Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att WTO obligatoriskt bör stödja MUL-ländernas delegationer ekonomiskt så att de kan förhandla på samma villkor som andra stater.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för ökad öppenhet i förhandlingarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringens skrivelser bör delges riksdagen inför WTO:s ministerrådsmöten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör verka för en väsentligt lugnare takt i förhandlingarna och inte tillföra nya underavtal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förhandlingsprocessen i WTO skall präglas av öppna möten, mer tid och bättre öppenhet gällande vem som ligger bakom de förslag man förhandlar om.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka offentligheten inom WTO:s tvistlösningspanel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska sekretessen i den svenska regeringens arbete kring WTO.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att WTO skall offentliggöra mer av innehållet i de förhandlingar som i dag sker i slutna rum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa strikta regler för att begränsa lobbyorganisationers inflytande över WTO-processen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att WTO skall respektera ILO-konventionerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att WTO upprättar sociala och miljömässiga klausuler som världens företag skall förbinda sig att följa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN-konventioner om mänskliga rättigheter och miljö skall vara överordnade WTO:s regelverk.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör verka för att tidigare avtal utvärderas, främst Uruguayrundan, innan några nya förhandlingar påtvingas WTO:s medlemmar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i-länderna bör uppfylla ingångna jordbruksavtal innan WTO tvingar de fattiga länderna att skriva på nya.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att driva på hårdare för att stoppa de rika ländernas dumpning av jordbruksprodukter.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att exportsubventionerna avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i-ländernas tullhinder, speciellt systemet med tulleskalering på jordbruksområdet, nedmonteras.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de två främsta målen för WTO-ländernas jordbrukspolitik skall vara en trygg livsmedelsförsörjning och ekologisk uthållighet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att u-länder skall kunna undanta stapelgrödor, som är viktiga för människors försörjning, från åtaganden om tullminskningar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att WTO:s handelspolitik inte får bli ett hinder för millenniemålens uppfyllande, särskilt inte det första, att avskaffa hungern och fattigdomen.1
1Yrkandena 1, 12, 14, 15, 17, 18, 19 och 20 hänvisade till UU.
Utan ett bra regelsystem som tar dessa hänsyn kommer bara orättvisorna att öka, och protesterna mot de globala institutionerna kommer att växa. Vi måste minska de globala orättvisorna, inte bara av ren medmänsklighet, men också för att förhindra allvarliga globala spänningar.
Handel är bra när den sker med beaktande av breda mänskliga mål om socialt och ekologiskt hållbar utveckling och när den syftar till ekonomisk utjämning och välståndsökning för alla parter. Nu visar det sig emellertid att den s.k. globalisering vi erfar är orättvis, skapar klyftor, förvärrar för sårbara grupper och för de minst utvecklade länderna. Handeln kan ge fattiga länder en ekonomisk utveckling genom ökade exportinkomster och arbetstillfällen, men handeln och investeringarna kan också leda till ökad fattigdom, upprätthållandet av orättvisa maktmönster eller rovdrift på både människor och miljö. Samtidigt som miljontals människor lyfts ur fattigdom i vissa delar av världen, ökar den nämligen i andra delar av världen. Därtill kommer den ökande miljöförstöringen. Därför är en friare handel inte ett mål i sig, utan ett medel. Det väsentliga är just på vilka villkor som handeln sker och vilka effekter den får.
Handelsreglerna bör utformas så att inte fattiga länder och folkgrupper missgynnas. De måste även utformas så att de inte leder till destruktiva miljöeffekter. Dagens regler, som styr världshandeln, borde därför utformas så att u-länderna ges möjlighet att välja strategi utifrån sina specifika förutsättningar beträffande miljö- och levnadsförhållanden. Dock bör minimiregler för miljö- och arbetsrättsregler för företagen införas så att inga länder frestas bjuda under varandra för att locka till sig investeringar.
Det är av extra vikt att avtalen utformas vettigt från första början. Om ett land bryter mot WTO:s regler riskerar det nämligen att hamna i organisationens mäktiga tvistlösningsmekanism DSU, Dispute Settlement Unit. Detta kan leda till ekonomiska sanktioner – något som gör att WTO:s avtal i många fall är mer kraftfulla än de inom FN. Ett litet land med små resurser har svårt att värja sig i en sådan situation.
