Riksdagen begär att regeringen utvidgar rehabiliteringsbegreppet att innefatta social, medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering.
Rehabilitering är en process som syftar till att människor med funktionsnedsättningar ska uppnå och behålla bästa möjliga fysiska, intellektuella, psykiska eller sociala funktionsförmåga. Idag är olikheterna stora runt om i landet vad gäller ekonomiska resurser för rehabilitering och utbud av insatser. De som idag står utanför eller bedöms ha små möjligheter att återvända till arbetsmarknaden får inte samma insatser som övriga medborgare.
Rehabilitering måste ses i ett livslångt perspektiv och inte bara som en insats för yrkesverksamma eller de som kan rehabiliteras tillbaka till yrkeslivet. Då skulle rehabiliteringen efter fyllda 65 år inte automatiskt kunna hänskjutas till normalt åldrande och bli en geriatrisk fråga. Det är också viktigt med en sammanhållen rehabiliteringsprocess där insatserna finns som en helhet och inte som från varandra skilda insatser. Vikten av utvärdering och uppföljning av insatserna kan inte nog understrykas.
Det finns stora samhällsekonomiska vinster att göra genom att satsa på kontinuerlig och livslång rehabilitering, t.ex. ett minskat behov av läkarkontakt, mediciner, hjälpmedel. De vinster som ligger i den enskildes livskvalité är då inte inräknade. Det är därför angeläget att rehabiliteringsbegreppet ges en definition som innefattar både social, medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering.
|
Stockholm den 26 september 2003 |
|
|
Annika Qarlsson (c) |
Lars-Ivar Ericson (c) |