Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda en modell för återföring av delar av resurserna som genereras av vattenkraften till regional och lokal nivå.
Vattenkraften svarar för hälften av elproduktionen i Sverige. Produktionen av el från vattenkraften uppgår ett normalår till 65 TWh (variation 52–79 TWh torr-/blötår). Vattenkraften är en utomordentlig källa till Sveriges välstånd.
Vattenkraften är en ren och återvinningsbar energikälla. Värdet kommer därför att ständigt öka. För landet är det utomordentligt viktigt att ha kontroll över dessa naturresurser för att kunna bedriva en uthållig och klok energipolitik. I Norge anses vattenkraftsresurserna så viktiga att de till över 80 % ägs av staten, kommunerna och fylkeskommunerna. Efter 60 år återgår dessutom de privatägda kraftverken till staten utan vederlag. Värdkommunerna erhåller då 1/3 av ett åsatt värde. I Norge är det en självklarhet att kommunerna skall ha del av det värde som vattenkraften genererar.
Sverige är i behov av en kraftfull tillväxtpolitik som i sin tur skall resultera i god välfärds- och regionalpolitik.
Sverige är dock idag delat i regionala klyftor. Det behövs därför en regionalpolitik som uppmuntrar regionala långsiktiga och uthålliga initiativ. Detta förutsätter i sin tur att regionerna har tillgång till stabila och förutsägbara inkomster.
45 av landets vattenkraftskommuner med 715 000 invånare är anslutna till Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner. I dessa kommuner har vattenkraftsresurser ställts till landets förfogande. Stora intrång har gjorts i naturen som hindrar näringsutveckling inom bl a besöksnäringen. Denna näringsgren växer idag snabbast i världen. Värdet av orörd natur ökar. Vattenkraftsintrången är unika jämfört med andra näringar som nyttjar naturresurser. Idag finns endast ett fåtal jobb kvar inom vattenkraftsnäringen i kommunerna.
Vattenkraftskommunerna har fått bära en stor del av en negativ strukturomvandling. Detta syns väldigt tydligt i Ragunda kommun i Jämtlands län. Kommunen har högst skatt i landet trots att det i Indalsälven rinner vattenkraft värd 60 miljoner kronor per öre kilowatttimme (vattenkraftsproduktion = 6 TWh per år). Ragunda kommun har nio vattenkraftverk, vilket talar sitt tydliga språk över vilka naturtillgångar de har. Ändå klarar inte Ragunda kommun i Jämtland ekonomin utan bidrag från andra kommuner. Men Ragundaborna vill helst slippa bidrag – i stället vill de ha procent på vattenkraften som Indalsälven producerar.
Skogslänen bidrar med 90 % av den svenska vattenkraftsproduktionen. I dessa glesbyggda län skapas omfattande rikedomar, som tyvärr hamnar på helt andra håll än i de bygder där de genereras. Detta trots att vattenkraftsutbyggnaden har inneburit omfattande naturingrepp och försämrade förutsättningar för fiske, turism och skogsbruk. Det är hög tid att vattenkraftskommunerna får en rimlig ersättning för de ingrepp och den exploatering som utbyggnaden har inneburit.
I vattendomar har principen slagits fast att berörda bygder skall kompenseras för de intrång den utbyggda vattenkraften medfört. Det totala beloppet, 110 miljoner kronor per år, är dock alldeles för lågt med hänsyn till de miljövärden som idag är aktuella.
I Norge värderas vattenkraftsresurserna till 2 NOK per kWh. Omvandlat till våra förutsättningar skulle detta innebära att det kapitaliserade värdet av vattenkraften i skogslänen kan uppskattas till 130 miljarder kronor. 2 % realränta motsvarar en årlig avkastning med 2,6 miljarder kronor. Hälften av detta värde dvs. 1,3 miljarder kronor bör tillfalla berörda vattenkraftsregioner. Detta system kompletterat med en god nationell närings- och välfärdspolitik plus ett rättvist skatteutjämningssystem kommer att gynna de berörda regionerna och kommunerna i skogslänen (svarar för 92 % av all vattenkraftsproduktion i landet).
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Birgitta Sellén (c) |
Sven Bergström (c) |