Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en amnesti för de flyktingar som vistats i landet 18 månader eller längre.
I Sverige är det bara knappt en procent (1%) som får asyl enligt Genèvekonventionen i första instans, det vill säga hos Migrationsverket. Ändringsfrekvensen hos överklagansmyndigheten Utlänningsnämnden är låg. Vanligtvis är det färre än 500 personer per år som får asyl och denna siffra är således bland de absolut lägsta inom EU där bifallsprocenten i första instans brukar ligga på runt tio till trettio procent (10–30%). I det med rätta hårt kritiserade Danmark kan man ändå konstatera att bifallsfrekvensen för asylfall i första instans 2001 låg på 22 procent.
En av de största anledningarna till att människor i Sverige inte får asyl är den oerhört långsamma asylprocessen som gjort att man under särskilt 2001 och 2002 fått vänta lång tid innan den grundläggande asylutredningen över huvud taget kan igångsättas. Dessbättre har Migrationsverket under detta år snabbat upp handläggningen av nya ansökningar, men direktavvisningarna har under samma tid ökat markant, vilket vi beklagar.
Det ligger i sakens natur att om man inte får klargöra och berätta om sina asylskäl förrän det gått ett eller flera år minskar möjligheterna väsentligt för flyktingen att styrka sina asylskäl. Ändrade förhållanden kan dessutom göra asylskälen mindre begripliga.
Vi finner det orimligt att den asylsökande skall drabbas av att beslutsfattande svenska myndigheter inte lever upp till de rättssäkerhetskrav som man kan ställa på dem. En konsekvens av detta borde därför vara att man under en begränsad tid på cirka tre månader erbjuder alla asylsökande som befinner sig i asylsprocessen eller har genomgått asylprocessen och varit 18 eller fler månader i landet ett permanent uppehållstillstånd. Detta bör alltså gälla oavsett om man är gömd eller ej.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Gustav Fridolin (mp) |
|
|
Anne-Marie Ekström (fp) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Annika Qarlsson (c) |