I motionen återges hur vi i Moderaterna i stora drag ser på segregationsproblematiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flyktingpolitiken bör vara ett statligt ansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att eget ansvar och valfrihet skall vara vägledande principer vid flyktingmottagandet och att egenförsörjning alltid skall uppmuntras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att dagens system för avtalsskrivning och kommunplacering bör avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att målet bör vara att ha introduktion på heltid för alla som kan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det statliga anslaget bör delas upp i en introduktionspeng, som kan skapa valfrihet och mångfald inom språkutbildningen, och en ersättning för kommunala kostnader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sfi bör kombineras med arbetsmarknadsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att validering av utländsk utbildning och värdering av yrkeserfarenhet skall inledas under introduktionstiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att myndigheter som validerar bör ges i uppdrag att se mer till tidigare utbildnings kunskapsinnehåll och mindre jämföra kursplaners upplägg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet till kompletteringsutbildningar och lärlingsutbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens ansvar för en fungerande vård av tortyrskadade människor samt nationellt uppdrag för kunskapsutveckling och stöd på detta område.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skolor skall ha möjlighet att ge elever tvåspråkig undervisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla skall ha möjlighet att fritt välja den skola som passar dem bäst.
Tiotusentals människor i Sverige lever under sämre ekonomiska och sociala omständigheter än vad som vore möjligt. Detta är kostsamt för det offentliga, men i första hand ett högst verkligt problem i många människors vardag. Problem som bidrar till att skapa spänningar i samhället, kriminalitet och socialt utanförskap. Orsakerna är främst de hinder som finns för social rörlighet och som tydligast drabbar dem som är nya på arbetsmarknaden och i landet.
Att någon är född i ett annat land säger egentligen ingenting om vem den personen är. Däremot finns det mycket som visar att det faktiskt kan spela stor roll för hur enskilda människor har det, om man är född i eller utanför Sverige.
Det fungerar inte med en särskild integrationspolitik. En sådan politiks grund är att ovanifrån betrakta samhället, såsom bestående av ett antal kollektiv vari människor har gemensamma problem och behov. Det finns en vilja att ta om hand människor, styra deras liv och lägga deras liv till rätta. Det har resulterat i att människor förlorat makt och möjlighet att påverka sin egen situation. Politiken skall i stället bygga på att ge alla förutsättningar att förverkliga sina drömmar. Politikens insatser skall så långt möjligt vara generella till sin karaktär, inte särbehandla människor på grund av ursprung, men samtidigt vara anpassningsbara till individers behov.
De senaste åren har segregation blivit ett ord på varje politikers läppar – men vari består egentligen problemet?
Segregation är inte alltid i sig ett problem. Om pensionärer väljer ett boende på etnisk grund, till exempel ett boende där alla talar finska, eller om barnfamiljer väljer att bo i ett område som är särskilt lämpligt för barn, eller om människor i sextioårsåldern söker sig till samma bostadsrättsföreningar så är detta inte något problem. Likväl är det exempel på segregerade boenden.
Det är i stället den ofrivilliga segregationen – det sociala utanförskapet och maktlösheten – som vi måste göra upp med.
Mer specifikt talas ofta om ”etnisk segregation”, både som ett problem i sig och som benämning på ett större samhällsproblem. Men också detta sätt att definiera frågan leder fel. I de områden som regeringen talar mest om som ”etniskt segregerade” är den etniska mångfalden större än någon annanstans i samhället. Det finns människor från dussintals etniska grupper i de områden där insatser fokuseras på att bryta just ”etnisk segregation”. Dessa områden är knappast etniskt enkelriktade. Den som ser dessa områden som etniskt segregerade, utgår från den förhärskande synen att invandrare är en enhetlig grupp, som måste tas om hand på samma sätt.
Så länge människor befinner sig utanför Sverige förstår de flesta att en kurdisk politiker från norra Irak, en läkare från Teheran och en bonde från Somalia inte bara kommer från olika platser, utan också har helt olika individuella förutsättningar i livet. Men direkt när de stiger över landets gräns börjar de betraktas som en grupp. Ett kollektiv med mer som förenar än som skiljer. Då blir de ”invandrare”.
Det är också fel att tro att människor med utländskt ursprung automatiskt är utanför. Tvärtom, de allra flesta av dem som staten betraktat som invandrare, eller beskriver som människor med utländsk bakgrund och deras barn är fullt ”integrerade”, har jobb och familj.
Resonemanget om ”etnisk segregation” bortser dessutom från att tusentals svenskar lever i utanförskap, i samma bostadsområden och huvudsakligen av samma orsaker: maktlöshet, arbetslöshet, bidragsberoende och bristande utbildning. Orsaken till problemen är generella, men har särskilt tydligt drabbat invandrade svenskar. Några av anledningarna som vi identifierat är:
Som nyanländ är man extra beroende av att välfärdssystemen fungerar. Bristerna och inflexibiliteten i den socialdemokratiska välfärdsstaten blir plågsamt tydliga.
De stela reglerna på arbetsmarknaden drabbar alltid människor som står utanför och försöker ta sig in hårdast.
Det långsamma och kollektivistiska mottagningssystemet skolar in folk i passivitet, vilket leder till inlärd hjälplöshet. Det finns utrymme att ställa högre krav på snabbare introduktion och egen försörjning om trösklarna till arbetsmarknaden samtidigt sänks.
Språket kan utgöra ett hinder. Samtidigt är bristen på språkkunskaper förmodligen mindre avgörande än vad som tidigare antagits för dagens situation.
Förekomsten av diskriminering försvårar för många personer med utländsk bakgrund. Problemen hänger samman. Ur utanförskap, arbetslöshet eller kunskapsbrist kommer uppgivenhet och grogrund för brottslighet skapas. Det är inte ett invandrarproblem, utan ett socialt och rättsligt problem. Härutöver finns en mindre grupp personer från främst länder i tidigare Sovjetunionen, som använder möjligheten att söka asyl i Sverige för att under tiden begå brott. Dessa saknar skyddsbehov och skall snabbavvisas. Men den brottslighet som kopplas till personer inflyttade från andra länder bidrar till rädsla för och misstro mot invandrade. Detta drabbar alla, även den majoritet som naturligtvis aldrig begått några brottsliga handlingar, och stärker känslan av utanförskap.
I en avgångsklass på en av landets främsta reklam- och marknadsföringsskolor gick en kvinna som ursprungligen kom från Iran. Hon hade när det var examensdags sökt 60 jobb. Ingen hade kallat henne till intervju trots att hon hade en CV som rimligen borde ha varit intressant. De flesta andra i hennes klass hade fått jobb, eller hade jobb på gång.
Historia från Stockholm 2003
Under andra halvan av 1970-talet började arbetsmarknaden försämras för invandrare. Som visats i avsnittet om arbetskraftsinvandring hade sysselsättningen dittills varit högre för invandrare än infödda.
Nu är invandrades grad av sysselsättning cirka 60 procent, jämfört med cirka 75 procent hos personer som är födda i Sverige, enligt Integrationsverket (Rapport Integration 2002). Arbetsmarknaden för invandrare är starkt konjunkturkänslig. När efterfrågan på arbetskraft stiger, stiger också sysselsättningen för invandrare, men när konjunkturen viker verkar de vara de första som får gå.
Hög relativ sysselsättning för invandrade finns på orter där sysselsättningen är hög i allmänhet. Näringsstrukturen spelar också roll, industrin är viktig. Mindre orter har lyckats bättre än storstäderna.
Många invandrare finns koncentrerade i vissa branscher, ofta med okvalificerade arbeten. Till exempel är män med utländsk bakgrund överrepresenterade i hotell- och restaurangbranschen. Chansen för en person från Afrika att ha ett arbete som han eller hon är kvalificerad för är 60 procent lägre än för infödda, med hänsyn tagen till utbildning, ålder och kön, enligt Rapport Integration 2002.
Antalet år människor bott i Sverige spelar stor roll både för sysselsättning och risk för arbetslöshet, men även för människor som bott flera decennier i landet är sysselsättningen lägre och arbetslösheten högre än för infödda. ”Förklaringarna låg utbildningsnivå och låg sökaktivitet kan däremot helt och hållet avfärdas”, skriver Integrationsverket i Rapport Integration 2002. Förklaringar om att kulturellt avstånd skulle minska utlandsföddas produktivitet har inte kunnat verifieras. Många invandrargrupper har högre utbildningsnivå än svenskar i gemen. De som kommit sedan mitten av 1980-talet har högre utbildningsnivå än svenska folket. Till dem som har lägst utbildning hör invandrare från Norden. Sammantaget är högre utbildning vanligare bland utrikes födda än infödda.
Bara fyra av tio högutbildade invandrare har jobb som motsvarar deras utbildningsbakgrund. Utbildning är alltid av godo, men gynnar invandrade mindre än infödda på arbetsmarknaden. Detta gäller också för invandrade som tagit en svensk examen. De har både lägre lön och sysselsättningsgrad än infödda. Också ungdomar som gått i svensk skola hela skoltiden och de som är födda i Sverige av invandrade föräldrar har risk för förhöjd arbetslöshet.
Goda språkkunskaper räcker inte. Också personer med utlandsfödda föräldrar, men som själva är födda i Sverige, klarar sig sämre på arbetsmarknaden. Det gäller också adopterade från utomeuropeiska länder.
Det finns som konstaterats många välutbildade personer som invandrar till Sverige, men det finns också personer med låg eller ingen utbildningsbakgrund som ofta fastnar i arbetslöshet eller lågbetalda jobb. De höga trösklarna till den svenska arbetsmarknaden gör att många istället tvingas in i en svart sektor.
Bilden är klar. Det räcker inte att enbart diskutera språkkunskaper och attityder hos invandrare, utan vi måste också inse att våra egna attityder och arbetsmarknadens sätt att fungera spelar betydande roll.
Osama doktorerar vid Lunds universitet. Han kommer ursprungligen från Egypten. På fullt begriplig svenska berättar han den paradoxala historien om att han enligt svenska regler inte är behörig att läsa de kurser han själv undervisar i som doktorand. Anledning: Han är utomeuropeisk medborgare och uppfyller inte språkkraven.
Historia från Lund, våren 2003
Det finns förvisso invandrare som saknar grundutbildning, men det finns också de som har avancerade kunskaper. Ett grundläggande problem om vi talar om invandrare och utbildning är att det kollektiva synsättet på invandrare som en homogen grupp leder fel. Just för att invandrare egentligen inte har mer gemensamt än att de inte är födda i Sverige.
Möjligheten till validering av utländska utbildningar ökar chanserna till arbete för invandrare. Men idag får inte invandrade akademiker alltid information om att utbildningen kostnadsfritt kan valideras. Enligt Integrationsverkets utvärdering Hur togs du emot? (Integrationsverket, 2002b) var det 70 procent som inte fått sin erfarenhet värderad. Av resterande hade 20 procent fått utbildning, och 10 procent yrkeserfarenhet, värderad.
Examen från andra länder skall valideras huvudsakligen av Socialstyrelsen och Högskoleverket. Behörighet till högre studier avgörs av Verket för högskoleservice. Det tar lång tid och arbetsgivarna fäster inte alltid värst stor vikt vid utländsk utbildning, jämfört med svenska meriter.
De språkkrav som ställs kan skilja på yrkesutövare från annat EU-land och tredje land. Inom EU skall man kunna praktisera sitt yrke över hela området.
Enligt Integrationsverket klarar ibland inte ens högskoleutbildade svenskar språkkraven som invandrade akademiker ställs inför.
Det saknas i dagsläget kompletteringsmöjligheter och lärlingsutbildningar. Ofta mäts utländsk utbildning kurs för kurs mot svensk utbildning, snarare än att det totala kunskapsinnehållet beaktas.
Att människor särbehandlas eller diskrimineras på arbetsmarknaden är oacceptabelt. Det är dessutom ett samhällsekonomiskt slöseri.
Det finns tydliga indikationer på att det förekommer diskriminering på grund av hudfärg. Även när faktorer som språk, ålder, civilstånd och utbildning – de faktorer som ofta används för att förklara varför invandrade har svårt att få jobb – rensas bort, kvarstår eller ökar skillnaderna.
Grunden för den diskriminering vi här talar om är kanske inte en aktiv och medveten rasism, utan underliggande attityder och föreställningar om andra länders utbildning, kultur och personer. Det kan vara fråga om att människor betraktas som problem, att utländsk utbildning undervärderas eller om bortsortering i arbetslivet. Man väjer inför det okända.
Vi har inte en likvärdig skola i hela landet, varken sett till resurser eller resultat. Bristande resultat i skolan är ett av de allvarligaste välfärdsproblemen i Sverige. En tydlig signal från lärare på skolor i miljonprogramsområden är, att den kanske största utmaningen för skolan handlar om att många barn har uppgivna föräldrar, som har tappat tron på framtiden. Detta oavsett bakgrund och hudfärg. Föräldrar som inte orkar vara föräldrar.
Klart står dock att skolpolitiken fungerar särskilt illa för barn med utländsk bakgrund, speciellt för dem som kommer till Sverige under skolåren. Sociala problem i familjen och arbetslöshet är en förklaring till svaga resultat i skolan. Men skillnader finns även om sådana variabler tas bort. Bristande språkkunnighet och kort vistelsetid i Sverige anser skolorna själva är delförklaringar. Men skillnaderna finns också för barn som vistats här lång tid. För berörda elever är brister i kontakten med skolans vuxna en central förklaring. Barn med utländsk bakgrund kan känna sig utpekade och betraktade som problem.
Av barn med utländsk bakgrund är det är cirka tio procentenheter färre som når behörighet till gymnasiet. De klarar sig överlag sämre i skolan sett till meritvärde. Det gäller även i praktiska ämnen som idrott, vilka knappast påverkas av eventuella språksvårigheter. Bilden är mer komplicerad än så. Invandrartjejer har bättre betyg än samtliga grupper pojkar. Det finns ett antal barn som är högpresterande. En femtedel av barn med utländsk bakgrund har toppbetyg.
Bara 13 procent av berättigade barn får modersmålsundervisning, trots vikten av detta för den allmänna inlärningen. Antalet barn som har behov av och är berättigade till modersmålsundervisning ökar. Trots detta minskar undervisningen i modersmål och svenska som andraspråk.
Att ha svenska som andraspråk vid sidan av övriga ämnen är kanske den sämst fungerande – men ändå vanligaste – modellen skolan använder. Då sänks förväntningar och motivation för barnen.
Var tredje nyanländ invandrare flyttar till en storstadsregion. I storstadssatsningens områden har standarden sjunkit, eller i alla fall inte ökat. Människor där har 70 procent av den ekonomiska standard som storstäderna har som helhet. Trenden är att människor flyttar ut när inkomsterna förbättras.
Det är inget problem att människor med utländsk bakgrund bor i samma område, men det är ett problem när barn växer upp i en omgivning där förebilder saknas. Där knappt någon har jobb, eller får arbete som motsvarar hans eller hennes kompetens. Där uppgivenhet och bidragsberoende får fäste.
Länge ansågs det irrelevant om en människa hade egna tankar om var hon ville bo. Istället placerades människor ut över landet, oavsett önskemål. Idag kan människor önska vilken kommun de vill bo i, men det är långt ifrån säkert att önskemålet uppfylls.
Majoriteten informerar inte de asylsökande om hur det är att bo i olika delar av Sverige och om olika kommuners förutsättningar att genomföra introduktionen. Anledningarna är oftast att handläggarna inte har denna kunskap eller att de inte har tid. Drygt hälften av enheterna ger denna information till de som fått UT. De som inte ger informationen (5 enheter) anger skälen: okunskap och tidsbrist.
Integrationsverket i en utvärdering av handläggares information till asylsökande om kommuner för boende
Som varje hårt reglerat system brottas den svenska flyktingmottagningen med svåra problem. Nu består problemen av hård arbetsbelastning på grund av många nyanlända. Antalet platser i kommunerna är för få.
Vissa år har antalet flyktingar varit färre än det antal platser som invandrarmyndigheten tecknat avtal med kommunerna om vilket lett till att den kommunala mottagningsverksamheten underbelastats. Krav på ekonomisk kompensation har då uppkommit på grund av för litet antal flyktingar.
Det har gått inflation i antalet projekt för att introducera nyanlända personer i Sverige. Projekt efter projekt genomförs och finansieras med offentliga medel, oftast utan att sedan utvärderas ordentligt. Kunskapsspridning och förekomst av utvärderingar är begränsade.
I dag finns i praktiken två separata system för mottagning och introduktion av flyktingar – och problem inom båda. Dels finns Migrationsverkets organiserade verksamhet, dels den kommunala introduktionen. Det finns brister i systemen och i gränssnittet mellan de två. Till exempel brister ofta informationen från Migrationsverket till kommunerna om människors bakgrund, och vad de lärt sig i den organiserade verksamheten. Det gäller bland annat vad människor lärt sig i svenskundervisningen under väntetiden. I stället får många börja om från början igen och upplever då att studierna är meningslösa. I varje glapp mellan olika utbildningar riskerar människor tappa kunskap och motivation.
Det enda krav som staten ställt på kommunerna för att den ska betala ut ersättning för flyktingmottagning är att det skall upprättas individuella planer för introduktionen. Det finns inga tydliga mål för vad planerna skall innehålla, eller vilka resultat kommunerna skall uppnå. Riksrevisionsverket (RRV) underkänner systemet och menar: ”Det finns all anledning att misstänka att introduktionsplanerna i stor utsträckning har blivit ett slags alibi för kommunerna att få rätt till schablonersättning.”
Människor har mycket små möjligheter att påverka sin egen introduktion. Omhändertagandeperspektiv dominerar fortfarande. Enligt RRV präglas introduktionen ”i många fall av brist på variation. Verksamheten förväntas med andra ord fortskrida på i stort sett identiska sätt för en stor del av individerna, oavsett deras olika förutsättningar och behov.”
Bara var fjärde deltagare fick utbildning eller praktik anpassad för att kunna gå in i sitt gamla yrke i Sverige.
Introduktionen sker ofta på deltid, för fyra av tio endast på halvtid.
Arbetsförmedlingen är alldeles för ointresserad av att ta sig an nyanlända, varför målet om egenförsörjning försvåras.
RRV:s bedömning är dock att det finns utrymme för väsentliga förbättringar avseende introduktionsverksamhetens förmåga att ge flyktingar och deras anhöriga förutsättningar att snabbt och effektivt etablera sig i samhället när det gäller samverkan mellan olika inblandade aktörer i ”migrationskedjan”, individanpassning, incitament och motivation samt uppföljning.
Det som i dag hyllas, att koppla utbildning och praktik till ersättning i stället för passivt socialbidragsberoende, hindrades i många år. Kommuner som försökte införa systemet stoppades, vilket försämrade mottagningen. Enligt Rapport Integration 2002 är lågt räknat en fjärdedel i någon grad hindrade från att delta i den kommunala introduktionen på grund av ohälsa. Detta förlänger vägen in i samhället. Bland asylsökande är det ungefär lika stor andel som har psykiska problem. Nästan fyra av tio nyanlända flyktingar från Irak som kom till Stockholm led av posttraumatiskt stressyndrom enligt en undersökning som refereras i Rapport Integration 2002. Många har krigsminnen, skador efter tortyr och trauman som riskerar att permanentas och överföras till barnen om de inte behandlas. Studien visade att 40 procent torterats. En annan undersökning visar att varannan kosovoalban som kom till Sverige hade torterats och led av posttraumatisk stress. Bland ensamkommande barn hade, enligt ytterligare en annan undersökning som refereras i Rapport Integration 2002, mer än hälften behov av barnpsykiatrisk vård. Obehandlade trauman riskerar också att förvärras under väntetiderna i Sverige.
RRV menar även att samhällsorientering och dialog kring grundläggande värderingar idag inte kan ”garanteras genomföras med god kvalitet i samtliga flyktingmottagande kommuner”.
Undervisningen sker enligt RRV ofta isolerad från övrig introduktion. Den är heller inte individanpassad och kopplas inte till yrkespraktik.
Det finns goda exempel där sfi-undervisningen fungerar bra, men sammantaget är problemen stora. Bara drygt var tredje elev som började 1996/97 klarade godkänt inom två och ett halvt år. Hälften hoppade av kursen, eller slutade utan att nå godkänt. Många går sfi år efter år, utan att bli klara. 60 procent går kvar på sfi efter tre år. Var fjärde flykting påbörjar aldrig kursen.
Här finns såväl elever med högskoleutbildning som elever som är analfabeter. Det är vanligt att man går i grundvux samtidigt med eller efter sfi:n, för att få grundutbildning. Av eleverna där är två tredjedelar födda utomlands. Grundvux blir en fortsatt språkträning och är liksom sfi för många en förvaringsplats.
Hela tanken att en särskild integrationspolitik skulle kunna bryta den ofrivilliga segregationen är fel. Det visar bara att de vanliga politiska systemen inte fungerar tillräckligt bra eftersom det behövs ett lapptäcke av specialsystem.
Vår utgångspunkt är att ha så få politiska särlösningar som möjligt utöver själva flyktingmottagningen – särskilt om de utgår från ursprung. Däremot skall de generella systemen vara flexibla och möjliga att anpassa efter individernas olika behov.
Dagens dubbla, icke sammanhängande mottagningssystem skall ersättas med ett enda. I stället för att ta bestämmanderätten ifrån människor, bör eget ansvarstagande uppmuntras i flyktingmottagningen. De offentliga insatserna bör inriktas på att ge stöd för detta. Passivitet och bidragsberoende skall motverkas. Introduktionen och svenskutbildningen skall vara sammanhållen. Den undervisning som inleds under väntetiden skall fortsätta efter besked om uppehållstillstånd. Migrationsverkets särskilda organiserade verksamhet bör därmed avskaffas. Introduktionen och språkutbildningen skall börja direkt vid ankomsten till Sverige. Detta innebär att en del personer som inte får uppehållstillstånd kommer att få svenskundervisning ändå, vilket innebär att tiden i väntan på besked används bättre. Vägen till delaktighet blir därmed kortare sedan uppehållstillstånd beviljats. Förbättrad introduktion, syftande till egenförsörjning, är en nyckel till ökad integration av flyktingar i det svenska samhället. Staten måste ställa tydliga krav på introduktionens kvalitet. Samtidigt är det ett statligt ansvar att fullt ut finansiera mottagandet. Det är inte rimligt med ett system som kan få till effekt att en grupp människor i praktiken kan stängas ute från delar av landet. Följande principer bör vara utgångspunkter för ett nytt mottagningssystem:
Flyktingpolitiken är en del av statens ansvar. Därmed bör det vara ett statligt ansvar att finansiera mottagandet.
Eget ansvar och valfrihet skall vara vägledande principer vid flyktingmottagandet. Egenförsörjning skall alltid uppmuntras. Statens roll är att ge information och stöd.
Inga människor som har uppehållstillstånd skall hindras att flytta. Dagens system för avtalsskrivning och kommunplacering bör avskaffas.
Målet är att ha introduktion på heltid för alla som kan. Halva tiden lämpligen för språk och halva för praktik på arbete. Reglerna måste dock utformas så att hänsyn till individuella förutsättningar tas.
Det statliga anslaget bör delas upp i två delar. En introduktionspeng, som kan skapa valfrihet och mångfald inom språkutbildningen, samt en ersättning som via den kommun man bosätter sig i används för introduktionsersättning och andra kommunala kostnader.
Sfi bör kombineras med arbetsmarknadsinsatser så att utbildare har möjlighet att kombinera språk- och yrkesutbildning eller praktik.
Validering av utländsk utbildning och värdering av yrkeserfarenhet skall inledas under introduktionstiden. Utbildning och yrkeserfarenhet är en färskvara. Lång väntan minskar värdet av en utbildning. Människor skall få information om möjlighet till validering omedelbart.
Myndigheter som validerar bör ges i uppdrag att se över om det är så att dagens validering kan se mer till tidigare utbildnings kunskapsinnehåll och mindre jämföra kursplaners upplägg.
För att dra nytta av tidigare utbildning måste möjlighet till kompletteringsutbildningar finnas, för att hindra att människor måste börja om från början. Likaså kan lärlingsutbildningar vara bra för att människor snabbt skall komma ut på arbetsmarknaden.
Ett allvarligt problem är att ohälsa hindrar så många som en fjärdedel av alla nyanlända från att delta i introduktionen. Verksamheter som exempelvis den på Röda Korsets sjukhus för tortyrskadade flyktingar är oerhört viktiga för att dels konkret hjälpa tortyrskadade människor, dels samla och sprida kunskap till hela landets sjukvård om hur detta kan göras. Den som är märkt av tortyr eller på annat sätt traumatiserad har svårt att ta till sig ett introduktionsprogram. Även här tycker vi att det är statens ansvar att se till att vården av tortyrskadade fungerar. Det bör finnas ett nationellt uppdrag för kunskapsutveckling och stöd på området.
Vi utesluter inte att statens åtagande för flyktingmottagandets kostnader måste öka. Men vi är övertygade om att de samhällsekonomiska kostnaderna kommer att minska, om detta ökade åtagande förenas med ökade kvalitetskrav på mottagningen. Ingenting är ekonomiskt och mänskligt mer kostsamt än dagens misslyckande.
Språkkunskap är viktig för den enskilde, för möjligheten att få jobb, knyta sociala kontakter och klara sig på egen hand i samhället. Dessutom är språket många gånger en förutsättning för att föräldrar skall kunna vara just föräldrar till sina barn, samt kunna upprätthålla kontakten med skolan.
