Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkra stödet till arbetet mot rasism och nazism.
I fjol satte regeringen av 2,4 miljoner kronor i stöd till verksamheter som stöder personer som vill lämna olika rasistiska organisationer. Samma summa föreslås för år 2004, trots att problemen inte minskat. Tvärtom. Villkoret är dessutom att kommunerna skall finansiera verksamheten med lika stor del. För Exit i Stockholm, en av dessa verksamheter, sänks dessutom anslaget med 200 000 kr.
I landet finns ett par organisationer som hjälper ungdomar att hoppa av rasistiska och nazistiska rörelser. Dit ringer förtvivlade föräldrar, oroliga lärare och socialsekreterare som inte vet vad de skall ta sig till med sina hånfulla, hatiska och aggressiva ungdomar.
Vi vet att Sverige är något av nav för produktion av s k Vit Makt-musik och skriftlig rasistisk propaganda. Nationell Ungdom och NSF (Nationalsocialistisk Front) har i dag gott fäste på åtskilliga av landets skolor och i många välmående svenska områden. Inte sällan därför att unga grabbar blivit rånade och hotade av invandrargäng, men inte vågat anmäla brotten och ensamma fått bära sin frustration som ibland övergått i hat. Vuxenvärlden har slätat över och när sedan vreden kanaliserats till olika ”politiska” rörelser, återigen slätat över och inte tagit ungdomarnas rasistiska symboler och idéer på allvar. Detta är ett allvarligt misstag.
I dag ser de tvättäkta rasisterna ut som de flesta av oss ”andra”. Att uppträda ”civil” är numer en medveten strategi. De är välklädda, nyktra och pålästa. På sätt och vis är de därför också farligare än de skrålande horder av svartklädda, kängskodda och våldsamma unga män som skrämde vettet ur såväl svenskar som invandrare under 1980- och 90-talen.
Personer som i dag är verksamma inom ”avhopparjourerna” konstaterar att målgruppen rasister och nazister blivit yngre, många är inte äldre än 14–15 år, och att de flesta har omfattande psykosociala problem. Den som blir nazist i Sverige mår inte bra, det säger sig självt. Men i gänget får man kompisar, skydd, gemenskap, blir någon. Det finns en väldig aggression bland dessa unga killar som får sitt utlopp i hatet. Det blir en kick att få hata. Ideologin kommer senare – om inte det goda samhället hinner fånga upp dem före dess.
Redan när regeringen tidigare år beviljade pengar, bl.a. till Exit i Stockholm, fanns det en inbakad förväntan på samarbete med kommunerna. I några fall har detta också fungerat, men i allmänhet uppstår ”kulturkrockar”. Frivilligorganisationer och myndigheter har olika arbetsmetoder.
”Vi går på bio, fotboll eller idrottar ihop, spelar paintball. Sådant ser inte kommunen som arbete. De vill ha en traditionell arbetsplan och förstår sig inte på vårt sätt att bygga upp kontakt och förtroende. Våra klienter kan ringa mitt i natten och behöva prata, kan ha fått ett återfall i narkotika och plötsligt stå utanför dörren och ringa på. Vi har inga normala arbetstider.”
Så säger en tidigare nazist som i dag arbetar för demokrati och mångfald och som har kontakt med ett 50-tal avhoppare från rasistiska och nazistiska organisationer.
Många ”avhoppare” föreläser, ibland med risk för sina egna liv, i skolor, på företag och i föreningar om sina erfarenheter och om hur de tror att det civila samhället bäst bemöter de unga som är på väg in i – eller som redan fastnat i – rasistiska/nazistiska organisationer. De har ovärderliga kunskaper som vi måste ta vara på.
Samhället kan göra en god investering i framtiden genom att ge avhopparna hjälp att kunna leva ett drägligt liv och samtidigt kunna göra samhällsnytta. Det är inte ovanligt att eleverna på olika skolor frågar om de har dåligt samvete för sådant de gjort och då får svaret: ”Jo, det är därför jag står här nu, för att hindra andra att göra samma saker som jag.”
Det är inte otänkbart att fler skulle våga hoppa av de rasistiska och/eller nazistiska organisationerna om de visste att de blev omhändertagna. Många av dessa ”fördettingar” behöver dessutom inte bara medmänsklig stöttning. De flesta har under åratal misshandlat sina kroppar genom missbruk av olika slag. Det är snarare legio med magsår, dålig leverfunktion, nedsatt immunförsvar och psykiska problem.
Men en stor del av verksamheten för ideella organisationer är svårigheten att planera för framtiden. Det gäller även avhopparjourerna för rasister och nazister. Mycket tid går åt att söka pengar och oroa sig för verksamhetens fortlevnad. Med ett starkare stöd som dessutom sträckte sig över en längre period, tre eller helst fem år, skulle dessa verksamheter få arbetsro och kunna koncentrera sina resurser till att göra det de skall, att förmå fler att våga säga ”nej” till rasism och ”ja” till demokrati och allas lika värde.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |