Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en satsning på att utveckla Stockholmsregionen som en motor för hela Sveriges utveckling.
Vi tror på Stockholms möjligheter. I Stockholms län bor en femtedel av landets befolkning på en sextiondel av landets yta. Hit flyttar människor för att förverkliga livsprojekt och för att ta del av det rika utbudet av kultur, utbildning, nöjen och arbetsmöjligheter som regionen erbjuder. Ett genomsnittligt år flyttar mer än 55 000 personer till länet, medan drygt 40 000 lämnar Stockholmskommunerna. Var åttonde person byter årligen bostadsort inom regionen.
Storstadens kontakter, rörlighet och flexibilitet skapar god jordmån för innovationer och nya idéer. I Stockholm finns en bredd i närings- och kulturlivet som är större än i andra regioner. Stockholm har därför en naturlig roll som motorn i Sveriges ekonomi. Flera tecken tyder dock på att denna motor håller på att bli en bromskloss:
Befolkningstillväxten i Stockholms stad avtar (enligt siffror från Stockholms utrednings- och statistikkontor, USK). Under 2002 växte stadens befolkning med 3 200 invånare. Det är ca 1 400 färre än föregående år. För första gången sedan 1960-talet är födelseöverskottet större än flyttningsöverskottet.
Under första halvåret 2003 började sammanlagt 10 600 lägenheter byggas i landet (SCB). Det innebär en liten ökning. I Stockholms stad minskar byggandet. Trots den s-ledda majoritetens löften om 20 000 nya lägenheter under fyra år, påbörjades endast 175 lägenheter under andra kvartalet. 614 nya bostäder blev klara under april–juni (USK).
Prisökningstakten på småhus är långsam i Stor-Stockholm. Till och med augusti ökade priset endast med en procent. Det ska jämföras med Stor-Göteborg och Stor-Malmö som uppvisar prisökningar på fyra respektive två procent (SCB).
Årets höjning av taxeringsvärdena motsvarar 6,61 procent jämfört med 2002, enligt Riksskatteverket. I kustområden är det ingen ovanlighet med fördubblade taxeringsvärden. Det slår hårt mot ”attraktiva” områden i Stockholmsregionen. Fördubbling av taxeringsvärdet för en villa som år 2002 var taxerad till två miljoner innebär en fastighetsskattehöjning på 20 000 kronor. Dessutom tillkommer 30 000 kronor i höjd förmögenhetsskatt för den som betalat av sina lån. Det innebär en total skattehöjning på 50 000 kronor (Villaägarnas riksförbund).
Stockholms län rasar i den småföretagarbarometer som Företagarnas riksorganisation regelbundet genomför. I våras sjönk konjunkturindikatorn (en sammanvägning av orderingång, omsättning och sysselsättning) från 23 till 10 – överlägset sämst i hela landet. Övriga län uppvisar konjunkturindikatorer på mellan 47 och 99.
1998 bröts den kraftiga kostnadsökningen för socialbidrag i Stockholms stad som pågått under i stort sett hela 1990-talet. Nu minskar inte kostnaden för socialbidrag lika snabbt längre. 5,4 procent av stadens befolkning levde i hushåll som behövde ekonomiskt bistånd någon gång under 2002 (USK).
Högskoleutbildningen är underdimensionerad. Konkurrensen om högskoleplatserna är hög. Det leder till högre intagningspoäng och att färre kan påbörja sin utbildning. Andelen ungdomar som går vidare till högskola är 39,5 procent – bland de lägsta i landet (Högskoleverket).
Bland orosmolnen kan också nämnas:
Beslutet att införa trängselavgifter utan folklig förankring, utan nödvändig utbyggnad av kollektivtrafiken och innan kringfartsleder är färdigställda. Det är oacceptabelt att invånarna på exempelvis Lidingö inte kommer att kunna lämna ön med sin bil utan att tvingas betala extra. Tidpunkten och konstruktionen av trängselavgifterna kommer att försvåra för Stockholm att åter bli den ekonomiska motor som Sverige så väl behöver.
Konsekvenserna av EMU-utanförskapet blir stora. Här finns många av de mest exportberoende företagen som kan komma att drabbas av konkurrensnackdelar i jämförelse med företag i euroområdet. Flera företag har också aviserat att de vid ett nej skulle överväga att flytta verksamheten från Sverige.
Ett skatteutjämningssystem som inte gör det lönsamt att sköta den kommunala och regionala ekonomin, som straffar kommuner som växer och begränsar det kommunala självstyret. De förändringar som Skatteutjämningskommittén aviserat innebär vissa principiella förbättringar, men innebär i praktiken inte särskilt mycket för Stockholmsregionens ekonomi.
Regeringens prat och tomma löften. Göran Perssons regeringsförklaring väckte vissa förhoppningar om en satsning på tillväxt. Men i budgetpropositionen var det som vanligt. Bristen på en offensiv politik i kombination med tomma löften drabbar hela landet, men kanske särskilt Stockholm.
Sverige har sedan länge en aktiv regionalpolitik. Målsättningen har helt riktigt varit att hela Sverige ska leva. Tyvärr har inriktningen på regionalpolitiken oftare varit att ge bidrag och stöd än att ta tillvara livskraft och lokala initiativ. Det har skapat ett bidragsberoende och en transfereringspolitik som inte är sund.
Betydelsen av en modern storstadspolitik har inte varit lika självklar. Ofta har uppfattningen varit att storstäderna klarar sig på egen hand. Därmed har inte bara klyftan och motsättningarna mellan stad och land ökat, det har också inneburit att storstädernas unika karaktärsdrag glömts bort. Stockholms läns landstings regionplane- och trafikkontor har i skriften En modern nationell storstadspolitik (5:2003) pekat på ett antal faktorer som bör ligga till grund för storstadspolitiken och som skiljer Stockholms län och de övriga storstadslänen från andra svenska län:
Storleken. I Stockholms län bor 20,5 procent av landets invånare, i Skåne län 12,7 procent och i Västra Götalands län 16,8 procent. Det motsvarar hälften av Sveriges befolkning.
Mångkulturell befolkning. I storstäderna finns en överrepresentation av invandrare. Nära 40 procent av dem som invandrat till Sverige från länder utanför Europa bor i Stockholms län och ytterligare 30 procent i de övriga storstadslänen.
Hög utbildningsnivå. Speciellt Stockholmsregionen har en hög andel invånare med någon form av eftergymnasial utbildning (cirka 30 procent mer än genomsnittet för riket). I hög grad beror det på inflyttning av välutbildade vuxna.
Bred men krävande arbetsmarknad. Den breda arbetsmarknaden gör att många människor har möjlighet att finna ett arbete som motsvarar deras intresse och utbildning. Men arbetsmarknaden är samtidigt krävande och andelen som är projektanställda eller på annat sätt har en osäkrare position på arbetsmarkanden är högre än i landet i övrigt.
Många egna företagare/entreprenörer. I storstäderna är eget företagande vanligare än på andra orter.
Rörlighet. Många flyttar till, från och inom storstadsområdena.
Pressad bostadsmarknad. Andelen ensamboende i Stockholmsregionen är något större än i övriga landet. Samtidigt är andelen ungdomar mellan 20 och 24 år som bor hemma hos sina föräldrar högre, vilket har att göra med bostadsbristen och höga boendekostnader.
Högre inkomster, högre kostnader. Stockholm, men inte de andra storstadsregionerna, har en större andel höginkomsthushåll än övriga riket. Samtidigt är boendekostnaderna markant högre. En villa i Storstockholmsområdet är mer än dubbelt så dyr som genomsnittet i landet som helhet.
Långa restider jämfört med övriga landet, nästan dubbelt så stor andel av de förvärvsarbetande i Stockholmsregionen har mer än 45 minuters restid till arbetet.