Ett steg mot ökad individualisering av mottagandet är den introduktionspeng för individuellt avpassad språk- och arbetsmarknadsutbildning som vi föreslår. Checkbeloppet kan behovsprövas så att var och en ges möjligheter till undervisning utifrån sina förutsättningar. När pengarna följer individen kommer konkurrensen mellan utbildningsanordnarna att höja kvaliteten. Sfi-undervisningen och arbetsmarknadsutbildningen skall, precis som vi föreslår för grundskolan, löpande utvärderas och resultaten offentliggöras. Utbildningen avslutas med en examen. Rekryteringsföretag, utbildningsföretag och privata såväl som offentliga språkutbildare får möjlighet att skräddarsy utbildningar. Det som definierar en sfi-grupps sammansättning skall rimligen inte vara invandrarskapet i sig, utan utbildningsbakgrund, yrke och ambitionsnivå.
En fördel med att undervisning i svenska sker parallellt med arbetspraktik är att det ger kontakter på arbetsmarknaden, samt möjlighet att använda teoretiska språkkunskaper i praktiken. Det ger också företag möjlighet att utmana sina egna föreställningar.
Deltagande i introduktion bör vara obligatoriskt för erhållande av introduktionsersättning, om ej arbete, familje- eller hälsoskäl hindrar detta.
Inga barn skall behöva lämna grundskolan utan fullständiga baskunskaper. Det är mindre väsentligt om det tar åtta, nio, tio eller elva år att nå dit. Vilken framtid väntar ett barn som inte kan läsa, skriva eller räkna ordentligt?
Skolor skall ha möjlighet att ge elever tvåspråkig undervisning. Det är ofta en nyckel till framgång. Ingen tror att en svensk elev i Engelska skolan lär sig sämre av tvåspråkighet. För många barn är det lättare att ta till sig ämnesundervisning på modersmålet. Den som har ett fungerande förstaspråk har lättare att lära ett nytt språk, varför modersmålsundervisning är viktig.
Rekrytering av lärare med kunskap i barnets modersmål är viktigt, naturligtvis för undervisning i och på detta språk, men också för att stärka skolans kontakter med barnens föräldrar.
Skolor med god erfarenhet av och kompetens för undervisning i ett främmande språk, eller ämnesundervisning på detta, kan bli ”värdskolor” för elever i en annan skola. Studiehandledning eller ämnesstöd skall kunna ges på distans. Släpp skolorna fria att välja profil och söka samverkan i det sociala arbetet med till exempel lokala idrotts- och invandrarföreningar. Låt lärare och rektorer sköta skolan. Låt föräldraföreningar, områdesföreningar, företag, församlingar och andra lämpliga driva dem.
Närhetsprincipen skall inte behöva vara styrande för skolans rekrytering. Alla skall fritt kunna välja den skola vars profil passar dem bäst och ha makten att välja bort dåliga skolor. Barn kan inte användas som regeringens integrationspolitiska verktyg. Ingen skall behöva offra sig och gå i en dålig skola, bara för att politiker vill det. Elevers och föräldrars valmöjlighet måste vara den vägledande principen.
Möjligheten att arbeta och försörja sig är en av de viktigaste delarna i en fungerande integrationspolitik. Arbetsmarknaden måste öppnas för människor som idag stängs ute, eller hänvisas till den oskyddade svarta arbetsmarknaden för att få jobb i Sverige. Den privata tjänstesektorn kan öppna för nya jobb genom att en skattereduktion för hushållsnära tjänster införs. Denna typ av tjänstearbeten kan för många – svenskar och invandrade – ge ett första viktigt steg in på arbetsmarknaden och för andra vara ett mer långsiktigt alternativ för försörjning. Dessutom kan tjänstesektorn ge erfarenhet av egenföretagande.
Att vara svensk är en fråga om identitet. Identitet byggs inifrån och varje människa måste med respekt för andra själv bestämma vem man är och vill vara. Att känna sig svensk är inget tvång för människor. Det gör oss inte bättre eller sämre. Det är heller ingenting som kan påtvingas utifrån. Däremot måste dagens barriärer som hindrar människor att känna sig som svenskar tas bort.
De flesta tycker förmodligen att man är svensk när man är delaktig i samhället. Det kan ta kort eller lång tid, beroende på person. Poängen är att det ligger i människans egna händer. För många människor är identiteten sammansatt, man är både svensk och syriansk, både amerikan och svensk samtidigt.
Politiken skall inte försvåra för dem som känner sig svenska att också erkännas som det. Staten har under många år räknat dem som är födda utomlands eller har minst en förälder som är född utomlands som invandrare. Med den definitionen som utgångspunkt har regeringen kunnat påstå att en femtedel av landets befolkning har invandrarbakgrund, vilket gett en på flera sätt missvisande bild.
Definitionen har bidragit till att hålla människor utanför. Statens syn på svenskhet har baserats på en ren blodsprincip. Det har tagit tre generationer att bli svensk – oavsett egen vilja och insats. Numera används allt oftare begreppet ”invandrare” för enbart människor som själva är födda i andra länder. Det är rimligare, men det måste ändå användas med försiktighet. Det är delaktigheten som är det centrala.
Varje gång man överger individens rätt att ses just som en individ och staten börjar laborera med kvotgrupper och indelningar uppstår problem. Det är en sak att för kunskaps vinning ta reda på hur samhällets strukturer påverkar människor med olika förutsättningar, en helt annan att utifrån ursprung tillskriva människor egenskaper.
