Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rimligare geografisk lokalisering av statliga verk och myndigheter.
Det finns en stark obalans i Sverige när det gäller var statliga myndigheter, verk och bolag är lokaliserade. En alldeles övervägande andel återfinns i Stockholmsregionen trots att riksdag och regering gjort vissa ansträngingar att motverka obalansen. Utlokaliseringen av Vägverket och Banverket till Borlänge, Lantmäteriverket till Gävle, Boverket till Karlskrona, PRV till Sundsvall, SMHI till Norrköping och Jordbruksverket till Jönköping är goda exempel på att en statlig myndighet kan arbeta och fungera väl, även om den inte är lokaliserad till Mälardalen.
Men under årens lopp har ändock en oproportionellt stor andel av statliga verk, myndigheter och bolag etablerats och koncentrerats i Stockholmsområdet. Denna koncentration av arbetstillfällen, befolkning och beslutsmakt har tilltagit ytterligare de senaste åren.
Enligt en sammanställning som Glesbygdsverket nyligen utfört har tre av fyra myndigheter som bildats eller ombildats under de senaste tio åren lokaliserats till Stockholms län. Av de 88 nya myndigheter som tillkommit har 65 lokaliserats till Stockholmsregionen. Koncentrationen sker till storstads- och universitetsorterna i allmänhet och Stockholmsområdet i synnerhet. Det har inneburit hundratusentals nya jobb till Stockholmsområdet och stort behov av att rekrytera arbetskraft från övriga landet.
I praktiken har ingen medveten och omfattande utlokalisering av statlig verksamhet skett sedan 1970-talet. Det har fått till följd att betydande obalansproblem uppstår både i storstadsområdena och i de orter och regioner som töms på arbetstillfällen och befolkning.
Sviktande skatteunderlag för drabbade kommuner, tomma hus och lägenheter som kostar pengar, allt sämre samhällelig och kommersiell service är några direkta effekter. I storstadsområdena syns följderna av koncentrationen i form av överhettad arbetsmarknad, ökad trängsel, bostadsbrist, bilköer, sociala problem och ökad miljöbelastning. Vi är för vår del övertygade om att både Stockholmsområdet och övriga landet mår bättre av en mera balanserad utveckling.
I Gävleborgs län, som är hårt drabbat av befolkningsminskningen, finns dessvärre många exempel på problem som denna utveckling fört med sig. De många goda exempel som finns på människor med kreativitet och skaparkraft i småföretag som växer kan inte kompensera den negativa trenden.
I Gävleborg finns också ett av få sentida exempel på vilken betydelse utlokalisering och etablering av statlig verksamhet kan få för en medelstor stad. I samband med att flygflottiljen F 15 i Söderhamn avvecklades 1997 togs beslut om ett statligt paket omfattande sammanlagt 350 nya statliga arbetstillfällen. Det innebar en mycket betydelsefull injektion för bygden och en betydelsefull breddning av arbetsmarknaden.
Detta blev särskilt tydligt när Ericsson med 1 200 anställda i Söderhamn något år senare inledde en stark omvandling och reducering av sin verksamhet i staden. På kort tid försvann här sammanlagt 1 000 arbetstillfällen sedan Emerson fortsatt den avveckling som inleddes av Ericsson. Kommunens situation är därför idag mycket ansträngd, men utan tillskottet av statliga arbetsplatser hade kommunens situation nu varit fullkomligt ohållbar.
Riksdagen har vid en rad tillfällen uttalat att varje beslut om omorganisering av befintlig verksamhet eller lokalisering av nya myndigheter bör föregås av noggranna överväganden om möjligheten att placera dem utanför Stockholmsområdet. Man har i första hand pekat på skogslänen, men också andra utsatta delar i landet bör komma i fråga när det gäller lokalisering av statlig verksamhet. Detta enligt riksdagens fastlagda prioriteringsordning.
Goda möjligheter erbjuds ofta i länscentrum men också i andra orter runt om i landet. Alternativ lokalisering kan också vara orter eller regioner där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är mindre väl försörjda med sådan verksamhet. I varje fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm prövas, har riksdagen betonat.
På våren år 1992 utfärdade regeringen ett generellt direktiv, 1992:50, för kommittéer och särskilda utredare vid omorganisation eller bildande av nya myndigheter. Dessa direktiv innebär ett krav på att övervägande om decentralisering och lokalisering utanför Stockholmsregionen skall redovisas. Särskilt skall beaktas hur förslagen påverkar sysselsättningen och den offentliga servicen i olika delar av landet.
Både regeringen själv och Riksdagens revisorer har gjort iakttagelsen att dessa direktiv inte har följts. Riksdagens revisorer konstaterar t ex i sin rapport 1995/96:4 Myndigheternas lokalförsörjning att de myndigheter som har tillkommit efter år 1993 i huvudsak återfinns i Stockholm; regeringens följsamhet till riksdagens uttalanden om lokaliseringen av nya myndigheter har varit begränsad, anför revisorerna.
Trots alla dessa beslut och påpekanden om hur statlig verksamhet bör lokaliseras utanför Stockholmsområdet synes inte någon förändring ha skett under slutet av 1990-talet eller början av 2000-talet enligt uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Endast i samband med större förändringar inom försvaret eller nedläggning av något stort företag på utsatt ort har medveten lokalisering av statlig verksamhet skett i någon omfattning.
Vi menar att det nu är hög tid att i handling följa den ordning som riksdag och regering har bekänt sig till i ord och dokument. Självklart skulle det ha stor betydelse för den regionala utvecklingen och livskraften i olika delar av Sverige om tusentals statliga jobb kan decentraliseras.
Stora möjligheter finns idag att jobba avståndsoberoende via dator med uppkoppling till andra orter och arbetsplatser. Nya kvalificerade högskoleutbildningar finns på ett stort antal platser runt om i landet. Snabbtåg och flygförbindelser kan tillgodose de behov som finns av resande till fysiska möten och sammankomster.
Sammantaget är det ingen tvekan om att förutsättningarna under senare år ökat för att bedriva statlig verksamhet över i stort sett hela landet med minst samma krav på kvalitet och snabbhet som ställs i Stockholmsområdet. Därför är det nu dags att leva upp till de direktiv och riktlinjer som gång på gång formulerats av riksdag och regering i fråga om lokalisering av statlig verksamhet.
En bra början kunde vara att snabbt och heltäckande se över samtliga statliga verk, bolag och myndigheter från dessa utgångspunkter. Målsättningen bör vara att inom en tioårsperiod förändra sysselsättningsbalansen så att regioner och orter med sviktande befolkningsunderlag kan tillföras 100 000 jobb med hjälp av bl a omlokaliseringar och nyetableringar av statliga verk, bolag och myndigheter. På så sätt kan trycket på Stockholm lätta.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Sven Bergström (c) |
Kenth Högström (s) |