Det oroande med de pågående avtalsförhandlingarna är främst den planerade hastigheten. Mäktiga länder och stora företag trycker på för att snabbare kunna driva igenom nya liberaliseringar. Vi anser att regeringen bör verka för en lugnare takt i förhandlingarna och att utvärderingar av tidigare avtal först genomförs innan nya förhandlingar om nya åtaganden inleds.
Teoretiskt sett går det att hävda att WTO är en demokratisk organisation. Varje land har en röst och man eftersträvar konsensusbeslut. Men i realiteten styrs emellertid WTO av de länder som har ekonomisk och politisk makt. Uruguayrundan, den första, dominerades helt av de rika länderna medan fattiga länder i syd, som inte har resurser att delta i förhandlingarna på alla områden, hade mycket mindre möjlighet att påverka avtalen. I-ländernas press på u-länderna uppstår bland annat ur den obalans i resurser som råder i förhandlingsprocessen, där de rika länderna har stora, högt specialiserade och permanenta delegationer på plats i Genève, medan många fattiga länderna bara har ett fåtal representanter, och hela 30 stycken hade härom året ingen, för att bevaka mängder av möten och frågeställningar. Resultatet blir ett kunskapsunderläge för u-länderna, och en tidspress som ökar risken för att åtaganden görs utan att konsekvenserna blir klargjorda. MUL-länderna (minst utvecklade länder) måste därför tillföras tillräckliga resurser för att kunna delta i förhandlingarna på mer jämlika villkor.
Fattiga länders underläge försvåras ytterligare genom den politiska kohandel som kännetecknar WTO-förhandlingarna. Principen är att medlemmarna ska acceptera en slutuppgörelse som omfattar samtliga avtalsområden. En aktuell ståndpunkt från EU:s sida är t.ex. att om inte u-länderna liberaliserar sina bank- och försäkringsmarknader kommer EU inte att utvidga marknadstillträdet för u-ländernas jordbruksprodukter, textilier och kläder. Andra påtryckningsmedel som utnyttjas bakom de stängda dörrarna i WTO:s förhandlingsrum sägs vara hot om indragna biståndsmedel. Om detta är tillförlitliga uppgifter är det synnerligen anmärkningsvärt och allvarligt, och för att stävja ev. felaktiga rykten åt det hållet borde en ökad öppenhet snarast säkras.
Den bristande demokratin var en av anledningarna till att Seattlemötet kraschlandade 1999. Även nästa ministermöte i Doha 2001 kritiserades för att vara styrt av de rika länderna. Inför Cancún hösten 2003 förelåg många konkreta förslag, både från utvecklingsländer och från folkrörelser, på hur förhandlingsprocessen bör förbättras med enkla självklara medel såsom
att möten bör vara öppna för alla medlemsländer,
att det bör framgå vem förslagen kommer från,
att det bör finnas tid att bedöma förslagen,
att det måste finnas reella möjligheter för alla medlemsländer att delta i alla förhandlingar och diskussioner.
Tyvärr tillgodosågs inte dessa krav och mötet slutade med ett uttåg av fattiga länders delegationer som tröttnat dels på dessa brister i processen, dels på de havererade jordbruksförhandlingarna.
Öppenheten i förhandlingarna är starkt begränsad. Förhandlingarna sker också ofta i slutna rum dit bara vissa har tillträde. Dessa problem har fortsatt genomsyra WTO:s verksamhet. Varje vecka hålls flera möten i Genève. Även om WTO har tagit några steg till att förbättra öppenheten i sina processer och sitt konsensusbaserade beslutssystem, vilket gett ett demokratiskt intryck, har det fortfarande många brister. Det gäller bland annat bristen på öppenhet i WTO:s mäktiga tvistlösningspanel, arbetet som bedrivs i olika standardsättande kommittéer såsom Codex Alimentarius-utskottet, de mäktiga staternas möjligheter att sätta agendan och dominera handelsförhandlingarna, svårigheten för mindre länder att, när det är nödvändigt, sätta in handelsembargon under det att en tvist löses, möjligheterna för multinationella företag att påverka processerna och de multilaterala handelsavtalens ”allt eller inget”-karaktär gällande beslutsprocessen. Miljöpartiet anser att allt detta gör att dagens världshandelssystem kan karaktäriseras som slutet och odemokratiskt.
Förhandlingarna sker bortom offentligheten och är i viktiga avseenden sekretessbelagda. Sålunda har inte den svenska riksdagen – och än mindre allmänheten – informerats om de krav på åtaganden som EU och Sverige riktat mot andra WTO-medlemmar i de pågående GATS-förhandlingarna. En demokratisk diskussion är därmed utesluten. Den svenska regeringens företrädare säger sig visserligen vilja ha en större öppenhet men sekretessbelägger ändå materialet, av hänsyn till relationerna med övriga EU- och WTO-medlemmar. Det är vanligen bara genom läckor och informationsutbyte på Internet som engagerade medborgare kunnat informera sig om viktiga fakta i de pågående förhandlingarna.
WTO som organisation måste alltså grundligt öppnas och demokratiseras. Alla förslag måste diskuteras öppet innan beslut fattas och allmänheten måste ges möjligheter att kunna följa förhandspositioner och förslag.
Skyddet av företagsverksamhet har stärkts, men det starka ekonomiska inflytande som företag i sin tur kan utnyttja har inte reglerats i samma utsträckning. Resultatet har blivit att WTO:s avtal fungerar till den rika världens fördel. Detta gäller inte minst för jordbruksprodukter och textilier – varor som är avgörande för fattiga länder.
Strikta regler för att begränsa lobbyorganisationers inflytande över WTO-processen måste införas.
I praktiken handlar WTO:s avtal vanligen om att värna de stora företagens intressen – alltså transnationella företag och strategiska industrier med huvudsäte i den rika världen. Avtalen innehåller stränga och ingående regler om vad enskilda länder får och inte får göra – politiken ska enligt WTO vara så lite ”marknadsstörande” som möjligt. Däremot saknas bindande regler för de aktörer som dominerar marknaden – de stora transnationella företagen. Transnationella företag måste kunna hållas ansvariga för sina handlingar i fattiga länder.
Det finns idag många exempel på företag som drar nytta av svag nationell lagstiftning i länder i syd och gör vinster på bekostnad av människor och miljö. Inför FN:s toppmöte i Johannesburg drev många frivilligorganisationer krav på att globala bindande regler måste utvecklas för att komma till rätta med dessa problem. EU och det europeiska näringslivet har sedan förslaget till MAI (Multilateral Agreement on Investment) stoppades drivit på hårt för att länderna ska komma överens om ett nytt investeringsavtal. Men många oroade, däribland Miljöpartiet, menar att ett avtal som detta huvudsakligen ytterligare skulle stärka de stora företagens rättigheter och minska fattiga länders möjlighet att utvecklas.
Miljöpartiet anser således att det finns många starka skäl till att införa sociala och miljömässiga minimikrav i handelsavtal. Regeringen bör verka för att globala bindande regler utvecklas som kan komma till rätta med dessa problem. Företagen måste tvingas att förbinda sig att följa vissa grundläggande sociala och miljömässiga krav. Annars skall inte företagen ges rätt att nyttja de förmåner som avtalen givit dem. Vi vill att den svenska regeringen skall driva den här frågan vidare i WTO.
FN-organet ILO har utarbetat förslag om hur sådana sociala klausuler skulle kunna se ut på global nivå. Ett problem med sociala klausuler vid import är att den nuvarande tolkningen av WTO-reglerna innebär att inga länder får införa importrestriktioner som särbehandlar varor utifrån hur de är tillverkade, så länge tillverkningsmetoden inte påverkar varans kvalitet, något som en ny WTO-runda får prioritera.
Ett annat problem är att WTO-reglerna säger att ”lika varor” ska behandlas lika. Detta innebär att varor som är tillverkade i enlighet med principer för rättvis handel eller djurskydd eller som är miljömärkta inte får beläggas med andra tullar eller importrestriktioner än konventionellt framtagna varor. På längre sikt kan och måste dock tolkningen av de nuvarande reglerna ändras i takt med att internationella miljöregler utvecklas och konsumenternas syn på vad som är ”lika varor” ändras.
Den svenska regeringen bör därtill driva på så att WTO följer ILO-konventionerna. Svenskt stöd har getts t.ex. till ILO-konventionsarbetet för social märkning av varor och vi är också djupt engagerade i frågan om barnarbete. Även EU-kommissionen anser att gällande upphandlingsregler gör det möjligt att ställa krav på företagen. Vid exempelvis offentlig upphandling skulle således anbudsgivare som bryter mot den gällande ILO-konventionen på området uteslutas.
Frihandel är ett ord som har en positiv klang. Motsatsen är ju reglerad eller begränsad handel. Frihandel har sina fördelar, speciellt för jämbördigt starka ekonomier. Vi anser dock att tullar i vissa skeden av ett lands historia, då vissa sektorer befinner sig i en uppbyggnadsfas, kan tjäna ett gott syfte. Det kan finnas behov för länder att till exempel skydda inhemsk livsmedelsproduktion, motverka miljöfarlig industri o.s.v. Regelverket tar inte hänsyn till de speciella problem som utvecklingsländerna har i fråga om råvaruberoende, livsmedelssäkerhetsproblem med mera.
För MUL-länderna har den nya öppna handeln lett till ökad konkurrens. I och med att dessa länder förbundit sig att inte skydda tillverkningsindustri och jordbrukssektorer har de politiska alternativen för deras länders regeringar blivit alltmer begränsade. Att behandla en totalt avreglerad handel som ett självändamål, kommer inte nödvändigtvis att maximera alla länders långsiktiga tillväxt- och utvecklingspotential, men det har helt klart givit de starkare parterna ökad makt på spelplanen. Frågan har bl.a. utretts i biståndsorganisationen World Visions undersökning om hur MUL-länderna påverkats av den nya frihandelssituationen. Organisationen offentliggjorde i september 2003 en rapport inför Världshandelsorganisationen WTO:s möte i Mexiko. Ekonomen Brett Parris har undersökt uppgifter från 84 utvecklingsländer mellan åren 1981 och 2000. Det visade sig att när utvecklingsländer pressas att liberalisera sina ekonomier drabbas de många gånger av instabil handel, lägre ekonomisk tillväxt och ökad fattigdom. Sammanfattningsvis är WTO:s regelverk, såsom det hittills utformats, utan hänsynstagande till de ekologiska eller fördelningspolitiska konsekvenserna och det tar inte heller rimlig hänsyn till u-ländernas speciella behov eller till mänskliga rättigheter eller djurskydd respekteras.
Överenskommelser inom FN på miljöområdet, s.k. MEA (Multilateral Environmental Agreements), och konventioner om mänskliga fri- och rättigheter måste, menar Miljöpartiet, vara överordnade WTO:s regler. Handelspolitik och religiösa teser om handel får inte stå över demokratiska beslut och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Innan beslut fattas om att WTO ska omfatta nya områden så måste överenskomna åtaganden genomföras och existerande avtal utvärderas. Det är hög tid att den växande kritiken mot WTO:s avtal tas på allvar!
WTO:s egna kontinuerliga uppföljningsmekanismer granskar enbart om regelverket följs – inte dess effekter i förhållande till målsättningar om fattigdomsbekämpning eller om hållbar utveckling. Det är inte trovärdigt att säga att WTO har mål som syftar till att förbättra levnadsvillkoren för alla människor, eller att de verkar för en hållbar utveckling om dess instrument inte medger flexibilitet nog att ändra metoder om de faktiska konsekvenserna av verksamheten pekar i en annan riktning än målen.
Det behövs således förbättrade utvärderingsmekanismer, både hur processen upplevs och verkar, och på hur avtalen fungerar i praktiken för de fattigaste.
Under hela WTO:s historia har krav rests på att göra handelsreglerna mer rättvisa. Så har ännu inte skett. Istället vill de rika länderna, med EU i spetsen, inkludera ännu fler områden i WTO, t.ex. för att underlätta för storföretagens investerare.
Miljöpartiet vill således först att det görs en ordentlig utvärdering och att slutsatser dras av effekterna av tidigare avtal, främst Uruguayrundan, innan några nya förhandlingsområden framtvingas.
Jordbruksavtalet, Agreement on Agriculture (AoA) trädde i kraft 1995 och har på goda grunder blivit den stora stötestenen i hela förhandlingsarbetet. Då fördes för första gången jordbruket, som traditionellt varit mycket skyddat, in under GATT/WTO-regelverket. Jordbruket var en av de viktigaste och mest svårförhandlade delarna i Uruguayrundan, och avtalet var till stor del resultat av en uppgörelse mellan USA och EU. Det långsiktiga målet, som det uttrycks i avtalet, var att upprätta ”ett rättvist och marknadsorienterat handelssystem”. I korthet innebar avtalet bland annat följande:
Alla handelshinder i form av kvoter, variabla införselavgifter med mera skulle omvandlas till tullar, vilka sedan skulle sänkas.
Utgifterna för exportstöd skulle minskas.
Andra stöd kategoriserades i röda, gula, blå och gröna ”boxar” utifrån vilken grad de ansågs vara handelsstörande. Stöd i röda boxen förbjöds helt, medan andra tilläts vara kvar (blå, gröna) eller ska reduceras gradvis (gula).
Alla länder måste upprätthålla marknadstillträde motsvarande en viss andel av den egna markanden.
U-länderna behövde inte minska sina stöd och tullar lika mycket som andra och fick några år extra på sig att genomföra avtalet.
Det konkreta genomförandet av jordbruksavtalets viktigaste delar mellan 1995 och 2000 visar dock både ovissa och blygsamma resultat. U-ländernas tillträde till de rika ländernas marknader har inte ökat nämnvärt. Exportstöden och de inhemska stöden fortsätter att vara höga hos en exklusiv skara OECD-länder. OECD-ländernas totala jordbruksstöd uppgick 2001 till mer än 300 miljarder dollar, vilket är mer än 1995. Beloppet är drygt fem gånger större än kostnaderna för allt internationellt utvecklingssamarbete och två gånger mer än den samlade jordbruksexporten från u-länderna. Policyreformerna går alltså långsamt och är dessutom otillräckliga.
Det är därför inte märkligt att statistik från UNCTAD visar vem det är som tjänar på de nya handelsreglerna. Det är redan rika områden i världen som får del av dynamiken och inte fattiga u-länder. Och det är bland annat därför som de rika ländernas export av jordbruksprodukter till fattiga länder ökat. Den svenska regeringen måste driva på hårdare för att få i-länderna att uppfylla ingångna jordbruksavtal innan man tvingar u-länderna att skriva på nya.
Jordbruket är en dominerande försörjningskälla och viktig för exporten i de flesta fattiga länder. Ur ett utvecklingsperspektiv – och utifrån FN:s millenniemål om att minska världshungern – är de rika ländernas dumpning av livsmedel på MUL-ländernas marknader det allvarligaste problemet.
Jordbruksstödet inom OECD-länderna skapar stora överskott och låga världsmarknadspriser. Exporten av t.ex. spannmål, kött, socker och mjölk till u-länder skapar stora problem och konkurrerar ofta ut de bönder som producerar för hemmamarknaden.
En av effekterna med WTO-politiken är att det skapats stora köttberg i EU. Tidigare producerade EU:s bönder både djurfoder och kött, som i första hand såldes på hemmamarknaden. De nya handelsreglerna har förmått många bönder att ställa om från ekologiskt välmotiverad kombination av foder- och köttproduktion till enbart köttproduktion, eftersom det billiga importerade fodret, t.ex. subventionerad soja från USA, slagit ut det lokalt producerade. Följden är att EU i dag producerar ett stort överskott av kött som dumpas på den internationella marknaden. Detta orsakar enorma kostnader för EU:s skattebetalare och det bidrar till fortsatta växthusgasdrivande långtransporter av foder i en riktning och kött i en annan.
Sedan tidigare finns WTO-beslut om att stöd för dumpning i form av exportsubventioner etc. bör fasas ut, men det nya utkastet till text, som lades fram i Cancún hösten 2003, innehöll blott ganska vaga förslag om hur detta ska genomföras. Det fanns exempelvis ingen tidsgräns utsatt för när detta skulle vara helt genomfört. Inhemska stöd finns huvudsakligen i rika länder. I WTO:s jordbruksavtal finns det olika kategorier för stöd som är otillåtna, tillåtna, ska fasas ut etc. Det nya utkastet gick mest i linje med det av EU/USA framlagda förslaget som innebar att en hel del stöd som anses ”mera tveksamma” ur utvecklingssynpunkt borde kunna behållas i högre utsträckning än andra.
De rika ländernas egna interna jordbrukspolitik, inte minst EU:s, måste av solidaritetsskäl och för att rimma med andra globala mål och åtaganden således grundligen ändras. Den svenska regeringen bör driva på hårdare för att stoppa de rika ländernas dumpning av jordbruksprodukter och raska på avveckling av tullar och kvoter som drabbar fattiga länders export.
De flesta u-länder har under senare år avreglerat sin jordbrukshandel, främst som en följd av krav från IMF och Världsbanken, men delvis som en konsekvens av åtaganden i WTO. För vissa u-länder har skyldigheten att garantera visst marknadstillträde för import varit mycket kännbara.
Utbudet av billiga varor från främst EU och USA i kombination med avregleringen i u-länderna på många håll har fått förödande konsekvenser för MUL-länderna. Konsumenter där, främst i städerna, har visserligen ofta kunnat dra nytta av de låga priserna, men många fattiga länder som tidigare varit självförsörjande på baslivsmedel har nu snabbt behöva ökat importen, varvid lönsamheten för småbönder har sjunkit dramatiskt, med ökad hunger som följd.
U-länderna hade innan jordbruksavtalet mycket små eller rentav negativa stöd till sina jordbruk, och nekas genom avtalet möjligheten att införa några sådana. En speciell skyddsklausul, SSG (Special Safeguard Clause) gav dock länder möjlighet att ta ut särskilda tilläggstullar i situationer där importen hotade den egna produktionen. Detta är ett exempel på tekniska detaljer i avtalet som u-länderna inte upptäckte i tid. För att tillåtas använda SSG var medlemsländerna tvungna att lämna in en anmälan i samband med undertecknandet, vilket inga fattiga länder men nästan alla industrialiserade länder gjorde. Därför har i praktiken nästan bara de senare rätt att tillämpa denna regel.
Höga importtullar, i rika länder, berövar många utvecklingsländer viktiga exportmarknader. Särskilt skadligt är att tullarna ofta stiger med förädlingsgraden, så kallad tulleskalering. Dessa försämrar de fattiga ländernas möjligheter att diversifiera sina ekonomier och att utveckla egna förädlingsindustrier. Regeringen måste fortsätta verka för att exportsubventionerna avskaffas och att industriländernas tullhinder, speciellt systemet med tulleskalering på jordbruksområdet, monteras ned.
Jordbruksavtalet korrigerar inte för marknadsmisslyckanden, t.ex. minskad livsmedelssäkerhet (säker tillgång till mat) och försämrad miljö. Det finns otaliga exempel på hur ökad produktion, avregleringar och ökad eller förändrad handel har orsakat allvarliga miljöskador genom nedbränning och nedhuggning av tropisk skog, utrotning av arter, jorderosion, försaltning och försumpning, samt förorenade och uttorkade vattendrag m.m. De två främsta målen för WTO-ländernas jordbrukspolitik borde vara en trygg livsmedelsförsörjning, både livsmedelssäkerhet och dito självständighet, samt ekologisk uthållighet.
Miljöpartiet vill i jordbruksavtalet AoA vidga utrymmet för länderna att skydda sina hemmamarknader, ofta inom ramen för en särskild utvecklingsbox, s.k. development box. Den syftar till att skydda små och resurssvaga bönder i MUL-länder från kraftiga ökningar av billig eller subventionerad import och innefattar att u-länder själva och på en mer generell nivå ska få avgöra t ex vilka stapelgrödor som kan behöva skyddas ur livsmedelsförsörjningsperspektiv, och därför inte ska underkastas WTO:s generella avregleringskrav. Vi föreslår att de ska kunna undanta stapelgrödor som är viktiga för människors försörjning från åtaganden om tullminskningar. WTO:s handelspolitik får inte bli ett hinder för millenniemålens uppfyllande, särskilt inte det första och viktigaste – att avskaffa hungern och fattigdomen.
Sverige har länge verkat för en liberaliserad jordbrukshandel, d.v.s. minskade stöd och tullar. Den svenska inställningen till u-ländernas krav på ökade möjligheter att skydda sina jordbruk har varit ganska tveksam. I denna fråga har emellertid positionerna börjat förskjutas det senaste året. Vi välkomnar att regeringen nu till vissa delar stödjer förslaget om en development box. Det återstår dock väsentliga skillnader mellan MUL-ländernas konkreta förslag om en development box och Sveriges inställning, som snarare innebär att vissa utsatta u-länder ska kunna medges undantag från reduktionskrav.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |