Stockholmsregionen – Sveriges tillväxtmotor – har drabbats av tvärstopp. För att få motorn att åter börja arbeta, till gagn för hela landet, krävs förändring på en rad områden:
Låt Stockholmsregionen få gå före i tillväxt- och integrationsfrämjande reformarbete. Tillåt försöksverksamhet med friare hyresregler för helt nybyggda hyresrätter, förenklade deklarationsregler för småföretag, ökad frihet på skolområdet och stärkt ställning för konkurrensintresset i den kommunala planprocessen.
Utveckla Stockholms roll i Östersjösamarbetet, inte minst mot bakgrund av EU:s utvidgning som gör Östersjön till ett innanhav för den europeiska unionen.
Stärk rättstryggheten och öka arbetet mot vardagsbrotten. Folkpartiet föreslår 500 nya civilanställda tjänstemän till Stockholmsregionen för att snabbt frigöra poliser från administration till brottsbekämpning.
Börja lösa upp propparna i trafiksystemet. Kraftfulla satsningar på spårbunden kollektivtrafik behövs, liksom en komplett ringled runt Stockholms innerstad. Det planerade försöket med trängselavgifter saknar all rimlig förankring i regionen och ska därför stoppas.
Nystart för integrationspolitiken med fokus på jobbgaranti, förbättrad svenskundervisning och ökat arbete mot diskriminering.
Inför ett utjämningssystem som är tillväxtfrämjande. Det måste löna sig för kommuner och landsting att människor flyttar dit och att individer kommer i arbete.
Påbörja avvecklingen av fastighetsskatten genom en sänkning av procentsatsen med en femtedel för såväl småhus som bostadshus och genom lindrad förmögenhetsskatt.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Stockholm – Östersjöns centrum 5
Trygghet mot brott – och fler poliser omedelbart 5
Kultur och natur som källa för turism 7
Naturvård och utveckling kan förenas 8
Trafik för en världsstad 10
Nej till Socialdemokraternas trängselskatt 11
En fungerande bostadsmarknad i Stockholmsregionen 12
Fastighetsskatten skall avvecklas successivt 14
Ökad konkurrens för lägre priser 15
Kunskap och utbildning i Stockholmsregionen 16
Skatteutjämningen – ett hinder för tillväxt 18
Bryt utanförskapet! 19
Närings- och arbetsmarknadspolitik som gör nytta 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Stockholmsregionens roll för kontakterna med Östersjöregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler poliser i Stockholms län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge polisen i Stockholms län resurser för att omgående kunna anställa 500 tjänstemän som kan ta över administrativa uppgifter från polisutbildade tjänstemän.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bevakning av idrottsevenemang m.m.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om småföretagares möjligheter till försäkringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om brottslighet med politiska förtecken i Stockholmsregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om turistnäringen i Stockholmsregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationalscener och nationella museer i Stockholmsregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en ny småföretagarpolitik för att skapa fler jobb i bl.a. servicesektorn i Stockholms län och i synnerhet i skärgården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fler grönområden i Storstockholm behöver skydd som t.ex. naturreservat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljölotsar på fartyg och sanktioner mot rederier som överträder miljöbestämmelserna i svenska vatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över vistelsebegreppet i socialtjänstlagen vad gäller vilken kommun som skall betala för hemtjänst m.m. på semesterorterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bättre kollektivtrafik i Stockholms län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Stockholms län måste få en rättvis andel av statsbidragen till investeringar i vägar och kollektivtrafik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att öka kapaciteten över Mälar–Saltsjösnittet för både bil- och tågtrafiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en komplett ringled runt Stockholms innerstad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att snabbt rusta upp väg 73 mellan Fors och Älgviken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbyggnad av riksvägarna 77 och 76 i Roslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av tvärförbindelser i Stockholmsregionen, bl.a. Kymlingelänken, Huvudstaleden och Södertörnsleden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om trängselavgifter i Stockholmsregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformerad bostadspolitik för fler bostäder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksverksamhet i Stockholmsregionen med friare hyressättning vid nyproduktion av hyreslägenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om byggande av studentbostäder på statligt ägd mark.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att börja avveckla fastighetsskatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksverksamhet i Stockholmsregionen med skärpt beaktande av konkurrensintresset i den kommunala planprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell skolpeng och öronmärkta resurser till särskilda insatser för skolor i invandrartäta och segregerade områden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett generellt bemyndigande för de kommuner i Stockholmsregionen som så önskar att bedriva förnyelseverksamhet på skolans område.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fördelningen av platser på högskolorna skall ske efter studenternas önskemål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Södertörns högskolas ansökan om att bli universitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett reformerat skatteutjämningssystem som är både tillväxtfrämjande och tar hänsyn till det höga kostnadsläget i Stockholmsregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny integrationspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbete mot strukturell diskriminering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jobbgaranti och socialbidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksverksamhet i Stockholmsregionen med förenklade deklarationsregler för småföretag.
Stockholmsregionen med Sveriges huvudstad som centrum kräver ingen särställning på grund av sin funktion som huvudstad – men behöver förståelse för sin särart och betydelse för Sveriges utveckling.
Med utvidgningen av Europeiska unionen kommer Stockholms centrala betydelse för hela Östersjön att ytterligare öka. Stockholm bör bli centrum för Sveriges kontakter med Östersjöregionen.
Stockholm är ett administrativt och kommersiellt centrum för hela landet men det vilar också ett särskilt ansvar på regionen att vårda och vidareutveckla det svenska kulturarvet samt att värna mångfalden i det moderna samhället. Vår huvudstad rymmer historiska värden i arkitektur och byggnader, ett rikt kulturliv med en mångfasetterad utveckling där skilda nationers kulturer möter varandra – och där det historiska också möter framtiden.
Vår huvudstad på vatten rymmer därtill mer än ett symboliskt värde för oss som världsmedborgare. Med sin grönska och sin skärgård skall Mälarens drottning vara en öppen stad för besökare, för boende och för företagande.
Vår huvudstad och dess mångsidiga utbud tillhör hela Sveriges befolkning. Samtidigt är regionen landets ekonomiska centrum där alltfler väljer att bosätta sig, studera och arbeta. Därför är det en riksangelägenhet att området utvecklas och får bukt med de bostadsbristproblem och trafikinfarkter som sätter käppar i hjulet för en positiv utveckling och som påverkar hela Sverige, i dag negativt, i morgon förhoppningsvis positivt.
Med sitt läge både mitt i Norden och mitt i Östersjöområdet har Stockholm goda möjligheter att bli det utbildnings-, trafik-, kultur-, affärs-, miljö- och besöksnav som en framgångsrik Östersjöutveckling behöver, i samverkan med andra stora städer i Norden och runt Östersjön.
I förvissning om att detta är viktigt för hela vårt lands utveckling skisserar Folkpartiets riksdagsledamöter från Stockholms stad och länsvalkrets här den vision för en bättre fungerande huvudstadsregion som vi tror är till gagn för hela vårt land, nu och för framtida generationer.
