av ärenden som gäller besöksvisum för att den skall genomsyras av en inställning som grundas på icke-diskriminering och humanism.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att lägga fram förslag om en procedur för utfärdande av asylvisum enligt vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att se över 6 kap. 2 och 4 §§ utlänningslagen utifrån de i motionen angivna utgångspunkterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen under våren 2004 bör lägga fram en proposition till riksdagen om ny instansordning i utlänningsärenden med överförande av dessa ärenden till förvaltningsdomstolarna.
1Yrkandena 1, 2 och 6 hänvisade till UU.
Majoriteten av världens flyktingar har flytt från våld, krig och politiskt förtryck. Den direkta orsaken till att nio av tio fördrivna människor tvingats fly är politiskt förtryck och väpnade konflikter. Dessa konflikter utkämpas till största delen med vapen som tillverkats i de rika industriländerna. Vapenhandeln har där genererat stora vinster för vapenindustrin samtidigt som den orsakar död, förstörelse och massflykt. Även Sverige bidrar mycket aktivt till att människor tvingas fly genom att exportera vapen till länder som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Åren 1998–2000 exporterade Sverige enligt en rapport från Svenska freds- och skiljedomsföreningen krigsmateriel för mer än 2 miljarder kronor till tio stater som gjort sig skyldiga till omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter eller där krig eller inbördeskrig pågår.
Amnesty International publicerade i mars 2003 en rapport med titeln A Catalogue of Failures: G 8 Arms Exports and Human Rights Violations. I rapporten konstateras att kortsiktiga vinstintressen och politiska fördelar styr merparten av den internationella vapenhandeln. G 8-länderna tillåter företagen att engagera sig i hemlig, svagt reglerad internationell handel i vapen, teknologi och utbildning. Under åberopande av ”affärshemligheter ” hindras meningsfull information till lagstiftare, media och allmänhet och undermineras parlamentarisk insyn och offentligt ansvarsutkrävande för handeln. Dessutom har en del G 8-länder tillåtit etablerandet av utländska produktionsenheter under licensavtal utan några klausuler om respekt för mänskliga rättigheter. Detta innebär att G 8-företag tillåts kringgå nationella regler om restriktioner för vapenhandeln genom att etablera produktion i länder med svagare kontroll av vapenexport. Vissa företag i G 8-länderna har varit inblandade i export av säkerhetsutrustning som lätt kan användas för tortyr och misshandel. Det finns t.ex. amerikanska, ryska, franska och tyska företag bland de 230 företag i 35 länder som säljer elektrochockvapen. Det saknas effektiv lagstiftning i G 8-länderna för att förhindra export av sådan utrustning till utländska säkerhetstjänster som är kända för att använda legitim utrustning för att utöva tortyr
Amnesty föreslår att alla regeringar, framför allt de i G 8-länderna, inleder förhandlingar om ett fördrag om global vapenhandel. De fördragsslutande parterna ska enligt Amnestys förslag bl.a. förbinda sig att inte tillåta internationella överföringar av vapen, om de skulle innebära brott mot deras förpliktelser enligt internationell rätt inklusive FN-stadgan, vapenembargon och andra beslut av FN:s säkerhetsråd och internationella fördrag som förbjuder urskillningslösa vapen eller vapen som förorsakar onödigt lidande, om vapnen sannolikt skulle komma att användas i strid med FN-stadgan eller internationell sedvanerätt, särskilt när det gäller hot om våld eller användande av våld i internationella relationer, för att begå allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, för att begå allvarliga brott mot den internationella humanitära rätten i internationella konflikter eller för att begå folkmord eller brott mot mänskligheten.
En utredning som Henrik Westander gjort för Svenska freds- och skiljedomsföreningen visar att Sverige inte står G 8-länderna långt efter när det gäller tvivelaktig export av krigsmateriel. Under perioden 1980–1994 exporterades svensk krigsmateriel till 33 krig eller väpnade konflikter. I 27 fall hade exporten godkänts av regeringen, i sex fall var det fråga om smuggling eller vidareexport. Enligt SIPRI innehade Sverige 14:e plats bland världens största exportörer av vapensystem under perioden 1995–1999.
Regeringen brukar tala om att det är viktigt att anlägga en helhetssyn på flyktingpolitiken och att politiken bör inriktas mer på åtgärder ägnade att förebygga uppkomsten av flyktingströmmar. Eftersom Sverige genom den nuvarande vapenexportpolitiken i hög grad bidrar till att skapa nya flyktingströmmar med åtföljande humanitära katastrofer, är den mest brådskande förändringen av svensk flyktingpolitik ett omedelbart stopp för den svenska vapenexporten till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Även i övrigt bör regelverket för vapenexporten ändras så att Sverige uppfyller de krav Amnesty International ställer i de rekommendationer som berörts ovan.
Sverige bör också i FN ta initiativ till en konferens för att påbörja arbetet med ett internationellt fördrag om restriktioner i vapenexport och vapenhandel i enlighet med det förslag som Amnesty International presenterat. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Konkurrens om diamanter, mineral, olja eller råvaror mellan stater eller företag är en viktig orsak till flera pågående krig, t.ex. i Demokratiska republiken Kongo och Sudan. I det senare fallet har svenska intressen varit involverade genom oljeutvinning som bedrivits av det numera till det kanadensiska bolaget Talisman sålda Lundin Oil. Det är en verksamhet som bidrar till att förlänga och förvärra pågående krig och till folkfördrivning genom nedbränning av byar. Det är viktigt att ha dessa fakta i minnet när ledande politiker i Sverige och andra västländer i högtidliga ordalag talar om vikten av att förebygga uppkomsten av flyktingströmmar.
Konflikter mellan och förföljelse av folkgrupper är vanliga orsaker till att människor drivs på flykt. Men också rent inhemskt förtryck där grundläggande demokratiska rättigheter satts ur spel, ofta med politiska strider och inbördeskrig som följd, befrämjar uppkomsten av flyktingströmmar. De åtgärder som USA och andra västländer vidtagit efter terrorattacken den 11 september 2001 för att förebygga nya terrordåd har inneburit att mänskliga rättigheter allvarligt kränks, i synnerhet i USA och Storbritannien. Ryssland och Kina har tagit detta till förevändning för att ostört genomföra oerhörda övergrepp mot dessa rättigheter i Tjetjenien respektive mot den uiguriska folkgruppen.
Det görs ofta, också bland ledande politiker som borde veta bättre, gällande att flertalet asylsökande inte har några verkliga asylskäl utan att det snarare är fråga om en ekonomisk och social migration, människor söker sig en bättre framtid i Sverige. Men den som hävdar något sådant bör studera närmare från vilka länder de asylsökande kommer. Det kan då konstateras att nästan alla kommer från länder där det antingen pågår krig eller väpnad konflikt eller grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det finns ingen som helst koppling mellan ursprungsländers fattigdom och ett migrationstryck mot Sverige.
Ett annat argument som ofta anförs är att det ju är så få ”riktiga flyktingar” bland dem som söker asyl i Sverige, närmare bestämt var det bara 1,3 % som fick flyktingstatus 2002. Det kan vara intressant att i detta avseende göra en jämförelse med några andra rika industriländer. I Kanada fick 57,8 % flyktingstatus, i USA 34,9 %, i Belgien 18,2 %, i Storbritannien 16,6 % och i Danmark 21,3 %. Det finns inga som helst skäl att tro att de som söker asyl i Sverige generellt åberopar svagare skäl än asylsökande i de uppräknade länderna. Förklaringen är helt enkelt att Sverige i praktiken upphört att tillämpa Genèvekonventionen. Man kan särskilt notera siffran för Danmark, som allmänt betraktas som särskilt flyktingfientligt. Trots det är andelen asylsökande som får flyktingstatus mer än 15 gånger så hög som i Sverige.
Ett lands asylpolitik fungerar som ett lackmustest för dess inställning till försvaret av mänskliga rättigheter. Om inte de människors mänskliga rättigheter respekteras som har minst möjligheter och resurser att föra sin talan kommer senare även andra gruppers rättigheter att erodera. Därför är det av största vikt att stärka svenska myndigheters respekt för asylrätten och Genèvekonventionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I Amsterdamfördraget överfördes flyktingpolitiken från det mellanstatliga samarbetet i tredje pelaren till överstatligheten i första pelaren. Samtidigt beslutades att EU-länderna inom fem år skulle enas om gemensamma miniminivåer. Vänsterpartiet var motståndare och starkt kritiskt till överförandet. Samtidigt garanterades från den svenska regeringen och riksdagen att Sverige även i fortsättningen skulle föra en human och solidarisk flyktingpolitik och att Sverige i EU skulle verka för att en sådan politik skulle föras. Vi har nu haft möjlighet att följa arbetet med harmoniseringen av flyktingpolitiken under de år som den pågått. Vad vi kan se är att EU ägnar sig åt att bygga murarna runt Fort Europa allt högre – istället för att genom mellanstatligt samarbete ta ansvar för de flyktingar som söker skydd undan förföljelse. Istället för att använda sig av den vetorätt som varje regering har, har den svenska regeringen ägnat sig åt till att medverka till att sätta Genèvekonventionen ur spel genom t.ex. transportörsansvaret och genom att acceptera att asylansökningar från EU-medborgare skall anses uppenbart ogrundade. De direktiv som antas inom unionen är minimidirektiv vilket innebär att medlemsstaterna, om de har mer generösa bestämmelser, kan bibehålla dem. Det står också medlemsstaterna fritt att upprätta mer generösa bestämmelser. Denna möjlighet har den svenska regeringen i det stora hela inte utnyttjat.
Vänsterpartiet är fortsatt starkt kritiskt till EU:s flyktingpolitik eftersom den är uppenbart inhuman och mycket restriktiv. Vi är också fortsatt starkt kritiska till regeringens flyktingpolitik. Vi varnade för att ett system med minimiregler skulle innebära en dragning mot en harmonisering nedåt i riktning mot den sämsta tillåtna nivån på rättssäkerhet och behandling. Regeringen påstod motsatsen och att vi hade fel. Idag kan vi – med sorg – konstatera att vi hade rätt och regeringen fel. I följande avsnitt specificerar vi vår kritik både vad gäller det överstatliga samarbetet och den svenska flyktingpolitiken.
De flesta direktivförslag från kommissionen som syftar till att tillförsäkra asylsökande och immigranter minimirättigheter har efter en under åratal utdragen behandling av rådet och dess arbetsgrupper blivit tömda på nästan allt positivt innehåll. Däremot har man snabbt kunnat enas om genomförande av repressiva åtgärder riktade mot flyktingar och invandring från tredje land. Det gäller förstärkta gränskontroller vid EU:s yttre gränser, hårda krav riktade mot de nya medlemsstaterna för att förhindra att flyktingar tar sig in i EU via dessa, steg mot en gemensam gränspolis för EU, hot mot tredje länder för att tvinga dessa att ta emot, inte bara egna medborgare, utan även medborgare i andra stater. Denna utveckling visar med all önskvärd tydlighet det problematiska och olämpliga i att göra asylpolitiken till föremål för överstatliga beslut inom EU. Vänsterpartiets kritik mot EU:s flyktingpolitik grundar sig såväl på den restriktivitet som blivit kännetecknande för innehållet som det faktum att dessa frågor beslutas på överstatlig nivå inom EU.
Storbritanniens premiärminister Tony Blair har gått så långt att han offentligt framfört som ett alternativ att frånträda Genèvekonventionen om detta visar sig vara den enda möjligheten att minska antalet asylsökande. Under våren 2003 har Storbritannien försökt att i EU få stöd för tanken att upprätta mottagningsområden för asylsökande i närheten av ursprungsländerna och dessutom upprätta särskilda transitläger i länder som Albanien, Ryssland och Turkiet. Avsikten är att asylsökande vid ankomsten till Storbritannien utan någon som helst utredning i sak skall sändas till ett s.k. transitläger för att där få sin ansökan prövad. Även FN:s flyktingkommissariat har tyvärr i en missriktad iver att vara flyktingfientliga regeringar till lags lagt fram ett liknande förslag. Expertis på internationell rätt framhöll att en sådan ordning skulle utgöra brott mot internationell rätt i flera avseenden och efter kraftiga protester både från NGO och vissa stater har genomförandet av idéerna åtminstone tillfälligt bromsats upp.
Sverige bör fortsätta att kraftfullt tillbakavisa förslag som i likhet med det brittiska förslaget syftar till att förlägga asylprövningsförfarandet utanför EU beträffande människor som rest in i EU för att söka asyl. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Thessaloniki den 19–20 juni 2003 intas en framträdande plats av ”utvecklandet av en gemensam politik beträffande illegal invandring, yttergränser, återsändande av illegala invandrare och samarbete med tredje länder.” I slutsatserna talas om nödvändigheten av att skapa nya institutionella mekanismer, inklusive det möjliga tillskapandet av en operationell struktur på gemenskapsnivå, för att stärka det operativa samarbetet beträffande förvaltningen av de yttre gränserna. Mycket oroande är det när man i en slutsats talar om vikten av ”mer välordnade och styrda inresor i EU av personer i behov av internationellt skydd”. Det avslöjar en syn på asylrätten inte som en ”rättighet” för den enskilde, utan en nådegåva från regeringarna att utdela i enlighet med politiska konjunkturer och folkliga opinioner. Detta sätt att betrakta asylrätten måste med kraft fördömas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det asylprotokoll som antogs i samband med Amsterdamfördraget och gjordes till en del av fördraget innebär bl.a. att en asylansökan från en medborgare i ett EU-land ska anses vara ”uppenbart ogrundad” samt att EU:s ministerråd omedelbart ska underrättas när en sådan ansökan prövas. FN:s flyktingkommissariat har förklarat att protokollet inte står i överensstämmelse med de förpliktelser som följer av Genèvekonventionen och innebär en otillåten geografisk begränsning av konventionens tillämpningsområde. Migrationsverket har under våren 2003 rapporterat att 12 av EU:s 13 kandidatländer genererar asylsökande till Sverige.
Med tanke på detta och det faktum att det förekommer allvarliga och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna i flera kandidatländer är det en absolut nödvändighet att asylprotokollet elimineras i det nya fördraget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Tyvärr har regeringen under den franska ordförandeskapsperioden godtagit direktivförslaget om ett skärpt transportörsansvar, trots att man skulle haft möjlighet att lägga ett veto mot detta generalangrepp på Genèvekonventionen och asylrätten. Direktivet har både till syfte och effekt att kortsluta rätten till asyl och göra Genèvekonventionen oanvändbar. Det utgör ett grovt angrepp på den mänskliga rättigheten att söka och åtnjuta asyl, som finns upptagen i artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Transportörsansvar innebär i praktiken att myndighetsutövning läggs ut på privata rättssubjekt, vilka självfallet har vinstsyftet som främsta ledstjärna. SAS har i sitt remissvar över departementspromemorian Transportörsansvaret i utlänningslagen (Ds 2001:74), bl.a. yttrat följande:
I och med att SAS har rätt att neka ombordstigning på grund av att inresehandlingarna (inte själva flygbiljetten) inte är i ordning kan passagerarna sägas stå i ett slags beroendeförhållande till transportören. Därför är transportörens kontroll att likställa med myndighetsutövning och därmed i strid med regeringsformen.
Vänsterpartiet delar den uppfattningen.
Transportörsansvaret har också som oundviklig följd att transportföretagen inför rasprofilering av sina passagerarkontroller. Detta är fullständigt oacceptabelt och försvårar en effektiv kamp mot främlingsfientlighet och rasism.
Vänsterpartiet anser att regeringen omedelbart bör påkalla nya förhandlingar om direktivet om transportörsansvar och därvid verka för att alla bestämmelser i direktivet som sätter asylrätten ur spel eller leder till diskriminering grundad på hudfärg eller etniskt ursprung tas bort. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hösten 2002 antogs direktivet och rambeslutet om straff för den som underlättar inresa eller vistelse i medlemsstat och som inte är auktoriserad. I direktivet finns en rätt, men inte en skyldighet, för medlemsstaterna att från straffbarhet undanta den som ”underlättar” inresan eller vistelsen av humanitära skäl. Vänsterpartiet framförde redan förra året i en motion att en sådan ”humanitär klausul” var helt otillräcklig eftersom bevisbördan för att det varit fråga om humanitära motiv läggs på ”underlättaren”. Vidare påpekades i motionen att det var fullständigt orimligt att låta varje medlemsstat avgöra om den humanitära klausulen skulle införas, något som skulle leda till en tävlan om att bygga högre murar mot flyktingarna. Ett år senare är denna farhåga på väg att besannas vad avser Sverige. Anhörigkommittén föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 2002:69) att straffet för att hjälpa en utlänning att olovligen resa in i Sverige ska vara fängelse i två till sex år. Något humanitärt undantag ska inte finnas. Som en fördel med den stränga straffskalan anförs bl.a. att det ger möjlighet till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid brottsutredningarna. Här håller grunden på att läggas för en framtida fängelsepopulation av samvetsfångar i Sverige.
Sverige bör omgående kräva att direktivet och rambeslutet omförhandlas för att eliminera alla inslag som försvårar för dem som är i behov av asyl att ta sig till ett EU-land. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I februari 2002 antog rådet en aktionsplan för att bekämpa illegal invandring. I planen ges högsta prioritet för åtgärder syftande till att täppa igen återstående sprickor i murarna runt ”Fort EU”. Bortsett från en generell hänvisning till internationella åtaganden om att ge skydd, saknas varje tanke på att det finns asylsökande och flyktingar bland dem som gör irreguljära förflyttningar, smugglas eller är utsatta för människohandel. Andra åtgärder som man enats om avser t.ex. riktlinjer för den yttre gränskontrollen och slutande av återtagandeavtal med tredje länder som Ryssland, Marocko, Pakistan, Macao, Sri Lanka och identifiering av nya länder (Kina, Albanien, Turkiet och Algeriet) med vilka sådana avtal borde slutas. Därtill kommer bl.a. rådets slutsatser om åtgärder mot olaglig invandring sjövägen, samarbete med tredje land för att bekämpa olaglig invandring, samarbete med USA kring visering, återtagande, flygplatskontroller etc. och ständiga förändringar och tillägg till Schengenkonventionen. I stort sett allt som EU beslutat om på asyl- och immigrationsområdet, med den europeiska flyktingfonden och direktivet om tillfälligt skydd vid massflykt som undantag, har utgjort byggstenar i projektet ”fästning Europa”.
Regeringen bör använda sin vetorätt mot ytterligare repressiva förslag på detta politikområde innan de direktivförslag som syftar till att garantera vissa miniminivåer för skyddsregler och mottagningsvillkor har antagits. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I februari 2003 antogs den förordning som ersätter Dublinkonventionen. Den innebär att alla grundprinciper i Dublinkonventionen med alla dess stötande och inhumana konsekvenser blir kvar. Huvudregeln om att asylansökan ska göras i det första EU-land den sökande rest in i leder självfallet till att flyktingarna koncentreras till de länder som gränsar mot områden varifrån många flyktingar kommer. Det är länderna i norra delen av EU som påtvingat EU:s medlemmar vid Medelhavet principen för att uppnå en koncentration av flyktingarna i dessa länder och i görligaste mån motverka etnisk mångfald i Nordeuropa. Förordningen motverkar alltså en någorlunda jämn fördelning av flyktingar i olika EU-länder och koncentrar dem till fronstaterna. Det får som självklar logisk konsekvens att dessa som motåtgärd söker göra sina gränser så ogenomträngliga som möjligt. Sverige har här medverkat till att ytterligare en viktig del av ”fästning Europa” kommit på plats.
Den enda rimliga principen för att avgöra vilket land som ska handlägga en asylansökan, är att låta den asylsökande själv fatta beslutet. Det skulle också spara stora belopp för skattebetalarna i EU-länderna eftersom de s.k. Dublinförfrågningarna länderna emellan är synnerligen tidsödande och kostsamma samtidigt som de förlänger handläggningstiderna på ett orimligt sätt.
Den svenska regeringen bör ta initiativ till en översyn av förordningen med syfte att fördelningskriteriet för de asylsökande ska vara dessas egna val. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Familjeåterföreningsdirektivet, i den form det ursprungligen hade när kommissionen lämnade det ifrån sig, var tämligen balanserat och innehöll ett flertal regler som skulle ha inneburit förbättringar för många familjer. Efter ett antal förhandlingsomgångar i rådet och dess arbetsgrupper har så många försämringar gjorts i förslaget att all återförening utöver kärnfamiljen är frivillig för medlemsstaterna. Enligt Immigration Law Practitioners’ Association innehåller förslaget så få rättigheter att det strider mot de principer som fastslogs vid Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999, dvs. att tredjelandsmedborgarnas rättigheter ska göras så lika EU-medborgarnas rättigheter som möjligt.
Regeringen bör snarast i EU ta initiativ till en omförhandling av familjeåterföreningsdirektivet för att nivån på rättigheter ska bringas i överensstämmelse med vad Europeiska rådet beslutade i Tammerfors. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Europeiska rådet fastslog att det är ”vitalt” att detta direktiv liksom det direktiv som handlar om asylförfarandet antas före utgången av 2003.
Skyddsgrundsdirektivet innehöll åtskilligt som skulle förbättra skyddet för asylsökande när det först presenterades av kommissionen. Numera har direktivförslaget efter långa förhandlingar omsorgsfullt rensats på allt som skulle kunna innebära ett förbättrat rättsskydd för flyktingar och andra skyddsbehövande. Det har gått så långt att FN:s flyktingkommissariat i maj gick ut med en offentlig vädjan till det grekiska ordförandeskapet att inte tillåta kärnan i flyktingskyddet urholkas, vilket är fallet i det föreliggande förslaget.
Regeringen bör inlägga veto mot direktivförslaget om flyktingkommissariatets vädjan inte tillgodoses i direktivet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Här är några exempel på innehållet i direktivförslaget: Skrivningen om rätt till flyktingstatus grundad på förföljelse på grund av genus eller sexuell läggning har försvagats intill meningslöshet. Flyktingens familjemedlemmar får inte flyktingstatus. Flyktingar får ges tidsbegränsade uppehållstillstånd på tre år, som kan förnyas. Den som fått subsidiärt skydd får ges ett ettårigt tillstånd och får under ett års tid diskrimineras på arbetsmarknaden till förmån för EU-medborgare. När det gäller ensamkommande flyktingbarn ges inga bindande regler om att syskon ska hållas samman, det ska bara ske ”så långt som möjligt.” Exkludering från flyktingstatus får göras på synnerligen godtyckliga grunder. Om skydd ska ges vid förföljelse från icke statlig förföljare måste det bevisas att staten eller internationella organisationer inte kan ge skydd. Rådet ska ge ledning om internationella organisationer kan anses ge skydd eller inte. Det ska inte gälla någon presumtion mot inre flyktalternativ när staten står för förföljelsen. Definitionen av grunden för subsidiärt skydd har gjorts extremt snäv.
Regeringen bör inte godta skyddsgrundsdirektivet om det inte omarbetas grundligt för att åstadkomma ett godtagbart skydd för flyktingar och andra skyddsbehövande och inte strider mot internationella normer till skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Detta förslag till rådsdirektiv har också rensats på i stort sett allt som skulle kunna bidra till rättssäkerhet i förfarandet. FN:s flyktingkommissariat har också beträffande detta direktiv offentligt uttryckt sin oro över att rättssäkert asylförfarande skulle undergrävas om det antas.
Direktivförslaget betyder bl.a. att förfarandet för att besluta om subsidiärt skydd inte omfattas. Detta är högst olämpligt och i sig en tillräcklig grund för att stoppa direktivet. Rätten för den asylsökande att bli informerad om förfarandet på ett språk han eller hon förstår har strukits. Rätten till personlig intervju har starkt begränsats i förhållande till kommissionens förslag. Kravet att intervjun ska ske på ett språk som den asylsökande förstår har tagits bort. Rätten till juridiskt biträde är oerhört begränsad. Möjligheterna att hålla asylsökande inlåsta i förvar är nästan obegränsade. En asylansökan ska få behandlas som uppenbart ogrundad på nästan vilka grunder som helst, t.ex. att prövningsmyndigheten inte anser att en välgrundad fruktan för förföljelse i enlighet med skyddsgrundsdirektivet föreligger. Detta betyder att i praktiken skulle alla ärenden kunna handläggas som uppenbart ogrundade utan att det kommer i konflikt med direktivet. Rätt saknas att kvarstanna i landet under överklagandeförfarandet. Det är ställt utom varje tvivel att ett genomförande av direktivet skulle leda till systematiska brott mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Regeringen bör inte godta direktivet om förfarandet för att bevilja och återkalla flyktingstatus, om det inte grundligt omarbetas för att tillgodose de mest fundamentala rättssäkerhetskraven. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De regeländringar i utlänningslagen som genomfördes den 1 januari 1997 har, som Vänsterpartiet då förutsade, orsakat många mänskliga tragedier och stort lidande för familjemedlemmar både i Sverige och hemlandet. Mot denna bakgrund lade Anhörigkommittén i februari 2002 fram förslag om mindre restriktiva regler för anhöriginvandringen. Det är helt oacceptabelt att regeringen nu intar en fullständigt passiv hållning i frågan. Det nyligen antagna EU-direktivet om familjeåterförening är bara ett minimidirektiv och hindrar därför inte Sverige från att ha mindre restriktiva regler. Sista-länken-bestämmelsen måste återinföras och möjligheterna för äldre föräldrar att återförenas med vuxna barn förbättras. Det bör dock inte införas några regler om försörjningskrav.
Regeringen bör snarast förelägga riksdagen en proposition om mindre restriktiva regler för anhöriginvandringen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En lagändring beträffande förutsättningarna att bifalla en ansökan om uppehållstillstånd som görs efter inresan, som trädde i kraft 2000, innebar följande: Om utlänningen har stark anknytning till en person bosatt i landet och det inte skäligen kan begäras att utlänningen återvänder till ett annat land för att inge ansökan där, får den bifallas trots att den gjorts efter inresa till Sverige. Avsikten med lagändringen var att öka möjligheterna till bifall på en ansökan gjord efter inresan, men Utlänningsnämnden har tillämpat bestämmelsen så att den tvärtom inneburit minskade möjligheter till bifall.
Det är därför nödvändigt att regeringen lägger fram förslag om lagändring för att undantag från huvudregeln ska kunna göras när utlänningen har barn i Sverige eller kvinnan i förhållandet väntar barn eller sökanden med all sannolikhet skulle få sin ansökan beviljad. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sedan årtionden har många människor upprörts över att utländska kvinnor som misshandlats av sin man under den tvååriga prövotiden för permanent uppehållstillstånd, oftast blivit utvisade från Sverige om de brutit upp från förhållandet. Denna rättstillämpning har fått stötande konsekvenser, t.ex. att många kvinnor sett sig tvingade att stanna kvar i förhållanden trots misshandel från mannens sida, eftersom en utvisning skulle leda till fruktansvärda konsekvenser för dem i hemlandet. Den starka kritiken, bl.a. i riksdagsmotioner och frågor från Vänsterpartiet i riksdagen till det ansvariga statsrådet, ledde till att regeringen i januari 2000 förelade riksdagen en proposition i ämnet. Tyvärr begränsade propositionen skyddet för kvinnan till fall när det varit fråga om våld eller för handlingar som innebär allvarlig kränkning. Vänsterpartiet påpekade i en reservation till utskottsbetänkandet att formuleringen kunde komma att få till följd att för hög grad av våld och allvarlig kränkning kunde komma att accepteras och att myndigheterna medgavs ett alltför stort tolkningsutrymme.
Nu har Utlänningsnämndens första praxisbildande beslut grundade på den nya lagstiftningen kommit. Vänsterpartiets framförda farhågor i samband med lagstiftningsärendet har bekräftats och t.o.m. överträffats. I det ena ärendet fann nämnden att det inte var tillräckliga skäl för fortsatt uppehållstillstånd att mannen kopplat grepp och vridit hennes leder, förgripit sig sexuellt på henne genom att stoppa upp sin hand i hennes slida och dra henne i brösten samt skrikit högt i hennes öra i avsikt att sätta ner hennes hörsel samt att han kontinuerligt förnedrat och skrämt henne bland annat genom att tvinga henne att kyssa hans fötter, genom att förbjuda henne att tala svenska, genom att ge henne tabletter så att hon somnade och genom att tala om för henne att hon endast var hans betjänt.
I det andra fallet fann nämnden det sannolikt att kvinnan våldtagits vid sex tillfällen och utsatts för misshandel och hot vid två tillfällen och att hon lämnat förhållandet huvudsakligen på grund av detta. Men eftersom paret sammanlevt endast från januari till maj samma år fann nämnden att det varit fråga om ”ett helt kortvarigt förhållande” och att det därför i enlighet med uttalanden i propositionen inte kunde ligga till grund för ett fortsatt uppehållstillstånd. De bägge kvinnorna fick dock uppehållstillstånd på en annan grund, nämligen att de på grund av den kulturella situationen i hemlandet skulle bli socialt utstötta. Man kan ställa frågan vilken kultur som präglar Sverige där kvinnor som misshandlats av sina svenska män kastas ur landet. Det är uppenbart att regeringens försök att genom lagändring åstadkomma en rimligare och humanare rättstillämpning fullständigt slagit slint.
Migrationsverket redovisade den 4 juli 2003 ett regeringsuppdrag att redogöra för praxis vid förlängning av uppehållstillstånd då ett förhållande upphört på grund av våld eller kränkning. Migrationsverket kan inte lämna några statistiska uppgifter, men uppskattar att man beviljat fortsatt uppehållstillstånd i 60–70 fall och att man sannolikt givit avslag i ett större antal fall. Hos Utlänningsnämnden har endast 37 överklaganden kunnat identifieras, vilket är anmärkningsvärt eftersom överklagandefrekvensen är nära 100 %. I 13 av ärendena bifölls överklagandet, i resterande 24 fattades avslagsbeslut. Migrationsverket redovisar 5 exempel på beslut i dessa ärenden. I det urvalet har 80 % beviljats fortsatt uppehållstillstånd, med andra ord en synnerligen skev presentation av praxis.
Vänsterpartiet anser att regeringen snarast bör förelägga riksdagen förslag om lagändring för att komma till rätta med de fortsatta missförhållandena med avvisningsbeslut av kvinnor som misshandlats eller kränkts under den tvååriga prövotiden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Från den 1 januari 1997 har i utlänningslagen införts en ny bestämmelse om rätt till skydd för den som ”på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse (3 kap. 3 § 3 utlänningslagen)”. Redan när regeln infördes framförde Vänsterpartiet kritik mot att denna särlösning valdes i Sverige. Vi ansåg att det hade varit en mycket bättre lösning att bredda tolkningen av Genèvekonventionens flyktingbegrepp så att den också innefattar förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. En sådan tolkning, som stöds av FN:s flyktingkommissariat, vinner successivt terräng och är numera etablerad, bl.a. i Kanada, USA, Australien och på Irland.
FN:s flyktingkommissariat har framfört önskemål om att Sverige skulle ansluta sig till dessa föregångsländers sätt att hantera frågan. Ett mer allmänt accepterande av att förföljelse på grund av genus eller homosexualitet omfattas av Genèvekonventionen, skulle göra det möjligt att stärka skyddet för dessa kategorier globalt. En särlösning i den svenska utlänningslagen får snarast negativa effekter genom att understödja en inskränkande tolkning av konventionen.
Under de fem år som gått sedan den nya skyddsbestämmelsen infördes har denna tillämpats ytterst sparsamt och huvudsakligen beträffande kvinnlig könsstympning. Detta skulle möjligen kunna tolkas som att förhållandena i vår omvärld är relativt tillfredsställande på detta område. Tyvärr är det verkliga förhållandet det, att asylsökande kvinnor med mycket starka skyddsbehov i många fall fått avslag på sina asylansökningar. Myndigheterna förefaller sakna tillräckliga kunskaper för att se kvinnors asylskäl. Det kan t.ex. gälla offer för människohandel för sexuell exploatering, s.k. trafficking. Den kanadensiska immigrationsmyndigheten, Immigration and Refugee Board of Canada, visar prov på en helt annat och mycket mer lyhört sätt att handlägga sådana ärenden. Ett exempel på detta är rättsfallet med en thailändsk prostituerad kvinna som befann sig i ett skuldslavförhållande till sin hallick i Thailand. Hon flydde från hallicken och sökte asyl i Kanada. Hon ansågs inte kunna påräkna något effektivt skydd av den thailändska polisen mot sin arbetsgivare och inte heller ha något inre flyktalternativ, varför hon tillerkändes flyktingstatus som tillhörande samhällsgruppen kvinnliga f.d. prostituerade. I Sverige är det praktiskt taget uteslutet att en asylsökande med motsvarande skäl skulle få skydd.
Maria Bexelius har gjort en undersökning av hur kvinnors asylskäl bedömts av Migrationsverket och Utlänningsnämnden: Kvinnor på flykt. En analys av svensk asylpolitik ur ett genusperspektiv 1997–2000. I sammanfattningen (s. 180) sägs, bl.a. att:
Kvinnor som utsatts för och/eller fruktar att utsättas för olika former av genusrelaterad förföljelse kan inte förvänta sig att få skydd i Sverige. Svenska myndigheter tillämpar en mycket restriktiv tolkning av Genèvekonventionens flyktingdefinition, liksom av skyddsbestämmelserna i utlänningslagen, som erbjuder skydd undan förföljelse på grund av kön respektive undan tortyr eller annan omänsklig eller förnedande behandling eller bestraffning. Utifrån fallgranskningen är det näst intill omöjligt att utläsa en tydlig praxis vid genusrelaterad förföljelse. Den praxis som kan skönjas kan formuleras: Genusrelaterad förföljelse kan svårligen, om alls leda till asyl som flykting eller uppehållstillstånd som skyddsbehövande, undantaget risk för kvinnlig könsstympning som medger rätt till uppehållstillstånd som skyddsbehövande enligt 3:3 p. 1 eller p. 3. Humanitära skäl är den vanligaste tillståndsgrunden. Med humanitära skäl åsyftas i de flesta fall psykisk ohälsa, asylskälen lämnas normalt därhän. – – – Resultatet indikerar även att kvinnor som åberopar genusrelaterad förföljelse, inte kan förvänta sig en rättssäker asylprocess, med visst undantag för kvinnor som fruktar kvinnlig könsstympning.
Vad Maria Bexelius kunnat konstatera vid sin undersökning bekräftas t.ex. av många juridiska ombud som företräder kvinnor som söker asyl. Myndigheterna negligerar exempelvis risk för stening som åberopas av iranska kvinnor anklagade för sexuella förbindelser utanför äktenskapet. Män har anmärkningsvärt mycket lättare att bli trodda när de hävdar att deras f.d. hustru eller sambo ljuger när hon hävdar att han misshandlat henne, än när de åberopar egna asylskäl.
I en artikel i International Journal of Refugee Law, 1998 nr 4, riktar två rättsvetenskapliga forskare, Kristina Folkelius och Gregor Noll, stark kritik mot 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen. De påpekar att den faktor som ytterst orsakar förföljelsen inte är offrets kön eller genus. Det är i stället förövarens ideologi som bestämmer att människor som avviker från sin tilldelade genusroll ska förföljas. Kvinnor som fruktar förföljelse på grund av att de överskridit sociala normer förföljs inte på grund av att de är kvinnor utan på grund av att de vägrar vara ”riktiga” kvinnor. Kvinnor våldtas inte enbart därför att de är kvinnor. De våldtas för att man vill fastslå eller återupprätta deras sociala underordning.
Att tala om förföljelse på grund av kön leder fel, det döljer att kön och genus som samhällsfenomen är sammanflätade med politiska och religiösa åsikter. Man borde hellre tala om förföljelsemetoder som är knutna till kön eller genus. Utlänningslagen använder terminologin förföljelse på grund av kön, numera är termen genus (gender) den som föredras internationellt eftersom kön kan leda till en inskränkt biologisk tolkning.
Även om förföljelsemetoden är köns- eller genusrelaterad är orsaken till förföljelsen många gånger någon av de grunder som anges i Genèvekonventionen. Om en kvinna protesterar mot diskriminering av kvinnor, eller vägrar följa sociala normer i samhället för hur kvinnor ska uppföra sig, kan detta anses som uttryck för en politisk åsikt som kan leda till sådan förföljelse som anges i Genèvekonventionen. Om beslutsfattarna i asylärenden är medvetna om genusfrågans betydelse, kommer flyktingbegreppet i Genèvekonventionen att tillämpas på ett sätt som inte diskriminerar kvinnor, och många fler kommer att erkännas som konventionsflyktingar.
I åtskilliga andra fall bör det vara möjligt att bereda asylsökande kvinnor skydd med stöd av 3 kap. 3 § 1 utlänningslagen, t.ex. när det gäller välgrundad fruktan för att straffas med döden eller kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Den bestämmelsen i utlänningslagen utgör en implementering i svensk rätt av artikel 3 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och artikel 3 i FN-konventionen mot tortyr.
Den särskilda skyddsbestämmelsen för dem som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller homosexualitet får som naturlig konsekvens att dessa grupper i första hand inordnas under denna särbestämmelse, i stället för att ges skydd genom en genusmedveten tolkning av Genèvekonventionen eller skyddsbestämmelsen mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. De senare bestämmelserna har ju en internationell förankring genom att de har sin grund i konventioner om mänskliga rättigheter.
Den som erkänts som flykting enligt Genèvekonventionen har en i flera avseenden förmånligare ställning än den som beviljats skydd med stöd av andra bestämmelser i utlänningslagen. Det gäller rätten till familjeåterförening enligt Dublinkonventionen, krav på kortare hemvisttid i Sverige som villkor för förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation och rätt till resedokument enligt Genèvekonventionen. Skyddsregeln i 3 kap. 3 § 1 utlänningslagen mot avvisning vid risk för tortyr m.m., är absolut, dvs. kan inte genombrytas ens om den skyddssökande genom synnerligen grovt brott visat att det är förenat med allvarlig fara för ordning och säkerhet att låta vederbörande stanna i Sverige. Detta starka skydd mot avvisning saknar den som beviljats skydd med stöd av bestämmelsen i 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen.
Att placera förföljda kvinnor i en särskild skyddskategori där skyddet och förmånerna är sämre än de regler enligt vilka förföljda män i allmänhet beviljas skydd utgör en faktisk diskriminering av kvinnor. Detta är förbjudet enligt flera internationella instrument som Sverige anslutit sig till, nämligen artikel 2 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 26 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och artikel 1 i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Den sistnämnda artikeln lyder:
I denna konvention avser uttrycket ”diskriminering av kvinnor” varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga området eller på något annat område för kvinnor, oberoende av civilstånd och med jämställdheten mellan män och kvinnor som grund, eller åtnjutande eller utövandet av dessa rättigheter och friheter.
I utlänningslagen 3 kap. 3 § 3 görs en åtskillnad på grund av kön som begränsar erkännandet och åtnjutandet av mänskliga rättigheter för kvinnor, i detta fall asylrätten som framgår av det som anförts tidigare. Sverige bryter härigenom mot artikel 2 a i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, eftersom man åtagit sig att ”avskaffa diskriminering av kvinnor och säkerställa att denna princip genomförs i praktiken genom författningar och andra lämpliga medel”. Sverige har därför en skyldighet att i enlighet med artikel 2 f i samma konvention ”vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att ändra eller upphäva gällande lagar och förordningar, sedvänjor och bruk som innebär diskriminering av kvinnor”. Det innebär således att Sverige är förpliktat att upphäva 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen och i stället ge skydd enligt Genèvekonventionen eller bestämmelsen om skydd vid risk för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling.
Ett motsvarande resonemang kan föras beträffande homosexualitet, då även fruktan för förföljelse på denna grund bör leda till skydd antingen enligt Genèvekonventionen – vilket redan sker i flera länder – eller åtminstone skydd enligt 3 kap. 3 § 1 utlänningslagen. Många länder, t.ex. USA, Kanada, Nederländerna, Norge, Danmark, Irland, Finland, Australien, Tyskland och Nya Zeeland ger redan skydd enligt Genèvekonventionen åt den som riskerar förföljelse på grund av homosexualitet.
Såvitt känt har den särskilda bestämmelsen i utlänningslagen om skydd med anledning av fruktan för förföljelse på grund av homosexualitet aldrig tillämpats. De som inte avvisats har fått stanna av humanitära skäl.
Det är orimligt att den som riskerar förföljelse på grund av sin homosexualitet ska ha ett sämre skydd, eller ges sämre rättslig ställning än den som riskerar förföljelse på grund av sin politiska eller religiösa uppfattning. Utlänningslagen bör snarast ändras så att homosexuella asylsökande som hyser välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin homosexualitet ska kunna få flyktingstatus i Sverige.
För närvarande bryter Migrationsverket och Utlänningsnämnden systematiskt mot utlänningslagen när man beslutar om att avvisa asylsökande iranier som fruktar förföljelse i hemlandet på grund av sin homosexualitet. De som ändå till slut får uppehållstillstånd beviljas detta på felaktig rättslig grund; humanitära skäl. I tillämpad praxis utgår myndigheterna från att den som är homosexuell kan dölja detta i Iran och på så sätt undgå förföljelse. Detta sätt att resonera är både orimligt och strider mot gällande rätt. Det är lika oacceptabelt som att föreslå att någon ska förneka sin politiska eller religiösa uppfattning. Den nuvarande rättstillämpningen avslöjar både okunnighet och fördomsfulla attityder till homosexuella hos de ansvariga myndigheterna.
Regeringen beslutade den 11 april 2002 att en särskild utredare ska föreslå de författningsändringar som är nödvändiga för att personer som känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning ska kunna betraktas som flyktingar enligt 1951 års Genèvekonvention. Tyvärr har regeringen försenat utredningen med över ett år genom sin underlåtenhet att utse en utredare. Härigenom har man dessvärre försuttit ett utmärkt tillfälle att gå före och ge EU en god förebild för hur frågan om flyktingstatus vid förföljelse på grund av genus eller sexuell läggning ska regleras i rådets direktiv om miniminormer för när medborgare i tredje land eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd.
Regeringen bör efter sedvanlig remissbehandling återkomma till riksdagen under våren 2004 med förslag om sådan ändring av utlänningslagen att välgrundad fruktan för förföljelse på grund genus eller sexuell läggning blir grund för flyktingstatus. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Handläggningstiderna i avlägsnandeärenden hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden uppgår i genomsnitt till närmare ett år hos vardera instans. Detta förhållande är fullständigt oacceptabelt, dels på grund av de skador som det orsakar de människor vilka tvingas vänta i oro och sysslolöshet i flera år, dels på grund av de stora kostnader som blir följden i Migrationsverkets mottagningsverksamhet. Under de senaste 20 åren har detta problem oavbrutet diskuterats, och otaliga åtgärder har vidtagits för att förkorta handläggningstiderna, dock alltid utan något synligt resultat.
Vänsterpartiet anser att det nu är hög tid att lösa problemet genom tvingande lagstiftning. Den som väntat längre tid än 18 månader på ett lagakraftägande avlägsnandebeslut ska automatiskt beviljas permanent uppehållstillstånd om det inte finns synnerliga skäl som talar däremot. Riksdagen bör begära förslag hos regeringen om sådan ändring av utlänningslagen.
Visumkrav riktade mot länder där det pågår krig eller omfattande kränkningar mot mänskliga rättigheter är en viktig del av EU:s utestängningspolitik mot flyktingar och andra skyddsbehövande.
Regeringen bör inom EU verka för att korta ner listan över visumpliktiga länder och för att visumkrav inte används för att stänga ute flyktingar och kortsluta Genèvekonventionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den praxis som Migrationsverket tillämpar beträffande besöksvisum innebär en betydligt restriktivare hållning mot sökande från länder, från vilka det tidigare varit vanligt med s.k. avhopp. Det är dock orimligt att straffa helt andra människor på grund av att landsmän, som beviljats besöksvisum, utnyttjat sin mänskliga rättighet att söka asyl. Det är i själva verket ett indirekt angrepp på asylrätten. Det bidrar dessutom till att ge Sverige dåligt rykte internationellt när internationella gäster hindras från att delta i vetenskapliga eller andra sammankomster som arrangeras i Sverige. I förlängningen kan Sverige komma att få svårigheter att få stå som värd för den typen av arrangemang.
Regeringen bör utfärda tydliga riktlinjer för Migrationsverkets handläggning av ärenden som gäller besöksvisum för att den ska genomsyras av en inställning som grundas på icke-diskriminering och humanitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
EU-ländernas regeringar har under ett antal år både unilateralt och inom ramen för EU-samarbetet strävat efter att konstruera mekanismer för att utestänga asylsökande från EU-territoriet. Resultatet har blivit att det är i det närmaste omöjligt att ta sig till EU för att söka asyl för den som inte har möjlighet att få fram betydande penningsummor till människosmugglare. Därför har alltfler börjat diskutera möjligheten att beskickningar får utfärda visum till skyddsbehövande antingen när dessa befinner sig i hemlandet eller i tredje land.
Flera stater, både EU-medlemmar och andra, har redan infört olika varianter av denna möjlighet. Gregor Noll har tillsammans med Jessica Fagerlund vid det danska centret för mänskliga rättigheter gjort en studie i detta ämne för Europeiska kommissionen som publicerades i april 2002. De menar att de sex EU-länder som redan tillämpar systemet bör utveckla det ytterligare och delge övriga medlemsstater och forskare information om hur det fungerar. De föreslår också att de övriga medlemsstaterna inför liknande system, som dock endast kan och får utgöra ett komplement till det traditionella sättet att söka asyl.
Det finns flera svåra praktiska problem med asylvisum. Några sådana är t.ex. avsaknad av en svensk ambassad i flyktingens hemland, risker för den asylsökande att besöka ambassaden, som ofta kan stå under bevakning, problem med sekretessen gentemot lokalanställd personal vid ambassaden, rädsla att berätta om sina asylskäl medan man finns kvar i sitt hemland, svårigheter att skaffa medicinsk bevisning om eventuella tortyrskador, frånvaro av möjlighet till advokathjälp m.m.
Regeringen bör tillsätta en utredning med uppgift att lägga fram förslag om en procedur för utfärdande av asylvisum. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Att beröva en människa friheten är en ur integritetssynpunkt oerhört ingripande åtgärd som alltid måste vara grundad på preciserade och väl avgränsade förutsättningar och vara den absolut sista utvägen. Frihetsberövandet blir givetvis ännu mer traumatiskt för den som flytt från sitt land för att söka en fristad i ett främmande land. Utifrån dessa utgångspunkter kan inte den nuvarande regleringen i utlänningslagen av förutsättningarna för förvar godtas. De är nämligen mycket vaga och ger stort utrymme för godtycke från tillämpande myndigheter. Det kan heller inte vara acceptabelt att det inte finns någon tidsbegränsning av förvar om det föreligger synnerliga skäl.
Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppgift att se över utlänningslagen 6 kap. 2 och 4 §§ utifrån de tidigare angivna utgångspunkterna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är nödvändigt att det vid behov förordnas offentligt biträde i s.k. Dublinärenden, något som praktiskt taget aldrig sker. De alltmer stegrade beviskraven i asylärendena har som konsekvens bl.a. fått att alltfler asylsökande behöver psykiatrisk vård. Landstingsförbundet skriver i en uppföljning av vården för asylsökande att situationen riskerar att bli ohållbar. I Jönköpings län har t.ex. samtliga psykiatriska kliniker i ett gemensamt brev till landstingsledningen begärt att få slippa ta emot asylsökande patienter. De senaste åren har antalet asylsökande som söker psykiatrisk vård ökat dramatiskt och i dag utgör var fjärde intagen patient i psykvården i Jönköpings län en asylsökande. Detta visar att det finns ett grundläggande och oerhört allvarligt systemfel i den nuvarande handläggningen av asylärenden. Migrationsverket och Utlänningsnämnden använder sig av språktester som av vetenskaplig expertis utdömts som humbug, för att fastställa vilket land en asylsökande kommer ifrån. Nya Zeelands högsta instans i asylärenden har nyligen fullkomligt dömt ut en s.k. språkanalys gjord av ett av de företag Migrationsverket brukar anlita. Förmågan hos beslutsfattarna hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden att ”se” kvinnors och homosexuellas flyktingskäl är generellt utomordentligt dålig. Enligt solklara förarbetsuttalanden till utlänningslagen är självmordsrisk ett tillräckligt skäl för beviljande av uppehållstillstånd av humanitära skäl. Utlänningsnämnden vägrar dock konsekvent att tillämpa gällande lag i denna fråga. Först har man hittat på olika tilläggskrav, bl.a. krav på misslyckade tjänliga försök, krav på koppling till psykisk sjukdom eller allvarlig psykisk störning osv. Nu har man nått den punkt där inte ens den som uppfyller Utlänningsnämndens egenhändigt påhittade tilläggskrav får uppehållstillstånd.
Det är nödvändigt att regeringen snabbt lägger fram förslag till riksdagen om ny instansordning i utlänningsärenden med överförande av dessa ärenden till förvaltningsdomstolarna så snart utredningen för översyn av vissa regler i utlänningslagen har slutförts. Regeringen bör lägga fram en proposition om detta till riksdagen under våren 2004. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 26 september 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Kalle Larsson (v) |