Otrygghet och ohälsa. Med storlek, rörlighet och ensamhushåll följer också viss anonymitet, ensamhet och otrygghet. Det är också något vanligare att man blivit utsatt för hot, våld, stöld eller skadegörelse. De som bor i storstadsregionerna anser att de har något sämre allmänt hälsotillstånd än de som bor i andra delar av landet.
Miljösnåla. Storstädernas täthet gör att de bättre klarar att uppfylla sin del av de nationella miljömålen. Stockholmsregionen svarar till exempel för en stor del av de totala utsläppen men har betydligt lägre utsläpp per person.
Som kristdemokratiska riksdagsledamöter från Stockholmsregionen vill vi särskilt peka på några områden som är avgörande för att vända utvecklingen i vår del av landet.
Ska Stockholm åter kunna bli motorn i Sveriges ekonomi måste situationen på bostadsmarknaden förändras. Eftersom det saknas bostäder tillhör svart hyresmarknad och ett uppdrivet prisläge vardagen. Företagen har svårt att rekrytera folk. Ja, den orimliga bostadssituationen drabbar alla. Bristen på studentbostäder leder till problem för Stockholm som studieort. Grupper som normalt sett har svårt att få bostad drabbas naturligtvis extra hårt.
En förutsättning för att ändra på detta är att bostadsbyggandet tar fart igen. Det räcker inte att majoriteten i Stockholms stad ger bygg- och bostadsföretag markanvisningar. Det krävs att planerna förverkligas – att bostäder byggs. Det går inte att bo i planer och anvisningar.
I alla kommuner och stadsdelar bör en mångfald av upplåtelseformer, lägenhetstyper och lägenhetsstorlekar eftersträvas. Därför bör ombildning till bostadsrätter uppmuntras särskilt i det så kallade miljonprogrammet. I Stockholms innerstad är behovet av nya ombildningar mindre. Där bör i stället nya hyresrätter byggas. Denna mångfald innebär att det blir möjligt för människor att hitta en bostad som motsvarar nya önskemål utan att behöva flytta från stadsdelen. Att människor vill bilda en bostadsrättsförening för att gemensamt äga och sköta sitt hus är i grunden något positivt. Den kooperativa idé som ligger till grund för detta förtjänar att uppmuntras och leder till gemensamma åtgärder för att förbättra trivseln i området.
Skatteutjämningssystemet måste justeras ytterligare så att kommunerna åtminstone inte missgynnas då de bygger nya bostäder för att kunna öka sin befolkning. Fastighetsskatten bör avskaffas och delvis ersättas med en låg kommunal fastighetsavgift. Denna avgift kan täcka kostnader för gator, räddningstjänst och fysisk planering.
Den så kallade allmännyttans hyresledande roll bör avskaffas. Nuvarande bruksvärdessystem behålls för alla befintliga hyreslägenheter, medan ett friare system kan övervägas för nyproduktion. Möjligheterna att i efterhand begära prövning av hyran i nyproduktion bör begränsas om privata investerare ska våga bygga i någon större utsträckning. Också hyrorna i det befintliga beståndet skulle kunna anpassas bättre till den värdering de boende gör av lägenheten. Här har parterna på hyresbostadsmarknaden lagt ett förslag som vi ser positivt på.
De som bor i Stockholms innerstad måste kunna få känna trygghet. Ett sätt att skapa trygghet för dem som bor i hyreslägenheter vore att tillåta att lägesfaktorn fick ett högre genomslag i alla nya kontrakt, medan befintliga kontrakt fortfarande skulle styras av nuvarande regler. Det skulle skapa ökad nyproduktion och motverka svarthandeln med hyreskontrakt.
Systemet med taxeringsvärden och en hög procentuell skattesats på denna, som dessutom ska betalas årligen, måste skrotas. Istället bör en låg kommunal avgift införas, vilket ger incitament till bostadsbyggande. Därmed sänks boendekostnaderna, både för egna hem och flerbostadshus.
Det orimliga tilltaget att belasta nya bostäder med både konsumtions- och kapitalbeskattning (det vill säga byggmoms och fastighetsskatt) är en huvudorsak till att bostadsproduktionen varit utslagen ända sedan skattereformens dagar. Detta strider mot alla principer för skattesystemets uppbyggnad och måste omprövas. Nu beskattas nya bostäder tillsammans med alkohol, tobak och koldioxidutsläpp med en extra hög skatt. Det är inte rimligt. Skatten måste sänkas vid nyproduktion.
Svartjobb inom reparationer och underhåll av privatbostäder är nu så vanligt att det snart inte uppfattas som något felaktigt längre. Detta är en farlig utveckling som kan sprida sig vidare till andra områden. En åtgärd som snabbt kan bromsa denna utveckling är att sänka skatten för hushållstjänster. Även ägare av hyresfastigheter bör få möjlighet att utnyttja detta för att börja beta av det gigantiska underhållsbehovet.
Handläggningstiderna är orimligt långa för många bostadsprojekt i dag. En reformering av planprocessen är nödvändig för att få fart på bostadsproduktionen.
Många villor skulle med begränsade ombyggnader kunna få ytterligare en mindre lägenhet. Skattereglerna för uthyrning av privatbostäder är i dag ett hinder. Gränsen för skattebefrielse vid uthyrning av privatbostäder måste höjas.
Stockholms trafiksystem måste byggas ut så att det blir möjligt att bygga attraktiva bostäder på nya platser. Utvecklad kollektivtrafik och nya vägtrafikleder krävs.
Detta är några förslag som skulle kunna bidra till att vända den olyckliga utvecklingen på bostadsmarknaden. De som främst tjänar på de kristdemokratiska förslagen är ungdomar, de som flyttar för att få jobb och andra med svagt fotfäste på bostadsmarknaden.
Stockholmsregionens mångkulturella befolkningssammansättning utgör både möjligheter och utmaningar. Integration gäller inte bara invandrare. Det är en ömsesidig process där företrädare för majoritetsbefolkning och minoriteter av olika slag möts och berikar varandra. Denna process är lika viktig för alla individer och grupper som har svårt att accepteras i arbets- och samhällsliv, till exempel fysiskt eller psykiskt funktionshindrade, hemlösa, personer som söker komma ur ett drogmissbruk eller sådana som lämnat en kriminell bana och vill inlemmas i samhället. Det är viktigt att integrationsprocessen för olika individer och grupper tar tillvara människors egna initiativ och förmågor. ”Tycka-synd-om-mentaliteten” leder lätt till ett förlamande omhändertagandeperspektiv.
Det socialdemokratiska omhändertagandeperspektivet har varit särskilt framträdande inom integrationspolitiken när det gäller invandrare. Förutsättningarna för integration i samhället måste erbjudas omgående när någon flyttar till Sverige. Arbete ger möjlighet till viktiga sociala kontakter och till att lära sig språket. Möjligheterna till praktik/arbete kombinerat med svenskundervisning knuten till individens yrkes-, utbildnings- eller intresseområde bör utvecklas enligt de olika framgångsrika försök som startat under föregående mandatperiod. Det är alldeles för många invandrare som på grund av svårigheter att validera utbildningar utför arbeten som de är överkvalificerade för.
Samarbetet måste vidareutvecklas så att varje nyinvandrad person snabbast möjligt kommer ut i praktik, arbete, utbildning eller annan meningsfull sysselsättning. Möjligheten till specialdesignad kompletteringsutbildning för invandrare med utländsk examen, till exempel sjuksköterskor, läkare, tekniker med flera, underlättar och påskyndar integrationen i det svenska samhället.
Varje nyinvandrad familj ska dessutom erbjudas en kontaktfamilj eller kontaktperson. Helst ska en kontaktperson ha liknande yrkeserfarenheter, utbildning eller intressen som flyktingen/invandraren. En framgångsrik verksamhet för rekrytering av kontaktpersoner (”flykting-guider”) har startats och bör vidareutvecklas.
Alla barn, både infödda och invandrade, ska ha en så god utbildning i svenska språket som möjligt. Detta är nyckeln till arbetsmarknaden och allmänt till en social integration. Barn vars föräldrar talar ett invandrar- eller minoritetsspråk ska erbjudas god undervisning i både svenska och minoritetsspråket.
