Motion till riksdagen
2003/04:Sf11
av Per Westerberg m.fl. (m)

med anledning av prop. 2003/04:35 Människosmuggling och tidsbegränsat uppehållstillstånd för målsägande och vittnen m.m.


1 Bakgrund

Mycket tyder på att det det senaste årtiondet blivit allt vanligare att utlänningar betalar stora summor pengar till människosmugglare för att ta sig till Europa och söka asyl eller uppehållstillstånd på annan grund. Människosmuggling har i allt högre grad kommit att bedrivas av kriminella organisationer med förgreningar i många länder men brukar anses innefatta någon form av frivillighet från de smugglades sida. Offer för människosmuggling utsätts i många fall, särskilt när det gäller kvinnor, för prostitution och annat sexuellt utnyttjande. Även tvångsarbete förekommer, såväl under transit som vid framkomsten, för att brottsoffren skall kunna betala tillbaka de stora skulder till människosmugglarna som de ådrar sig när de gör en överenskommelse med dessa. Det är fråga om grov brottslighet som innefattar ett hänsynslöst utnyttjande av människor i ett utsatt läge.

Behovet av kraftfulla åtgärder för att stävja denna typ av brottslighet är stort. Vi anser emellertid att regeringens förslag är behäftat med betydande brister i flera avseenden.

Regeringen väntas inom kort komma med lagförslag till riksdagen som bland annat rör frågan om transportörsansvar. Den nu aktuella propositionen om människosmuggling m.m. handlar, liksom den kommande om transportöransvar, om utlänningars möjligheter att ta sig in i Sverige. Vi anser att det vore lämpligt om dessa varandra närliggande frågor kunde behandlas i ett sammanhang av riksdagen. På det sättet uppnås en bättre överblick av vilka konsekvenser regeringens förslag kan väntas få. Regeringens sätt att hantera dessa frågor kan närmast beskrivas som en lapptäcksartad metod med ändringar på olika ställen. Överblicken uteblir och regeringen kan, genom små förändringar som tillsammans blir betydande, dölja en utveckling mot en klart mer restriktiv hållning i asylpolitiken. Vi hoppas att detta inte är regeringens syfte och föreslår därför att förslagen behandlas i ett sammanhang.

Vi noterar vidare att regeringen, med EG-rättslig täckmantel, prioriterar lagförslag som faktiskt stramar åt möjligheterna för utlänningar att ta sig in i Sverige. Samtidigt förhalar regeringen den utredning om utvidgade möjligheter till arbetskraftsinvandring som riksdagen givit regeringen i uppdrag att genomföra. Att föreslå den typ av restriktioner som regeringens förslag innebär, utan att samtidigt införa nya vägar för utlänningar att ta sig till Sverige, strider mot vår humanitära grundsyn.

Mot bakgrund av detta, sammantaget med de tekniska brister regeringens förslag är behäftat med, föreslår vi att riksdagen avslår regeringens proposition.

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen beslutar att avslå propositionen och begär att regeringen skyndsamt återkommer med nytt lagförslag med de förändringar som avses i motionen.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs angående straffrihet för humanitärt stöd som lämnas åt en utlänning, när detta sker utan syfte att uppnå egen ekonomisk vinning.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om minimistraff för grov människosmuggling samt grovt organiserande av människosmuggling.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att erhålla permanent uppehållstillstånd efter att ha beviljats tillfälligt uppehållstillstånd för att medverka som målsägande eller vittne.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder som kan vidtas och vilket stöd som kan erbjudas den som efter att ha medverkat som vittne eller målsägande i en brottmålsprocess återvänder till ursprungslandet.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagstiftningens konsekvenser för brottoffer som är barn.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vilka krav som skall ställas upp för att bevilja uppehållstillstånd för utländska vittnen och målsäganden.

3 Människosmuggling

I propositionen föreslås bland annat att brottsrubriceringarna människosmuggling och organiserande av människosmuggling skall införas för de gärningar som regleras i straffbestämmelserna i 10 kap. 2 a och 5 §§ UtlL. Brotten graderas och straffskalorna skärps. Maximistraffet för grovt brott föreslås höjas till fängelse i högst sex år. Även hjälp till att olovligen passera genom Sverige eller annan medlemsstat i Europeiska unionen, Norge eller Island straffbeläggs. Kravet på vinstsyfte tas bort i de fall då någon uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i en medlemsstat i Europeiska unionen eller in i Norge eller Island.

3.1 Brister i utredningen

En rad remissinstanser, bl.a. Amnesty, Caritas och Rådgivningsbyrån för asylsökande, har i ett gemensamt yttrande avstyrkt förslaget om ett utökat straffbart område och höjda straffsatser. Ställningstagandet motiveras i huvudsak av att regeringens förslag inte tar någon som helst hänsyn till att flyktingar och skyddsbehövande i övrigt kommer att få det än svårare att ta sig till Sverige. Smugglare kommer att kräva högre ersättning och farligare smugglingsvägar och smugglingssätt kommer att användas.

Det är anmärkningsvärt att regeringen i propositionen inte berört vilka konsekvenser lagstiftningen kan förväntas få för människor som försöker fly. Vilka alternativ till smugglingssituationen dessa människor har/kan förväntas få berörs överhuvudtaget inte.

Om ligorna som ägnar sig åt människosmuggling endast ägnade sig åt att smuggla konventionsflyktingar skulle man förmodligen inte vidta de föreslagna typerna av åtgärder för att komma till rätta med problematiken. Ett bekymmer i den svenska asylprocessen är emellertid att det i ett stort antal asylansökningar som ges in till migrationsmyndigheterna saknas skäl som kan ligga till grund för att bevilja asyl. Vi menar emellertid att det är fel att på det i propositionen föreslagna sättet begränsa de möjligheter människor har att ta sig till Sverige och andra europeiska länder idag, utan att öppna för andra möjligheter att ta sig hit, framför allt genom arbetskraftsinvandring.

För de utlänningar som önskar skapa sig ett bättre liv i Sverige är idag den enda till buds stående möjligheten att söka asyl. Detta leder till att asylprocessen belastas av många ogrundade asylansökningar, med längre handläggningstider och andra men för de som verkligen är flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt.

Vi moderater tror att moderna regler för arbetskraftsinvandring skulle minska trycket på asylsystemet. Valet torde inte vara svårt mellan att, å ena sidan, lägga alla sina besparingar i händerna på brottslingar, låta den egna familjen smugglas under stor fara i en container, för att sedan hamna på en svart arbetsmarknad, utan tillträde till det övriga samhället och att, å den andra sidan, öppet och under ordnade former söka jobb och uppehållstillstånd på självförsörjningens grund. Däremot är det av vikt att systemen hålls isär. Asyl bygger på skyddsbehov, arbetskraftsinvandring på självförsörjning.

Vi anser att det är viktigt att stävja den typ av grov brottslighet som människosmuggling utgör.

Innan kraftfulla åtgärder mot människosmuggling vidtas anser vi att regeringen skyndsamt bör tillsätta den utredning om utvidgade möjligheter till arbetskraftsinvandring som riksdagen har begärt. Detta skulle leda till ett lättat tryck på asylprocessen till gagn för flyktingar och skyddsbehövande i övrigt.

Vi anser att man i lagstiftningen på ett tydligare sätt måste utnyttja de möjligheter som den humanitära klausulen ger.

3.2 Den humanitära klausulen och kravet på vinstsyfte

I rådsdirektivet som ligger till grund för propositionen anges att en medlemsstat får besluta att inte införa påföljder för den som i syfte att ge humanitärt stöd till utlänningen hjälper denne att resa in i eller passera genom en medlemsstat olagligen.

Regeringen uttalar i propositionen att det är viktigt att det finns möjlighet att undanta visst handlande från det straffbara området i de fall det framgår att avsikten är att av ideella skäl hjälpa en utlänning att komma hit för att söka asyl. Det är inte straffbart att som ett led i ideell verksamhet hjälpa någon att komma till Sverige för att här söka asyl eller annat uppehållstillstånd. Därför anser regeringen att kravet på vinstsyfte för straffbarhet skall finnas kvar beträffande förfarande som beskrivs i 10 kap 5 § UtlL. Däremot tas kravet på vinstsyfte bort beträffande 10 kap 2 a § när någon uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i Europeiska unionen eller in i Norge eller Island. Syftet med 10 kap 2 a § är emellertid (enligt departementet) inte att bestraffa humanitära handlingar som inte skett i vinstsyfte. Nyckeln ligger i ordet olovligen. Den som utan dröjsmål anmäler sig till myndigheterna efter sin olovliga inresa i eller passage genom Sverige och ansöker om asyl faller inte in under någon brottsrubricering.

Ett bekymmer med krav på vinstsyfte är att det kan vara mycket svårt att bevisa att något skett i syfte att tillföra en enskild person ekonomisk vinning. Rikspolisstyrelsen (RPS) anser därför att ordet vinstsyfte bör ersättas med en lokution som föreskriver att människosmuggling är straffbart om denna skett mot betalning. RPS påpekar att det inte är ovanligt att misstänkta påstår att smuggling skett av ideella skäl, men att de ”under bordet” betingat sig ersättning för diverse utlägg. Även den som har de mest humanitära skäl kan förfara på ett liknande sätt. Problemet om inget krav på vinstsyfte uppställs är att även humanitära handlingar utan vinstsyfte faller in under definitionen av den straffbelagda gärningen. Svårigheter i bevishänseende står här emot intresset av att inte ytterligare försvåra för nödställda människor att bryta upp/få hjälp att bryta upp från en omöjlig situation i hemlandet.

Syftet med de aktuella bestämmelserna är inte att straffbelägga humanitära insatser som sker utan vinstsyfte. Av rättsäkerhetsskäl och för att undvika lagtolkningsproblematik bör det klart framgå av lagtexten var gränsen för straffbara gärningar går. I den föreslagna lydelsen framgår inte detta tillräckligt klart. Detta kan åtgärdas, exempelvis genom att i 10 kap UtlL lägga till ett lagrum som gäller, generellt vari anges att det skall vara straffritt att lämna humanitärt stöd åt en utlänning, när detta sker utan syfte att uppnå egen ekonomisk vinning. De svårigheter i bevishänseende som detta kan ge upphov till får uppvägas på annat sätt.

Vi anser att det skall vara straffritt att lämna humanitärt stöd åt en utlänning, när detta sker utan syfte att uppnå egen ekonomisk vinning och att detta klart bör framgå av lagtexten.

3.3 Straffskalan

I enlighet med vad exempelvis Riksåklagaren (RÅ) gav uttryck för i sitt remissvar föreslår regeringen att de förfaranden som idag regleras i 10 kap 2 a och 5 §§ skall kvarstå i två separata paragrafer med indelning i tre svårighetsgrader, ringa, normalgraden samt grovt brott. Med hänsyn till det nära sambandet mellan dessa två brott, som inte sällan överlappar varandra, föreslås att straffskalorna för brotten skall vara desamma. För ringa brott föreskrivs böter eller fängelse högst sex månader, för normalgraden fängelse högst två år och för grovt brott fängelse lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av huruvida en gärning är att betrakta som grov beaktas vid människosmuggling huruvida ersättning utgått, utgjort ett led i en verksamhet som avsett ett stor antal personer eller utförts under former som innebär livsfara för utlänningen eller annars utförts under hänsynslösa former. Vid bestämmande av huruvida brottet organiserande av människosmuggling är att betrakta som grovt skall beaktas om gärningen innefattar ett systematiskt utnyttjande av utlänningars utsatta situation eller innefattar livsfara eller annan hänsynslöshet gentemot utlänningarna.

Motivet till den valda straffskalan är att detta sägs stå i proportion till andra straffskalor. Vidare sägs att människosmugglingsbrottet inte förutsätter skada eller risk för skada på person. Om sådan skada uppkommit kan andra straffbestämmelser, t.ex. grov misshandel, grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom etc., bli tillämpliga vid sidan om människosmugglingsstadgandena.

Ett bekymmer med ett så förhållandevis lågt straffminimum som sex månaders fängelse är att detta medför att olika straffprocessuella tvångsmedel, som hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning, inte får tillämpas. Möjligheten att använda hemliga tvångsmedel utgör ett viktigt redskap för åklagare i den aktuella typen av brottsutredningar, vilket RÅ påpekar i sitt remissyttrande. I utredningen som ligger till grund för propositionen (SOU 2002:69) föreslogs att minimistraffet för normalgraden av brottet skulle vara två år.

Advokatsamfundet har framfört berättigad kritik mot kommitténs argumentation där möjligheten att få använda tvångsmedel tillåts styra bestämningen av straffskalan. Fängelsestraffkommittén (SOU 1986:14) tog avstånd från att straffprocessuella tvångsmedel skall användas som argument för att bestämma straffskalan för ett visst brott. Att anmärka är att RÅ respektive samfundet har att tillvarata diametralt motstående intressen. Bägge skall naturligtvis respekteras.

Brottet människohandel för sexuella ändamål i BrB 4:1 a har en straffskala på två till tio år. Lagen har trots möjligheten att tillämpa hemliga tvångsmedel visat sig svårtillämpad i praktiken, vilket talar emot ett minimistraff baserat endast på ovanstående argument. Detta understryks ytterligare av att i dessa fall en kroppslig kränkning av de utsatta ingår i gärningen, vilket inte av nödvändighet är fallet vad avser människosmuggling enligt UtlL.

Argumentet att även andra brott skulle kunna bli tillämpliga i anslutning till människosmuggling och därigenom möjliggöra användning av hemliga tvångsmedel fungerar inte. Brotten grov misshandel, vållande till annans död samt vållande till kroppsskada eller sjukdom betingar alla minimistraff på lägre tid än två år.

Det ligger i lagstiftarens intresse att tillskapa en ändamålsenlig och tillämpbar strafflagstiftning, varför man inte kan bortse från vikten av att de rättsvårdande myndigheterna ges möjlighet att insamla bevis. Mot den bakgrunden tillsammans med den syn vi har på grov människosmuggling, föreslår vi ett minimistraff på två års fängelse för brottslighet som är att betrakta som grov. På så sätt blir vissa straffprocessuella tvångsmedel tillgängliga, som t.ex. hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning, för denna typ av grov brottslighet.

Vi föreslår att minimistraffet för grov människosmuggling samt grovt organiserande av människosmuggling skall vara två års fängelse.

4 Tidsbegränsat uppehållstillstånd för målsägande och vittnen

Regeringens förslag innebär att en ny bestämmelse införs i utlänningslagen som gör det möjligt att bevilja tidsbegränsat uppehållstillstånd för utländska målsäganden och vittnen, bl.a. offer för människohandel, när det är befogat med hänsyn till genomförandet av förundersökning eller huvudförhandling i brottmål. Ansökan skall göras av en förundersökningsledare. Migrationsverkets beslut skall kunna överklagas av förundersökningsledaren men inte av utlänningen. Att en utlänning beviljas uppehållstillstånd av denna anledning skall inte hindra att en ansökan av utlänningen om uppehållstillstånd på andra grunder prövas. Regleringen återfinns i 2 kap 4 a § UtlL.

4.1 Brister i utredningen

I sak stöder vi regeringens förslag. Det är positivt att möjligheten att bevilja uppehållstillstånd på dessa grunder införs. Utredningen är emellertid även i detta avseende behäftat med en mängd brister.

Förslaget att bevilja tillfälligt uppehållstillstånd görs helt i statens intresse av att lagföra brott. I regeringens proposition lyser brottsoffrets perspektiv med sin frånvaro.

Exempelvis uppstår frågan vad som inträffar i de fall en förundersökning drar ut på tiden och ett tillfälligt uppehållstillstånd förlängs gång efter annan. Regeringen bedömer att de regler som finns idag för prövning av permanent uppehållstillstånd är tillräckliga för att komma till rätta med denna, inte osannolika, situation. Regeringen åsyftar uppenbarligen den möjlighet som står till buds att, under tiden förundersökning eller huvudförhandling i brottmål pågår, söka permanent uppehållstillstånd på andra grunder. Det måste i dessa fall stå klart, som Utlänningsnämnden skriver i sitt remissyttrande, att staten genom att ta i anspråk den som är brottsoffer för utredning och domstolsförhandling får anses ha tagit på sig ett ansvar för att bereda offret skydd mot de risker som detta medför för brottsoffret. Detta kommer att innebära att utlänningen i vissa fall behöver få permanent uppehållstillstånd, vanligen av humanitära skäl. Vi menar att möjligheten att erhålla permanent uppehållstillstånd efter att ha beviljats tillfälligt uppehållstillstånd för att medverka som målsägande eller vittne borde vara betydande, vilket i sin tur kan verka som ett incitament att medverka i rättsprocessen.

Utöver denna möjlighet att söka permanent uppehållstillstånd saknas i propositionen en diskussion om vilka åtgärder som kan vidtas och vilket stöd som kan erbjudas den som efter att ha medverkat som vittne eller målsägande återvänder till ursprungslandet.

I propositionen sägs att de barn som beviljas tillfälligt uppehållstillstånd skall erbjudas utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. I övrigt verkar regeringen, som berömmer sig av att vilja stärka barnperspektivet i asylprocessen, ha tappat den aspekten i förevarande proposition, trots att många av dem som utsätts för människosmuggling är barn.

Detta är oerhört viktiga frågor där regeringen bör åläggas att snarast återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder.

Vilka kriterier som ställs upp för när det skall anses befogat att bevilja uppehållstillstånd på denna grund diskuteras sparsamt i propositionen. Regeringen finner inte anledning att begränsa tillståndsgivningen till mål som rör ett visst slags brott. En förutsättning sägs vara att de brottsutredande myndigheterna bedömer att personens närvaro är viktig i den fortsatta utredningen. Den föreslagna lydelsen omfattar alla typer av brott, såväl av allvarlig som av ringa karaktär. Bestämmelsen lämnar stort utrymme för skönsmässiga bedömningar och kan ge upphov till tolkningssvårigheter. Det framstår som oklart huruvida varje någorlunda välmotiverad begäran av en förundersökningsledare skall bifallas. Vi anser att de omständigheter som skall vara för handen för att tillstånd skall beviljas bör preciseras i lagrummet. Detta kan exempelvis medföra att tillstånd ges i situationer där det dels på grund av brottets karaktär, dels brottsutredning och lagföring av den misstänkte framstår som påkallat.

Vi anser att möjligheten att erhålla permanent uppehållstillstånd efter att ha beviljats tillfälligt uppehållstillstånd för att medverka som målsägande eller vittne skall vara betydande. Detta kan i sin tur verka som ett incitament att medverka i rättsprocessen.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag på vilka åtgärder som kan vidtas och vilket stöd som kan erbjudas den som efter att ha medverkat som vittne eller målsägande i en brottmålsprocess återvänder till ursprungslandet.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en redovisning av lagstiftningens konsekvenser för brottsoffer som är barn.

Vi föreslår att de omständigheter som skall vara för handen för att tillstånd skall beviljas preciseras i lagtexten.

Stockholm den 11 december 2003

Per Westerberg (m)

Anita Sidén (m)

Anna Lilliehöök (m)

Anne-Marie Pålsson (m)

Carl-Axel Johansson (m)

Anne Marie Brodén (m)

Nils Oskar Nilsson (m)