1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 5
4 Perspektiv på regional utveckling 6
4.1 Sammanhållningspolitiken 7
5 Landsbygdspolitik 8
6 Medel för lokalt och regionalt utvecklingsarbete 9
6.1 Kommunal demokrati 10
6.2 Kommunala skattebasen och skatteutjämningssystemet 11
7 Jämställd regionalpolitik 11
8 Motverka regional klyvning 13
8.1 Garanterad grundservice 14
8.2 Boende 15
8.2.1 Strandskydd 15
8.3 Infrastruktur 16
8.3.1 Vägar 16
8.3.2 Järnväg 17
8.3.3 Luftfart 18
8.3.4 Sjöfart 18
8.3.5 Kollektivtrafik 18
8.4 IT och mobila kommunikationer i hela landet 19
9 Utbildning genom hela livet 19
9.1 Kvalificerad yrkesutbildning 20
9.1.1 Små skolor 20
9.1.2 Högre utbildning 21
10 Resurser 22
10.1 Makt över utvecklingsresurser 22
10.1.1 Utveckling av naturresurser 23
10.1.2 Offentlig upphandling 23
10.1.3 Landsbygdsturism 24
10.1.4 Allemansrätten 24
10.2 Skogen 25
10.2.1 Sänk dieselskatten för skogsnäringen 26
10.2.2 Alternativa drivmedel 26
10.2.3 Skärgården 27
10.2.4 Fiskerinäringen 28
10.2.5 Återföring från vattenkraften 28
10.2.6 Arbetsmarknad 29
10.2.7 Kluster 30
10.2.8 Lokalisering av statlig verksamhet/myndigheter, verk och bolag 30
10.3 Kultur som ett led i regional utveckling 31
10.3.1 Samlingslokaler 31
10.3.2 Kulturturism 32
10.3.3 Folkbildning 32
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omfördelning av makt så att direktvalda regionala organ ansvarar för de företagsstöd och olika utvecklingsmedel som tillförs det regionala utvecklingsarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den framtida behandlingen av landsbygdsfrågor och regionala utvecklingsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s framtida sammanhållningspolitik borde rikta in sig på att förstärka sammanhållningen och den ”europeiska dimensionen” inom unionen i stället för att detaljstyra medel för regional utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målet för en landsbygdspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanhållen forskning kring landsbygdsfrågor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn av hur det regionalpolitiska stödet fungerar och betalas ut bör kunna leda till att rejäla resurser frigörs för regionala och lokala utvecklingsresurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över likabehandlingsprincipen i kommunallagen för att tillåta större lokal variation och nya lösningar.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska belastningen på det kommunala utjämningssystemet genom att förstärka den kommunala skattebasen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering och förändringar av regionalpolitiken utifrån ett jämställdhetsperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bättre villkor för jämställdhet behövs i hela landet.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utredningen om kreditgarantier för landsbygden måste påskyndas så att riksdagen snarast får ett förslag att behandla.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att analysera invandrares villkor ur ett regionalpolitiskt perspektiv.
Riksdagen beslutar om en ändring i PBL som möjliggör för kommunerna att styra via detaljplanerna så att områden vid nybyggnation kan destineras till åretruntboende.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flytta ut besluten rörande länsvägar till den regionala nivån för att väl avvägda och riktiga infrastruktursatsningar utifrån lokala och regionala behov skall genomföras.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om 3 G-utbyggnaden samt möjlighet till s.k. roaming.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beslutsmakten över högskolornar i större utsträckning bör decentraliseras till regional nivå.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Skolverket i uppdrag att finna former för kunskaps- och kompetensutveckling till de små skolorna.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrade möjligheter till kommersialisering av forskningsresultat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till ett samlat program för en ökad småskalig livsmedelsproduktion i samråd med företrädare för hushållningssällskap, lantbrukarnas organisationer och regionala företrädare.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om ett förenklat, icke direktivstyrt, regelverk för upphandling under tröskelvärdet på 200 000 euro, i enlighet med vad i motionen anförs.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i samråd med bl.a. hushållningssällskapen, turistbranschens aktörer, LRF och regionala företrädare bör utveckla ett samlat program för att utveckla landsbygdsturismen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett spritt ägande är positivt för skogsnäringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen för skogsindustrin av framkomliga och säkra vägar samt god mobiltelefontäckning.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett samlat program för produktion av alternativa drivmedel från både spannmål och skogsråvara.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att formulera en särskild skärgårdspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en satsning på utbildning och kompetenshöjning inom den svenska fiskerinäringen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda en modell för återföring av delar av de resurser som genereras av vattenkraften till regional och lokal nivå.
Riksdagen beslutar att reseavdraget till och från arbetet omvandlas till en skatterabatt motsvarande en höjning till 20 kr per mil även kommer att omfatta resor till och från barnomsorg för att förbättra möjligheterna att ta ett arbete inom ett större arbetsmarknadsområde.8
Riksdagen beslutar att den ”självkostnadspremie” motsvarande 7 000 kronor som i dag finns i reseavdraget fortsättningsvis delas upp på årets tolv månader för att öka möjligheten för säsongsarbetare att kunna ta del av reseavdraget.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stödja utvecklingen av kluster.
Riksdagen begär att regeringen följer tagna riksdagsbeslut och överväger annan lokaliseringsort än Stockholm i varje enskilt fall av ny- eller ombildning av statliga myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ökad samverkan på den lokala nivån mellan de statliga myndigheternas verksamheter och förvaltning ökar möjligheterna att även behålla myndighetsfunktioner och service lokalt.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en utflyttning av 50 000 statliga årsarbetstillfällen från huvudstadsområdet till andra regioner är en fullt realistisk målsättning under den kommande tioårsperioden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en decentralisering av kulturpolitiken.9
1Yrkandena 5, 19 och 26 hänvisade till MJU.
2Yrkandena 7 och 32 hänvisade till KU.
3Yrkandena 8 och 20 hänvisade till FiU.
4Yrkande 10 hänvisat till AU.
5Yrkande 13 hänvisat till BoU.
6Yrkandena 14, 15 och 23 hänvisade till TU.
7Yrkandena 16 och 17 hänvisade UbU.
8Yrkandena 24, 28 och 29 till SkU.
9Yrkande 34 till KrU.
Den regionala utvecklingen är avhängig en omfördelning av makt. Makten över resurser och beslut. I enlighet med federalismens principer menar Centerpartiet att lokala och regionala organ har ett betydligt bättre beslutsunderlag än centrala myndigheter, och samtidigt kan uppnå större effektivitet, när det gäller att ta beslut rörande lokala och regionala frågor. Regionalpolitiken har traditionellt kännetecknats av omfattande program för omflyttningar av pengar, centralstyrda direktiv och massiva myndighetsstrukturer för att behandla processen. Centerpartiet vill bryta ner ineffektiva myndighetsstrukturer, eliminera skadlig centralstryning och förenkla de regionala finansieringsprogrammen. Direktvalda regionala organ bör ansvara för de medel länsstyrelserna, NUTEK m fl idag förfogar över. Vad som ovan anförs om en omfördelning av makt så att direktvalda regionala organ ansvarar för de företagsstöd och olika utvecklingsmedel som tillförs det regionala utvecklingsarbetet bör ges regeringen till känna.
Den regionala utvecklingen utvecklas i första hand regionalt. Tillväxtförutsättningar ser olika ut på olika platser och måste därför få utformas därefter. Tillväxt kan inte varaktigt skapas av bidrag och stöd. Staten har enligt detta synsätt ett tydligt ansvar i att ge förutsättningarna för självbärande och livskraftiga regioner. I den här motionen anger Centerpartiet förslag som syftar till en positiv utveckling av hela Sverige i riktning mot starkare och mer självstyrande regioner.
Regeringens ’regionala utvecklingspolitik’ betonar i ord vikten av utveckling och tillväxt i hela landet. I verkligheten förblir dock utgångspunkten att alla delar av landet förutom storstadsregionerna, och en och annan plats med lokalt hög tillväxt, är svaga, underlägsna och ohjälpligt på efterkälken. Perspektiven behöver därför bytas ut. De medelstora städerna, de små städerna, byarna, landsbygden, glesbygden såväl som storstädernas förutsättningar måste tas tillvara och maximeras för att skapa ett samhälle där regionerna gemensamt bidrar till tillväxt.
Den regionala utvecklingspolitiken som politikområde huserar i nuläget under Näringsdepartementet. I SOU 2003:20 Mot en ny landsbygdspolitik föreslår utredaren att regionala utvecklingsfrågor förläggs till Jordbruksdepartementet, som då skulle heta Landsbygds- och jordbruksdepartementet. En risk med ett sådant departement vore att essentiella frågor kring landsbygdsutveckling, t.ex. företagande, bredbandsutbyggnad, tillgång till utbildning och offentlig service, skulle hamna i skymundan av de areella näringarna och dess verksamhet. Centerpartiet tycker att det är principiellt riktigt att landsbygdsfrågorna fortsätter att behandlas under Näringsdepartementet då landsbygden otvivelaktligen består av mer än jordbruk. Reformeringen av EU:s jordbrukspolitik kan dock inom en snar framtid leda till att stora delar av den handlar om just landsbygdspolitik. Som Folkrörelserådet påpekar i sitt remissvar till SOU 2003:20 så betyder det även att väsentliga medel ämnade för projekt inom ramen för landsbygdsutveckling kommer att behandlas i samband med jordbruksfrågor. Denna aspekt måste givetvis beaktas i det framtida arbetet med landsbygdsfrågor. Vad som ovan anförs om den framtida behandlingen av landsbygds- och regionala utvecklingsfrågor bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att den regionala utvecklingspolitikens framtid alldeles oavsett departementshemvist måste ges ett större fokus och en annat helhetsgrepp än idag. Landsbygdsfrågor har en mycket stark ställning på EU:s agenda, något som kan bedömas öka efter utvidgningen eftersom flera av de nya medlemsländerna har påtagligt rurala sammansättningar. Utan en formulerad landsbygdspolitik riskerar Sverige att tappa mark i dessa frågor, vilket vore en dålig utveckling för den svenska landsbygden. Ett exempel på att regeringens nuvarande regionala utvecklingspolitik är otillräcklig är tillämpningen av begreppet ”lokala arbetsmarknadsregioner”. Som regeringens utredare påpekar, döljer LA-områdena landsbygdsdimensionen i den regionala utvecklingspolitiken.
I SOU 2003:20 konstateras att EU-inträdet har decentraliserat den regionala utvecklingspolitiken och gjort den mer programstyrd, samt beroende av lokala initiativ och mål. I likhet med nationella program inom regionalpolitikens område är det rimligt att ifrågasätta många av EU-projekten, dess mening och kvalitén på utvärdering och uppföljning. Centerpartiet är kritiskt till ovanifrånperspektivet i den finansiella styrningen av den regionala utvecklingspolitiken. För det första borde inte direktstöd från EU gå via statsbudgeten. För det andra bör nationella medel för regionalt och lokalt utvecklingsarbete inte slussas runt som idag utan betalas ut direkt, exempelvis till ett byalag.
För att påverka utformningen av EU:s framtida sammanhållningspolitik krävs ett aktivt och engagerat medlemskap från Sveriges sida; en uppgift Centerpartiet åtar sig med stor energi. Under arbetet i EU:s framtidskonvent har företrädare från Finland framhållit att Finlands och Sveriges synnerligen glest bebyggda områden ska erkännas specialstatus i konstitutionsfördraget, en tanke som Centerpartiet stödjer. EU:s framtida sammanhållningspolitik borde enligt vår mening mer rikta in sig på att förstärka sammanhållningen och den ’europeiska dimensionen’ inom unionen istället för att detaljstyra medel för regional utveckling. Detta bör ges regeringen till känna.
Det borde därför vara självklart att det, inom ramen för en politik för regional utveckling, finns såväl en stadspolitik som en särskild landsbygdspolitik. Det är ett stort tillkortakommande i svensk politik att en särskild landsbygdspolitik inte har utformats. Utformandet av en landsbygdspolitik bör ta sin grund i att olika typer av kulturmiljöer har dramatiskt olika förutsättningar. Städernas täthet och närhet skiljer sig dramatiskt från landsbygdens vidsträckthet och glesa strukturer. Den bör även behandla jordbrukets dubbla mål som näringsfång och naturresursförvaltare.
Målet för en landsbygdspolitik ska vara att använda landsbygdens särdrag till dess fördel, utveckla livskvalitén samt att avhjälpa strukturella hinder för utveckling.
Ett centralt uppdrag måste därför vara att utveckla näringsverksamheten på landsbygden. Detta innefattar såväl att utveckla de traditionella näringarna, jord- och skogsbruk, genom exempelvis forskning kring råvaruförädling, som att underlätta för nya företag inom t.ex. turism och tjänster och för de många människor som har kompletterande försörjning på flera områden. Förutom en ekonomiskt livskraftig landsbygd behöver även de värden landsbygden förfogar över i form av levnads- och kulturmiljöer tas tillvara och utvecklas på lämpligt sätt.
Att se över strukturer som missgynnar landsbygdens utveckling bör ges högsta prioritet. Närhet till fungerande service är en förutsättning för en livskraftig landsbygd. Landsbygdens glesa strukturer gör att behovet av samverkan mellan myndigheter, företag och civilsamhället är avgörande för att man i många fall ska finna underlag för att tillhandahålla servicen, medan man i tätorter hellre eftersträvar specialisering.
Den viktigaste resursen är och förblir människor, deras vilja att skapa och utveckla sin omgivning. Vad som ovan anförs om målet för en landsbygdspolitik bör ges regeringen till känna.
Kunskapen kring landsbygdsutveckling är relativt skral i Sverige och dessutom spridd på en mängd institutioner. Forskning kring landsbygdsutveckling bedrivs inom ramen för t.ex. SLU (Sveriges lantbruksuniversitet), regionalpolitisk forskning i Umeå och Glesbygdsverket. Även många andra forskningsfält, som kulturgeografi, miljöforskning och träforskning är relevanta för utvecklingen av landsbygdsnäringar. En prioritering av dessa områden i forskningen är önskvärd. Centerpartiet anser att det behövs en sammanhållen forskning kring landsbygdsfrågor. Detta bör ges regeringen till känna.
I vår budgetmotion anslår vi ca en halv miljard mer än regeringen för att kunna genomföra nationella satsningar inom regional utveckling (vi återkommer till dessa program under avsnitt ’Resurser’ längre fram i denna motion). Både när det gäller dessa övergripande satsningar och övriga medel för regional utveckling, anser vi att den regionala nivån ska ha beslutsmakten över projektens utformning. Majoriteten av den regionala utvecklingen skapas dock inom de tusentals frivilliga utvecklingsgrupper som finns i vårt land. För att frigöra medel för dessa utvecklingsgrupper vill Centerpartiet tillföra ytterligare resurser till utvecklingsarbetet, fördelade i två delar – en regional del och en del lokala utvecklingspengar. I ett första steg tillförs 100 miljoner kronor till det lokala utvecklingsarbetet. På sikt bör 600 miljoner kronor frigöras för detta. Dessa resurser ska delas upp i två delar:
En regional pott, som betalas ut då regionala myndigheter, näringsliv och ideell sektor (t.ex. föreningsråd eller byalag) tecknat ett utvecklingsavtal som också reglerar hur resurserna ska användas. Dessutom behövs lokala utvecklingspengar, som betalas ut genom regionmyndigheter eller kommuner direkt till lokalt utvecklingsarbete, som byalag eller liknande. Utvecklingspengen kan även användas som medfinansiering i olika typer av EU-projekt som de lokala utvecklingsgrupperna initierar. En översyn av hur det regionalpolitiska stödet fungerar och betalas ut bör kunna leda till att rejäla resurser frigörs för regionala och lokala utvecklingsresurser. Detta ges regeringen till känna.
Det är genom engagemang och kreativitet på lokal nivå som en utveckling kan ta fart, när hänsyn tas till lokala förutsättningar och behov. Ökad lokal makt innebär inte bara att demokratin fördjupas; det innebär också att resurser kan användas mer effektivt och där de behövs bäst. Den sociala ekonomin bidrar till ökad välfärd och kan spela en viktig roll för samhällsekonomin. Det är viktigt att ungdomar är med i utvecklingsgrupper. Att få vara med och utveckla sin ort stärker känslan för hembygden. För alla de ungdomar som söker erfarenheter runt om i världen kan detta vara avgörande för om de med sina vunna erfarenheter väljer att återvända till sin hembygd.
Olika regioner har olika behov av och förutsättningar för utveckling. Därför är det viktigt att det är i den regionala och lokala nivån som besluten tas om fördelning av resurser. Fler beslut bör flyttas från den nationella nivån till den kommunala, för att öka människors möjlighet att påverka besluten som berör dem.
En väsentlig orsak till det bristande intresset för lokal politik och de avhopp som drabbat kommuner runt om i landet, inte minst bland ungdomar, får tillskrivas det faktum att kommunerna under lång tid blivit alltmer osjälvständiga. Det är givetvis svårt att finna mening i att driva politik som bestäms någon annanstans. Att stärka demokratin är därför i stor utsträckning en fråga om att återupprätta det kommunala självstyret. Möjligheterna att påverka på kommunal nivå bör också ökas. Fler och beslutande folkomröstningar, direktvalda kommundelsnämnder, medborgarinitiativ samt att kommuner lättare ska kunna delas för att öka delaktigheten, är några sätt att utveckla den kommunala demokratin. I vår demokratimotion (c 005) utvecklar vi resonemangen ytterligare och föreslår åtgärder.
En stärkt lokal demokrati och ökat ansvar för lokalt förtroendevalda innebär också att den s.k. likabehandlingsprincipen i kommunallagen ses över. En förändrad likabehandlingsprincip bör utgå från att de lokalt förtroendevalda fattar väl avvägda beslut och tar sikte på att förhindra avarter, snarare än att ta bort möjligheten till lokal variation. Likabehandlingsprincipen i kommunallagen ses över för att tillåta större lokal variation och nya lösningar. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att värna om kommunernas egna möjligheter att besluta om de verksamheter som de är satta att ansvara för. Riksdag och regering ska inte inskränka den kommunala beslutanderätten. För att det ska fungera måste landets kommuner så långt som möjligt också ges ekonomiska möjligheter till självbestämmande. Det handlar om att ha en trygg skattebas, inte att få diverse statliga bidrag och utjämning i efterhand. De senaste åren har dock regeringen försökt att styra kommunernas verksamhet genom specialdestinerade bidrag, exempelvis regeringens skolsatsning. Centerpartiets skatteförslag om att växla avdrag mot en skatterabatt ökar kommunernas skattebas drastiskt och är en viktig del i vår politik för en mer federalistisk makt- och ansvarsfördelning. Förslaget i sin helhet presenteras i vår skattemotion (c0xx)..
Centerpartiet har medverkat i den parlamentariska s k Utjämningskommittén som har till syfte att se över det kommunala statsbidrags- och utjämningssystemet. Vi har där verkat för en förstärkning av den kommunala skattebasen för att på så vis minska belastningen på utjämningssystemet och reducera kraven på inbetalningar från kommuner med bättre ekonomi. Dagens skattesystem förstärker skillnaderna i skattekraft mellan de kommuner och landsting som har låg och de som har hög skattekraft. Ersätter man grundavdraget med en skatterabatt, lika för alla, försvinner denna effekt och belastningen på utjämningssystemet minskar. Med vårt inkomstskatteförslag skulle kommuner och landsting med en skattekraft som överskrider den garanterade få betala en lägre avgift och kompensationsgraden skulle således kunna sänkas för den överskjutande delen.
Vad som ovan anförs om att minska belastningen på det kommunala utjämningssystemet genom att förstärka den kommunala skattebasen bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att det ska finnas ett formulerat könsperspektiv på all regionalpolitik – alltifrån hur satsningar på infrastruktur ska göras, till företagsstöd och tillväxtavtal.
För att kvinnor ska få ökat inflytande över utvecklingsarbetet, är det nödvändigt att kontinuerligt utvärdera och följa upp utvecklingsarbetet i regioner, kommuner och lokala utvecklingsgrupper. För att detta skall ske på ett effektivt sätt är det nödvändigt att öka kunskapen om hur detta arbete skall göras. En första åtgärd borde vara att all statistik uppdelas på kön; annars förblir det omöjligt att följa upp jämställdhetsarbetet. Inte minst har offentliga aktörer ett stort ansvar för att jämställdhetsarbetet utvärderas kontinuerligt. Regeringen bör ge offentliga institutioner i uppdrag att genomföra jämställdhetsrevisioner av sin verksamhet och dess styrning. Utifrån utvärderingarna av regionalpolitiken ska också åtgärder utformas och genomföras. Vad som ovan anförts om utvärdering och förändringar av regionalpolitiken utifrån ett jämställdhetsperspektiv bör ges regeringen till känna.
Trots att det övergripande målet måste vara att integrera jämställdhetsarbetet i olika verksamheter, kan det ibland vara motiverat att genomföra vissa kvinnoinriktade stödåtgärder. I vår företagarmotion (c0xx) yrkar vi på att kvinnor bör få tillgång till särskild affärsrådgivning i hela landet. Resurscentra och affärsrådgivning åt kvinnor har visat sig vara ett framgångsrikt och effektivt sätt att ge förutsättningar för kvinnor som vill starta och driva företag. Inom ramen för Centerpartiets satsning på regional utveckling satsar vi 50 miljoner kronor för detta ändamål.
Den största gruppen som lämnar landsbygden är unga kvinnor och flickor. Andelen kvinnor är markant lägre i inlandet och i skärgården jämfört med riket totalt. Ska kvinnor kunna bosätta sig och verka i hela landet, krävs krafttag mot nuvarande strukturer och normer. I utflyttningsregionerna återfinns ofta en mer traditionell syn på levnadsmönster där mäns och kvinnors roller är mer uppdelade.
Kvinnor som utsätts för hedersrelaterade brott blir måltavlor för att de bryter mot traditionella strukturer och föreställningar som hindrar kvinnors rörelsefrihet och fulla delaktighet i samhället. Männen som utför brotten är kvar i en annan föreställningsvärld, och de är kvar just av den anledningen att de i egenskap av män har makten och bär upp samhällsordningen i den traditionella strukturen. Även i ’utflyttningsSverige’ är det männen som identifierar sig med, och därmed blir kvar, i en mer traditionell samhällsstruktur, medan kvinnorna flyttar dit där bättre förutsättningar finns för deras utveckling. Bättre villkor för jämställdhet behövs i hela landet. Detta bör ges regeringen till känna.
De senaste åren har den regionala klyvningen accelererat i Sverige. Inte sedan 1960-talet har avfolkningen gått så fort som de senaste åren. För att människor ska kunna leva och företag ska kunna verka i hela Sverige, behövs grundläggande förutsättningar såsom utbildning, möjlighet till försörjning, hälso- och sjukvård och fungerande kommunikationer. Tillgång till lokal service ökar tryggheten för såväl barnfamiljer som för äldre. En annan grundläggande förutsättning är att skapa ett mångkulturellt samhälle som bygger på respekt för varandra och att man lär av varandra. Ett samhälle som bejakar mångfald är ett samhälle som inte bara är bättre för den enskilda människan utan också mer framgångsrikt som helhet. På så vis motarbetar vi också den sociala klyvningen, som ofta går hand i hand med den regionala.
För ökad framtidstro i våra bygder måste kvinnors erfarenheter och kunskaper bättre tas till vara. Ska fler välja att bo och verka på landsbygden, måste könsperspektivet ingå i samhällsplaneringen. Ett jämställt samhälle uppbyggt i enlighet med federalismens principer medför också att självbestämmande och livskvalitet ökar.
Centerpartiet anser att en nyckel till minskad social och regional klyvning är ett ökat företagande. Fler människor som vågar ta steget till att starta eget, eller fler som vill kombinera egen verksamhet med en anställning. Många företag börjar som deltidssysselsättningar eller en hobby vid sidan av det ordinarie jobbet. För att kunna starta ett eget företag krävs kapitalförsörjning för att kunna låna till investeringar och till rörelsekapital. Ett stort problem för landsbygdsföretagen är därför bristen på riskkapital. Bankernas utlåning till investering i maskiner och lösa inventarier samt till rörelsekapital är i regel mycket restriktiv (speciellt utanför tätorterna), och försämras dessutom i takt med centraliseringen inom bankerna.
Detta förhållande uppmärksammades i den senaste regionalpolitiska utredningen där regeringen fick i uppdrag att utreda och lämna ett förslag till kreditgarantier främst riktade mot landets glesast bebyggda områden. Förutsättningarna för företagen att få lån har sedan dess försämrats. Utredningen om kreditgarantier måste påskyndas , så att riksdagen snarast får ett förslag att behandla. Detta bör ges regeringen till känna.
På samma sätt som kvinnors företagande osynliggörs eller refereras till som mindre viktigt, negligeras också invandrares företagande i Sverige. Detta trots att vart femte företag som startas i landet drivs av en person med invandrarbakgrund. Det innebär att företagsamheten bland nya svenskar är något högre än för dem som är födda och uppvuxna här. Invandrares företag är ett väsentligt och välkommet tillskott till den svenska ekonomin.
Invandrares villkor ur ett regionalpolitiskt perspektiv är en viktig fråga att analysera. Centerpartiet vill inom ramen för vår satsning på regional utveckling använda 50 miljoner kronor för att utveckla invandrares företagande. Centerpartiet anser att t.ex. bankers och myndigheters service till människor med invandrarbakgrund måste bli bättre, t.ex. genom ökad information på olika språk. Vidare kan det bli aktuellt med en vidgning av diskrimineringslagstiftningen, så att förbudet mot etnisk diskriminering också omfattar företag som drivs och ägs av personer med invandrarbakgrund. Vad som ovan anförs om vikten av att analysera invandrares villkor ur ett regionalpolitiskt perspektiv bör ges regeringen till känna.
Att den statliga grundläggande servicen fungerar även i områden utanför tätorterna är en förutsättning för att människor ska slå ner sina bopålar. Att denna service brister, vilket den gör i dag, är totalt oacceptabelt. Myndigheterna, vilkas service brister, får en tid på sig för att komma fram till ett acceptabelt kompensationssystem, med på förhand givna ersättningsregler. Denna tid kan exempelvis vara 6 månader. Uppnås inte detta kompensationssystem, måste kompensationen regleras i lagstiftningen. Av riksdagen uppställda mål måste efterföljas. Att myndigheter mer eller mindre struntar i att följa målen och riktlinjerna är skamligt. Det finns fall när riksdagens mål av en eller annan orsak inte kan uppfyllas. Om den ansvariga myndigheten inte kan ge en tillfredsställande förklaring, ska myndigheten kunna direktförvaltas under respektive departement.
Vårvintern 2001 drabbades stora delar av Stockholm av ett elavbrott som varade i flera dagar. Kort därefter, i juli 2001, införde Vattenfall Elnät en garanti som ger kunder 1 000 kronor i ersättning varje dygn de är utan ström. De två andra stora nätbolagen, Birka Nät och Sydkraft, följde efter med ett löfte om kompensation på minst 200 kronor per dygn. Vi föreslår en liknande kompensation när staten inte kan leva upp till den service den ska stå för. Det kan gälla oframkomliga vägar, utebliven post och telefonnät som inte fungerar.
Landsbygdens glesa strukturer lockar många vid valet av bosättning. Gott om plats, närhet till skog, mark, hav, fjäll och sjöar är en fantastisk resurs som borde kunna framhållas mer till fördel för den regionala utvecklingen. Förutsättningar för boende varierar kraftigt inom landet. Det finns överhettade storstadsområden och platser på landsbygden där byggande försvåras på grund av svårigheten att få banklån till nybyggnation. Men bilden är mer nyanserad än så. Det som kan anses vara nationella regionala skillnader mellan överhettning/brist på etableringar, finns även inom enskilda kommuner och även inom mindre områden än så. I en kommun kan det t.ex. finnas kustområden där boendet är oerhört eftertraktat medan det är veritabelt omöjligt att få ett banklån till ett hus två mil bort, inåt landet. Nedläggningen av bankkontor har gjort att avståndet mellan låntagare och långivare blivit längre, vilket lett till att den lokala kännedomen i många fall gått förlorad.
Idag finns skärgårdsområden med en oerhört stor efterfrågan på bostäder där boplikt efterfrågas för att söka lösningar mot fastighetsförsäljning till fritidshus och för att kunna dämpa boendekostnaderna och fastighetspriserna. Samtidigt finns det skärgårdsområden som redan har förlorat sin sista öbo eftersom kommunikationerna och servicen har försvunnit eller inte utvecklats. Centerpartiet anser att Plan- och Bygglagen (PBL) bör ändras så att kommunerna via detaljplaner kan göra lokala överväganden om vilka områden som vid nybyggnation bör avsättas endast för åretruntboende. Riksdagen bör besluta om en lagändring som möjliggör för kommunerna att styra via detaljplanerna så att områden vid nybyggnation kan destineras till åretruntboende.
En viktig del i arbetet med att öka människors livskvalitet är möjligheten att skapa förutsättningar för ett attraktivt och billigt boende. Inte minst har närheten till vatten visat sig vara en viktig faktor för många människors val av bosättning. Dagens utformning av strandskyddsreglerna har berövat många människor attraktiva boendemiljöer. Detta har skett oavsett om trycket på dessa skyddade strandområden har varit stort eller inte.
Strandskyddet innebär en restriktion på vad som får utföras inom den strandskyddade zonen, vilket vanligtvis sträcker sig 100 meter från strandkanten. Det är länsstyrelserna som idag beslutar om dispens från strandskyddet, även om detta ibland har delegerats till kommunala nivåer. Vi ser ingen anledning varför staten indirekt ska fatta beslut om strandskydd. Det är medborgarna och politikerna i de berörda kommunerna som bäst fattar beslut om vad som är rimligt att bebygga eller bevara. I vår bostadsmotion yrkar vi på att ansvaret för strandskydd bör överlåtas till kommunerna som via gängse planeringsarbete kan inarbeta vad som rimligen bör omfattas av strandskydd.
En av grundförutsättningarna för att kunna få livskraft i hela landet är väl fungerande kommunikationer och en väl utvecklad och underhållen infrastruktur. Utjämning av kostnader för person- och varutransporter till följd av långa avstånd är ett viktigt inslag i den resursfördelningen. Kommunikationer måste fungera bra med hänsyn till de lokala och regionala förutsättningarna för att människor ska kunna bo och verka i alla delar av landet. I vår motion om ’Framtidens transportsystem’ (c0xx) lägger vi både fram en vision för just framtidens transportsystem, samt flera konkreta förslag för att förbättra infrastrukturen och kommunikationerna i hela landet.
Planeringen av infrastrukturen måste få en fördjupad demokratisk förankring. Fler aktörer än idag måste komma in i processen på ett tidigt stadium. Våra förslag för att förstärka den lokala/regionala demokratin och inflytandet står tyvärr i skarp kontrast till regeringens synsätt. Centerpartiet anser att satsningen på bärighet, tjälsäkring och rekonstruktion bör vara större och samtidigt ingå i de regionala planerna. Även beslut rörande länsvägarna bör tas på regional nivå, där kunskapen om det lokala vägnätet är störst. Staten har dock det övergripande ansvaret för att finansiera infrastrukturen i hela landet. Att flytta besluten till den regionala nivån borgar för att få väl avvägda och riktiga satsningar utifrån lokala och regionala behov. Detta bör ges regeringen till känna.
Bra vägar i alla delar av landet är ett måste. Det handlar om något så enkelt som lika villkor. De dåliga vägarna kostar årligen människor och företag stora summor pengar. Fordon körs sönder och måste repareras för stora summor, gods kommer inte fram i tid vilket kostar företag pengar, vägar stängs och trafiksäkerheten försämras. I stora delar av landet är det inte främst nya vägar som är tillväxtskapande, utan att det befintliga vägnätet fungerar väl. Upprustningen av det nedslitna och hårt åtgångna vägnätet måste vara en prioriterad åtgärd för att kunna skapa livskraft i hela landet. Centerpartiet har tidigare avvisat planerna på att göra om allmänna vägar med en låg trafikeringsgrad till enskilda vägar.
Centerpartiets prioriteringar:
Ta igen det eftersatta underhållet och garantera en underhållsnivå som inte tillåter nya eftersläpningar att uppstå. Genomför satsningar på tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion.
Bygg bort flaskhalsar i befintliga transportsystem och genomför redan planerade projekt.
Genomför önskvärda nyanläggningar och nyinvesteringar.
För att överhuvudtaget kunna genomföra nyinvesteringar förordar Centerpartiet (se budgetmotionen) att alternativa lösningar ses över, t.ex. så kallade PPP-lösning. PPP står för Public-Private-Partnership och är en alternativ finansieringsmetod exempelvis vid utbyggnad av vägar och järnvägar. Erfarenheter av sådana lösningar finns från bland annat England och Finland. I Sverige är Arlandabanan ett exempel på en PPP-lösning. Genom alternativa finansieringsformer skulle samhällsekonomiskt lönsamma och tillväxtfrämjande projekt kunna sjösättas; en satsning vi anser nödvändig. Det förutsätter givetvis noggranna uppföljningar av varje enskilt projekt för att inte kalkylerna ska spräckas.
Ambitionen ska vara hög vad gäller fungerande och säker järnvägstrafik i hela landet, både i nord–sydlig och i öst–västlig riktning. Järnvägarna har på sina håll kapacitetsbrist och bristande underhåll. Detta leder till förseningar för både människor och gods, vilket i sin tur försämrar järnvägens konkurrenskraft. Green Cargo överger idag stora delar av landet vad gäller godstransporter, vilket visar att företaget inte tar något större samhällsansvar. Följden blir också svårigheter att nå de transportpolitiska målen. Regeringen bör ta konsekvenserna av ägardirektiven till Green Cargo och antingen sälja företaget eller ge direktiv som gör att företaget tar samhällsansvar.
När flygbolag och Luftfartsverket gör neddragningar, står glesbygdens hopp till staten och kommunerna. Flertalet mindre flygplatser drivs i kommunal regi. Rikstrafiken - myndigheten som ska samordna långväga kollektivtrafik har fått i uppdrag av regeringen att upphandla ett flertal olönsamma flyglinjer. Privata flygbolag som uppfyller vissa villkor kan erhålla statligt stöd för att trafikera dessa linjer. Staten ska ansvara för ett nät av flygplatser över hela landet. Detta kan ske på olika sätt, såsom ägande, driftsbidrag till kommunalt och privat ägda flygplatser samt upphandling av flygtrafik på olönsamma linjer.
Svensk sjöfart konkurrerar på en marknad med tuffa villkor. Den höga andelen export via sjöfart utgör betydande summor för ett land som är beroende av exporten för ett fortsatt välstånd. I ett sådant läge är det absolut nödvändigt att näringen får samma villkor som konkurrenterna. Införandet av en tonnageskatt skulle kunna vara ett steg i denna riktning. Sjöfarten på våra inre vattenvägar har en viktig roll i transportsystemet. Att gods transporteras på Vänern och Mälaren istället för på lastbil är positivt ur miljösynpunkt.
Kollektivtrafiken har en mycket betydande roll för omställningen till ett grönt transportsystem. Den är mer miljövänlig och trafiksäker än många alternativa färdmedel. Undersökningar har visat att kollektivtrafiken har större betydelse för kvinnors resande (speciellt till och från arbetet) än för mäns, varför ett tydligt jämställdhetsperspektiv bör tillämpas i forskningen kring transporter och kommunikationer. Centerpartiet anser att det är av stor betydelse att kollektivtrafiken, även om beläggningen är låg, kan anpassas så att människor kan utnyttja den till både skol- och arbetsresor samt till att ta del av nöjen och aktiviteter under kvällar och helger.
Centerpartiet har av regeringen efterlyst en djupare analys kring orsakerna till varför kollektivtrafikens marknadsandelar faller och förslag om hur den negativa utvecklingen ska kunna vändas. Dagens investeringsstöd omfattar endast spårbunden trafik. Stödet bör dock även gälla för bussar som drivs med alternativa drivmedel. Minskade statsbidrag i kombination med att staten samtidigt kraftigt har höjt diesel- och fordonsskatterna är på väg att leda till en drastisk avveckling av kollektivtrafiken. Denna utveckling måste förhindras och Centerpartiet avsätter därför 100 miljoner kronor till stöd för kollektivtrafiken i glesbygd.
En heltäckande digital infrastruktur är ett sätt att skapa förutsättningar för tillväxt i hela landet. Regeringens patetiska IT-satsningar förvärrar den sociala och regionala klyvningen. Många kommuner har inte de ekonomiska möjligheterna att garantera en utbyggnad av bredband i hela kommunen. I sin tur leder detta till att kommunen blir ett mindre attraktivt område att bosätta sig i. Det blir naturligtvis även svårare för företag att starta och bedriva verksamhet om inte den digitala infrastrukturen kan garanteras.
Centerpartiet menar att den statliga politiken för digital infrastruktur bör utgå från tre tydliga kriterier:
Att trygga konkurrensen på tjänste- och operatörssidan, som är den mer dynamiska delen av IT-sektorn, genom ett nät öppet på lika villkor för alla operatörer.
Att garantera likvärdiga förbindelser i hela landet.
Att ge förutsättningarna för en långsiktig planering, som gör att nätet blir skalbart i takt med att efterfrågan på kapacitet ökar. Yrkande i detta hänseende återfinns i Centerpartiets IT-motion (c116).
Det är nu viktigt att de operatörer som fått koncession på 3 G i Sverige lever upp till tidigare gjorda åtaganden, både vad gäller kapacitet i näten och täckning i hela landet. De problem som drabbat branschen får inte tas till intäkt för att svika löften till stora delar av landet om mobil datakommunikation. Staten bör noga följa utvecklingen och inte tveka att ingripa om löftena inte förverkligas. Det är dock viktigt att de äldre kommunikationssystemen inte tas bort innan de äldre nått fullgod täckning. Möjlighet med så kallad roaming mellan de nationella mobiltelefonnäten bör lösas för att ge bättre tillgänglighet i hela landet. Vad som ovan anförs om 3G-utbyggnaden samt möjlighet till sk. roaming bör ges regeringen till känna.
Bra grundskola, gymnasieskola och högre utbildning ska finnas i hela landet. Den enskilda grundskolan och gymnasieskolan har stor betydelse för att barnfamiljer ska finna ett boendeområde attraktivt – detta gäller såväl i tätorten som på landsbygden. Lika rätt till bra utbildning innebär inte likadana skolor. Det viktiga är att skolorna håller lika hög kvalitet för att inte ytterligare bidra till en segregering av samhället. Lokala styrelser bestående av lärare, föräldrar och elever kan utveckla skolan till att möta de lokala behoven. I takt med att kunskaper ökar i betydelse, är det dock viktigt att det finns flera vägar för livslångt lärande i hela landet.
Utbildningsinsatser behövs för alla branscher, inte minst för de mindre och medelstora företagens vidareutveckling. Ur tillväxtsynpunkt är det viktigt att flaskhalsar, som uppstår i företagande p g a brist på kompetens, åtgärdas så fort som möjligt.
Den kvalificerade yrkesutbildningen har visat sig fylla ett stort behov, något som har framkommit under försöksperioden. Enligt SCB har drygt 80% av studenterna fått arbete senast 6 månader efter avslutad utbildning. En nära arbetslivsanknuten utbildning med tydliga praktikinslag och med ett utbildningsinnehåll som svarar mot företagens behov av kompetens är därför oerhört betydelsefull. För att öka tillväxten och stimulera företagens utveckling krävs utbildningsinsatser av det slag som en kvalificerad yrkesutbildning ger.
Regeringen avvaktar dock tyvärr med att fortsätta satsningen. För att tillgodose näringslivets efterfrågan på utbildad arbetskraft anser Centerpartiet att vi inte kan vänta med att öka antalet utbildningsplatser. För att klara efterfrågan bör ytterligare 500 platser ställas till KY-utbildningens förfogande. Vid en ökning av antalet utbildningsplatser vill vi understryka vikten av att en hög kvalitet på utbildningarna bibehålls. Den lokala möjligheten att göra förändringar i inriktning och antal platser per utbildning också bör öka. Exempelvis ska det vara möjligt att bemöta varsel och uppsägningar lokalt med att erbjuda KY-utbildningar i syfte att utbilda till bristyrken.
Alla elever har rätt till kunskaper oavsett bostadsort. Kvaliteten måste därför vara hög på alla skolor för att motverka sociala klyftor. Betydelsen av de små lands- och glesbygdsskolorna kan inte överskattas. De utgör en väsentlig del i kommundelens utvecklingskraft, på grund av den naturliga mötesplats som en skola på landsbygden utgör.
Skolverket bör ges ett särskilt uppdrag att tillhandahålla stöd i form av kunskaps- och kompetensutveckling för små skolor. I verkets regi bör arbete med att utveckla läromedel för distansutbildning också på grundskolenivå inledas och tillhandahållas alla skolor. Modern informationsteknik kan med fördel användas för att få tillgång till bibliotek eller andra resurser som inte finns fysiskt tillgängliga på orten. Vad som ovan anförts om att ge Skolverket i uppdrag att finna former för kunskaps- och kompetensutveckling till de små skolorna ges regeringen till känna.
Högskolor och universitet fyller viktiga funktioner inte bara som utbildningscentra, utan också som motor för hela regionen. Omgivande näringsliv och företag får lättare tillgång till välutbildad arbetskraft och till de senaste forskningsrönen. Den tredje uppgiften ger lärosätena i uppdrag att hålla bra kontakt med det omgivande samhället. I den kreativa och kunskapsintensiva miljön som bildas runt högskolor och universitet föds många idéer om nya affärsverksamheter. Möjligheterna till distansutbildning bör också ytterligare förstärkas.
Det är viktigt att högskolornas verksamhet stämmer överens med såväl nationella mål som regionala förhållanden. Beslutsmakten över högskolorna bör i större utsträckning decentraliseras till regional nivå, vilket också ökar medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar för verksamheten samt förmågan till anpassning efter regionala behov. Det är framförallt grundutbildning och allmän forskning som med fördel kan överlåtas till regional nivå. Spetsforskning bör även fortsättningsvis vara styrt av den nationella nivån. Vad som ovan anförs om att i större utsträckning decentralisera beslutsmakten över högskolorna till regional nivå bör ges regeringen till känna.
Medvetna statliga och privata insatser i kombination med lokalt ansvar och inflytande är avgörande för en god regional utveckling. Det gäller att stimulera innovationer och nyföretagande i samverkan mellan högskolor och det omgivande samhället. Lokala och regionala aktörer, som högskolor, kommuner och lokalt näringsliv, bör stimuleras att i än högre grad samverka kring lokal utveckling. Regionala fonder och bolag i samverkan med universitet, högskolor och näringsliv har visat sig framgångsrika både i Sverige och t.ex. USA.
Det behövs förbättrade möjligheter till delägarskap för dem som är inblandade i kommersialiseringen av forskningsresultat. Detta innebär även att forskare inom universitet och högskolor i högre grad måste vara beredda att avstå delar av rättigheterna till sina forskningsresultat till universitetet eller högskolan där forskningen bedrivits, om forskaren själv inte har intresse av att kommersialisera sina forskningsresultat. På detta sätt ökar incitamenten för såväl forskare som universitet och högskolor att kommersialisera forskningsresultaten. Fler högskolor borde tilldelas holdingbolag för att enklare kunna kommersialisera forskningsbolag. En ökad tillgång till såddkapital är ytterligare ett betydelsefullt steg i denna utveckling. Vad som ovan anförs om förbättrade möjligheter till kommersialisering av forskningsresultat bör ges regeringen till känna.
Sverige är på många sätt ett rikt land. Brusande älvar, fridfulla skogar och vajande sädesfält ger inte bara landet viktiga inkomster i form av vattenkraft, skogsprodukter och livsmedel; de är också viktiga för människors livskvalitet. Naturen ger möjlighet till rekreation, jakt och fiske, vilket för många är stora fritidsintressen.
Naturresurser är grunden, men det behövs fler resurser för att säkra välfärden. Om tillväxt och utveckling ska finnas i hela landet behövs ett antal reformer.
Som tidigare anförts i motionen anser Centerpartiet att de resurser som tillförs det regionala utvecklingsarbetet bör samlas i ett gemensamt anslag som regionerna själva får besluta om, utan inblandning från regering, myndigheter eller verk. Genom detta tydliggörs det regionala ansvaret för att utveckling måste ske på lokal och regional nivå och att utveckling inte kan kommenderas fram genom centrala beslut fattade av regering, riksdag eller generaldirektörer på statliga myndigheter eller verk. Direktvalda regionala organ är viktiga för den demokratiska förankringen. Regionerna bör ges än större frihet att styra sin egen utveckling. Det gäller både hur de regionala tillväxtprogrammen ska utformas och hur resultatet ska mätas. Ansvaret för att resurserna används på ett bra sätt ska utkrävas av väljarna och inte av regeringen eller av några institutioner.
Jord- och skogsbruk tillsammans med fiskenäringen är viktiga nav vad gäller landsbygdens utveckling. En förutsättning för dessa näringars fortbestånd är ett starkt skydd för äganderätten och därtill kopplad förfoganderätt. Vi hänvisar till vår motion om äganderättsfrågor (cxxx) för yrkanden och djupare resonemang kring denna punkt. Lantbruksföretag inklusive familjeskogsbruk, förädlingsindustrier och servicenäringar, står för 10 procent av den totala sysselsättningen och lokalt sett kan dessa företag vara ännu viktigare för arbetsmarknaden. Det är viktigt att det inte finns några hinder för dessa företagares innovationsförmåga och kreativitet utan att nya affärsidéer kan växa även inom denna sektor.
Svenskt jordbruk producerar produkter av hög kvalitet och med stor miljömedvetenhet. Det finns ytterligare potential att utveckla jordbrukets produkter i form av småskalig livsmedelsproduktion. Intresset för lokalt producerade produkter växer. Det är viktigt att Konkurrensverket ser vad som händer i grossistledet så att dessa produkter inte förhindras att säljas till konsumenter på grund av stora detaljhandelskedjor. Ett medvetet arbete med att bygga lokala varumärken är en förutsättning även om det är tidsödande. Samordning av små producenter vad gäller effektiv logistik för att nå återförsäljare, restauranger och butiker är nödvändig.
För att denna utveckling ska genomföras behövs forskningsinsatser för att öka kunskaperna. Det är viktigt att ett sådant program inte låses fast i myndighetsstrukturer utan att det civila samhället och de små aktörerna ges möjlighet att ta del av resurserna. Regeringen bör ta initiativ till ett samlat program för en ökad småskalig livsmedelsproduktion i samråd med företrädare från hushållningssällskap, lantbrukarnas organisationer och regionala företrädare. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet har tidigare motionerat om möjligheterna till att förenkla och effektivisera den offentliga upphandlingen på ett sätt som skulle gynna små kommuner och kommundelar. Vi föreslår en uppdelning av regelverket för upphandling över respektive under tröskelvärdet på 200 000 euro. Den möjligheten finns eftersom EG:s upphandlingsdirektiv enbart gäller för upphandlingar över tröskelvärdet, medan det är upp till varje nation att själv besluta om reglerna för de mindre omfattande upphandlingarna. Med ett regelverk för den direktivsstyrda upphandlingen och ett enklare regelverk för den ickedirektivsstyrda upphandlingen finns det stora möjligheter att göra den offentliga upphandlingen enklare och effektivare såväl för de offentliga upphandlarna som för företagen.
Ett förenklat regelverk för upphandling under tröskelvärdet kommer att vara av stor betydelse för små kommuner och kommundelar. Inriktningen för arbetet att ta fram ett förenklat regelverk för upphandling under tröskelvärdet på 200 000 euro bör innehålla följande moment:
Införandet av ett myndighetsgemensamt system där alla entreprenader och förfrågningar kan publiceras elektroniskt, vilket ersätter krav på publicering via andra kanaler.
Möjlighet att ha korta tider för anbud.
Göra det enklare för företag att delta i upphandlingar genom enkla digitala formulär.
Möjlighet för den upphandlande enheten att göra en något friare bedömning av anbud, t.ex. för att kunna handla upp av lokala företag. Sådana bedömningsgrunder ska tydliggöras i samband med att anbudsunderlaget offentliggörs.
Riksdagen bör besluta att uppdra åt regeringen att återkomma med förslag om ett förenklat, icke direktivstyrt, regelverk för upphandling under
tröskelvärdet på 200 000 euro, i enlighet med vad som ovan anförts.
Sverige har de senaste åren ökat sin andel av den nordiska turistmarknaden. Antalet övernattningsnätter har ökat och likaså utländska besökares utgifter under deras vistelse i Sverige. Det viktigaste för att främja turism är att förbättra villkoren generellt sett för servicebranschen genom regelförenklingar och minskade kostnader för personal. Utöver detta är det viktigt att de olika aktörerna samordnar marknadsföringen och att det finns paketerbjudanden för turister. Det finns stora möjligheter att ytterligare utveckla de upplevelser som den svenska naturen har att erbjuda. Regeringen bör i samråd med bland annat hushållningssällskapen, turistbranschens aktörer, LRF och regionala företrädare utveckla ett samlat program för att utveckla landsbygdsturismen.
Allemansrätten gör att människor kan ta del av natur- och kulturvärden och förhoppningsvis därmed utveckla en känsla för att dessa bör vårdas och utvecklas. Centerpartiets uppfattning är att regeringen bör ta initiativ för att förhindra missbruk av allemansrätten i kommersiellt bruk. Istället bör det möjliggöras för markägaren och det lokala näringslivet att utveckla verksamheten efter de lokala förutsättningarna. Yrkande i detta hänseende återfinns i vår motion om äganderättsfrågor.
Skogsindustrin spelar en relativt större roll i den svenska ekonomin än vad fallet är i övriga EU-länder, med undantag för Finland. Skogsindustrin och skogsbruket svarar för drygt fyra procent av Sveriges BNP, och av industrins förädlingsvärde och sysselsättning svarar skogsindustrin för elva till tolv procent. Över hälften av Sveriges nettoexportinkomster kommer från skogsnäringen. Näringen sysselsätter ca 95 000 människor i främst gles- och landsbygd och ger arbete åt en mängd företag i andra sektorer. Därtill ger den värdefulla inkomster till landets många skogsägare med ägor av varierande storlek.
Trots skogsnäringens tradition som en manlig bastion är idag denna basnäring på väg att bli en arena för både kvinnor och män. En tredjedel av landets enskilda privata skogsägare är kvinnor. Det är angeläget att kvinnor ges likvärdiga förutsättningar att bedriva aktivt skogsbruk som sina manliga kollegor.
I Centerpartiets motion om statligt ägande (c006) framhåller vi hur en kontrollerad avveckling av statligt skogsinnehav till självbärande enheter skulle öka förutsättningarna för nya småföretag. Det spridda ägandet är en styrka då många får del av skogens avkastning samtidigt som det privata ägandet gör att människor ”känner” mer för sin skog. Vad som ovan anförs om att ett spritt ägande är positivt för skogsnäringen bör ges regeringen till känna.
Skogsnäringen har identifierats som ett starkt kluster i Sverige. Samarbete sker med leverantörer inom verkstadsindustrin, kemiindustrin, transportsektorn, IT-industrin, byggsektorn m. fl. och med kundindustrin. Forsknings- och utbildningsväsendet är viktiga parter i klustret. Genom samarbete genereras sysselsättning och utveckling av kunskap och kompetens i hela klustret. Det skogsrelaterade klustret svarar för 25–30 procent av svensk industri. Denna klusterbildning är viktig för att stärka Sveriges konkurrenskraft samt att komma längre med angelägen forskning kring t.ex. praktisk tillämpning av energi- och drivmedelsframställning ur skogsråvara.
Sveriges bör vårda sin teknik- och kunskapsintensiva skogsindustri för att inte bli omsprunget av andra hårt satsande länder i t.ex. östra Europa. Centerpartiet har under en rad år anslagit mer medel till infrastrukturen än vad regeringen gjort; detta för att säkerställa en väl fungerande infrastruktur i hela landet. Skogsnäringen är också starkt beroende av god mobiltelefontäckning. Vad som ovan anförs om betydelsen för skogsindustrin av framkomliga och säkra vägar samt god mobiltelefontäckning bör ges regeringen till känna.
Precis som jordbruket dras skogsbruket med en tyngre skattebörda än vad som är fallet i konkurrentländerna. I Sverige betalar vi t.ex. 400% mer i dieselskatt än vad Finland gör! Enligt LRF:s beräkningar förlorar en svensk skogsentreprenör med en skördare och skotare närmare 155 000 kronor på årsbasis jämfört med sina finska kollegor. Det är en orimligt hög kostnadspost när skogsbruket i övrigt ska konkurrera på samma världsmarknad. Centerpartiet vill sänka dieselskatten för jord- och skogsbruket till 1 kr/liter. Det betyder en sänkning från dagens nivå på 318 öre/liter. Detta är viktigt för att säkerställa svensk skogsnärings konkurrensvillkor på en mycket internationaliserad marknad. Yrkande i detta hänseende återfinns i vår skattemotion (0xx), där även ett förslag till grön skatteväxling som inte ökar på ’ryggsäcken’ presenteras.
Den miljödrivna utvecklingen är i högsta grad en positiv möjlighet för landsbygdens näringsutveckling. Att ersätta fossila bränslen i energi- och transportsystem kommer att kräva stora mängder biobränsle och etanol. Råvarorna är produkter från svenskt jord- och skogsbruk. Förädlingen kan ge upphov till nya industrier och näringsgrenar. Också produktion av ekologiska livsmedel och ekoturism kan bli kraftiga motorer i en miljödriven landsbygdsutveckling. Denna utveckling bör stimuleras genom att biodrivmedel skattebefrias långsiktigt, vilket underlättar investeringar i produktion. Centerpartiet strävar efter en hållbar utveckling och vill bland annat förbjuda försäljning av fossilbränsledrivna bilar till 2015–2020. Vad som ovan anförts om initiativ till att utforma ett samlat program för produktion av alternativa drivmedel från både spannmål och skogsråvara bör ges regeringen till känna.
Många av de skärgårdsvärden vi idag uppfattar som genuina har uppstått genom människors drivkraft att kunna försörja sig. Skärgårdslandskapet har formats av människors aktiviteter, jordbruk, fiske och jakt, som ett samspel mellan landskapet, naturresurserna och den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Det blir då en paradox att det intresse som många gånger visas från samhällets sida är att bevara det som inte längre fungerar eller existerar som en hållbar skärgårdsekonomi. En paradox uppstår också när man vidtar sådana åtgärder för att begränsa fisket så att det småskaliga och kustnära fisket, som i många sammanhang är motorn i skärgårdslivet, slås ut. En central fråga måste då vara hur man kan skapa tillväxt och utveckling i skärgården som leder till livskraftiga miljöer och samhällen året runt, skärgårdsmiljöer som har tydliga band med anslutande områden på fastlandet.
Våra kuster har unika värden och unika naturområden som har betydelse för både bofasta och besökare. Skärgårdslivet har idag en annan situation än landsbygden och staden och måste därför ha en politik som speciellt tar hänsyn till de stora skillnaderna mellan åretruntliv och fritidsliv och deras effekter på samhället och miljön. Efterfrågan på fritidsboende i många skärgårdssamhällen har skapat ett tryck och en ekonomisk obalans mellan åretruntboende och fritidsboende, som i vissa områden kommer att leda till döda vintersamhällen och konstgjorda sommarmiljöer, om inget görs. Denna obalans får genomslag på både boendekostnader, grundläggande service, infrastruktur och kommunikationer, vilket i förlängningen också skapar ointresse och omöjligheter för ”nya kustbor” att etablera sig.
Samtidigt skall man ha i åtanke att efterfrågan på fritid i skärgården just grundas huvudsakligen på att det finns en naturlig och yrkesmässig aktivitet baserad på de naturvärden som finns i havet och längs kusten. Det krävs planeringsförutsättningar och lagstiftning som lokalt hanteras så att lokala förutsättningar, tradition och kultur i samverkan med tillväxtfaktorer kan skapa livskraftiga skärgårdssamhällen. Vad som ovan anförts om att formulera en särskild skärgårdspolitik ges regeringen till känna.
Fiskerinäringen är i stort behov av utbildningsmöjligheter. Detta främst för att näringen själv skall kunna leva upp till de ökade krav som ställs. Det kan vara såväl konkret kompetens som krävs för att kunna verka som aktiv yrkesfiskare/företagare, som möjligheterna att möta behovet inom en näringsgren som idag ständigt kräver förnyelse. Det gäller utbildning som riktar sig till dem som redan idag arbetar inom näringen och utbildningen för att möta behovet av nyrekrytering och en yngre generation.
Grundutbildning, högre utbildning samt tillgång till vidareutbildning är avgörande för varje enskild person för att man idag skall kunna leva upp till myndigheternas krav på kompetens och vara uppdaterad på den förändring som sker inom yrket. Dessutom ställs allt större krav på att enskilda näringsutövare, och därmed varje bransch, aktivt möter de strukturförändringar som sker inom näringslivet för att kunna stärka sin konkurrenskraft.
Från den samlade fiskerinäringen och fiskebranschen finns ganska långtgående förslag på hur en nationell utbildningsstruktur kan se ut. Delvis kan dessa investeringar hämtas via EU:s medfinansieringar. För att kunna erhålla dessa EU-medel krävs dock ca 50 % av svensk medfinansiering, vilken bör vara av statlig och nationell karaktär. Vad som ovan anförts om en satsning på utbildning och kompetenshöjning inom den svenska fiskerinäringen bör ges regeringen till känna.
Skogslänen bidrar med 90 procent av den svenska vattenkraftsproduktionen. I dessa glesbebyggda län skapas omfattande rikedomar som tyvärr hamnar på helt andra håll än i de bygder där de genereras; detta trots att vattenkraftsutbyggnaden har inneburit omfattande naturingrepp och försämrade förutsättningar för fiske, turism och skogsbruk. Idag är dessutom vattenkraftens bidrag till den lokala sysselsättningen och till skatteunderlaget minimalt.
Det är hög tid att vattenkraftskommunerna får en rimlig ersättning för de ingrepp och den exploatering som utbyggnaden inneburit. I Norge har stortinget i bred enighet slagit fast att vattenkraften är en ”nationell resurs med stark lokal tillhörighet”. Utifrån denna grundsyn är det naturligt att en del av de värden det strömmande vattnet skapar stannar lokalt och därmed får medverka till utveckling och tillväxt. Detta har lett till levande bygder och framtidstro i många landsbygds- och fjällkommuner i vårt västra grannland.
För att skapa en modell som passar Sverige bör en utredning genomföras utifrån det norska återbäringssystemet, vilket Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner med 44 medlemskommuner i de sju skogslänen föreslår. Vad som ovan anförts om att utreda en modell för återföring av delar av resurserna som genereras av vattenkraften till regional och lokal nivå ges regeringen till känna.
Alltför många orter har varit alltför beroende av en stor arbetsgivare och när denne lägger ner och flyttar sin verksamhet får detta oproportionellt stora konsekvenser på orter som saknar ett brett och allsidigt näringsliv. Svensk industris strukturomvandling har slagit hårt mot mindre orter. Detta hade sannolikt kunna mildras om regeringen fört en annan näringspolitik. Centerpartiet ser för närvarande över ett förslag om att reformera Arbetsmarknadsstyrelsen i riktning mot ökad lokal och regional anpassning. Vi anser att direktvalda regionfullmäktige skulle ha bättre förutsättningar att driva en effektiv arbetsmarknadspolitik för respektive region. Det ökar också medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar för verksamheten. Arbetsmarknadspolitiken bör därför decentraliseras till regional nivå. Yrkande i detta hänseende återfinns i vår arbetsmarknadspolitiska motion (c1xx).
En väl utbyggd infrastruktur och fungerande kommunikationer är väsentliga delar i arbetet med att förstora arbetsmarknaderna. Med en god infrastruktur och fungerande kommunikationer ökar förutsättningarna för pendling till och från arbetet. Brister i kollektivtrafik och ett högt bensinpris bidrar till att rörligheten och flexibiliteten på arbetsmarknaden minskar. Riksdagen bör besluta att reseavdraget till och från arbetet omvandlas till en skatterabatt motsvarande en höjning till 20 kronor per mil och även kommer att omfatta resor till och från barnomsorg för att förbättra möjligheterna att ta ett arbete inom ett större arbetsmarknadsområde.
Riksdagen bör vidare besluta att den ”självkostnadspremie” motsvarande 7 000 kronor som idag finns i reseavdraget fortsättningsvis delas upp på årets 12 månader för att öka möjligheten för säsongsarbetare att kunna ta del av reseavdraget.
Klusterbildning kan vara en strategi för att uppnå god tillväxt också på en relativt liten arbetsmarknad. Med kluster menas att det uppkommer en ansamling av företag med liknande verksamhet i ett område. Välfungerande kluster kan erbjuda gemensam uppbyggnad och spridning av kunskap inom produktionsfältet och en relativt välutvecklad arbetsmarknad för personal med kompetens inom produktionsfältet. Exempel utanför storstadsområdena är möbelindustrin i Småland, biltestklustret i Norrbotten och bioteknikklustret i Umeå, samt det framväxande Rockcity i Hultsfred och film- och videoklustret i Fyrbodal.
Att utveckla kluster handlar om att stödja ett system. Förutom kärnproducenterna och deras underleverantörer ingår också de aktörer som på olika sätt stöder detta produktionssystem. Universitet, forskningsinstitut, branschorgan och lokala regionala offentliga aktörer är exempel på sådana stödjande aktörer. För den lokala och regionala politiken är det avgörande att inse att klusterbygge inte är en administrativ process. Det är också av största betydelse att inte låta perspektivet inskränkas av regionala indelningar, administrativa rutiner och ett ensidigt fokus på tillväxtföretag.
Vad som ovan anförts om att stödja utvecklingen av kluster ges regeringen till känna.
Glesbygdsverket har i år presenterat en sammanställning som visar att tre av fyra myndigheter som bildats eller ombildats den senaste tioårsperioden har lokaliserats till Stockholms län. Detta trots att riksdagsbeslut har fattats om att överväga annan lokaliseringsort än Stockholm i varje enskilt fall. Det är oförsvarligt att konsekvent förlägga statliga myndigheter till Stockholm då myndigheterna ska finnas synliga för medborgare över hela landet. Riksdagen bör begära att regeringen följer tagna riksdagsbeslut och överväger annan lokaliseringsort än Stockholm i varje enskilt fall av ny- eller ombildning av statliga myndigheter.
Statliga verk bidrar till att bredda arbetsmarknaderna i de regioner som myndigheten lokaliseras till. Varje nytt arbetstillfälle genererar ytterligare tre arbetstillfällen. Inom många verksamheter har man dragit ned i organisationen i landet medan verksamheten i Stockholm har tillåtits att växa. Människors tillgänglighet till olika myndigheter minskar då avståndet till närmaste lokal-/regionalkontor ökar. Ett aktuellt exempel är neddragningen av lokala tingsrätter (se vår motion om rättstrygghet, c1xx)) och tullkontor över hela Sverige. En ökad samverkan på den lokala nivån mellan de statliga myndigheternas verksamheter och förvaltning ökar möjligheterna att även behålla myndighetsfunktioner och service lokalt. Detta bör ges regeringen till känna.
Förutom att andra lokaliseringsorter än Stockholm alltid bör prioriteras för nya, statliga verksamheter, bör en omfattande omlokalisering av befintlig statlig verksamhet ske för att förbättra den regionala balansen. En genomgång av den statliga verksamheten i Stockholmsregionen bör därför göras för att undersöka vilka myndigheter, verk och bolag som med fördel kan omlokaliseras till andra delar av landet. En utflyttning av
50 000 statliga årsarbetstillfällen från huvudstadsområdet till andra regioner är en fullt realistisk målsättning under den kommande tioårsperioden. Detta bör ges regeringen till känna.
I vår kulturmotion (c1xx) presenteras Centerpartiets samlade syn på kulturpolitiken.
Träffpunkter behövs inte bara i regionernas centra utan också väl spridda över landet och nära människorna. I glesbygd och mindre tätorter utgör de allmänna samlingslokalerna ett nödvändigt medel för en decentraliserad kulturpolitik. Ett fint förgrenat nätverk av lokala arrangörer är en nyckel till att kunna genomföra lokala kulturutbud och väl förberedda och genomförda evenemang.
Föreningsdrivna samlingslokaler, bygdegårdar, Folkets hus och ordenshus erbjuder 3 000 möteslokaler – lokaler som idag utgör ett viktigt forum för amatörers skapande och ger möjlighet för möten mellan professionellt verksamma konstnärer och publik i människors närmiljö. Här sker möten mellan amatörer och professionella som kan utveckla och berika den lokala kulturen. Det är också här som möten som kan utveckla bygden, byn, kvarteret eller stadsdelen sker. Centerpartiet anser att anslaget till allmänna samlingslokaler bör ökas, bl a för att öka tillgängligheten för funktionshindrade genom exempelvis installation av ramper och teleslingor.
Kultur kräver goda kommunikationer mellan människor. Dagens teknik möjliggör möten och samarbeten som varit betydligt svårare tidigare. För att samlingslokaler ska fungera som träffpunkter för människor och kunna vara navet för olika verksamheter måste dessa få tillgång till goda datakommunikationer. Centerpartiets krav på bredband i hela landet omfattar självklart också samlingslokaler i hela landet.
Det behövs samverkan mellan kulturlivet och turistorganisationerna för att göra landets kultur och konstnärliga verksamhet mer känd och lättillgänglig. Medvetna satsningar på kulturturism är en drivkraft för den lokala ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen. För att fler människor ska kunna ta del av kulturvärden och finna glädje däri, krävs ett mer medvetet och lokalt anpassat engagemang för kulturpolitikens utformning i olika regioner. I likhet med vad som tidigare i motionen anförts om ökad lokal och regional anpassning, ökar även på detta område medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar för verksamheten. Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening vad ovan anförs om en decentralisering av kulturpolitiken.
Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga aktörer för att kulturlivet ska leva lokalt, runt om i hela landet, och bjuda mångfald och hög kvalitet. Det offentliga måste här, genom stat och kommuner, medverka till att skapa goda förutsättningar i form av bl.a. rimliga villkor för allmänna samlingslokaler och folkbildningsstöd med generösa utrymmen för amatörkulturarbetet.
Studieförbunden fyller också en mycket viktig uppgift genom att de uppmuntrar nya grupper att förkovra sig och fördjupa sina kunskaper. Utbyggd distansutbildning och e-learning är för många en förutsättning för att läsa vidare, på heltid eller vid sidan av arbetet. Utvärderingar visar mycket goda resultat hos både folkhögskolorna och studieförbunden när det gäller sätten att söka upp de studerande, sätten att lära ut och deltagarnas egen tillfredsställelse. De kommunala och statliga utbildningarna för vuxna har därför, liksom högskolan, mycket att vinna på att se folkbildningens strategiska betydelse för att lyckas med målet att nå alla med bra resultat.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Maud Olofsson (c) |
|
|
Agne Hansson (c) |
Åsa Torstensson (c) |
|
Kenneth Johansson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Lena Ek (c) |
Eskil Erlandsson (c) |