Ett regionalt flyktingmottagande i kombination med en flyktingpeng bör genomföras. Med ett regionalt flyktingmottagande motverkas de inlåsningseffekter som idag finns med det kommunala flyktingmottagandet i framförallt storstadsregionerna. En flykting bör ha samma möjligheter som den som är bosatt i Sverige när det gäller möjligheten att söka bostad, arbetsplats, svenskundervisning i hela Stockholms- och Mälardalsregionen oberoende av kommungränserna. ”Kommunplaceringen” bör alltså ersättas av flyktingens eget fria val grundat på god information om bostads- och arbetsmöjligheter inom regionen.
Satsningar på Stockholms ytterförorter och miljonprogramsområden i de övriga kommunerna i regionen är ovärderliga investeringar i framtiden. Därför ska områdena bli levande samhällen där bostäder, skolor, företag, myndigheter samt olika typer av service och demokratiska institutioner ska finnas. Alla förorter, inte minst de så kallade miljonprogramsområdena präglas av stora tillväxtmöjligheter. Där bör bostadsmiljöerna rustas upp och kompletteras med arbetsplatser och verksamheter av olika slag.
Sverige behöver ett kommunalt utjämningssystem för att minska de stora klyftor som annars skulle uppstå mellan olika kommuner och landsting beroende på åldersstruktur, geografiska skillnader, skattekraft och sociala olikheter. Men utjämningen ska i första hand vara en statlig fråga, inte en mellankommunal.
Vi kristdemokrater i Stockholmsregionen anser att utjämningssystemet inte ska strida mot intentionerna i grundlagen som innebär att en kommuns skatteintäkter inte får användas i en annan kommun. Systemet får inte konstrueras så att det strider mot grundtanken med det kommunala självstyret, lokaliseringsprincipen och beskattningsrätten. Skatteutjämningen måste också konstrueras så att den tar tillräcklig hänsyn till storstädernas speciella villkor och inte motverkar ekonomisk utveckling.
Konstruktionen av det hittillsvarande utjämningssystemet har inneburit små möjligheter för en kommun att själv påverka sina inkomster. I vissa lägen har dessa möjligheter varit obefintliga eller till och med negativa. Att exempelvis ta på sig kostnader för att öka bostadsbyggandet ger därför små förtjänster i form av ökade skatteintäkter när befolkningen ökar, ja i vissa lägen kan de till och med innebära att kommunernas inkomster minskar (den så kallade pomperipossaeffekten).
Det är lätt att olika delar av landet ställs mot varandra när det gäller att jämna ut skatteutfallet. Men vi får inte glömma bort att Stockholmsregionen är en tillväxtmotor som hela Sverige har nytta av. Stryper vi denna motors styrka förlorar inte bara 08-området på det, utan även övriga Sverige. Sverige behöver en huvudstadsregion med stark internationell dragningskraft. Det hittillsvarande systemet har kunnat tolkas, om man vill vara drastisk, som en uppmaning till Stockholmsregionen att istället för att agera dragmotor för övriga landet sänka tillväxttakten till riksgenomsnittet. En sådan utveckling vore förödande för Sverige.
Med det hittillsvarande utjämningssystemet har Stockholms läns landsting varit det enda landsting som ger bidrag till inkomstutjämningssystemet. Med det nya system som föreslagits av Skatteutjämningskommittén blir det inga avgörande förändringar. Som ett första steg mot ett nytt och annorlunda skatteutjämningssystem, med större statligt ansvar, kan en spärregel införas som innebär att maximalt tio procent av ett landstings eller en kommuns skatteintäkter kan överföras till andra kommuner/landsting.
Kostnaden för att producera vård är inte densamma i hela landet. Glesbygden har sina särskilda problem och storstadsregionerna har sina. Exempelvis finns en större psykisk ohälsa och större vårdbehov i en storstad. Högre kostnader för löner, lokaler och en allmänt högre kostnadsnivå i Stockholms län är andra exempel på storstadens särskilda problem. I det hittillsvarande systemet har inte storstadsregionernas merkostnader beaktats på ett tillfredsställande sätt. Stockholm har också en högre andel psykiskt sjuka än genomsnittet i landet p.g.a. att många människor med psykiska besvär söker sig till storstadens anonymitet.
Stockholm är på grund av bland annat den höga användningen av kollektivtrafik det län som har de överlägset högsta kostnaderna per invånare för kollektivtrafiken. Det finns inte heller något län i Sverige som har en högre pendling över kommungränserna än vad Stockholms län har. Dessutom nyttjas den av stockholmarna skattesubventionerade kollektivtrafiken i hög grad även av människor på besök i huvudstaden, men boende utanför regionen.
Till skillnad från andra delar av landet sköts kollektivtrafiken, SL, enbart av landstinget. Primärkommunerna deltar inte på något sätt i finansieringen. Detta är en organisationsform som passar för Stockholms län. Men utjämningssystemet har inte tagit nödvändig hänsyn till kollektivtrafikens kostnadsstruktur. Kostnaderna för kollektivtrafiken måste beaktas fullt ut. Även när det gäller färdtjänsten bygger nuvarande system på felaktiga premisser. Det är landstinget som i Stockholmsregionen ansvarar för färdtjänsten och som därmed borde få ta del av hela beloppet som avser färdtjänst.
Den gemensamma välfärden kräver en bättre näringspolitik. Ett företagarvänligt klimat ger förutsättningar för en bra ekonomisk utveckling och ett dynamiskt näringsliv. Det genererar skatteintäkter som kan säkerställa fortsatt god välfärd och satsningar på viktig kommunal service. Stor utvecklingspotential finns i småföretagen. Genom stimulans och bra service kan de skapa många nya arbetstillfällen. Därför är det oroande att Stockholm rasar i Företagarnas småföretagsbarometer.
Arbete har ett värde i sig och ger stora möjligheter till personlig utveckling, social gemenskap, en god livskvalitet och delaktighet i samhällsbyggandet. Arbetslöshet är ett slöseri med mänskliga resurser och kan förorsaka personliga och sociala problem. Därför ska arbete åt alla ha högsta prioritet.
Företagare ska bemötas med respekt och förståelse. Kommunerna ska i princip inte bedriva näringsverksamhet och snedvrida konkurrensen. Genom att anbudsunderlagen förenklas och annonseringen vid entreprenadupphandlingar förbättras kan det bli lättare för småföretag att bli entreprenörer. Lokala näringslivssekreterare ska kunna ge råd och stöd till såväl befintliga som nystartade företag.
Kista Science Park har strategisk betydelse för Stockholmsregionens tillväxt, och därmed också för hela landet, och skapar möjligheter till ökad integration mellan bostadsområdena kring Järvafältet. Kista Science Park är redan internationellt välkänt och det kontinuerliga utbytet mellan högskola och näringsliv borgar för en positiv långsiktig utveckling. Detta förutsätter dock fortsatt aktiv samverkan mellan parterna. De goda lokala initiativ som tagits för att föra bostadsområdena och Kista Science Park närmare varandra behöver utvecklas ytterligare, till exempel genom introduktions- och informationsprogram hos högskola och näringsliv för skolungdomar. En utbyggd tvärbana som angör Kista är nödvändig tillsammans med förstärkningar av vägnätet.
Stockholm är en ledande IT-stad och måste ha ett öppet och operatörsoberoende fibernät för att främja konkurrens och mångfald.
Regeringen bör besluta om ett femårigt försök i Stockholmsregionen med skattereduktion för hushållstjänster. Det innebär att ett hushåll kan köpa enkla tjänster till ett värde av 50 000 kronor som enbart kostar dem 25 000 kronor. Detta stimulerar tillväxten av små tjänsteföretag.
