Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta utreda risker och konsekvenser som följer med privatiserade försäkringar samt inom ramen för denna utredning föreslå åtgärder till förbättringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU verka för att den nationella beslutanderätten på det sociala området bevaras.1
1Yrkande 2 hänvisat till KU.
Det offentliga trygghetssystem som vi har i Sverige skall säkerställa att individerna har tillräckliga ekonomiska resurser oavsett livssituation. Den viktigaste delen av socialpolitiken är socialförsäkringen, där det finns såväl generella som inkomstprövade bidrag. Försäkringarna kan också delas in i de som har sin grund i bosättningen och de som har sin grund i arbete.
Vad som egentligen avses med ”tillräckliga ekonomiska resurser” är givetvis en mångfacetterad värderingsfråga, men avgörande för systemens legitimitet. En absolut lägsta jämförelsenivå utgörs av ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd jämlikt socialtjänstlagen som kan sägas vara det yttersta ekonomiska skyddet. Konstruktionen av socialförsäkringssystemet bygger på viktiga principer som arbetslinjen, inkomstbortfallsprincipen och principen att de omfattar alla individer. Det är viktiga principer som skiljer vårt system från andra system som bygger på grundtrygghet för främst människor med små ekonomiska resurser. Det svenska socialförsäkringssystemet bygger på en tilltro till och beslutsamhet att uppnå full sysselsättning på arbetsmarknaden.
Det ekonomiska offentliga trygghetssystemet är ett av våra redskap för att utjämna klass- och könsskillnader samt att fördela resurser över livet. Ekonomiska resurser skall komma alla invånare till del som en rättighet – inte som välgörenhet. För kvinnor innebär det att de slipper vara ekonomiskt beroende av enskilda män. För arbetstagare leder systemet till en mildrad beroendeställning gentemot enskilda arbetsgivare. Det ekonomiska trygghetssystemet kan på så sätt mildra marknadskrafternas och familjelivets ibland orimliga snedfördelning av förmåner och belastningar. Detta förstärks ytterligare av att välfärdstjänster av god kvalitet och till låg eller ingen kostnad kan erbjudas alla invånare. Dessa olika delar är fristående men kommunicerande kärl och är grundläggande för den generella välfärdspolitiken.
Det offentliga välfärdssystemet är så konstruerat att det bidrar till en solidarisk omfördelning av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män, mellan lågavlönade och högavlönade och mellan olika perioder i individernas liv. Den omfördelningen sker genom skatter och avgifter och konstruktionerna varierar mellan olika delar av socialförsäkringen och de socialpolitiska förmånerna. Denna strävan efter solidarisk omfördelning är utomordentligt viktig i ett samhälle som på allvar strävar efter att minimera klass- och könsskillnader.
I jämställdhetsbilagan till höstbudgeten 2003 (Bp 2003/04:1 Bilaga 4) redovisas hur kvinnors sämre ekonomiska ställning i relation till mäns gör kvinnor mer beroende av socialförsäkringarna, och påverkar inkomsterna i pensionen. Det offentliga välfärdssystemets konstruktion kompenserar dock för bristande jämställdhet vad gäller betalt och obetalt arbete. Skillnaderna i ekonomiska förutsättningar mellan könen jämnas alltså ut något genom socialförsäkringarna vilket ger ett feministiskt argument till värnandet om de offentliga systemen.
Det ekonomiska trygghetssystemet är inte bara nödvändigt för mottagarens och dennes familjs välfärd, utan stödet har också betydelse för hela samhällsekonomins funktion och alla medborgares välfärd. Det typiska för det ekonomiska trygghetssystemet är att många individers riskpremier samlas ihop genom skatte- och avgiftssystem, för att sedan kunna finansiera ersättningar till individer vid situationer som inte drabbar alla lika och samtidigt. Stabila offentliga ekonomiska välfärdssystem skapar trygga människor, som på ett bra sätt kan tillvarata sina livsmöjligheter. Genom att föra en politik för lönearbete åt alla och ta hjälp av det ekonomiska trygghetssystemet skapar vi ett mer rättvist och solidariskt samhälle.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att värna den svenska välfärdsmodellen. Vi måste stå emot de förändringstrender som kommer och går, utan att för den skull blunda för de brister som finns inom dagens system. Vi är övertygade om att dessa brister kan hanteras och vid behov reformeras inom ramen för den offentliga välfärdspolitiken.
