Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbud mot effekthöjningar i kärnkraftverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om höjda säkerhetskrav för kärnkraftverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att effektskatten i framtiden bör höjas successivt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kärnkraftverkens skadeståndsansvar skall vara obegränsat och att kravet på betalningskapacitet kraftigt skall höjas.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en elmarknadsreform där effektförbrukning prissätts på ett samhällsekonomiskt korrekt sätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kärnkraftverken i sina årsredovisningar bör åläggas att redovisa ekonomin för varje reaktor, åtminstone för de verk där staten är majoritetsägare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förhandlingarna med kärnkraftsindustrin under ledning av Bo Bylund genast avbryts.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principen att kärnavfallsavgifterna måste täcka de framtida kostnaderna för rivning av kärnkraftverk och omhändertagande av kärnkraftsavfall.3
1Yrkande 3 hänvisat till SkU.
2Yrkande 4 hänvisat till LU.
3Yrkande 8 hänvisat till MJU.
Det mål Miljöpartiet de gröna vill sätta upp för kärnkraften är att inom två år avveckla 3 reaktorer och resten under en tioårsperiod därefter. Om vår politik genomförs från årsskiftet 2004 bör alltså kärnkraften vara avvecklad år 2016. Eftersom vi inte vill införa planekonomi kan vi inte exakt veta hur styrmedlen slår, utan måste anpassa dessa under resans gång.
Skälen till att kärnkraften ska avvecklas är framför allt följande:
Även om risken för en stor utsläppsolycka är liten så är konsekvenserna extremt allvarliga.
Ett alltför starkt beroende av kärnkraften är ett hot mot försörjningstryggheten. Detta demonstrerades genom det stora strömavbrottet i Sydsverige och Danmark i september 2003. Det inleddes med ett snabbstopp vid Oskarshamn 3 och förvärrades av de följande stoppen i Ringhals. En del av förutsättningarna var också att Barsebäck 2 och Oskarhamn 2 var oplanerat avstängda, av säkerhetsskäl.
Avfall som är farligt i hundratusentals år fortsätter att produceras.
Kärnkraften är ett hot mot internationell säkerhet genom att den är nära förknippad med kärnvapen. En stor del av kunskap och infrastruktur för att tillverka kärnvapen finns inom den civila kärnkraften.
De styrmedel vi vill anvisa för att minska beroendet av kärnkraft, minska riskerna för en förödande olycka och minska omfattningen av den börda vi som nu lever lägger på kommande generationers miljö och ekonomi är följande:
Avvecklingen måste betyda avveckling. De partier som inte stöder detta krav i riksdagen visar tydligt att de inte vill ha någon avveckling. Effekthöjningar innebär ökat kärnkraftsberoende. De innebär till viss del också ökade utsläpp vid en olycka och mer avfall. De innebär även att investeringar på många miljarder kronor styrs åt fel håll, och kraftföretagens naturliga instinkt att försvara gjorda investeringar innebär att företagen ännu hårdare klamrar sig fast vid kärnkraften. Ett alternativ till lag är att regeringen i regleringsbrev till Statens kärnkraftsinspektion slår fast att inspektionen inte får ge tillstånd till effekthöjningar.
Det har varit oproportionerligt många allvarliga incidenter vid just svenska kärnkraftverk, som pekar på både brister i säkerhetskultur och på brister i själva hårdvaran. De äldre kokarreaktorerna konstruerades på 1960-talet och har brister som antingen inte kan åtgärdas eller inte har åtgärdats. Sverige har rapporterat sex stycken incidenter på nivå två för kärnkraftsreaktorer enligt den internationella skalan INES sedan 1991. USA, som har över 100 reaktorer, har rapporterat färre sådana incidenter sedan USA anslöt sig till systemet ett år senare, därav dock en incident ännu högre på skalan.
Svenska reaktorers tillgänglighet har utvecklats negativt, medan USA:s reaktorer går bättre och bättre. Tillgänglighet är starkt korrelerat till säkerhet, för om reaktorer ofta oplanerat är avstängda är det ett tydligt tecken på antingen bristande underhåll, alltså degradering av hårdvaran, eller bristande organisation. Det är i alla fall slående att av de fyra generationerna kokarreaktorer så har de nyaste (Oskarshamn 3 och Forsmark 3) högst tillgänglighet och de äldsta (Ringhals 1 och Oskarshamn 1) lägst tillgänglighet. Kärnkraftsinspektionen är underbemannad, med långt färre anställda per reaktor än till exempel dess motsvarighet Nuclear Regulatory Commission i USA. Den ”svenska modellen” där ansvaret ligger hos reaktorinnehavaren och SKI i huvudsak endast bedömer de papper de får in verkar inte fungera bra.
Tydligare säkerhetsmål med specifika krav, datum för genomförande och kostnadsbedömningar reaktor för reaktor ska komma från SKI under 2003. Om detta räcker för att lyfta alla svenska reaktorer till internationell nivå återstår att se. Det finns ett stort behov av en genomgripande reaktorsäkerhetsutredning, eftersom en sådan inte gjorts sedan 1979. Den nu pågående utredningen av Suzanne Frigren har alltför begränsade direktiv.
Konsekvensen av höjda säkerhetsambitioner är troligen att några reaktorer kommer att stängas relativt snart eftersom det blir för dyrt att genomföra de föreskrivna åtgärderna. De äldsta reaktorerna är också de minsta och ger därmed färre TWh att fördela kostnaderna på. De äldsta reaktorerna har också redan nu de högsta driftskostnaderna, eftersom personalbehovet är ungefär detsamma för en stor som för en liten reaktor.
Även för de nyare reaktorerna får kravet på bevarad och förbättrad säkerhet konsekvenser, fast det kan ta tid. Att hålla en hög säkerhetsstandard kräver investeringar varje år, men mycket ojämnt. Vid någon tidpunkt står reaktorägaren inför ett vägval: en jätteinvestering, med risk för flera års stopp och osäkert senare resultat, eller nedläggning.
Som styrmedel för avvecklingen är höjd reaktorsäkerhet mycket oförutsägbart. Det är ändå logiskt, eftersom konsekvenserna av slarv med säkerheten kan bli förödande.
Den nuvarande s k effektskatten innebär en skatt på ca 2,8 öre per kWh. Skatten är en miljöskatt, som i någon mening ska internalisera de externa kostnaderna, däribland olycksrisk och rutinutsläpp, samt bidrag till att minska risken för kärnvapenspridning. Det är att minska emellertid en omöjlig uppgift att på ett objektivt ekonomiskt sätt slå fast hur stora dessa kostnader är. Enklare är att slå fast att kärnkraften enligt ett folkomröstningsbeslut och ett flertal riksdagsbeslut ska bort, därför att den är långsiktigt ohållbar och innebär oacceptabla risker. En korrekt miljöskatt är alltså en skatt som har till effekt att avvecklingen kommer igång och att den sker successivt snarare än plötsligt.
Detta har Miljöpartiet argumenterat utförligt för i andra sammanhang och behöver inte upprepas här.
Under de flesta åren efter avregleringen av elmarknaden har marknadspriset på el legat under 15 öre kWh, vilket är ungefär samma som de genomsnittliga produktionskostnaderna för kärnkraft. Men om kärnkraften nätt och jämnt gått ihop i genomsnitt, så är det klart att en del reaktorer går bättre än genomsnittet och en del sämre. Några av dem har år efter år gått med förlust, troligen även utan kärnkraftsskatt och säkerligen när denna skatt medräknas. Varför drivs kärnkraftverk med förlust?
Det är alltså någonting som inte fungerar på marknaden. Det är i själva verket oerhört mycket som inte fungerar. Kraftindustrin är oligopolitisk. Den har haft stora möjligheter att korssubventionera mellan olika kraftslag och olika konsumentgrupper. Den har också kunnat ta ut betydande överpriser. Avregleringen av elmarknaden omfattade inte hushållen förrän i slutet av 1999 och då med en viss fördröjning beroende på avtalens längd. En stor del av konsumenterna fick alltså inte del av de sänkta priserna förrän 2000–2001, och då hade kraftbolagen genom en egendomlig tillfällighet samtidigt tillkännagett minskningar av produktionen vid kärnkraftverken, vilket snabbt resulterade i ökade priser.
Kärnkraften har också speciella juridiska möjligheter att övervältra sina kostnader på andra. OKG och Forsmark säljer inte sin produktion på marknaden utan enligt konsortialavtal till ägarna, till självkostnadspris. Ett år sålde OKG sin produktion till sina ägare för nästan 24 öre/kWh när medelpriset på marknaden var 12 öre. Bland dem som drabbades var Stockholms stad, som försökt men misslyckats med att bli av med sin ägarandel i OKG. En avsevärd del av denna höga produktionskostnad berodde givetvis på den ekonomiska katastrof som renoveringen av Oskarshamn 1 medförde. Det kostade minst tre miljarder kronor och ledde till mer än fem års stillestånd under åren 1992–2003. Konsortialavtal av denna typ hör inte hemma i en marknadsekonomi. Kärnkraftsbolagen producerar också årsredovisningar som ger alldeles för lite information om det verkliga läget. Åtminstone i de företag som majoritetsägs av staten bör man kunna kräva en analys av ekonomin för varje reaktor, eftersom det är av central betydelse för ägaren att ha denna information.
Så länge kraftindustrin kan hoppas på direkt kompensation för att stänga reaktorer (som i Barsebäcksuppgörelsen), så kommer den att köra dem även om det går med förlust. Att förespegla industrin andra ekonomiska fördelar, såsom slopande av kärnkraftsskatten har samma konsekvens. De tre samarbetspartierna s+v+c bakom 1997 års energiuppgörelse har ett tungt ansvar för att Sverige fortfarande 23 år efter folkomröstningen är det land som har mest kärnkraft per capita i världen, tätt följt av Frankrike.
Vi vill därför att Bo Bylund snarast fråntas sin uppgift att förhandla fram en ”lösning” tillsammans med kärnkraftindustrin.
Eftersom per capita-konsumtionen av el är 2,6 gånger högre i Sverige än i resten av EU, är det ingalunda givet att särskilt mycket av kärnkraften behöver ersättas. Energieffektivisering och ersättning av el med andra energibärare är fullt möjligt i stor skala på en tolvårsperiod. Givetvis spelar det ekonomiska incitamentet en betydande roll i den meningen att höga elpriser leder till ökad hushållning med el. Den gröna skatteväxlingen ska därför fortsätta. Förutom höjd kärnkraftsskatt bör också elskatter troligen höjas, särskilt för industrin (med skäliga undantag för den elintensiva industrin.)
Men andra faktorer spelar väl så stor roll. I en annan motion (530) argumenteras för att den statliga energieffektiviseringen bör samlas i en egen myndighet, under Miljödepartementet.
Potentialen för energieffektivisering kan bedömas som mycket stor, men insatserna ger resultat i mycket olika tidsskalor.
Kostnaderna för att riva kärnkraftverken och för att ta hand om avfallet är svåra att beräkna, eftersom erfarenheten är mycket begränsad. Pengar fonderas för detta ändmål genom en avgift per kilowattimme, som är olika för varje verk och som bestäms av regeringen varje år. Mycket tyder på att avgifterna utgår från optimistiska kalkyler, och regeringen har ofta beslutat om lägre avgifter än SKI har föreslagit. Barsebäck betalar 0 öre per kilowattimme, då regeringen anser att verket redan har betalt de fulla kostnaderna.
Kärnkraftinspektionens verksamhet, både administration och forskning, betalas genom en avgift från kärnkraftverken. För att göra ett bättre, mer proaktivt, jobb behöver SKI mer folk. Avgiften på något tiondels öre per kWh (och som inte belastar statsbudgeten) bör därför höjas. Syftet är inte att straffbeskatta kärnkraften utan att minska risken för en olycka.
Att en snabb avstängning av många reaktorer är möjlig framgår av utvecklingen i Tokyo 2002–2003. Efter uppdagad förfalskning av säkerhetsdata tvingades Tokyo Electric Power Company att inom loppet av några månader stänga samtliga 17 reaktorer. Inte ens det ledde till någon kollaps för elsystemet, men det berodde till stor del på tur med vädret.
De japanska myndigheterna hade inget val. Att låta farliga kärnkraftverk köras innebar ju en risk för en katastrof som på grund av den extrema befolkningskoncentrationen vida kunde ha överträffat Tjernobylolyckan.
I Sverige finns normalt ett visst överskott av el. Kärnkraften körs aldrig med full effekt hela året. Effektneddragningarna motsvarar i energi 1–2 reaktorer. Om man stänger 1–2 reaktorer så kan alltså de andra inledningsvis kompensera för detta. Vidare brukar vanligtvis någon äldre reaktor vara avstängd för fel, exempelvis Oskarshamn 1 hela 2002 och Barsebäck 2 januari till mars 2003. Om de äldsta reaktorerna stängs behöver de inte kompenseras fullt ut av annan produktion. Om tre reaktorer stängs behövs bara kompensation för två.
Sju av de tio senaste åren har Sverige varit nettoexportör av el. Om vi exporterar något mindre och importerar något mer så kan vi fortfarande vara i genomsnitt självförsörjande. En stängd reaktor kan kompenseras genom minskad elexport. Sedan elmarknadsreformen 1996 finns ingen statistik över vad som tidigare kallades avkopplingsbara elpannor. Men själva pannorna finns kvar i industrin Denna onödiga användning av el i industrier och värmeverk kan antas motsvara en reaktor.
Fyra reaktorer kan stängas utan att det nämnvärt påverkar elpriset. Men elcertifikaten kommer ändå att ge bättre ekonomi för kraftvärmen, som nu inte utnyttjas fullt. Där finns energi som motsvarar ytterligare en reaktor.
Om regering och riksdag visar att de menar allvar med avvecklingen så kommer kraftbolagen att förbereda sig för detta, d.v.s. att antingen planera för ny kraft eller att slå sig in på marknaden för energieffektivisering. Vad det blir beror på de politiskt bestämda spelreglerna.
Den väldiga skillnaden i elanvändning mellan Sverige och andra länder kan till viss del förklaras med den omfattande användningen av elvärme, ca 32 TWh enligt Svensk Energi. Det kan vara ännu mer i meningen att en del elslöseri fungerar som ett slags oavsiktlig elvärme. Denna väldiga användning, som motsvarar hälften av kärnkraften, är i sin tur ett resultat av ett elöverskott som uppstod då kärnkraften byggdes ut mycket snabbt. Kraftproducenterna vill ha elvärmen eftersom det inte finns någon annanstans att sälja all el. För kraftföretagen är detta givetvis inte idealiskt, eftersom förbrukningen är så ojämn över året. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det ännu värre. Halva den dimensionerade lasten, ca 28000 MW, är elvärme. Det betyder att halva produktions-, transport- och distributionsapparaten för el är där för elvärmens skull. Vattenkraften är i sig flexibel, men har ändå inte räckt till för att balansera all elvärme och kärnkraft, utan i början av 1980-talet byggdes alla kraftstationer i Lule älv om för mycket större effekt, en investering som inte kan förstås annat än mot bakgrund av kombinationen mer kärnkraft och mer elvärme.
Vi har i en annan motion (308) beskrivit hur en reform av elmarknaden kan se ut. Syftet med den är framför allt att göra det enklare för konsumenterna att få rätt pris med minsta ansträngning. Men den kommer också att göra det dyrare för alla att använda el när den är dyr, alltså särskilt under vintern, vilket blir särskilt märkbart för elvärmekunder.
Även utan andra nya styrmedel kommer detta att ge ett tydligt incitament att spara el, särskilt om elleverantörerna (i vårt förslag nätbolagen) förhindras att ta ut fasta avgifter, så att den som minskar sin elanvändning till hälften också får se sin elräkning halverad. Med sådana prissignaler som går hela vägen bör svenskarnas elförbrukning så småningom sjunka neråt vad som är vanligt på kontinenten. En konsekvens av en minskad effektförbrukning är att överföringsförlusterna minskar med några TWh, eftersom förlusterna är proportionella mot kvadraten på denna. Om exempelvis elvärmen halveras, så att elanvändningen minskar med 16 TWh, kan man räkna med att förlusterna minskar med ytterligare 2–2,5 TWh så att 18 TWh inte behöver ersättas.
En ungefärlig energibalans ser då ut som följer:
Kärnkraftsproduktionen 2002: 65,6 TWh.
Stängning av tre reaktorer till 2006 ger minskning med ca 13 TWh brutto, men detta leder till ökad produktion i resten av reaktorerna genom att de används hela året, så den verkliga minskningen blir ca 9 TWh.
Detta kan mötas med minskad användning av stora elpannor med 4 TWh.
Bestående minskad energianvändning till följd av de höga elpriserna 2003 och 2004 och fördröjd verkan av tidigare elskattehöjningar ger 4 TWh.
Ökad kraftvärmeproduktion i befintliga anläggningar ger en minskning med 3 TWh.
Vindkraften minskar med minst 1 TWh.
Detta leder till att elenergibalansen kan vara starkare efter avveckling av tre reaktorer än den var 2002. Däremot kan effektbalansen vara i fara, men en elmarknadsreform i enlighet med vad som skisserats undanröjer omedelbart en betydande del av detta problem förutom att den får långsiktigt ännu större verkan.
Åren därefter kommer elcertifikaten troligen att leda till några TWh ytterligare förnybar kraft, samtidigt som en elmarknadsreform kan börja kapa elvärme (och därmed överföringsförluster). Därmed kan både elsystemet och marknaden utan problem bära stängningen av en reaktor per år i flera år, oavsett om den stängs av säkerhetsskäl eller av ekonomiska skäl.
På ytterligare längre sikt avvecklas mer elvärme, samtidigt som en statlig, och även EU-styrd, energieffektiviseringspolitik börjar avsätta tydliga resultat. Sverige kanske närmar sig Europa genom att bara ha dubbelt så hög elförbrukning som resten av EU. Samtidigt kommer nya vindkraftverk, kraftvärmeanläggningar, kanske även biogaskombi och svartlutsförgasning i drift. De sista reaktorerna kan då tämligen odramatiskt tas ur drift när de har tjänat ut.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |