Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala behov och förutsättningar vid den finansiella samordningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bör vara möjligt att disponera upp till 10 % av budgeterade kostnader för sjukpenning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att parterna inte bör vara tvingade att ekonomiskt delta enligt de fastställda andelar som anges i propositionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samordningen skall kunna ske med färre parter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att personer äldre än 64 år skall kunna bli föremål för samordnad rehabilitering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att införa en rehabiliteringsförsäkring.
Det är nu sex år sedan de växande ohälsotalen tog fart på allvar. Under hela denna tid har Socialdemokraterna varit i regeringsställning. Det har saknats en politisk förmåga att komma till rätta med ohälsan. Istället har utredningar och myndighetsuppdrag fått ersätta de konkreta åtgärder som så väl behövts. Handlingsförlamningen har framför allt drabbat enskilda människor, men även statens finanser och kommunernas och landstingens ekonomi.
Denna politiska letargi har på ett övertydligt sätt visat sig i regeringens hantering av frågan om finansiell samordning. Riksdagen har på hösten 2000 respektive hösten 2001 beslutat att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om finansiell samordning. Vid det sistnämnda tillfället begärde riksdagen att regeringen skulle återkomma med förslag under våren 2002.
När nu regeringen till slut väljer att förelägga riksdagen en proposition om finansiell samordning är det välkommet. Men vi kristdemokrater anser att den finansiella samordningen som regeringen föreslår omgärdas av ett regelverk som inte medger ett optimalt utnyttjande av resurserna. Lagförslaget kommer, om det införs, att även i fortsättningen begränsa möjligheterna till finansiell samordning och förhindra värdefulla lokala initiativ i samordningen.
Regeringen saknar tyvärr fortfarande en politik för att förbättra själva rehabiliteringen på individnivå. Det är väl känt att aktiva, tidiga och individuellt anpassade rehabiliteringsinsatser ökar den sjukskrivnes chanser att komma tillbaka till arbetet. Vi kristdemokrater redogör därför i denna motion för den rehabiliteringsförsäkring vi vill införa. Rehabiliteringsförsäkringen har ett individperspektiv som förslaget till finansiell samordning saknar.
Så kallade ”Finsamförsök” med samordning mellan försäkringskassa och hälso- och sjukvård initierades av den borgerliga regeringen och pågick mellan åren 1993 och 1997 i tolv kommuner. Försöken gav kortare sjukskrivningar, kortare vårdköer och minskade de statliga kostnaderna för sjukpenning. Efter försöksperiodens slut hade statens sjukpenningkostnad minskat med i genomsnitt 16 procent.
Försäkringskassan och sjukvården kortade tillsammans väntetider och underlättade patientens väg tillbaka till arbetslivet. Även Socsamförsöken, som börjat senare och på vissa orter fortfarande pågår, har gett positiva resultat.
Socsammodellen innebär en finansiell samordning mellan tre huvudmän – socialförsäkringen, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. I försöksverksamheten prövas nya former för politisk styrning. Försöksverksamheten startade den 1 juli 1994 och gäller numera till utgången av år 2003. De tre huvudmännen bildar ett gemensamt politiskt ledningsorgan och har ett gemensamt kostnadsansvar för de verksamheter som ingår i försöksverksamheten. I likhet med Finsam har Socsam gett utrymme för lokala initiativ och nya effektiva verksamhetsformer.
I propositionen föreslås ett regelverk för frivillig finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet. Finansiell samordning genomförs frivilligt, men måste ske mellan försäkringskassa, landsting, kommun och länsarbetsnämnd. Resursfördelningen ska ske enligt följande: försäkringskassan står för hälften av resurserna, kommuner och landsting bidrar med en fjärdedel var. Försäkringskassan får, enligt propositionen, utnyttja maximalt fem procent av budgeterade kostnader för sjukpenning till samordningen.