Det finns enligt vår mening utvecklingstendenser som på olika sätt kan hota legitimiteten och de grundläggande principerna för det offentliga socialförsäkringssystemet. Sedan ett antal år tillbaka växer marknaden och inslagen av privata försäkringar på socialpolitikens område. Som exempel kan nämnas den snabbt växande andelen privata sjukvårdsförsäkringar. Beräkningar visar att det i dag tecknats 170 000 sjukförsäkringar och att ökningstakten är fortsatt hög. Ofta är dessa försäkringar knutna till anställningen för vissa personalkategorier. Det finns enligt vår mening stora risker förknippade med denna ökning av privata sjukvårdsförsäkringar. Förutom att det kan bidra till gräddfiler i vården och åsidosättande av den beslutade prioriteringsordningen där, så sker en uppluckring av förtroende och legitimitet för det offentliga socialförsäkringssystemet som kan vara förödande på sikt.
Alltfler föräldrar tecknar nu också privata försäkringar till sina barn. Enligt vad Vänsterpartiet erfar ställer försäkringsbolagen ofta krav på att få tillgång till patientjournaler och då speciellt journaler från barnavårdscentralen. Detta för att kunna utesluta alternativt höja premierna för barn som riskerar höga sjukvårdskostnader.
Det finns också andra mer kollektiva former av privata sjukförsäkringar. I våras presenterade Svenskt Näringsliv ett förslag om att parterna själva skall ta över ansvaret för sjukförsäkringen genom en avtalad försäkringslösning för alla anställda. Orsaken var bl.a. ogillandet av det utökade kostnadsansvar som den tredje sjuklöneveckan inneburit för arbetsgivarna. Svenskt Näringsliv hotade i detta sammanhang också med att säga upp alla kollektivavtal som reglerar sjukersättningen utöver statens ansvar. Både LO och Privattjänstemannakartellen (PTK) har visat sig öppna för samtal om sådana avtalsförsäkringar. Samtal om att komma till rätta med den stora ohälsoproblematiken är naturligtvis alldeles nödvändiga, men det är också nödvändigt att peka på riskerna i att rucka på grunden för socialförsäkringssystemen.
Vänsterpartiet ser definitivt att det är stor risk att nuvarande grunder för socialförsäkringssystemen bryts sönder om betydande system med avtalsförsäkringar införs. Det riskerar i allra högsta grad att kraftigt fördjupa klass- och könsskillnader i landet. Ohälsoproblematiken är redan en av de största orättvisorna i Sverige och är starkt kopplad till den sneda fördelning av makt och resurser som präglar vårt samhälle.
Det har från regeringshåll framkommit idéer om att låta den privata trafikförsäkringen ta över den allmänna sjukförsäkringens åtagande i de fall där trafikskador har genererat kostnaden. Bland annat utifrån ett klassperspektiv skulle detta vara en mycket beklaglig utveckling. Människor som har kroppsarbete skulle relativt sett dra på sig mycket högre försäkringskostnader än andra eftersom deras livräntor måste träda in så mycket oftare. Kroppsarbetare har helt enkelt svårare att komma tillbaka i arbete efter svåra olyckor. Detta medför att ett försäkringsbolag som har en stor andel försäkrade från LO-kollektivet skulle drabbas hårdast med relativt sett kraftiga premiehöjningar som följd. Det är vidare inte alls otänkbart att vissa geografiska snedbelastningar också skulle kunna uppstå i och med en sådan utveckling. En vidare konsekvens av detta är den turbulens inom försäkringsbranschen som skulle uppstå. Vissa försäkringsbolag skulle riskera att slås ut.
Samma ojämlika fenomen går att finna inom AFA Trygghetsförsäkring, där skadekostnaderna för trygghetsförsäkring vid arbetsskada inom PTK-kollektivet är en tiondel av dem för arbetare inom privata sektorn, trots likvärdiga lönenivåer.
Retoriken handlar om att öka riskmedvetandet med direkta individuella kopplingar till försäkringskostnaden. Men att på detta sätt privatisera sjukförsäkringen via trafikförsäkringen skulle vara ett sätta att bryta upp en första bit mark för att sedan kunna följa efter med andra speciallösningar för vissa grupper försäkringstagare. Det är inte otänkbart att andra riskgrupper som rökare, diabetiker och andra ”osunda” livsföringsgrunder snart skulle komma att inrymmas i sådana lösningar.
En ökad privatisering urholkar jämlikheten i de sociala trygghetssystemen. Vänsterpartiet vill understryka att riskerna med en sådan utveckling kommer att slå mot vissa grupper mer än andra. Det är därför oerhört viktigt att värna den generella karaktären i försäkringssystemen.
För Vänsterpartiet är det otänkbart att vi överger det nuvarande offentliga socialförsäkringssystemet till förmån för privata försäkringar för dem som har råd och som godkänns av försäkringsbolagen. Förespråkarna för mer privatiserade system brukar hänvisa till att individen skall påverka genom sin makt som kund. Detta är synnerligen tveksamt eftersom maktbalansen mellan ett privat försäkringsbolag och individen i de flesta fall torde utfalla tydligt till försäkringsbolagets fördel. Även om det i dagens system med rätta kan ifrågasättas om alla individer alltid har samma möjlighet att göra sin politiska och medborgerliga röst hörd, så ger det politiska systemet åtminstone en bättre påverkansmöjlighet för en försäkrad än ett privatiserat alternativ.
Ett exempel på marknadens misslyckande gällande att erbjuda individen trygghet, liksom dess brist på rättvisa, är funktionshindrades begränsade möjlighet att ta privata sjukförsäkringar. Försäkringsbolagen anser att det skulle innebära en alltför stor risk för att de skall tvingas betala ut ersättning. I den allmänna försäkringen delar istället alla solidariskt på kostnaden och därmed på riskerna.
Ofta framförs det att ökad privatisering leder till ökad valfrihet. Valfriheten i ett privatiserat system är dock godtyckligt beroende av en persons fysik, ställning på arbetsmarknaden och kön. Det förefaller tveksamt om något försäkringsbolag skulle erbjuda en kvinna i fertil ålder något skydd mot inkomstbortfall i samband med föräldraledighet.
Den privata försäkringsdjungel som snabbt skulle växa sig tät kring människors privata sfär kan med omöjlighet göras rättvis vad gäller utbud och tillgänglighet i den omfattning som ett offentligt försäkringssystem kan. Ett annat övergripande skäl för att upprätthålla ett generöst offentligt ekonomiskt trygghetssystem är att det helt enkelt är dyrt för individen med privata lösningar. Varje försäkringsbolag måste upprätta sin egen administration och betydligt mer resurser tas i bruk för administration, marknadsföring och vinst än inom ett offentligt system.
Vänsterpartiet anser med hänvisning till ovanstående att det är alldeles nödvändigt att regeringen låter utreda och belysa riskerna och konsekvenserna för vårt offentliga socialförsäkringssystem med en fortsatt framväxt av olika typer av privatiserade försäkringar på socialpolitikens område. En sådan utredning bör också innefatta förslag till och konsekvenser av åtgärder ägnade åt att förbättra de offentliga socialförsäkringarna vad avser ersättningsnivåer, tak, fler steg i sjukpenningen och andra tänkbara åtgärder så att intresset för privata försäkringar på det socialpolitiska området minskar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt det gällande grundfördraget i EU är de sociala frågorna en nationell angelägenhet. Varje medlemsstat ansvarar härmed själv för att utforma och finansiera det egna sociala trygghetssystemet. I det förslag till ny konstitution som EU:s framtidskonvent tagit fram anges att EU kan ta sig kompetens på de områden man önskar. Vänsterpartiet menar att det här döljer sig allvarliga risker för det offentliga trygghetssystemet i Sverige.
Den nationella beslutanderätten om de sociala frågorna värnas alltså i teorin, men i praktiken pågår en harmonisering på området. Denna harmonisering drivs på av EMU-projektet och döljs i vaga formuleringar i officiella dokument. Ett inträde i EMU:s tredje steg hade inneburit att frågor om den sociala tryggheten i allt större utsträckning hade blivit en gemensam fråga för medlemsstaterna.
I och med Nicefördraget slog Europeiska rådet fast en s.k. europeisk social modell. Rådet har vidare gett medlemsstaterna generella riktlinjer om att offentlig sektor skall privatiseras, vilket bl.a. innebär att försäkringarna i större utsträckning skall betalas av människorna själva.
Vänsterpartiet har givetvis ingenting emot informations- och erfarenhetsutbyte mellan olika länder inom något politikområde. Däremot ser vi en uppenbar risk att EU-samarbetet kommer att medföra en ökad privatisering av socialförsäkringarna, vilket i sin tur riskerar att hota det generella välfärdssystemet i Sverige. Regeringen bör därför inom EU offensivt verka för att den nationella beslutanderätten på det sociala området bevaras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Rolf Olsson (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Kalle Larsson (v) |
Elina Linna (v) |
|
Gunilla Wahlén (v) |