Det minsta som kan krävas av ett demokratiskt samhälle är ett grundläggande skydd mot övergrepp. Många människor i Stockholms län litar inte längre på att polisen kommer när den behövs och avstår från att lämna sina hem på kvällarna. Det är ett misslyckande för det öppna, demokratiska samhället varje gång någon avstår från att delta i föreningsmöten, gå på bio eller ta en promenad på grund av rädsla för att utsättas för brott.
Kampen för trygghet är också en jämställdhetsfråga av stor vikt. Långt fler kvinnor än män avstår från sina rättigheter av rädsla för att utsättas för brott.
Vardagsbrott som skadegörelse och inbrott är mycket allvarliga för den som drabbas. Stockholmarnas oro och rädsla måste tas på stort allvar. När vi inte klarar av att garantera trygghet mot brott stängs människor in och samhället bidrar därmed på ett negativt sätt till att de förlorar makten över sina egna liv.
Det behövs fler poliser i Stockholms län. Vi föreslår som en omedelbar åtgärd – inom ramen för det förslag som läggs fram i Folkpartiets motion om rättsväsendet – att polisen i Stockholms län får möjlighet att anställa 500 administrativt inriktade tjänstemän.
Med en sådan personalförstärkning skulle motsvarande antal polisutbildade tjänstemän omgående kunna sättas in på de mest angelägna polisområdena: narkotikabekämpning, misshandel, stöld, ungdomsbrottslighet och rasistiska brott. För att underlätta att fler polisutredningar görs bör polisen i Stockholms län omgående ges ekonomiska möjligheter att göra dessa civilanställningar samtidigt som det skapar nya rationaliseringsmöjligheter och utrymme för kraftig kvalitetsutveckling av den synliga närvaron av poliser ute på gator och torg.
Fler poliser på gator och torg skulle sända en signal till alla brottslingar att de måste räkna med att staten inte kommer att fortsätta att visa samma passivitet som hittills när det gäller att bekämpa brottsligheten. Vi är övertygade om att denna åtgärd har stor acceptans bland allmänheten. Så omfattande som brottsligheten blivit i Stockholms stad och län duger det helt enkelt inte att vänta på fler färdigutbildade poliser. Varje polis som kan delta i det vanliga polisarbetet måste ges möjlighet till detta genom att slippa administrativa rutinuppgifter.
I storstadsområden, och inte minst i Stockholm, arrangeras ett antal större idrottsevenemang varje år. Detta är i sig positivt men kostar allt mer i extra polisresurser och bevakning i samband med till exempel fotbollsmatcher mellan nationella lag. I dag tvingas polisen nedprioritera tillgänglighet och bevakning av gator och torg till förmån för det alltmer vanligt förekommande supportervåldet, huliganismen. Detta är orimligt med tanke på den allmänna otrygghet människor känner för att röra sig ute på kvällstid. I framtiden bör arrangörerna i större utsträckning stå för de kostnader som härrör sig till ordningsinsatser utöver det normala. Upprätthållandet av säkerheten kring matcherna måste vara av central betydelse för alla inblandade varför dessa bör uppmärksammas särskilt på vilka kostnader verksamheten i realiteten för med sig.
Skadegörelse och vandalisering, ökade försäkringspremier för särskilt utsatta näringsidkare har vi inte råd med.
I dag har flera småföretagare svårt att få teckna försäkringar, särskilt om deras verksamhet innebär en stor risk att utsättas för vandalisering, rån, stöld eller om småföretagaren redan, kanske vid flera tillfällen, utsatts för sådana brott. Främst visar detta polisens bristande möjligheter att skydda den enskilde mot brott och att stävja brottsligheten. Att så få av dessa brott klaras upp innebär att få fall leder till att försäkringsbolagen får tillbaka hela eller delar av de skadegörelsekostnader och försäkringsersättningar som de betalat ut till de skadelidande.
Till detta kommer att försäkringsbedrägerierna ökar, vilket gör att bolagen måste vara försiktigare i sin riskbedömning samt själva finna vägar att stävja den brottslighet polisen saknar resurser att arbeta med. Varje försäkringsersättning som betalas ut måste täckas av försäkringstagarnas premier.
När få brott klaras upp – och vandalisering och stölder nedprioriteras – tappar medborgarna förtroendet för rättsväsendet, inklusive polisen. Följden blir stigande premier och att färre har råd att teckna för sin verksamhet avgörande försäkringar.
Detta är negativt för den ekonomiska tillväxten eftersom varje företagare själv måste göra en riskbedömning utifrån det verkliga eller icke-befintliga skyddet av sin egendom.
Stockholmsregionen har drabbats hårt av den ökande brottslighet som har politiska förtecken. Vänsterextrema och högerextrema grupper förenas av sitt förakt för fri- och rättigheterna och sin vilja att sätta sig över lagen. Resultatet syns i form av kravaller i Salem, attacker mot fredliga demonstrationståg i innerstaden, omfattande vandalisering i samband med Reclaim the City-aktioner och så vidare.
Återkommande hot riktas mot Stockholms judiska institutioner och mötesfora. Även den rasistiska och homofobiska brottsligheten är omfattande. Brottslighet med politiska förtecken finns över hela landet men storstäderna har drabbats särskilt hårt.
Regeringen bör i sitt regleringsbrev till Rikspolisstyrelsen särskilt uppmärksamma den politiska brottsligheten i Stockholmsregionen, och en särskild satsning bör göras för att utveckla nya metoder att motverka denna form av angrepp på det demokratiska samhället.
Turismen – att resa till andra platser och länder – är den näringsgren som växer snabbast i världen. Kultur och natur lockar allt fler resenärer.
Vår huvudstad och dess omgivningar har stora möjligheter att bli en mycket mer attraktiv besöksregion än vad fallet är i dag. En fungerande storstadsturism förutsätter en fungerande infrastruktur med tanke på besökande turister. Att medvetet satsa på turismen, att utveckla kulturen, att bjuda in till varsamt nyttjande av vår fantastiska skärgård är både att dela med sig av vad vi själva älskar att uppleva och att skapa nya sysselsättningsmöjligheter till nytta för Stockholmsregionen och hela Sverige.
Utbudet av upplevelseresor och storstadsturism blir allt större. Stockholm har med sina museer – som friluftsmuseet Skansen och Vasamuseet –, sina teatrar och sina många restauranger och andra nöjen stora möjligheter att locka fler turister. Det innebär både fler arbetstillfällen och högre skatteinkomster.
Folkpartiet slår vakt om nationalscenerna Operan och Dramaten och övriga nationalklenoder i huvudstaden. Vi tror också att en satsning på Drottningholmsteaterns speciella utbud, gärna i samverkan med motsvarigheter i andra länder, kan bidra till att öka intresset för Sverige.
Nya museiformer bör övervägas – exempelvis saknas ett särskilt museiforum i Stockholm om vikingarna och vikingatiden, den period i vår historia som blivit vittomtalad i andra länder och världsdelar.
Inte heller Alfred Nobel och Nobelpriset, som varje år gör Sverige känt över världen, är tillräckligt uppmärksammat. Det provisoriska Nobelmuseet vid Stortorget i Stockholm behöver både utvecklas och permanentas för att kunna fånga både vetenskapens, utvecklingens, litteraturens och fredens betydelse. Här finns, i Alfred Nobels anda, inga andra begränsningar än tankens egen föreställningsförmåga att kombinera historien med framtiden på ett spännande sätt.
På samma sätt behöver också nutida teknik och uppfinningar av både industriell, medicinsk och annan betydelse för utvecklingen göras mer tillgängliga. Våra historiska, tekniska och i andra avseenden specialinriktade museer måste hitta former för att möta framtidens krav på kunskap och upplevelser i modern museimiljö; ett bra exempel på denna inriktning utgör Cosmonova på Naturhistoriska Riksmuseet, men fler satsningar i liknade riktning behövs.
Ytterligare ett exempel är det svenska musikundret, från Abba och Roxette till dagens artister och grupper, som bidrar till att öka intresset för Sverige hos fans och musikälskare. Att i Stockholm utveckla detta i form av en modern museiinriktad musikupplevelseinstitution borde ligga i hela vårt lands intresse.
Vikingatiden, Nobelpriset, Vasavarvet och Abba tillhör, oavsett vilka värderingar som ligger till grund för detta, de delar av Sverige som är mest kända utomlands. Detta intresse för vårt kulturarv ska uppmuntras och vårdas. På samma sätt spelar hela det svenska kulturarvet en stor roll för andras bild av Sverige. Därför måste det vara institutionernas roll och betydelse för hela landet som ska avgöra storleken på de statliga anslagen, inte om de råkar ligga i Stockholmsregionen eller inte.
Med vår småföretagarpolitik vill vi folkpartister stödja företagen inom turist- och servicebranschen, vilket i nästa led gör det lättare för svenskar och andra att ta del av det stora kulturutbudet och av den vackra natur som inte minst Stockholms skärgård erbjuder.
Stockholmsregionen kommer att fortsätta att växa. Därför behövs naturreservat och andra skyddsåtgärder som bevarar grönområden, värdefulla natur- och friluftsområden.
I dag föreligger en stor möjlighet att öka allmänhetens tillgång till i huvudsak orörd natur genom att de stora marktillgångar i skärgården som tidigare disponerats av militär nu är föremål för överväganden. Att sälja dessa områden för att nå snabb ekonomisk avkastning, vore att kasta bort en del av de framtida möjligheter som naturupplevelser i skärgården kan erbjuda dagens och framtida generationer. En sådan utvidgning av allemansrätten i kvantitativt avseende som nu föreligger, kommer aldrig att återkomma. Därför måste största restriktivitet med ”privatiseringar” av den tidigare militära men ännu statliga marken vara huvudinriktningen för denna del av statens markpolitik. Att behålla denna mark oexploaterad för framtida generationers naturupplevelser är en god framtidsinvestering.
Den som dagligen lever i storstadens brus måste lätt och snabbt kunna ta sig till orörd natur och tystnad. Strandskydd och allemansrätt gör det möjligt för alla att röra sig i naturen, i skogen, nära vatten och strandlinjer. Reglerna för strandskydd ska tillämpas hårdare i områden där trycket från exploatering är stort.
Det finns ingen motsättning mellan en växande region och en framtida tillgång till grönområden och natur. Markområdena i länet räcker till båda delarna. Det gäller att avgöra vilka skogar, naturområden och ängsmarker som permanent måste fredas. Fler områden och så kallade ”gröna kilar” måste ges kvalificerat skydd som naturreservat eller på annat sätt skyddas.
Problemen när man ska göra avvägningar mellan trafik och miljö kan minskas genom en rationell och genomtänkt trafikplanering. Man kan inte avstå från någon del. Utbyggd kollektivtrafik och nya trafikleder, tuffa krav på sjö- och godstrafik – alla åtgärderna behövs.
I en växande region minskar inte behovet av person- och godstransporter. Vi måste arbeta för ett hållbart samhälle. Användningen av fossila bränslen måste fortsätta att minska. Folkpartiet vill gynna miljövänlig och framtidsinriktad energi och teknik.
Arbetet för en renare och friskare Östersjö måste fortsätta med kraft. Detta om något är avgörande för våra barn och barnbarn. Vi vill verka för miljölotsar på alla lastfartyg som trafikerar Östersjön. För att minska utsläppen av olja och miljögifter är införandet av sanktioner vid överträdelser av bestämmelser en viktig åtgärd. För att detta ska vara möjligt krävs att alla länder vid Östersjön har mottagningshamnar för förorenat vatten. Klassa Östersjön som ett särskilt känsligt område och inrätta marina reservat täckande Östersjöns alla huvudbiotoper!
Stockholms skärgård saknar motstycke i världen. Den är dels permanent boplats för cirka 10.000 människor, dels ett värdefullt rekreationsområde för hundratusentals människor, dels en turistmiljö utan motstycke för än fler besökare – men främst av allt utgör Stockholms skärgård med sina 30.000 öar den naturliga miljön för fåglar, fiskar, däggdjur och andra djur och växter, som berikar allas våra liv.
Vi måste bevara skärgården levande – varmed förstås att skärgården ska vara levande för växter och djur, för bofasta, för sommargäster och för alla turister som söker sig hit. För att detta ska vara möjligt måste skärgården vårdas – människans slitage på naturen måste begränsas så att naturen själv till sist blir den som sätter ramarna för hur mycket vi kan tillåta oss njuta utan att den minskar i naturlighet och attraktionskraft för framtida generationer av både djur, växter och människor.
Utan en fast befolkning minskar allas möjligheter att uppleva och njuta av skärgården. Det handlar om att åstadkomma en levande skärgård och särskilda lättnader för att underlätta boende, arbete och dagliga kommunikationer året runt. Folkpartiets småföretagarpolitik med bland annat mindre byråkrati och lägre skatter inom tjänstesektorn skulle gynna skärgårdens invånare.
Stockholms län har i skärgården några av landets mest sommarhustäta kommuner. I dag måste dessa kommuner stå för kostnaderna för bland annat hemtjänst, när folk från stan åker till landet under sommaren. Det bör vara kommunen där den hjälpbehövande bor permanent och betalar skatt, som står för kostnaden. Därför vill vi se över det så kallade vistelsebegreppet i socialtjänstlagen.
Avgörande för att Stockholmsregionen på nytt ska kunna bli en tillväxtmotor, till gagn för hela landet, är att den sedan lång tid eftersatta infrastrukturen rustas upp och byggs ut. Framkomligheten måste ökas för båda person- och varutransporter.
Huvudinriktningen måste vara en kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken. Dagens diskussion om den växande biltrafiken och om trängselavgifter ska ses mot bakgrund av bristerna i kollektivtrafiken och otillräckliga investeringar i vägar och järnvägar under de senaste årtiondena. Sedan Essingeleden byggdes har Stockholmsregionen ökat i folkmängd med ungefär motsvarande Göteborgs kommuns befolkning, ändå har ingen ny förbindelse tillkommit över Saltsjö–Mälarsnittet, alltså över de vatten som skiljer den norra och södra länshalvan från varandra.