Vidare föreslås att inrättandet av ett samordningsorgan görs i ett så kallat samordningsförbund. Detta samordningsförbund ska bestå av representanter från samtliga samverkansparter. Samordningsförbundet ska besluta om riktlinjer och mål för den finansiella samordningen och stödja samarbetet mellan parterna.
Uppföljning av verksamheten ska, enligt propositionen, ske på både lokal och nationell nivå. Vidare sägs att grundläggande principer om likabehandling av människor ska gälla också vid finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet.
Det finns inga enkla förklaringar till att ohälsotalen ökat så dramatiskt sedan 1997. Folkhälsan har snarare förbättrats på senare år – och förklaringen är heller inte en generellt sämre arbetsmiljö eller ett allmänt hårdare arbetsklimat. Den växande ohälsan och det ökande antalet långa sjukskrivningar är ett komplext samhällsproblem, som kräver ett batteri av åtgärder. En del i arbetet med att komma till rätta med de växande ohälsotalen är koordinerandet av offentliga resurser så att den sjukskrivne snabbt ska kunna återgå till arbetslivet för att därmed förhindra permanent utslagning. Nödvändiga resurser, en utökad samverkan och organisationsförändringar måste till för att arbeta bort vårdköerna och förbättra rehabiliteringen.
Vår kritik mot regeringens proposition rör det faktum att förslagens utformning försvårar de flesta former av finansiell samordning, som tidigare visat sig framgångsrika. Vi hade hellre sett att regeringen utformat ett förslag som betonat grundprincipen om möjlighetslagstiftning som utgår från lokala behov.
För det första – det krav som ställs i propositionen på att såväl försäkringskassa och länsarbetsförbund som landsting och kommun i samtliga fall måste delta omöjliggör t.ex. det gemensamma arbete som sjukvård och försäkringskassor utförde under Finsamförsöken. De erfarenheter som vunnits utifrån Finsam och Socsam har bl.a. visat att flexibla regler möjliggjort lokala variationer i samordningen som varit övervägande positiva.
För det andra – möjligheterna att utforma verksamheten för de deltagande parterna begränsas även av att den allmänna försäkringskassan inte får använda mer än fem procent av de budgeterade kostnaderna för sjukpenning under anslaget 19.1 Sjukpenning och rehabilitering m.m. till samordning. Risken är överhängande att handlingsutrymmet upplevs så begränsat att någon samordning inte påbörjas. I de Finsamförsök som bedrivits har högst tio procent av de beräknade kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning fått användas. Att på förhand fastställa vilka andelar av resurserna som aktörerna ska bidra med är oklokt. Det bör finnas möjlighet att lokalt bestämma andra ekonomiska fördelningar.
För det tredje – att fyra parter alltid måste delta är ett hinder för flera av de verksamhetsformer som utvecklats med hjälp av Socsamlagstiftningen. Det har visat sig att samordningen ibland är mer effektiv då färre parter deltar, som t.ex. landsting och försäkringskassa. I sådana fall kan dessutom andra aktörer knytas till samordningen i ett senare skede. Regeringens förslag innebär även att någon samordning inte heller kan komma till stånd om en aktör väljer att stå utanför.
För det fjärde – propositionen begränsar i alltför hög grad vilka personer som kan komma i fråga för den finansiella samordningen. I propositionen föreslås att samordningen inriktas på en särskild målgrupp. Målgruppen avgränsas till personer i förvärvsaktiv ålder (vanligen personer 20–64 år). Visserligen sägs i propositionen att det angivna åldersintervallet inte utgör någon fast avgränsning. Personer yngre och äldre än 20 respektive 64 år kan ingå i målgruppen om de är förvärvsaktiva. Men vi kristdemokrater menar att någon avgränsning alls inte behövs. En viss ålder kan överhuvudtaget inte diskvalificera en förvärvsaktiv person från rehabilitering. En viktig politisk uppgift är att skapa goda förutsättningar för fler att kunna arbeta fram till 67 års ålder eller längre om så önskas. Återigen gör regeringen misstaget att betrakta de äldre som en helt homogen grupp och inte som enskilda personer med individuella behov och önskemål.
För det femte – den finansiella samordningen görs på frivillig basis, och så bör det vara. Men mot bakgrund av landstingens och kommunernas dåliga ekonomi kommer förmodligen relativt få av dessa att bedriva finansiell samordning. Det behövs mer kraftfulla reformer – såsom en rehabiliteringsförsäkring.
I Kristdemokraternas politik för att minska ohälsan ingår ett förslag till en ny rehabiliteringsorganisation som innehåller en lösning när det gäller samordningen av rehabiliteringsinsatserna. Vi menar att en sådan lösning måste finnas på plats om den finansiella samordningen ska kunna fylla en reell funktion. Kristdemokraterna vill därför införa en rehabiliteringsförsäkring som ger rehabiliteringen en betydligt starkare ställning i sjukförsäkringen. Kristdemokraterna har ett konkret förslag hur detta skulle kunna genomföras. Förslaget bygger på en statlig utredning – ”Rehabilitering till arbete – en reform med individen i centrum” (SOU 2000:78). Utredningen visade att den samhällsekonomiska vinsten av framgångsrik rehabilitering är mycket stor i förhållande till den sannolika kostnaden för själva rehabiliteringen.
Ett stort antal studier pekar på att aktiva sammansatta rehabiliteringsinsatser och ett snabbt agerande vid sjukskrivningar faktiskt ger positiva effekter för individen jämfört med passivitet. Dessa effekter kan avläsas på individers funktion, sjukdagar och in- eller återinträde i arbetslivet. Det behövs därför en kraftfullare försäkring – en sammanhållen rehabiliteringsförsäkring. Den bidrar med aktiva och tidiga insatser i syfte att få den sjukskrivne tillbaka till arbete så fort som möjligt.
De regionala och lokala skillnaderna i försäkringsutfall ska minskas, en ökad professionalisering av arbetsuppgiften måste åstadkommas, en ökad försäkringsmässighet jämfört med dagens system är nödvändig och försäkringens förebyggande roll måste förstärkas. Idag är det inte ovanligt att den försäkrade ”bollas” mellan olika offentliga aktörer och i en del fall hamnar mellan stolarna. En förstärkt rehabiliteringsförsäkring sätter individen i centrum och låter därmed det offentliga anpassa sig efter individernas skiftande behov och önskemål. För att komma bort ifrån det myndighetsperspektiv som präglar dagens rehabiliteringsinsatser flyttas i vårt förslag tyngdpunkten från fyra likvärdiga offentliga sektorer (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör. Denne offentlige huvudaktör har följande huvuduppgifter:
Arbeta med förebyggande insatser.
Beräkna och betala ut ersättning till individen för dels inkomstförlust, dels andra ersättningar och bidrag som kan vara aktuella i det enskilda fallet.
Ansvara för rehabiliteringsutredningen. – En grundlig utredning är själva utgångspunkten för en lyckad rehabiliteringsprocess. Den måste också göras tidigare än vad som sker nu.
Aktivt verka för att den sjukskrivne individen kan komma åter i sitt tidigare arbete eller om detta inte är möjligt – i likvärdigt arbete. – Om den sjukskrivne individen saknar anställning skall försäkringsgivaren i stället se till att individen uppnår arbetsförmåga.
Ansvara för uppföljning så att uppnådda positiva effekter kan vidmakthållas.
Sammanfattningsvis kan sägas att den förstärkta rehabiliteringsförsäkringen leder till att rehabiliteringen kommer igång i ett betydligt tidigare skede än vad som är fallet idag. Vad rehabiliteringsförsäkringen gör är att drastiskt förkorta den tid då den försäkrade passivt går sjukskriven. Den enskilde ges därmed ökade möjligheter till återgång i arbete samtidig som antalet sjukpenningdagar drastiskt kommer att minska.
|
Stockholm den 19 september 2003 |
|
|
Sven Brus (kd) |
|
|
Kenneth Lantz (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Dan Kihlström (kd) |