1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Folkpartiet liberalernas turistpolitik 3
5 Den svenska turistnäringen 4
5.1 Turismen i nationalräkenskaperna 5
5.2 Generella förutsättningar för turistnäringen 5
5.3 Konkurrensförhållanden 6
5.3.1 Konkurrenshinder för småföretag 6
5.3.2 Konkurrenssnedvridning inom turistnäringen 7
5.3.3 Snedvridning genom resegarantilagen 7
6 Turistpolitikens mål 8
6.1 Historik 8
6.2 Aspekter på regional- och sysselsättningspolitiska turistsatsningar 8
6.3 Ett nytt turistpolitiskt mål 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet att ersätta de strategiska riktlinjerna i den s.k. Framtidsgruppens slutrapport med en generell politik avseende arbetskraftsintensiv tjänsteproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om turistnäringens konkurrensförhållanden i relation till offentlig näringsverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet att skyndsamt utreda ett konkurrensneutralt system för resegarantier.1
1Yrkande 3 hänvisat till LU.
Svenska hushåll med inkomster över 350 000 kronor per år har mellan 1990 och 2002 ökat sitt inrikes resande med 227 procent medan hushåll med lägre inkomster minskat sitt resande med 57 procent. Totalt har svenskarnas resande i Sverige minskat med 12 procent medan utlandsresorna ökat med lika mycket.
Utbrändhet och den explosiva ökningen av stressrelaterade sjukdomar är fenomen som uppmärksammas allt mer. Det finns starka skäl att tro att den politik som framkallat förändringarna i resandet kommit att förvärra människornas psykosociala situation. 60 år efter den stora semesterreformen är semestern på väg att åter bli ett klassmärke.
Det inrikes resandet har minskat med 25 miljoner övernattningar sedan 1989 och denna nedgång för turismen hotar existensen för tusentals små service- och handelsföretag på landsbygden. Dessa utgör en oundgänglig del av turismens infrastruktur och därmed även för exporten av turisttjänster.
Sverige förlorar kontinuerligt marknadsandelar i den expansiva världsturismen. Detta utgör en betydande belastning för bytesbalansen och medför att näringen inte förmår bidra till ökad sysselsättning annat än marginellt. Orsakerna ligger i de generella förutsättningar som råder för tjänstesektorn och skillnaden i villkor mellan varu- respektive tjänsteproduktion.
Detta har givit näringen ett kostnadsläge som ligger 21 procent över genomsnittet för EU och upp till 67 procent över EU:s ledande turistländer. Detta har berövat den svenska turistnäringen stora delar av dess internationella konkurrenskraft. De ändringar i konsumtionsmönstren som prisnivån framkallar medför dessutom stor risk för negativ miljöpåverkan.
Riktade stöd, selektiva åtgärder, offentlig näringsverksamhet och bidrag till enskilda företag snedvrider konkurrensen inom turistnäringen. De statligt finansierade organens verksamhet inger betänkligheter, bl.a. i konkurrenshänseende, och bör granskas. Statens turismfrämjande verksamhet och politiska mål bör utvärderas.
I motionen föreslås att frågan om huruvida verksamheten i Turistdelegationen och Sveriges Rese- och Turistråd AB bedrivits i enlighet med riksdagens beslut bör granskas och utvärderas. Regeringens s.k. Framtidsprogram för turismen bör utmönstras som grund för arbetet med att utveckla den svenska turistnäringen och ersättas med en generell politik avseende arbetskraftsintensiv tjänsteproduktion, genom att statens politik ges en ny inriktning i syfte att pressa ned prisnivån inom tjänstesektorn.
Den extremt småföretagsbaserade turistnäringen är en naturlig och viktig del av Folkpartiets näringspolitik. I vår politik ges särskilt goda tillväxtmöjligheter för just de små och medelstora företagen. Det är där vi tror att de nya jobben kommer att kunna skapas. Inte genom att ge mer och fler bidrag utan genom att undanröja hinder för tillväxt och uppmuntra det egna företagandet i alla dess former. Också av det skälet är turistnäringen intressant. Med en annan beskattningsnivå för tjänsteproduktion tror vi att ett antal nya jobb kommer att kunna skapas. Folkpartiet föreslår därför en sänkning av arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn.
Folkpartiet liberalernas turistpolitik utgår ifrån det faktum att en fungerande turistsektor kan ge fler jobb, bättre statliga finanser, ett levande Sverige samt en bättre miljö. Den s.k. ekoturismen är en intressant sektor, som förmodligen passar oss i Sverige särskilt väl med tanke på vad vi som turistmål har att erbjuda i form av orörd natur och andra kultur- och skönhetsupplevelser.
Konkurrensen är ett annat viktigt liberalt ställningstagande. Det är särskilt viktigt att beakta när staten eller kommunen inte bara anger spelreglerna utan också själva deltar i spelet. Detta får i ett antal fall konkurrenssnedvridande effekter och måste därför granskas noga. Privata näringsidkare får i alltför många fall se sig besegrade av statligt eller kommunalt finansierade projekt eller initiativ.
Konkurrensverket har i en utredning föreslagit att regeringen bör överväga att införa särskilda bestämmelser i lag som gör det möjligt att ingripa mot andra slag av konkurrenssnedvridande förfaranden än de som omfattas av konkurrenslagen. Man föreslår också en ändring av kommunallagen så att företag ges bättre möjligheter att få prövat i domstol om det är förenligt med lagen att kommunala aktörer börjar driva näringsverksamhet på konkurrensmarknader.
Folkpartiet anser principiellt att det offentliga inte annat än i undantagsfall bör bedriva verksamhet i bolagsform men kan ändå ställa sig bakom dessa förslag att gälla under den period när den offentliga bolagssektorn krymper samt även för de bolag som ska stanna i offentlig ägo.
All statlig verksamhet ska granskas kontinuerligt. Det är viktigt inte minst ur effektivitetssynpunkt. Rätt använda skattemedel eller valuta för skattepengarna, är ett ansvar inför medborgarna och därför ett viktigt inslag i Folkpartiets politik. Därför vill vi nu granska de statliga organ som har till sin uppgift att sköta den offentligt finansierade turistpolitiken. Granskningen ska därför gälla såväl de instanser som handhar de statliga medlen som organisationen i sig.
Folkpartiet förespråkar följande åtgärder som skulle vara till stor nytta för turistsektorn.
En sänkt arbetsgivaravgift för tjänstesektorn
Sänkt inkomstskatt
Arbete mot illojal offentlig konkurrens
Turistnäringen består av drygt 8.000 företag fördelade på flera olika branscher, bl.a. hotell och restaurang, flyg-, tåg- och bussbranscherna, resebyråbranschen m.fl. Utöver dessa traditionella turistbranscher kan mer än 10.000 företag i en rad andra branscher härleda en större eller mindre del av sina intäkter från turism.
Den svenska turistnäringens volymer är till över 80 procent beroende av resor som inte är avdragsgilla och till nästan 90 procent av en snabbt krympande hemmamarknad. Utvecklingen har under det senaste decenniet inneburit att Sverige kontinuerligt tappat marknadsandelar inom världsturismen. Eftersom någon motsvarande försämring inte skett av Sveriges roll som exportnation, så måste den slutsatsen dras att nedgången i allt väsentligt ägt rum inom den del av turistnäringen som levererar rekreation till hushåll.
Näringens förädlingsvärde uppgick till preliminärt 53,7 miljarder kronor exkl. skatt under det senast redovisade året (2002), vilket motsvarar 2,6 procent av BNP. Inom den svenska turistnäringen finns 126.427 helårsverken.
I de traditionella turistbranscherna hotell, restaurang, persontransporter, resebyråer, sjöfart och rekreationsverksamhet finns drygt 8.000 företag, vilka 2002 tillsammans svarade för 62 procent av förädlingsvärdet och 77 procent av sysselsättningen. Resten fördelar sig på hushållens löpande utgifter för fritidshus, industri (bl.a. driv- och livsmedel), reparationer (bl.a. bilar) samt turismrelaterad varuhandel inklusive gränshandeln. I dessa angränsande branscher återfinns ytterligare något tiotusental företag, vilka härleder någon del av sina intäkter från turismen.
Produktiviteten varierar stort mellan turistbranscherna och de övriga branscher som ingår i begreppet turistnäringen. För turistbranscherna var den 340 000 kronor per år i förädlingsvärde per årsverke 2002 och för övriga branscher 700 000 kronor per år. Skillnaden speglar den höga andelen mänskligt arbete i de sysselsättningsintensiva turistbranschernas produktion.
I stort sett hela turistnäringen tillhör tjänstesektorn, av vilken den utgör en åttondel. Den delar i alla väsentliga hänseenden sina generella förutsättningar med denna. De traditionella turistbranscherna är sysselsättningsintensiva och har därför relativt sett låg produktivitet. Detta innebär att de hålls tillbaka av samhällets sedan lång tid etablerade strävan att trygga exportindustrins tillgång på arbetskraft. Denna politik har historiskt varit framgångsrik och verksamt bidragit till ökad produktivitet och därmed ökad välfärd.
De två viktigaste förutsättningarna för turistnäringen är skattesystemets inriktning mot hög beskattning av mänskligt arbete och den internationellt sett mycket höga beskattningen av låginkomsttagare, vilket pressar upp de nominella lönerna och därmed även arbetsgivaravgifternas absoluta storlek. Detta har givit näringen ett mycket högt kostnadsläge i förhållande till utländska konkurrentländer, vilket verkat kraftigt dämpande på efterfrågan från såväl inhemska som utländska hushåll. Dessa har därmed stimulerats till obeskattad egenproduktion, snarare än till inköp av beskattade tjänster från professionella producenter, vilket i sin tur haft en negativ inverkan på skattebasernas storlek.
Turistnäringen är småskalig. Hela 80 procent av företagen är s.k. mikroföretag med färre än 10 anställda och av resterande del är praktiskt taget alla småföretag med 10–100 anställda. Näringen påverkas därmed i betydande utsträckning negativt av de storföretagsinriktade regelsystemen.
En ny inriktning av statens politik avseende tjänstesektorn och småföretagande skulle enligt vår mening förbättra turistnäringens allmänna förutsättningar på ett avgörande sätt och därmed kunna lämna ett betydande bidrag till både ökad sysselsättning och förbättrad bytesbalans.
En illustration till detta finns i boken ”Företagandets Villkor” av docent Magnus Henrekson (SNS Förlag 1996) där författaren påpekar att USA 1987/88 hade 7,1 procent av de sysselsatta i hotell- och restaurangbranschen, medan motsvarande siffra för Sverige var 1,9 procent. Redan en fördubbling inom enbart denna bransch skulle därmed kunna innebära 46.000 nya jobb och för hela turistnäringen 110.000.
I boken ”På resande fot” (ETOUR 2001) pekar Henrekson ut den inrikes semestern som en kvinnofälla. Den höga beskattningen av tjänster inom turismen skapar starka incitament till egenproduktion, t.ex matlagning, städning, bäddning – arbete som i de flesta hushåll utförs av kvinnor. Henrekson konstaterar att detta arbete är tyngre i ett främmande hushåll än vad det är hemma och ställer den rimliga frågan hur mycket rekreation kvinnorna egentligen får under rådande system.
Konkurrensverket överlämnade 1998 till regeringen en studie av klagomålsärenden, ”Konkurrenshinder för småföretag”. I denna sätter man bl.a. ljuset på de problem som uppstår när företag tvingas konkurrera med både offentlig näringsverksamhet och sådana andra aktörer som erhåller skattefinansierat offentligt stöd i olika former. Man citerar också en studie från Umeå universitet som visar att myndigheters agerande på konkurrensmarknader kan få så allvarliga konsekvenser för enskilda småföretag att de tvingas upphöra med verksamheten. Detta är enligt Folkpartiets uppfattning helt oacceptabelt.
Konkurrensverket framför i rapporten sin principiella uppfattning att myndigheter inte bör bedriva verksamhet på väl fungerande konkurrensmarknader och efterlyser en precisering från statsmakternas sida under vilka förutsättningar som sådant ska få ske. Man efterlyser också regler som säkerställer att stöd inte snedvrider konkurrensen, hämmar eller omöjliggör verksamhet i företagen.
De missförhållanden Konkurrensverket påtalat har bärkraft även inom turistnäringen, där ett stort antal kommuner bedriver näringsverksamhet inom ramen för sina turistbyråer, i kommunala stiftelser och i hel- eller delägda bolag. Regelrätta bidrag till privata företag förekommer också, bl.a. inom ramen för den svenska regionalpolitiken och EU:s regionalpolitik. Det är angeläget att kontinuerligt följa utvecklingen just när det gäller eventuella snedvridande effekter av olika regionalpolitiska stöd.
Även annan offentlig näringsverksamhet förekommer inom området, framförallt i form av turistanläggningar av olika slag, bl.a. campingplatser, hotell och restauranger. Syftet är ofta att stödja turismens utveckling genom att förbättra serviceutbudet till besökarna och t.ex. tillhandahålla uthyrningsstugor och paketresearrangemang, men kan också vara att skapa en kompletterande finansieringskälla till turistbyråerna. Verksamheten uppmuntras och stöds på olika sätt, även ekonomiskt, av Turistdelegationen och av Sveriges Rese- och Turistråd.
Kommuner har på detta sätt, och i strid med kommunallagen, i flera fall lyckats uppnå marknadsdominerande ställning. Detta har försvårat nyetableringar och förhindrat uppkomsten av livsdugliga privata verksamheter. Vi delar Konkurrensverkets uppfattning att detta är i högsta grad olämpligt och menar samtidigt att Folkpartiets förslag om konkurrenspoliser och ökade anslag till Konkurrensverket för fler självständiga utredningar bör beaktas i detta sammanhang.
Resegarantilagens tillämpning är ett exempel på konkurrenssnedvridning inom turistnäringen där staten själv är regissören. Enligt lagen, som är baserad på bindande EU-direktiv, ska den som arrangerar en paketresa ställa säkerhet hos Kammarkollegiet. Olika länder har löst detta på olika sätt, men den form som valts i Sverige medför en kraftig snedvridning av konkurrensen till storföretagens fördel och småföretagens nackdel.
I samband med vissa ändringar i resegarantilagen under vårriksdagen 2002 uttalade lagutskottet att ”Utskottet utgår från att regeringen i ett kommande uppföljnings- och utvärderingsarbete rörande de nu aktuella lagändringarna beaktar vad organisationerna anfört, särskilt i frågan om nuvarande resegarantisystem skulle missgynna de mindre researrangörsföretagen”. Detta blev också riksdagens mening.
I ett särskilt yttrande noterade lagutskottets borgerliga ledamöter att regeringen inte beaktat de allvarliga invändningar mot systemet som framförts till regeringen av företrädare för de mindre researrangörsföretagen och anförde som sin mening att regeringen snarast borde ta initiativ till att utreda ett konkurrensneutralt system med en resegarantifond.
Något sådant initiativ har dock inte tagits trots att behovet är akut.
Statens mål för den turistfrämjande verksamheten har varierat över tiden. Under 1980-talet var målet att ”utveckla turismen så att den ger största möjliga effekter på ekonomi och sysselsättning – speciellt i glesbygden, bättre bytesbalans samt ökad livskvalitet hos befolkningen genom möjligheter till natur- och kulturupplevelser i Sverige”.
Det dåvarande verkställande organet för politiken – Stiftelsen Sveriges Turistråd – hade svårt att hantera dessa delvis motstridiga ekonomiska, arbetsmarknads-, regional-, social- och rekreationspolitiska målsättningar. Målet slopades 1991 och ersattes av ett i huvudsak näringspolitiskt mål för Styrelsen för Sverigebilden som skapades för ändamålet ”att sprida information om Sverige utomlands och bistå med sådana marknadsföringsinsatser som kommer svenskt näringsliv och särskilt turistbranschen till godo”.
På förslag från regeringen ersatte 1994/95 års riksmöte detta mål i sin tur med ett nytt: ”Sverige ska ha en hög attraktionskraft som turistland och en långsiktigt konkurrenskraftig turistnäring.”
Motsättningen mellan regionalpolitiskt och sysselsättningspolitiskt motiverade satsningar på turism är värd att uppmärksammas. För att få mätbara sysselsättningseffekter måste antalet kollektivresande, hotellboende och restaurangätande turister öka. Sådana finns i större mängder på fjärrmarknaderna men efterfrågar nästan uteslutande storstädernas utbud av turisttjänster.
För att man ska få regionalpolitiska effekter måste antalet bilburna turister från Sverige och näraliggande europeiska marknader ökas. Sveriges prisläge gör dock att dessa föredrar billigt boende med självhushåll och detta ger därför inga större sysselsättningseffekter. Denna motsättning kan endast lösas upp genom en omläggning av politiken.
Regeringen föreslår i årets budgetproposition att målet för turistnäringen bör ligga fast. Vi delar inte denna uppfattning. Det speciella målet för turistnäringen ligger i stort sett utanför turistpolitiken. Mål och medel hålls därmed åtskilda, vilket är en mindre lämplig ordning. De statligt finansierade organen på området har heller inga möjligheter att nå det angivna målet oavsett anslagsnivå. Det bör därför omprövas.
Om de turistfrämjande åtgärderna framgent ska anses tillhöra näringspolitiken, bör målet omformuleras så att det kan nås med de medel som anslås inom området. Målet ”Staten ska genom generella åtgärder förbättra förutsättningarna för export av svenska turisttjänster” synes oss mer realistiskt, men kräver på sikt en annan anslagsnivå än den som regeringen nu föreslår. Detta rent turistpolitiska mål ligger i sin helhet inom näringspolitiken.
Ett alternativ till detta skulle vara att betrakta informationen om Sverige som turistland som en del av utrikespolitiken och formulera målet: ”Utländska medborgare ska lätt kunna få information om Sverige som turistland.” För detta synsätt kan anföras att statens anslag till verksamheten ligger i nivå med vad som anses vara god ton i det internationella umgänget, d.v.s. att en stat är beredd att besvara frågor om sig själv från medborgare i andra länder som planerar ett besök.
Ett sådant synsätt skulle logiskt utmynna i att den turistfrämjande verksamheten överförs till utrikesförvaltningen. Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen i april 2003 tillsatte en utredare med uppgift att genomföra en ”översyn av turistfrämjandets funktion, organisation och rollfördelning samt utvärdera måluppfyllelsen och analysera möjligheterna till samordningsvinster med annan främjandeverksamhet som t.ex. Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet och om så är nödvändigt föreslå förändringar”.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att ”det samlade förslag till åtgärder och nationell strategi för den svenska turistnäringen som den s.k. Framtidsgruppen presenterade i sin slutrapport i juni 2001, bör utgöra grunden för arbetet med att utveckla den svenska turistnäringen”. Denna slutrapport speglar en stark tro på möjligheterna att genom samverkan samt selektiva och riktade åtgärder snarare än genom generell politik övervinna de allmänt ogynnsamma förutsättningar som råder för tjänstesektorn och därmed för turistnäringen. Vi delar inte denna uppfattning.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Yvonne Ångström (fp) |
|
|
Eva Flyborg (fp) |
Jan Ertsborn (fp) |
|
Nyamko Sabuni (fp) |
Hans Backman (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |