Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att personer som fallit offer för människohandel eller trafficking bör få permanent uppehållstillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att personer som fallit offer innan människohandel eller trafficking skall kunna lämna in uppehållstillståndsansökan innan det tidsbegränsade uppehållstillståndet löpt ut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att de svenska myndigheterna initialt skall ansvara för trygghet och säkerhet för de människor som fallit offer för människohandel eller trafficking även när de återvänt till sitt hemland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att polisen kontinuerligt utbildas om människohandel och trafficking.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att personal på Migrationsverkets förvarsenheter inte skall ges befogenhet att använda våld för att förhindra rymning.
Människosmuggling, olaglig transport av människor över nationella gränser, har ökat och bedrivs till stor del av kriminella organisationer. Människosmugglare ägnar sig allt oftare åt människohandel – handel med människor med inslag av utnyttjande och exploatering. Sverige har, genom undertecknandet av Förenta nationernas människohandelsprotokoll, förbundit sig att ställa människohandlarna inför rätta och vidta åtgärder mot den organiserade brottsligheten. Enligt uppskattningar kommer ca 500 000 kvinnor årligen som offer för människohandel till någon av EU:s medlemsstater. Enligt FN blir mellan 700 000 och 2 miljoner människor i världen offer för människohandel varje år. Människohandeln kan ekonomiskt jämföras med den internationella drog- och vapensmugglingen.
Handeln med människor har vuxit explosionsartat de senaste åren och alltfler kvinnor och barn säljs till prostitution och sexhandel. FN har uppskattat att de kriminella grupperna tjänar cirka sju miljarder dollar varje år på kvinnohandeln. Enligt Rikskriminalpolisen luras kvinnorna, ofta mycket unga, som regel med löfte om välavlönat arbete på restauranger eller liknande. När de kommit fram till destinationslandet fråntas de identitetshandlingar, tvingas prostituera sig och hålls under uppsikt av hallickar som tar hand om merparten av kvinnornas inkomster. Många kvinnor och barn som fallit offer för människohandeln misshandlas och våldtas, till och med mord förekommer. Handel med barn och kvinnor som utnyttjas sexuellt benämns ofta som ”trafficking” vilket FN:s särskilda rapportör om barnhandel definierar så här:
I begreppet trafficking innefattas alla handlingar som har att göra med värvning, eller transport, av personer inom ett lands gränser, eller över nationsgränser, där man använder sig av manipulation, påtryckning eller tvång, skuldberoende eller förfalskning, i syfte att utsätta människor för övergrepp eller utnyttjande, som påtvingad prostitution, slavliknande behandling, misshandel eller extrem grymhet, samt exploatering på arbetsplatser med svältlöner och dålig miljö; i fabriker eller privata hushåll.
Tyvärr är det väldigt vanligt att barn, både pojkar och flickor, utnyttjas i människohandeln och deras kroppar säljs över hela världen. Vanligtvis finns det ett mellanled av personer eller grupper som rekryterar och tillhandahåller barn. Det är därför berättigat att tala om en organiserad kriminalitet med barn som handelsvaror. Den kommersiella sexuella exploateringen av barn är att betrakta som tvångsarbete och en nutida form av slaveri. Vårt land är inte förskonat från handel med barn. I Sverige finns det en marknad för denna fruktansvärda verksamhet och det kan vi inte acceptera. Barnsexbrottslingar kommer från alla samhällsklasser och sociala förhållanden, de har olika sorters yrken och majoriteten av barnsexbrottslingarna är män. Flera av de barn som råkar ut för människohandel kommer från barnhem, från gatan eller kan till och med ha sålts av sina egna föräldrar. Anhörigkommittén (SOU 2002:69) skriver att det kan vara förenat med livsfara för ett människohandelsoffer att åka hem. Offer för organiserad gränsöverskridande brottslighet, ofta med syfte att bli sexuellt exploaterade, riskerar att utsättas för hot vare sig de stannar i Sverige och vittnar mot sina förövare eller om de återvänder till en situation där de återigen utnyttjas.
De barn som fallit offer för människohandel i Sverige ska enligt regeringens förslag ha rätt att stanna så länge brottsutredningen mot de misstänkta människohandlarna, och förövarna, sker. Vi anser att det är viktigt att barnet får permanent uppehållstillstånd om det utsatts för människohandel eller trafficking i Sverige. Med beaktande av barnets särskilda sårbarhet, den kränkning människohandel medför och de fortsatta svårigheter som följer anses det vara av största vikt att permanent uppehållstillstånd ges åt barnet i det fall barnet vill stanna i Sverige.
Även för de vuxna människor som råkat ut för människohandel eller trafficking, ofta kvinnor, är det oerhört svårt att återvända hem eftersom de flesta lider av psykiska och fysiska skador. Det förekommer också att kvinnor lurats att tro att de skulle betraktas som brottslingar om de ger sig till känna för polisen. Till detta kommer hot mot dem själva eller deras familj i de fall de försöker ta sig ur sin situation. Beroende på var de kommer ifrån och vad de tvingats genomgå har många mycket svårt att återvända. De kan känna skam och skuld och riskerar i vissa fall att utestängas från gemenskapen i hemlandet på grund av vad de varit med om här. De rapporter som EU:s medlemsstater lämnat till Europol tyder på att hot mot såväl kvinnorna som deras familjer har blivit vanligare. Inte sällan har organiserade människohandlare kontakter i hemlandet som vet vilka personer som människohandlarna har utnyttjat. Alltså råder det en stor risk för människohandlarnas offer att råka illa ut när de återvänder till hemlandet. Det är en risk som vi måste ta på stort allvar. Det är svenska män som utnyttjar dessa kvinnor och barn och då måste vi i Sverige också ta vårt ansvar för att hjälpa de människor som utnyttjats på detta oacceptabla sätt.
Vi anser att de människor som fallit offer för människohandel och trafficking, såväl barn som vuxna, ska få stanna i Sverige. Den kränkning och de psykiska svårigheter som människohandel och trafficking för med sig kan resultera i att det är svårt för dem att återvända till sitt hemland. De barn som sålts och utnyttjats har sällan någon vuxen att komma hem till. Enligt Rädda Barnen riskerar dessa barn att stötas ut och stigmatiseras av såväl sin familj som samhället i övrigt. Om de kvinnor och barn som utnyttjas som sexslavar i Sverige tillåts stanna här, kan de få hjälp att bearbeta sina upplevelser och förhoppningsvis komma över det hemska som de utsatts för. Idag är det svårt att få tillstånd att stanna i Sverige, det råder en mycket restriktiv praxis, särskilt vad avser humanitära skäl. Därför är det viktigt att personer som råkat ut för trafficking och människohandel får en generös bedömning och beviljas permanent uppehållstillstånd. Den kränkning och de fortsatta psykiska svårigheter som människohandel och trafficking för med sig för den drabbade personen gör att vi anser att dessa personer ska ha en möjlighet att stanna i Sverige. Vad som ovan anförts om att personer som utsatts för trafficking och människohandel bör få permanent uppehållstillstånd bör ges regeringen till känna. Ansökan om att få permanent uppehållstillstånd ska kunna lämnas in under tiden som brottsutredningen pågår. Personen som drabbats av människohandel eller trafficking skall alltså inte behöva vänta med att lämna in sin ansökan tills tiden för det tidsbegränsade uppehållstillståndet löpt ut. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi anser inte att möjligheten att få permanent uppehållstillstånd kan komma att utnyttjas i dessa fall. Att tro att någon frivilligt utsätter sig för människohandel och trafficking för att få stanna i Sverige tyder på en oförståelse för brottets allvar. Om personer som fallit offer för trafficking och människohandel får möjlighet att stanna i Sverige kan det bidra till att de uppsöker myndigheterna för att berätta om övergreppen, något som i sin tur kan bidra till att vi får ett slut på människohandeln och att de skyldiga får sitt straff.
Det finns naturligtvis personer som råkat ut för trafficking eller människohandel som vill återvända till sitt hemland. Dessa människor kan ändå ha ett behov av stöd och hjälp när de återvänder. Regeringen föreslår i propositionen att personer som deltar i en brottsutredning ska återsändas till sitt hemland när brottsutredningen är avslutad. I de fall där det handlar om människor som råkat ut för trafficking och människohandel anser vi att de svenska myndigheterna inledningsvis måste ta ett större ansvar för personens säkerhet och hjälp när denne återvänt till sitt hemland. Myndigheterna bör ha ett humant ansvar för individen efter att brottsutredningen i Sverige är avslutad. De hjälpande insatserna som vi anser att de svenska myndigheterna initialt ska ta ansvar för, bör verkställas så snart personen i fråga anländer till sitt hemland. Även om de svenska myndigheterna kan förbereda för återanpassning för den drabbade personen under tiden som brottsutredningen pågår, är det inte någon garanti för personens säkerhet vid återvändandet. Vi anser att det är naivt att förlita sig på att det finns sociala myndigheter eller kvinnojourer och liknande som tar över ansvaret för den drabbade personen i hemlandet eftersom det finns flera länder där den rätta hjälpen inte står att finna. Likaså kan vi inte ta för givet att släkt och vänner kan ta hand om den berörda personen när denne återvänt, kanske är det just släktingarna som brister i förståelse för den utsatta personens situation. De svenska myndigheterna bör alltså initialt ta ansvar för personens säkerhet och hälsa även efter att personen återvänt till sitt hemland. Det kan handla om att upprätta en relation eller samarbete med någon myndighet eller organisation, som sedan kan ta ansvaret för den drabbade personen. Det är oerhört viktigt att de drabbade människorna inte lämnas åt sitt öde utan att de svenska myndigheterna försäkrar sig om att de är i trygga händer även när de lämnat Sverige. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi vill också peka på vikten av att polisen får kontinuerlig utbildning om människohandel och trafficking, särskilt när det gäller hantering av kvinnor och barn som utsatts för detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen föreslår att Migrationsverkets personal som arbetar på förvarsenheterna också ska ha ansvaret för behandlingen och tillsynen av förvarstagna personer också när dessa vistas utanför förvarslokalerna. Detta innebär bl.a. att personalen vid förvarsenheterna ska ges befogenhet att använda våld för att hindra rymning utanför förvarslokalen. Detta är något som vi i Centerpartiet ställer oss avvisande till. Om det finns risk att den förvarstagna personen ämnar rymma under vistelse utanför lokalen, och användande av våld skulle vara nödvändigt, bör detta inte hanteras av Migrationsverkets personal. Sådana situationer ska hanteras av andra personer med särskild utbildning, såsom polis eller kriminalvårdens transportörstjänst. Personalen på förvarsenheterna har inte någon utbildning som legitimerar våldsutövande mot de förvarstagna. Vi anser, i likhet med Röda Korset, att användandet av våld skapar ett oönskat avstånd mellan personal och förvarstagna. Det eventuella värdet av våldsanvändande för att hindra att de förvarstagna rymmer står inte i proportion till de negativa konsekvenserna. Vad som ovan anförts om att Migrationsverkets personal inte ska ges befogenhet att använda våld för att förhindra rymning utanför förvarslokalen bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 10 december 2003 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
|
|
Annika Qarlsson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Jan Andersson (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Birgitta Sellén (c) |