Inför den svenska lagen är, och ska, alla vara lika. Det hindrar inte att människor inom denna ram ska ges förutsättningar att utvecklas på egna villkor. Svensk ska man kunna vara på flera sätt.
Ur Moderaternas idéprogram
Tron på alldeles smärtfri och enkel integration är fel. All förändring ger reaktioner och motreaktioner. Idén om en statisk kultur är också fel. Kultur skapas i interaktion mellan människor och är en levande process. Men tanken på en lyckosam integration är inte orealistisk.
För att integration skall lyckas måste den ske i dialog. Allt i en kultur – inhemsk eller utländsk – som begränsar, kränker och hindrar enskilda människor från självständighet och frihet måste ifrågasättas och förändras.
Svensk politik har i osäkerhet inför det annorlunda i andra kulturer passiviserats inför de problem som förekommer i Sverige. I stället för att hålla fast vid gemensamma principer, oavsett härkomst och historia, har politiken i all välmening särbehandlat människor negativt och accepterat särlösningar för invandrare. Det sänder en olycklig signal om att vi i Sverige tagit för lätt på invandrares mänskliga rättigheter, samtidigt som det bereder mark för främlingsfientliga strömningar.
Politiken får inte lämna diskussionen om svåra avgöranden om var gränser går. Det är möjligen det kortsiktigt lätta, men knappast det långsiktigt rätta. Det finns ett ansvar för politiken att även ”lyfta” de frågor som är känsliga. Ibland finns inte tydliga, färdiga svar, men många gånger gör det faktiskt det – bara samma syn på människor och människors rättigheter och skyldigheter tillämpas för hela samhället. Politikers frånvaro i diskussionen kan också upplevas som ointresse och ovilja att se problem. Den sviker också dem som försöker förändra begränsande kulturella mönster.
Det är självklart att inte acceptera att flickor riskerar att drabbas av könsstympning, ”hedersmord”, annat ”hedersrelaterat” våld eller barnäktenskap, men fler saker behöver diskuteras. Det kan röra sig om synen på flickors rättigheter och frihet att leva sina liv efter egen vilja, eller om barns fulla tillgång till kunskap om det samhälle de lever i. Barn äger egna rättigheter som vuxna inte kan ta ifrån dem.
Samma rättigheter och skyldigheter skall gälla alla i samhället. Vi är lika inför lagen och åtnjuter samma mänskliga fri- och rättigheter. Det finns dock brister både i vissa lagars funktion och i hur de tillämpas i dagens internationaliserade samhälle. Tydliga lagar är bra, men räcker inte. Att myndigheter agerar med likabehandling som fundament och verkligen upprätthåller lagarna är nödvändigt, men inte tillräckligt. Samhället är större än staten, och de flesta av oss kan göra någonting för att förbättra situationen. Staten och politiken skall bättre ta det ansvar som tillkommer dem, men samtidigt finns också frågor som hör till samhällets normbildning. Att en sak är laglig innebär inte alltid att den är lämplig, eller förenlig med den människosyn vi företräder. Därför vill vi understryka det civila samhällets, de ideella organisationernas och alla människors ansvar.
Svårigheter att få bli delaktig i det svenska samhället skapar ibland starka identitetskriser som i sin tur skapar nya problem. När självkänslan bryts ner av arbetslöshet, svag social status och utanförskap, kan en motreaktion bli att ytterligare avskärma och isolera sig och kanske även sin familj från samhället. Här måste den tydliga signalen om att detta vare sig fungerar eller accepteras gå hand i hand med erbjudandet om praktiska möjligheter att bryta utanförskapet.
De problem vi här har nämnt är kanske inte alla stora i omfattning, men förkrossande i sin effekt för enskilda människors liv. Hur vi reagerar är en trovärdighetsfråga. Om mänskliga rättigheter och demokrati är begrepp som skall betyda något, måste de gälla alla oavsett kultur och härkomst. Om vi tror att frihet under ansvar är ett värdigt förhållningssätt till människan, måste det gälla alla.
Vi vill understryka att vi föredrar att se möjligheter, och inte problem. Men problem uppstår i levande samhällen. Det är vår förmåga att hantera och lösa dem som är måttet på vårt samhälles karaktär och duglighet.
Alla människor har rätt att ses som individer och bedömas efter sina erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Alla avvikelser från detta är diskriminering, vare sig den av politiker anses vara positiv eller negativ. Det är alltid fel, även om det görs med goda avsikter, att politiskt reducera människor till delar av kvotgrupper eller ovanifrån placera in dem i kollektiv. Grupptänkandet och kollektiviseringen är ett stort problem inom svensk flykting- och invandrarpolitik.
För att åstadkomma att människor betraktas som enskilda individer oavsett ursprung finns bara en väg, ett tålmodigt och långsiktigt opinionsarbete i kombination med förändringar av diskriminerande lagstiftning och särlösningar. Det är i grunden en attityd- och värderingsfråga. Men det handlar också om politiskt ledarskap. Det torde vara ekonomiskt rationellt för både myndigheter och många företag att i en alltmer internationaliserad värld och ett alltmer internationaliserat samhälle anställa människor med kännedom om olika språk och kulturer. Inte minst är det så därför att en relativt betydande del av hemmamarknaden består av människor med olika språklig och kulturell bakgrund. Dessutom är kunskap om främmande marknaders språk, attityder och kultur viktig för myndigheter och företag.
Det handlar om att bryta osäkerhetens barriärer. För arbetsplatser som medvetet skärskådat sig själva blir det naturligt att anställa människor med lämplig kompetens, oavsett födelseland. De tveksamma är ofta de som inte prövat. De goda exemplen spelar stor roll för att bryta hinder.
Det är kontraproduktivt att tala om positiv särbehandling för invandrare på arbetsmarknaden. Genom detta legitimeras att människors ursprung – helt skilt från individens förmåga i övrigt – skulle vara en relevant faktor vid anställning. Kan argumentet användas åt ena hållet kan det också missbrukas åt det andra. Med andra ord, legitimeras ursprunget som en faktor värd att uppmärksamma vid anställning kommer detta sannolikt att ske både genom öppen positiv och dold negativ särbehandling.
Målet måste vara det motsatta, att ursprung som sådant beaktas så lite som möjligt. Ursprung är inte en egenskap eller en färdighet. Språkkunskap däremot är en färdighet och en relevant kvalitet.
Kvotering och särbehandling är teoretiskt olika saker, även om de i praktiken ofta hänger ihop. Positiv särbehandling är en metod att främja en viss grupps representation inom en given grupp. Kvotering är ett kvantitativt mått på hur stor andel en viss grupp skall utgöra inom den större gruppen. Både kvotering och så kallad positiv särbehandling för med sig att vissa människor diskrimineras när deras erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå tillbaka för politiskt fastlagda rekryteringsmål som tagits fram för att gynna andra människor, tillhörande en viss politiskt definierad grupp.
Även om den grupp som avses gynnas kan anses vara underrepresenterad eller felbehandlad på arbetsmarknaden eller i andra sammanhang, innebär kvotering inget annat än att ännu ett fel begås.
Att människor i den ena mer eller mindre godtyckligt definierade gruppen felbehandlas gör det inte rätt att felbehandla människor i någon annan grupp. Eller, annorlunda uttryckt, om problemet är att en grupp människor felbehandlas kan lösningen knappast vara att i sin tur diskriminera en annan.
Att all form av kvotering är diskriminerande i sig är också skälet till att den typen av politik riskerar att skapa växande spänningar mellan människor. Ytterst är positiv särbehandling ett uttryck för uppgivenhet.
Martin Luther King sa i sitt ”I have a dream”-tal att han drömde om den dagen då hans barn skulle bli bedömda inte efter färgen på sin hud, utan efter måttet på sin karaktär. Vi är övertygade om att det mest verkningsfulla vi kan göra är att se till att de system staten och politiken bedömer människor efter tar hänsyn till karaktär och inte hudfärg, och att det i förlängningen ger alla en rimlig chans att bli bedömda på ett rättvist sätt.
Integration är en relation – till landet Sverige, till sin egen och andras kultur, till arbetsmarknaden och till andra människor. Integration kan därför aldrig nås utan en relation till människor och arbetsmarknad. Integration är dessutom en fråga om valfrihet, ömsesidighet och vilja. Det går inte att tvinga någon att bli delaktig, eller känna sig svensk. Däremot kan och skall hinder för detta och för delaktighet i samhället monteras ner.
Integration är inte heller i första hand inte en budgetfråga, även om bristande möjligheter för människor och politiska misslyckanden slutligen visar sig på de offentliga budgetarnas utgiftssidor. Tvärtom är integration i högsta grad en vardagsfråga, där det vi gör som privatpersoner spelar lika stor roll som den politiska viljan.
Integrationsfrågan är viktig på många sätt, men inte minst eftersom den fungerar som en avspegling av tillståndet i Sverige, på hur välfärdssystem och arbetsmarknad fungerar. I mångt och mycket bottnar dagens problem i brister. Brister som också drabbar aldrig så infödda svenskar. Därutöver kommer inställningen vi har till andra människor, kulturer och allt som är ”annorlunda”. Intolerans drabbar naturligtvis hårdast den som utsätts för den, men i längden får den effekter också på hela samhällsutvecklingen. Det finns allvarliga problem i dag, både för individer och för samhället, som behöver diskuteras. Denna diskussion skall dock inte föras med udden riktad mot människor på grund av deras grupptillhörighet. Blir det legitimt att rikta ilska mot människor på grund av grupptillhörighet är vi inne på ett sluttande plan. Det blir en grupp i dag, i morgon ytterligare en, i övermorgon en annan och i förlängningen ett Sverige vi inte känner igen.
Att ställa krav är inte problematiskt, det visar tvärtom att vi alla är del av samhället på lika villkor. Att fråntas ansvaret för sitt eget liv är förnedrande. Men att i detta avseende bygga ett bättre Sverige handlar främst om att skapa förutsättningar för människor att växa in i samhället och ta ansvar för sina egna liv.
|
Stockholm den 22 januari 2004 |
|
|
Per Westerberg (m) |
|
|
Anita Sidén (m) |
Anna Lilliehöök (m) |
|
Anne-Marie Pålsson (m) |
Carl-Axel Johansson (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |
Nils Oskar Nilsson (m) |