Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att krav skall ställas på EKN om ökad öppenhet, om än med hänsyn tagen till rena affärshemligheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EKN skall miljögranska samtliga projekt samt utarbeta riktlinjer för vilka negativa miljöeffekter som inte kan accepteras och därmed skall diskvalificera ett projekt för kreditgivning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EKN skall se över sin kreditgivning så att inte denna leder till att fattiga länder hamnar i skuldfällor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att exportkrediter via EKN ej skall kunna utgå för export av krigsmateriel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EKN skall utarbeta en policy för hur man skall undvika att exportkrediter lämnas till etiskt tvivelaktiga projekt enligt vad som anförs om mänskliga rättigheter i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt inom OECD verkar för bättre miljö- och etikhänsyn vid exportkreditgivning.
1Yrkande 4 hänvisat till UU.
Då ”svenska” företag exporterar eller etablerar sig utomlands kan de få stöd av svenska staten genom exportkreditgarantier – oavsett om produkten eller verksamheten bidrar till eller motverkar en hållbar utveckling. Svenska staten backar på detta sätt ibland upp skadlig verksamhet i andra länder med svenska skattepengar som säkerhet. Några bindande miljökrav ställs nämligen inte, inte heller tas det någon hänsyn till om skuldbördan ökar för skuldsatta länder och ingen analys finns om exportkrediterna bidrar till eller motverkar uppfyllandet av millennieutvecklingsmålens utrotande av fattigdom och hunger. Exportkreditgivningen bör därför integreras i den nya samlade svenska politiken för global utveckling
De exportkreditgarantier som Exportkreditnämnden (EKN) utfärdar till företag är ett slags försäkring mot både kommersiella och icke-kommersiella risker. Det allra vanligaste är garantier mot utebliven betalning från köparen om det rör sig om export, men EKN försäkrar bland annat också mot politiska risker (krig, revolutioner eller lagändringar) vid investeringar i utlandet.
Processen för hur EKN beviljar en exportkredit-/investeringsgaranti påminner mycket om hur gängse försäkringsärenden går till. Det är det exporterande företaget som får ansöka om en garanti. En ansökan bereds då av handläggare på EKN, varefter myndigheten beslutar om eventuell utfästelse om en garanti. Däri framgår vilka villkor som gäller för garantin, dvs vad som försäkras och på vilka villkor. Premien beräknas utifrån risken, beloppet som försäkras, kreditvärdigheten hos kunden, med mera. Om företaget finner utfästelsen lovande betalar det premien, varpå EKN skickar ut en garantiförbindelse och garantin träder i kraft. Skulle något hända med det exporterande/investerande företagets kredit, så att det inte får sin betalning för leveransen, kan det göra en skadeanmälan till EKN och kräva ersättning från nämnden. Om så sker försöker EKN i sin tur att få tillbaka sina pengar från den köpare som skulle ha betalat.
Många gånger har EKN krävt att mottagarlandets stat garanterar att den tar över skulden från sitt lands importör, om en kredit inte skulle betalas, dvs att beställaren skaffar sig en statsgaranti. Skulden blir då en del av köparlandets statsskuld, om inte det beställande företaget klarar av att betala sina skulder. Kravet på statsgarantier är särskilt vanligt i fattigare länder, där risken för fordringsförluster är stor. Av den anledningen innehar EKN ganska betydande fordringar på många länder (och därmed indirekt på befolkningen) världen över, bland annat på ett flertal av de minst utvecklade länderna.
EKN finansierar sin löpande verksamhet genom de premier som exportföretagen betalar in för garantierna. Något annat vore inte möjligt; genom vårt medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO) har vi förbundit oss att inte subventionera inhemska företags export. Exportkreditmyndigheter får enligt WTO:s regler enbart existera om de inte går med förlust (under flera år), eller inte direkt subventioneras av staten. Det senaste redovisade året, 2001, ställde EKN ut nya förbindelser till ett värde av 27 miljarder kronor. Skadeersättningarna uppgick samma år till 656 miljoner kronor, men man återfick mer i ”återvunna skadebelopp”. Totalt hade EKN vid utgången av år 2001 utestående garantiförbindelser till ett värde av 101 miljarder kronor. Det hade då också utestående skadefordringar på 16,7 miljarder kronor. Den kapitalstock som EKN använder kommer dock från skattemedel, och det är staten som står som slutgiltig garant för dess affärer om något skulle gå galet. Det leder till att EKN inte lyder under samma vinstkrav eller villkor som normala vinstdrivande försäkringsbolag gör för sin egen upplåning på kapitalmarknaderna. Det är bland annat av den anledningen som EKN:s garantier är så fördelaktiga i jämförelse med en vanlig försäkring.
Många är oroade över exportkreditgivningens negativa effekter för fattiga människor och för miljön. Flera svenska organisationer har länge studerat och kritiserat exportkreditgivningen och små förbättringar kan skönjas. I januari 2001 arrangerade SNF, i samarbete med Miljöförbundet Jordens Vänner och Forum Syd, ett rundabordssamtal om exportkrediter och miljö. Gensvaret och uppslutningen var stor från EKN och ansvariga departement och ledde till nya öppningar i dialogen om utvecklingen av en uppmärksammad miljöpolicy.
Över hela världen börjar frågan om exportkrediter uppmärksammas. Sedan i maj 2000 pågår en internationell NGO-kampanj som enades om krav på reformer i de nationella parlamenten i 45 länder, Jakartadeklarationen. Även riksdagsledamöter engagerar sig över partigränserna. I maj 2003 arrangerade t ex GLOBE, miljönätverket i Sveriges riksdag, ett seminarium om hur Exportkreditnämndens garantigivning påverkar den globala miljön. En lång rad organisationer i OECD-länderna har arbetat för att försöka påverka OECD:s arbetsgrupp som arbetar med att försöka ta fram gemensamma riktlinjer för ländernas exportkreditmyndigheter.
Ett första krav som måste ställas på både EKN och SEK, Svensk Exportkredit, är en ökad öppenhet i verksamheten. Det är ur demokratisk synvinkel oacceptabelt att nästan hela verksamheten hemligstämplas, även om viss förståelse måste ges för rent affärs- och konkurrensbetingad sekretess i vissa skeden. Avkodning av företagsnamn kan t ex vara motiverat om andra delar av aktuella uppgörelser offentliggörs. För att kunna påverka kreditgivningen räcker det dock inte med att partier, miljöorganisationer och andra får ut information ett par månader i efterhand, när projekten väl är godkända eller till och med genomförda. Riksdagen, folkrörelserna och berörda parter måste informeras i god tid i förväg, så att de har en chans att göra sina röster hörda innan beslut fattas.
EKN:s nuvarande miljöpolicy lider fortfarande av en rad brister. De viktigaste förändringarna som behöver åtgärdas vid nästa revision är:
Obligatorisk miljögranskning för samtliga projekt som kan antas få negativa miljökonsekvenser. Den nuvarande policyn säger att bara projekt värda minst 100 miljoner kronor måste omfattas av en miljögranskning. Policyn är med andra ord ett såll där alltför mycket kan slinka igenom utan att ens ha behövt genomgå en miljögranskning. Alla projekt, oavsett storlek, som kan antas få negativa miljökonsekvenser, måste miljögranskas.
Klara riktlinjer för vilka negativa miljöeffekter som inte accepteras. Nuvarande miljöpolicy säger bara att en MKB, miljökonsekvensbeskrivning ska utarbetas i vissa fall. Däremot säger policyn inte klart vilken hänsyn EKN måste ta till resultaten av en sådan beskrivning. Det står att ett projekt avslås om det har en starkt negativ miljöpåverkan, men det är oklart vilka kriterier EKN skall använda för att dra gränsen för en ”starkt negativ miljöpåverkan”. Det behövs därför tydliga riktlinjer för vilken miljöpåverkan som är acceptabel, och vilken som inte är det.
Sverige bör arbeta aktivt inom OECD för att få till stånd en god överenskommelse om en gemensam miljöpolicy för medlemsländernas exportkreditmyndigheter. De formuleringar till skydd för miljön som finns är inte bindande, utan ger enbart rekommendationer till medlemsländerna. De minimirekommendationer som ges är i princip de som Sverige nu lever upp till. Det är långt ifrån tillräckligt, och vidare ansträngningar måste göras för att uppnå konkreta resultat.
Men det räcker inte bara med att arbeta inom OECD. Miljöpartiet anser att Sverige, oavsett resultaten av OECD-förhandlingarna, borde följa de goda exempel som somliga andra länder har visat upp genom att anta starkare miljöstandarder för exportkreditmyndigheterna. Här kan exempelvis EFIC, Australiens motsvarighet till Sveriges EKN, tjäna som en intressant förebild.
Sverige har till stor del skrivit av sina skulder till fattiga länder. Svenska statens största kvarvarande fordringar är de fordringar som EKN har. Miljöpartiet stöder Jubel-kampanjen och anser att vi bör hitta former för att även kunna avskriva dessa skulder. EKN borde också se över sin kreditgivning, så att inte dessa länder faller tillbaka i en skuldfälla. Detta gäller inte minst exporten av JAS, dit de största exportkrediterna utgår. Exportkrediter bör inte utgå för export av JAS till skuldsatta u-länder.
FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna och konventionen och de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, liksom ILO-konventionen om arbetstagares rättigheter har skrivits under av Sverige och av de flesta regeringarna i de länder vi handlar med. Det innebär bland annat att en ständigt pågående förbättring på människorättsområdet ska kopplas till villkoren för exportkrediterna. Den nya svenska politiken för global utveckling innebär en tydlig markering av att ett politikområde, handelspolitiken, inte får motverka en förbättring av villkoren för fattiga människor i andra länder. Investeringar som svenska företag och intressen gör i u-länder bör föregås av konsultationer med lokala miljö- och människorättsorganisationer. Regeringen bör ge de svenska biståndsambassaderna i uppdrag att intensifiera samarbetet med lokala frivilligorganisationer för att rätt kunna bedöma vilka effekter en investering förväntas få.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Ulf Holm (mp) |