Huvudstadsregionen har en fjärdedel av landets totala trafikarbete, men under decennier fått nöja sig med cirka tio procent av de statliga väganslagen. Även i fråga om den spårbundna trafiken har Stockholms län blivit styvmoderligt behandlat. Tydligast syns dagens katastrofala trafiksituation i den skriande bristen på kapacitet i Saltsjö–Mälarsnittet, med ändlösa köer längs infartsleder och i innerstaden samt stora störningar i järnvägstrafiken.
Situationen kan sammanfattas i två huvudproblem:
Närmast total trafikinfarkt råder i Stockholmsregionens centrala delar – landets viktigaste arbetsområde och rikets ekonomiska centrum.
Dagens bristande infrastruktur är också ett direkt hot mot kulturhistoriska värden av nationell betydelse. Avsaknaden av en ringled gör att mycket stora delar av genomfartstrafiken passerar på den sexfiliga motorväg som dragits i ytläge genom Stockholms medeltida stadskärna – ett kulturhistoriskt övergrepp ständigt pågående sedan femtio år tillbaka.
För att lösa denna redan akuta situation krävs en helhetslösning med främsta syfte att kraftigt öka både spår- och vägkapaciteten över Saltsjö–Mälarsnittet. Vi kräver därför att järnvägskapaciteten mellan norr och söder fördubblas genom en ny pendeltågstunnel under innerstaden för att lösa getingmidjeproblematiken och ge pendeltågsresenärerna kraftigt ökad standard genom nya bytespunkter (Odenplan och Slussen) och högre turtäthet. Vi vill också bygga ut de andra spårsystemen: tunnelbana och snabbspårväg. På så vis möjliggörs en ytterligare ökad kollektivtrafikandel.
Stockholm har redan idag en av världens högsta kollektivtrafikandelar – de ska bli än högre i hela länet. Huvudstaden måste ha en modern och effektiv kollektivtrafik med både tåg och bussar. Det innebär satsningar på utbyggda spårsystem, nya lok och vagnar, och ett gott underhåll av tågen, rälsen och annan infrastruktur.
Regionen har tagit mer än sitt finansiella ansvar, nu måste staten ta sitt. Nu måste staten betala för de investeringar som behövs, och som är statliga åtaganden, så att Stockholm kan fortsätta att fungera.
Folkpartiet kräver vidare att en komplett ringled byggs. Den är nödvändig för att Stockholms innerstad ska fungera med alla transporter som dess företag och invånare behöver. Ringen med Österleden är den enda lösning som gör det möjligt att avlasta innerstaden och skapa en bättre stadsmiljö. I Dennisöverenskommelsen var Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet överens om att prioritera ringleden före en västlig förbifart. Detta är enligt vår uppfattning fortfarande den riktiga prioriteringen, eftersom ringen både skapar en ny kringfart och avlastar innerstan. Vi kräver därför att byggandet av ringleden påbörjas omedelbart. Regeringens blockerande av Österleden måste upphöra.
En av landets mest olycksdrabbade vägar är väg 73 Stockholm–Nynäshamn. Särskilt sträckan mellan Nynäshamn och Västerhaninge är underdimensionerad för den stora trafiken till bland annat Gotlandsfärjorna och Östersjötrafiken. Ändå fortsätter den planerade upprustningen att skjutas på framtiden. Utbyggnadsplanerna av väg 73 (sträckan Fors–Älgviken) måste förverkligas snarast möjligt.
Den tunga lasttrafiken till och från Holmens Bruk i Hallstavik liksom färjorna i Kapellskär gör en utbyggnad av riksvägarna 77 och 76 angelägen.
För att lösa upp några av de värsta flaskhalsarna i det statliga vägnätet kräver vi också bland annat en ny koppling mellan E 18 och E 4 via Kymlingelänken (Sundbyberg och Stockholm) samt byggandet av Huvudstaleden (Solna och Sundbyberg) i en lång tunnel. De sydöstra förorterna behöver också bättre vägförbindelser till E 4:an över Södertörnsleden.
När trängselavgifter i Stockholm nu tycks bli verklighet – i 2004 års budgetproposition har begreppet trängselavgifter, efter att tidigare också ha benämnts både biltullar och miljöavgifter, blivit trängselskatt – är det oacceptabelt att projektet trumfas igenom i en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet på riksnivå.
Den lokala ledaren för det socialdemokratiska partiet i Stockholms stad, Annika Billström, lovade i valrörelsen 2002 uttryckligen att det inte skulle bli någon form av biltullar eller trängselavgifter under mandatperiod 2002–2006. Ändå införs nu trängselavgifter/trängselskatt i Stockholm på grund av att Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson gjort upp om detta med Socialdemokraternas partiordförande Göran Persson bak stängda dörrar i en förhandling om regeringsmakten för hela riket.
Vår utgångspunkt är att införandet och avskaffandet av trängselavgifter måste vara en fråga för berörda kommuner. Lagstiftningen måste ändras så att detta möjliggörs och så att intäkterna från trängselavgifter kan betraktas som en avgift och inte som en statlig skatt. Med en sådan konstruktion går intäkterna inte in i statsbudgeten och det blir då också möjligt att i lagen ställa upp villkor om att intäkterna från trängselavgifter ska återgå till den berörda regionen och där användas för trafikinvesteringar syftande till att minska trängselproblemen.
En förutsättning för att en kommun ska få införa trängselavgifter är att samråd sker med kringliggande kommuner. I samband med att en ny lagstiftning antas på detta område, måste nödvändiga preciseringar göras om hur hög grad av samförstånd i en region som måste finnas.
Den absolut största delen av trafiken på Stockholms stora trafikleder är trafikrörelser inom länet. Stockholms län är en gemensam arbets- och bostadsmarknad och frågan om trängselavgifter påverkar direkt den lokala trafikvardagen för alla som bor i Stockholmsregionen.
Det står klart att de nu föreslagna trängselavgifterna i Stockholm saknar nödvändig regional förankring. Av de 26 kommunerna i Stockholms län har 25 avstyrkt de trängselavgifter som Stockholms kommun nu avser att införa. Rådgivande folkomröstningar har den 14 september 2003 hållits i tolv av dessa kommuner och i ytterligare två har opinionsundersökningar genomförts. Överallt där invånarna getts möjlighet att framföra sin åsikt visar det sig att motståndet är kompakt mot den modell för trängselavgifter som nu är på väg att införas i Stockholmsregionen. I de rådgivande folkomröstningarna deltog över en kvarts miljon väljare, varav hela 81 procent sade nej till trängselavgifter. I samtliga kommuner var stödet för trängselavgifter under 20 procent. Eftersom valdeltagandet var cirka 74 procent ger folkomröstningarna en god bild av opinionen. Eftersom Folkpartiet anser att införande av trängselavgifter skall vara en kommunal och regional fråga, avvisar vi regeringens planer på att införa trängselskatt på det sätt som regeringen nu tänker göra.
Att ha en egen bostad bör vara en social rättighet. Bostadsbristen är ett problem för de boende i Stockholms län som vill byta bostad, för ungdomar som vill flytta hemifrån och för dem som vill flytta hit. Vården, skolan och många privata företag märker att det blivit svårare att rekrytera personal, eftersom människor med rätt kvalifikationer drar sig för att flytta till Storstockholm om de inte kan få tag i någon lämplig bostad. Att det för många är omöjligt att söka sig till Stockholmsregionen syns nu också tydligt i befolkningsstatistiken.
Bostadspolitiken måste läggas om i liberal riktning så att fler får möjlighet att välja hur bostaden ska vara och vem som ska äga den. Konkurrensen i byggbranschen måste öka och skatterna sänkas.
Bostadspolitiken fungerar inte. Bostadsbrist i storstäderna, svarta kontrakt, rivning av fullt användbara lägenheter på krisorter, omständliga bygglovsprocesser, bristande konkurrens, höga bygg- och boendekostnader och för liten individuell valfrihet slår hårt mot Stockholmsregionen.
Krisen beror inte på enstaka oförklarliga misstag utan har sitt ursprung i ett ideologiskt systemfel. Under decennier har centralplanering, förmynderi och subventioner präglat synen på bostadsmarknaden. Bostadspolitiken har blivit ett eldorado för särintressen och missriktade politiska ambitioner.
Det finns många problem på Stockholmsregionens bostadsmarknad, men skulle man i dag välja ut ett förhållande som påverkar de flesta andra problem är det helt enkelt detta: det byggs för lite.
Att det byggs för lite hänger samman med att boende i Sverige är dyrt. Sverige sägs ha världens högsta boendekostnader. Det för med sig att det inte går att räkna hem kalkylen på de nya hyresbostäder som skulle behövas på bristorterna.
Det är visserligen så att det finns en efterfrågan också på dyra bostäder. I den bästa av världar utlöser tillkomsten av en dyr bostadsrätt en flyttkedja som i slutänden innebär att en bostadslös student får en lya.
Men genom den bristande rörligheten på bostadsmarknaden och genom systemet för hyressättning hjälper för närvarande inte tillkomsten av ett antal nya, mer eller mindre exklusiva, bostadsrätter de människor som behöver en billig hyreslägenhet i början av sin bostadskarriär.
Konkurrensen är avgörande för att det ska byggas mer i Stockholmsregionen. Förutsättningarna för att bygga fler hyreslägenheter i Stockholmsområdet måste förbättras. Efterfrågan är stor. Därför måste fler byggare lockas att satsa i Stockholmsområdet utan nya statliga subventioner. Det politiska systemet skall inte med skatter och avgifter bestraffa eller belöna olika boendeformer.
Med dagens regler för hyressättning kan inte byggföretagen ta ut kostnaderna för nybyggda hyreslägenheter. Följden har blivit att det nästan bara har byggts bostadsrätter och kontor i Stockholms län de senaste åren. Den som vill få igång byggandet av hyreslägenheter måste se över systemet och tillåta en friare hyressättning för nyproducerade lägenheter. Hyresnämnden skall kunna avgöra hyresnivån före byggstart.
Folkpartiet är emot marknadshyror. Förändringar i hyressättningssystemet måste äga rum inom ramen för bruksvärdesprincipen. Den har som syfte att ge ett starkt besittningsskydd för hyresgästerna och har verkat dämpande på hyresutvecklingen. Inom ramen för bruksvärdesprincipen finns dock utrymme för förändringar, och de tre största aktörerna, Fastighetsägarna i Sverige, Hyresgästernas Riksförbund och SABO, har utarbetat ett förslag för reformering av hyressättningssystemet. Regeringen har tillsatt en utredning som först under senvåren 2004 redovisar ett resultat.
Folkpartiets uppfattning är att det under tiden borde startas regional försöksverksamhet med fri hyressättning i helt nyproducerade hyreslägenheter. Med tanke på den kroniska bristen på bostäder i Stockholms län borde Stockholmsregionen vara ett sådant försöksområde. På så sätt skulle erfarenheter från försöksverksamheten dels kunna användas för den slutliga beredningen av ärendet, dels bidra till ökat byggande av nya hyresbostäder.
En översyn och förnyelse av hyressättningssystemet måste också innehålla en diskussion om allmännyttans roll. De kommunala bostadsbolagens funktion som förstahandsnorm vid hyressättning bör upphävas och ersättas av ett system där hyrorna i ett större utbud av bostäder, oavsett ägare, ligger till grund för hyressättningen.
Bristen på bostäder för studenter och andra ungdomar är ett stort problem i Storstockholm. Svårigheten att hitta någonstans att bo avskräcker ungdomar från andra delar av landet från att söka utbildningar vid länets universitet och högskolor. Många av länets egna ungdomar tvingas bo kvar hos sina föräldrar. Det gör det extra angeläget att hitta nya metoder för att bygga billigare småbostäder, särskilt studentbostäder. Ett sådant sätt är att staten ger ett generellt klartecken för kommuner att bygga tillfälliga studentbostäder på statligt ägd mark som inte är reserverad för andra ändamål eller av uppenbara skäl är direkt olämplig att bebygga. Om kommunerna vet att staten har en positiv förhandsinställning till att upplåta sådan mark kommer det att underlätta för kommunerna att planera för just studentbostäder.
Folkpartiets förslag om skattefrihet för uthyrning av rum i privatbostäder skulle göra det möjligt att snabbt få fram betydligt fler lagliga hyresrum. Det skulle både effektivisera användningen av det befintliga bostadsbeståndet och råda bot på den allra mest akuta bostadsbristen, inte minst bland studenter.
Folkpartiet anser att fastighetsbeskattningen skall avskaffas. Samtidigt är vi medvetna om att avskaffandet inte kan ske omedelbart. Fastighetsskatten måste därför avvecklas stegvis. Genom att en ny allmän fastighetstaxering nu genomförts måste utgångspunkten tas i 2003 års taxeringsvärden. Folkpartiet föreslår att skatteprocenten för 2004 sänks från dagens 1,0 procent på småhus till 0,8 procent och från 0,5 procent på flerbostadshus till 0,4 procent. Det innebär att själva procentsatsen sänks med en femtedel i båda boendeformerna.
Genom att taxeringshöjningarna slagit så hårt mot enskilda, behöver den särskilda begränsningsregel som Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet tvingats införa, vara kvar. Det gäller inte minst för många fastboende i skärgården – ofta i generationer – som drabbats hårt av accelererande taxeringsvärden som en följd av det ökade fritidsboendet i grannskapet. Med Folkpartiets bostadspolitik kommer emellertid också denna begränsningsregel att kunna avvecklas.
Förmögenhetsskatten har, trots att den undre gränsen för beskattning av förmögenheter höjts, fått orimliga konsekvenser för många enskilda hushåll i Stockholmsregionen. Folkpartiet vill lindra förmögenhetsskatten generellt, främst därför att den från företagssynpunkt är så skadlig och driver företagare ur landet, men också för att det skulle få gynnsamma återverkningar för ett antal nu extremt hårt drabbade villaägare. Regeringens ännu ej presenterade förslag till lindring av förmögenhetsskatten för vissa villaägare som redan omfattas av begränsningsregeln i fastighetsskatten är ett steg i rätt riktning men i grunden helt otillräckligt. Med Folkpartiets förmögenhetsskattepolitik kommer också denna utökade begränsningsregel att kunna avvecklas.
För många människor är det huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastighetsskatt och, ofta därtill, förmögenhetsskatt gör att boendet blir orimligt högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga – inte minst i Stockholms län.
Vi vill påpeka det orimliga i att de stigande taxeringsvärdena i länet har medfört att många äldre, ofta med små pensioner, får sina boendekostnader kraftigt höjda, trots att de bor kvar i samma hus sedan årtionden och inte får någon ökad skattekraft när taxeringsvärdet stiger. För dem är kombinationen av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt extra betungande.
Sverige har dyr mat. Stockholmsregionen har Sveriges dyraste mat. En jämförelse med andra EU-länder visar att svenskarna i genomsnitt betalar ungefär elva procent mer för samma matvaror, och samtidigt betalar en invånare i Stockholm ungefär tio procent mer för maten än en invånare i Göteborg. Om matpriserna i länet var som i Göteborg skulle Stockholmsregionens invånare spara fyra miljarder kronor årligen jämfört med nuläget, eller nästan 9 000 kronor för en familj med två vuxna och två barn.
Samtidigt finns det i Stockholmsregionen en outnyttjad potential att öka konkurrensen. Befolkningen är stor, infrastrukturen utbyggd, kontakterna med omvärlden intensiva, närvaron av internationella företag hög och möjligheten till direktimport utmärkt. Problemet är bara att man i regionen under lång tid har eftersatt behovet av att skapa utrymme för nya aktörer i livsmedelshandeln, och andelen lågprisbutiker är ovanligt liten. Detta i kombination med att stockholmarnas genomsnittliga inkomst ligger ovanför rikssnittet har lett till en prisspiral uppåt, inte nedåt. De stora förlorarna är låginkomsttagare, pensionärer och andra som ofta har svårt att få pengarna att räcka till slutet av månaden.
Inom länsstyrelsen i Stockholm pågår nu ett arbete för att försöka identifiera lämpliga butikslägen i regionen, och i Stockholms stad har finansborgarrådet lovat att skapa nya lägen åt lågprisbutiker. Även om planansvariga myndigheter har en viktig uppgift för att ta tillvara konsumenternas intressen är det dock ett grundläggande misstag att tro att konkurrens kan planeras fram. Det är inte politikerna och myndigheterna som kommer att sänka de höga matpriserna – det kan bara göras genom ökad konkurrens och större frihet åt både köpare och säljare.
De stora prisskillnaderna mellan olika regioner beror på flera faktorer, varav en är kommunernas skiftande tillämpning av plan- och bygglagen. För detta bär den socialdemokratiska regeringen ansvaret i och med att den 1997 återinförde kommunernas rätt att hindra etablering av handel och därmed rev upp den konkurrensfrämjande reform som togs fram under Folkpartiets ledning 1992.
Plan- och bygglagen är nu föremål för en översyn i en parlamentarisk kommitté. Vi anser dock att problemet med de höga matpriserna är så pass brännande – inte minst för Stockholmsregionens många låginkomsttagare – att brådskande åtgärder behövs. Som en sådan åtgärd vill vi att Stockholms län snarast blir försöksregion där konkurrensintresset ska beaktas i planprocessen enligt de regler som gällde under den borgerliga regeringen. Detta skulle åstadkomma en friare etableringsrätt för dagligvaruförsäljning och därmed driva på arbetet med att öka konkurrensen. Dessutom skulle intressanta möjligheter till jämförelser bli resultatet av en sådan försöksverksamhet i delar av landet.
Det finns naturligtvis ett kommunalt intresse av att stadsplaneringen är god, infrastrukturen fungerar, miljöintressen värnas och olika typer av servicebehov kan tillgodoses. Kommunernas planmonopol ska användas för att tillgodose de här övergripande intressena, inte till att försvåra den lokala konkurrensen. Huvudprincipen bör vara att etableringsrätt ska medges om inte mycket allvarliga skäl talar emot. I de fall en nyetablering medför trafikproblem ska kommunen i gengäld kunna kräva att den som får bygglov också får finansiera nödvändiga trafikinvesteringar.
Den liberala visionen för en nystart på skolpolitikens område återfinns i Folkpartiets motioner om grundskola och gymnasieskola. Stor frihet för enskilda skolor, rätt för eleverna att välja mellan friskolor och olika kommunala skolor och så kallade magnetskolor – varmed avses skolor med specialinriktning och särskilda resurser för kvalitet i utbildningen varav bör följa särskild dragningskraft – i kombination med en skolpolitik som sätter kunskap och arbetsro i centrum, kan ge många barn och ungdomar nya framtidsmöjligheter.
Folkpartiet vill öka, inte minska, möjligheterna för enskilda skolor. Därför är Folkpartiet motståndare till inskränkningar i friskolornas möjligheter. Vi vill i stället försäkra alla ungdomar om möjligheterna att kunna välja genom att en liknande rätt till fritt skolval genomförs för den kommunala skolan som redan finns för friskolor.
En viktig åtgärd är att stärka rätten till likvärdig skolgång genom en nationell skolpeng där en betydande andel öronmärks för elever med särskilda behov samt skolor i områden som av socioekonomiska skäl behöver extra mycket resurser.
Segregationens effekter slår hårt också på skolans område. Samtidigt är skolan den bästa tänkbara murbräckan i arbetet för ökad integration, vilket visas inte minst genom det framgångsrika arbete som förra mandatperioden bedrevs på skolområdet i Stockholms stad under liberal ledning. Genom att satsa på svenska språket och läsning, genom att ställa krav och visa tydliga förväntningar kan skolan hjälpa elever att lyckas bra.
Föräldrar med låg utbildning och dåliga svenskkunskaper behöver inte se utanförskapet föras vidare till nästa generation. Därför vill Folkpartiet öronmärka extra resurser för särskilda insatser för skolor i invandrartäta och starkt segregerade områden. En sådan satsning skulle betyda mycket, inte minst för Stockholmsområdets många barn och ungdomar med rötter i andra länder.
Särskilt stort är reformbehovet för den havererade gymnasieskolan. En modell för en tydlig uppdelning i studieförberedande och yrkesinriktade program presenteras i Folkpartiets gymnasiepolitiska förslag. Där beskrivs också vår vision om en ny och moderniserad lärlingsutbildning på gymnasienivå. I Stockholmsområdet med dess mångfasetterade näringsliv skulle en sådan lärlingsutbildning ge stor valfrihet och många utvecklingsmöjligheter för eleverna.
En liberal nystart för skolväsendet skulle kraftfullt bidra till att frigöra utvecklingskraften och öka tillväxten i Stockholmsregionen. I avvaktan på att Folkpartiets skolpolitik kan förverkligas på nationell nivå anser vi att de kommuner i Stockholmsområdet som så önskar bör ges bemyndigande att gå före riket som helhet när det gäller att förnya skolan. Bland annat bör sådana kommuner kunna tidigarelägga den allmänna skolstarten, införa betyg från grundskolans sjätte år och organisera en gymnasieskola med bibehållna kunskapskrav och med ett brett utbud av högskoleförberedande, yrkesförberedande och lärlingsinriktade studieformer.
Kommuner som så önskar bör också medges rätt att ge skolpersonalen större möjligheter till disciplinära åtgärder för att motverka mobbning och upprätthålla lugn och arbetsro.
Antalet sökande till många högskoleutbildningar i Stockholmsområdet är stort, och många länsbor tvingas söka sig till andra delar av landet för att kunna få den önskade utbildningen. Detta är till stor del en följd av att den socialdemokratiska regeringen bara lyssnar till utbildningsfabrikens krav på framtidsplanering och hittills har varit mycket måttligt intresserad av ett system för fördelning av utbildningsplatser som tar någon större hänsyn till studenternas personliga önskemål.
Folkpartiet vill införa en studentpeng där studenternas eget val avgör fördelningen av platser, både mellan skilda ämnen och mellan olika lärosäten. Resursfördelningssystemet måste utformas så att högskolor som har ett högt sökandetryck tillförs mer resurser, om de har möjlighet och är intresserade av att utöka. Detta skulle bidra till fler studieplatser vid de högskolor i Stockholmsområdet där det finns ett högt antal sökande, och därmed göra det lättare för unga människor i regionen att börja studera vid en högskola. Det underlättar inte minst för människor som inte har studietraditionen med sig hemifrån.
Statens politik på högskoleområdet har ibland prägel av regionalpolitik, där studenternas önskemål och undervisningens och forskningens kvalitet får stå tillbaka för lokala och regionala krav. Södertörns högskola har lämnat in en ansökan om att få bli universitet. Folkpartiet anser att bedömningen i den frågan ska göras helt på akademiska grunder och inte påverkas av att det redan finns flera universitet i regionen.
Nuvarande konstruktion av det statligt beslutade inomkommunala skatteutjämningssystemet är ett hinder för bättre utveckling och tillväxt i Stockholmsregionen. Att människor skall ha samma möjligheter till grundläggande kommunalt finansierad service oavsett var de bor i landet är en grundläggande socialliberal princip. Ett system för utjämning av de kommunalekonomiska förutsättningarna är därför både rimligt och nödvändigt.
Dagens system leder dock till orimliga följder både för kommunernas och landstingens ekonomi och för medborgarnas situation. Bostadsbristen i Stockholmsregionen har delvis förvärrats av att vissa kommuner i länet förlorar på att det byggs nya bostäder och att människor flyttar till kommunen. Sådana effekter kan aldrig försvaras.
Lika litet kan de effekter försvaras som dagens utjämningssystem får för Stockholms läns landsting, främst att Stockholms läns landsting får betala till övriga landsting på grund av att länets invånare genomsnittligt har högre lön och således betalar mer i inkomstskatt än i övriga landet, medan landstinget däremot inte får någonting tillbaka för att även vårdpersonalens löner i Stockholmsregionen är högre än i resten av Sverige.
Skatteutjämningskommitténs förslag, som presenterades den 30 september 2003, mildrar vissa av avarterna i dagens utjämningssystem genom att inte-grera inkomstutjämningen med det generella statsbidraget till ett statligt nettobidrag.
Folkpartiet vill dock se en mer genomgripande översyn av de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna och landstingen. Det borde exempelvis prövas om hela utjämningssystemet, inklusive kostnadsutjämningen, ska ske genom statens försorg.
Utjämningsgraden i inkomstutjämningsdelen av skattesystemet – ibland missvisande benämnt kompensationsgraden för kommuner och landsting med en skattekraft över den garanterade – borde sättas till 80 procent. Det skulle vara ett utmärkt sätt att öka den kommunala självständigheten och initiativkraften.
Även utjämningssystemet måste främja de välståndsbildande krafterna. De regeländringar i utjämningssystemet som Folkpartiet verkar för har som gemensam nämnare att stimulera kommunerna att vidta egna åtgärder för att förbättra sin situation. Bland annat skulle den så kallade pomperipossaeffekten minska, det vill säga om skatteintäkterna i en kommun växer ska kommunen inte behöva betala hela beloppet och ibland mer därtill till utjämningssystemet. Ingen kommun skall förlora skatteintäkter för att dess invånare får löneökning!
Vi är övertygade om att de flesta kommuner och landsting redan på ganska kort sikt skulle vara vinnare i vårt system. Om Folkpartiets linje bifalls kommer tillväxtkommuner och tillväxtregioner att ha ett bättre ekonomiskt utfall än i dagens system, något som på sikt skulle gynna människor i alla regioner.
I vår region finns de mest ekonomiskt välsituerade bostadsområdena men också några av de fattigaste. I spåren av 1960-talets miljonprogram på bostadssidan har klyftorna mellan områden växt sig allt större. I många och stora bostadsområden är arbetslösheten förfärande, och barn och ungdomar växer upp utan särskilt många vuxna i omgivningen som har arbete.
Men när bristerna ska lindras sker det med Socialdemokraternas ovanifrånperspektiv med den så kallade storstadssatsningen och andra selektiva och tidsbegränsade stöd. Den idérikedom och företagsamhet som finns hos de boende i områdena kvävs i ett sådant system, och detta drabbar såväl svensk- som utlandsfödda som vill vara med och ta ansvar för vårt gemensamma samhälle. De förväntas att plötsligt bli delaktiga när alla avtal redan är påskrivna och när projektplaner och anställningar är fastspikade.
Storstadssatsningarnas pengar har dessutom mer stjälpt än hjälpt de drabbade områdena. Problem, orättvisor och utanförskap har cementerats när projektanställda nya tjänstemän, utifrån och ovanifrån, fått i uppgift att med kortsiktighet och godtycklighet fördela pengarna. Redovisning och uppföljning har inte heller fungerat tillfredsställande, vilket också har försvårat metodutveckling och andra långsiktiga sätt att ta tillvara positiva effekter i de sammanhang där sådana trots allt har förekommit.
Den skarpa segregation vi ser runt om i Stockholmsregionen är i grunden social. Arbetslöshet och fattigdom, brist på utbildning och service är avgörande snarare än etniciteten. Men det går aldrig att bortse från det faktum att dessa sociala faktorer i betydligt högre grad slår mot människor med invandrarbakgrund. Nyanlända flyktingar såväl som tredje generationens invandrare drabbas av bristande möjligheter att själva styra över sitt bostadsval. Därigenom är deras barn styrda till de skolor som redan har en mycket stor andel barn med annat språk än svenska. Så går det sociala arvet vidare.
Den strukturella diskrimineringen måste brytas. Att motverka diskriminering handlar dels om att ingripa mot den direkta diskrimineringen på arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt, men i minst lika hög grad handlar det om att riva de hinder som byråkratiska regelverk sätter upp och som stänger ute invandrare och flyktingar från samhället. En sådan form av strukturell diskriminering är den stelbenta svenskundervisningen för invandrare.
Det är en skam att vi fortfarande behandlar en majoritet av invandrare och flyktingar som kommer till Sverige som ett kollektiv och inte som unika individer, där språkutbildningen anpassas efter vars och ens förutsättningar. Därför krävs adekvat validering av i utlandet/hemlandet förvärvad utbildning och en därefter anpassad språkutbildning, där stor hänsyn tas till individuella förutsättningar och blivande arbetsmarknad.
Folkpartiets huvudgrepp i integrationspolitiken handlar om makt. Människor måste få makt över sin egen vardag. Det handlar först och främst om vägar till arbete, egen försörjning men också självrespekt och självbestämmande. Utbildning är då avgörande. Skolpolitiken har en huvudroll i integrationspolitiken.
De redan väletablerade i vårt samhälle kan alltid bestämma mycket själva. Det räcker inte för oss. Vi vill att alla människor ska ha makten över sin egen vardag. Rätten att välja friskola – men även att välja mellan olika kommunala skolor – och möjligheten att själv avgöra vem som ska vara familjens husläkare är några viktiga vardagsbeslut som människor måste få kunna ta själva. Alla bör ha makt över sitt eget boende, möjlighet att byta bostad men också mer att säga till om i sitt bostadsområde. Rätt att välja barnomsorg, skola, vårdgivare och möjligheten att äga sin egen bostad är därför viktiga delar av liberal integrationspolitik.
För att klara att bryta segregationen krävs tydliga mål. Enligt Folkpartiet skall inget bostadsområde ha en sysselsättningsgrad som understiger 60 procent för de yrkesaktiva, 20–64 år gamla. Det betyder att i Stockholmsområdet behöver extraordinära åtgärder omedelbart sättas in på platser som Rinkeby, Tensta, Husby och Skärholmen. Här krävs en omfattande jobbgaranti. Utvecklingen i sådana områden – och andra i farozonen för att hamna där – måste följas extra noga så att åtgärder kan sättas in mycket fort för att bryta en nedåtgående spiral med inte bara ekonomiska utan än mer sociala följder som resultat. I en tid av fallande sysselsättning är det särskilt viktigt att kunna parera denna typ av nedåtgående utveckling, känd från tidigare lågkonjunkturer.
Under det senaste decenniet har småföretagarklimatet å ena sidan och den tilltagande segregationen å andra sidan varit centrala frågor i den politiska debatten. På båda områdena och särskilt i kombination har dock alldeles för lite hänt. Det traditionella näringspolitiska stödet måste reformeras, med behoven och önskemålen även hos människor i Stockholms utsatta förorter som ledstjärna. Omläggningen av arbetsmarknadspolitiken, med stora möjligheter för individer och grupper att själva forma de verktyg de behöver för att ta sig in på arbetsmarknaden, betyder extra mycket för människor i segregerade förorter. Folkpartiet föreslår en radikal omläggning av arbetsmarknadspolitiken.
Vi är övertygade om att en sådan förändring har allra mest att erbjuda dem som idag står längst ifrån arbetsmarknaden. Stora grupper arbetslösa finns i dag hos socialtjänsten, inte för att de har sociala problem som socialtjänsten kan hjälpa till med utan för att de aldrig lyckats kvalificera sig för arbetslöshetskasseersättning.
När arbetsmarknadspolitiken läggs om måste också a-kassan sluta vara inträdesbiljetten till den service och det stöd man kan få för att ta sig in på arbetsmarknaden. Genom att arbetslinjen tillåts genomsyra också all flyktingintroduktion, och egenförsörjningen sätts i centrum liksom omställningspeng i stället för arbetslöshetskasse- eller socialbidragsberoende, skapas en framåtsyftande social situation som bas för att förverkliga människors valfrihetsdrömmar. Folkpartiet vill införa en jobb- och utvecklingsgaranti som på ett individualiserat sätt kombinerar samhällsnyttigt arbete med en utvecklingsdel där ökade språkkunskaper kan utgöra den andra delen.
Långvarigt socialbidragsberoende måste ersättas av möjligheter att få egen försörjning genom jobb och företagande. Socialbidraget i dess nuvarande form bör avskaffas för de människor som är arbetsföra och inte har andra problem än att de hamnat utanför arbetsmarknaden. Personer som har arbetslöshet som huvudsakligt bekymmer hör inte hemma i socialtjänsten. Det är inte heller säkert att socialsekreterare är den yrkesgrupp som är bäst lämpad att vägleda och bistå den utsatte. När arbetslöshet – och inte andra allvarliga bekymmer – orsakat socialbidragsberoendet, är det aktiviteter som kan leda till arbete som måste i centrum, ytterst genom en jobbgaranti. Den arbetslöse ska kunna välja mellan olika privata arbetsförmedlingar, bemannings- och uthyrningsföretag (som bedriver arbetsträning, legotillverkning men framförallt personaluthyrning) och, där det är lämpligt, fortbildning. En sådan politik skiljer sig från det passiva socialbidragsmottagandet och pekpinne- och åtgärdspolitiken genom att erbjuda ett stort mått av valfrihet – när den enskilde tar ansvar.
Företagsklimatet i Stockholmsregionen måste bli mycket bättre. En lång rad konkreta förändringar behövs för att underlätta för människor att gå från bidragsberoende till eget företagande. Det måste vara möjligt att förverkliga en idé om en försörjning oavsett om det gäller att sälja någon typ av tjänster, öppna en butik eller bli agent för en importvara. F-skattsedel till alla, förenklingar för småföretag, mikrolån, möjlighet att omvandla socialbidrag till ”starta eget” och sänkta arbetsgivaravgifter inom tjänstesektorn, där mycket av det nya företagandet kommer att växa fram, är några små men viktiga förändringar.
Det är också angeläget att öka arbetet mot det skattefusk som snedvrider konkurrensen mellan företagare, särskilt i vissa branscher.
Försöksverksamhet bör inledas i Stockholms län med förenklade deklarationsregler för småföretag. En sådan försöksverksamhet kan dels stimulera nyföretagandet i Stockholmsregionen, dels ge viktiga erfarenheter inför det fullskaliga genomförande av regelförenklingar som är nödvändigt för tillväxt och utveckling i landet som helhet.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Martin Andreasson (fp) |
|
|
Gunnar Andrén (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Mia Franzén (fp) |
Carl B Hamilton (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |
|
Birgitta Ohlsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Mauricio Rojas (fp) |
Gabriel Romanus (fp) |
|
Nyamko Sabuni (fp) |