En förutsättning för ekonomisk tillväxt och för att regionen ska ha ett fortsatt internationellt konkurrenskraftigt näringsliv är att det i regionen finns kvalificerad och omfattande utbildning och forskning. Antalet platser i högre utbildning måste därför utökas. Regionen har färre högskoleplatser än vad som motiveras av befolkningens storlek och långt färre än vad den kvalificerade arbetsmarknaden efterfrågar. Detta leder till att antagningspoängen i Stockholm är högre än vid andra universitet och högskolor och att människor i regionen i mindre utsträckning än i andra regioner går vidare till högre studier.
En viktig utmaning för Stockholmsregionen är bland annat hur man ska locka till sig de kompetenta medarbetare som företag och offentlig sektor behöver, hur regionen ska kunna förse också andra regioner i Sverige med specialistkompetens och hur regionen ska kunna försvara sin position i konkurrens med andra storstadsregioner i världen.
Att lösa Stockholmsregionens trängsel- och framkomlighetsproblem är en angelägen uppgift de närmaste åren. Effektiva, smidiga och säkra transporter, både för medborgare och näringsliv, kan bidra till regional balans och att utsläppen kan hållas tillbaka samtidigt som de totala resurserna i samhället nyttjas effektivt. Omfattande investeringar behövs i regionen för att uppnå detta.
Inflyttningen ställer höga krav på ökad kapacitet. Planeringen måste ske med hänsyn till de prognoser om befolkningsökning som görs. Stockholmsregionens roll som tillväxtmotor i landet kan också hämmas om inte trafikproblemen löses på ett bra sätt. Fler regionala centra bör skapas i regionen. I Stockholms stad bör satsningar ske i vissa förortsområden för att minska beroendet av Stockholms centrum och motverka trängseln.
Dagens situation med trängsel och många olyckstillbud får inte fortsätta. Både miljö och trafiksäkerhet är starka argument för att göra någonting som radikalt ändrar på detta tillstånd. Status quo vad gäller utsläpp och olyckor är inte långsiktigt hållbart.
Staten har ett ansvar att bidra till alla de nödvändiga investeringar som behöver ske i regionen. Länet har inte fått den andel av investeringar som är rimlig med tanke på andelen av befolkningen och rollen som tillväxtmotor. Omfattande investeringar behöver göras de närmaste åren såväl i vägar och leder, som i kollektivtrafiken. Målet är att skapa regional balans, förbättra trafiksäkerheten och främja god miljö.
Omfattande investeringar bör ske i vägnätet. Ett vägprojekt som främst berör Stockholms stad gäller att infartstrafiken norrifrån genom Solna bör få sin lösning. Norra länken ska byggas. Den så kallade Förbifart Stockholm bör också byggas. För att vi ska kunna uppnå vårt mål om en flerkärnig region är Förbifart Stockholm en viktig del av en övergripande infrastrukturell väv. Denna västliga trafikled och nya sträckning av E 4:an kan bidra till att tillväxt sker väster om Stockholm och att nya regionala centra skapas. Genom en tillkomst av leden motverkas också uppdelningen av länet i två halvor då förutsättningarna för expansion söder om staden förbättras. Ska regionala kärnor utvecklas utanför Stockholms tullar måste det skapas förutsättningar för områdena att få hög täthet och god tillgänglighet. I detta sammanhang är Förbifart Stockholm en strategisk investering som ingår i en större helhet.
Behovet av vägkapacitet öster om stadens centrum är stort redan idag och förväntas öka genom den expansion av både arbetsplatser och boende som sker i Nacka och Värmdö. Sjötransporter kan bidra till att minska trafiktrycket över Stadsgården.
Mycket omfattande investeringar behöver göras inom kollektivtrafiken. Det handlar såväl om upprustning och reinvesteringar som om helt nya projekt. Av bland annat hälso-, miljö- och trafiksäkerhetsskäl är det viktigt att andelen som reser kollektivt ökar. Samordningen mellan biltrafik och kollektivtrafik måste också bli bättre, bland annat genom att fler infartsparkeringar etableras vid pendeltågsstationer och tunnelbanans ändstationer och knutpunkter.
Särskilt prioriterat är en fortsatt utbyggnad av tvärbanan vidare från Hammarby Sjöstad till Slussen, med en anknytning till Saltsjöbanan. En utbyggnad från Alvik bör också ske så att man kan nå Kista, Solna, universitet, och även vidare in i Sollentuna kommun. Närmare studier bör göras av möjligheterna att utveckla spårtrafik också i Stockolms innerstad. En vidare utveckling av stombusstrafiken bör kunna ske.
En nedgrävning av pendelspåren genom innerstaden bör ske snarast. Det medger stor tågkapacitet och ger en bra kollektivtrafiklösning. Finns utrymme för ytterligare kapacitetsökningar i pendeltågstrafiken bör Kungsholmenbanan byggas och en sammankoppling ske mellan vissa tunnelbanelinjer och pendeltågsstationer. Spårvagnstrafiken på Djurgårdslinjen bör förlängas från Norrmalmstorg till Centralen.
Förutsättningarna för en utökning av kollektivtrafiken på vattnet är goda i Stockholm. Ansträngningar bör göras att hitta system, båtar och linjer som är förenliga med ett bevarande av det öppna vattnet, är miljövänliga och kan kopplas samman med den övriga kollektivtrafiken.
För att införa ett system med trängselavgifter krävs en folklig acceptans. För att skapa en sådan acceptans måste det finnas alternativa vägar för de bilister som inte vill eller behöver åka in i Stockholms innerstad. Som sagts tidigare är det orimligt att invånarna på Lidingö inte kan lämna sin kommun utan att betala en avgift. Denna typ av kommunkarantän är inte acceptabel. Ett system med trängselavgifter måste föregås av kraftfulla investeringar i vägnätet och i kollektivtrafiken. Det är också nödvändigt att de intäkter som genereras stannar i regionen och återinvesteras i vägar och kollektivtrafik. Särskilda regler bör gälla för kollektivtrafiken och de transporter som är nödvändiga inom näringslivet. Detsamma ska gälla miljövänliga bilar, exempelvis elbilar.
Vi ansr att hela frågan om trängselavgifter bör återföras till Stockholmsberedningen tillsammans med det förslag somStockholms stad har tillställt regeringen. Beredningen bör få nya direktiv för detta arbete som baserar sig på de allmänna riktlinjer för införandet av trängselavgifter som beredningen har lämnat i betänkandets första del. Ett sådant förfaringssätt skulle ge möjlighet till omstart i hela frågan om eventuell användning av trängselavgifter, som ett verktyg bland många andra viktiga trafikpolitiska verktyg för att komma tillrätta med den alltmer alarmerande trafiksituationen i Stockholmsregionen. Det är enligt vår uppfattning inte praktiskt möjligt att helt bygga bort trängseln i trafiken genom nya trafikleder. Det är inte heller realistiskt att anta att kollektivtrafiken kan växa så mycket att trängseln på vägarna försvinner. Därför är en kombination av väginvesteringar, utbyggd kollektivtrafik samt modern trafikinformatik och trängselavgifter – om dessa givits en folklig acceptans – som den mest rimliga lösningen på Stockholms trafikproblem.
Stockholm är rikets huvudstad och måste ha goda flygförbindelser. Arlandas tredje bana är viktig men är i princip fullt utnyttjad från invigningsdagen. För att kunna möta den ökade efterfrågan på flygkapacitet måste förutsättningarna för en ny flygplats söder om Stockholm (Södertörn) undersökas vidare. Bromma har idag ett avtal som löper ut 2011. Dess styrka är också dess största svaghet – närheten till Stockholm. På grund av buller, utsläpp och olycksrisker bör Bromma avvecklas när alternativ flygplatskapacitet finns utbyggd. Beslut om lokalisering av en ny flygplats måste snarast fattas. Det tar minst femton år från beslut till ny flygplats.
I en särskild motion utvecklar vi vår syn på de infrastruktursatsningar som är nödvändiga i Stockholmsregionen.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |