Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att begreppet storstads- eller urbanpolitik bör definieras utifrån ett bredare perspektiv samt med hänsyn till tillväxtperspektivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om långsiktighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ökad grad av samverkan är nödvändig mellan insatser på lokal, regional och nationell nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att även samverkan mellan olika politikområden och olika kommunala, regionala och nationella myndigheter är en grundläggande förutsättning för framgång, inte minst på det lokala planet.
Det hävdas ofta att Sveriges storstadsregioner är hela landets tillväxtmotorer. Motorer behöver bränsle. I det här fallet, när vi talar om storstäderna Malmö, Göteborg och Stockholm, är bränslet en komplicerad blandning av handgripliga råvaror, humankapital, riskkapital, teknikutveckling, kulturell förnyelse – och många andra ingredienser. Somliga resurser finns redan tillgängliga i storstaden, andra hämtas från olika delar av landet, importeras eller vandrar in över gränserna av egen kraft. Sammantaget utgör de en enorm rikedom, och det är detta som är storstadsregionernas ojämförliga styrka och drivkraft.
Men utan smörjolja kärvar motorn. På samma sätt som många av landets glesbygdsområden är rika på naturresurser men ändå är beroende av en aktiv, diversifierad regionalpolitik så krävs en bred och sammanhållen – och lika aktiv – nationell storstadspolitik för att storstadsregionerna ska kunna nyttja sin fulla kapacitet och utgöra just den tillväxtmotor som hela landet får gott av.
Sveriges riksdag har, med utgångspunkt från propositionen Utveckling och rättvisa – en politik för storstaden på 2000-talet (1997/98:165), formulerat en sådan nationell storstadspolitik, för ekonomisk tillväxt och social rättvisa i landets storstadsregioner. I min tidigare yrkesroll som tjänsteman i Stockholms kommun kunde jag på nära håll följa arbetet att omsätta den övergripande nationella politiken till konkreta lokala mål och handlingsplaner.
Jag kunde också snart konstatera att insatserna mestadels fokuserade på det sociala perspektivet medan storstadspolitikens andra övergripande mål, tillväxten, inte fick samma uppmärksamhet, vare sig på nationell eller lokal nivå. Denna brist på konsekvens är ett grundläggande problem med den hittillsvarande nationella storstadspolitiken.
Redan i den storstadspolitiska propositionen ägnades stor möda åt att bryta ner det sociala målet till ett antal delmålområden utifrån tydligt angivna problembeskrivningar. Dessa delmål omsattes i lokala utvecklingsavtal mellan staten och storstadskommunerna, med fokus på socialt eftersatta och segregerade stadsdelar. Tillväxtmålet gavs inte samma tydliga innehåll och åtföljdes inte heller av särskilt avsatta medel. Målet skulle omsättas i regionala tillväxtavtal, med en tydlig koppling mellan dessa och de lokala utvecklingsavtalen. Den kopplingen kom i praktiken inte till stånd.
I en vidareutveckling av den nationella storstadspolitiken är det absolut nödvändigt att åstadkomma en mycket tydlig koppling mellan tillväxt och social utveckling eftersom de är varandras absoluta förutsättningar.
En modern nationell storstadspolitik måste också beröra och knyta samman betydligt fler politikområden än de som i praktiken omfattas av den nuvarande politiken. Det handlar t ex om att i storstadspolitiken införliva
en näringspolitik som förenklar för företag och en innovationspolitik som stöder skapande miljöer
en arbetsmarknadspolitik med större mångfald av arbetsförmedlingstjänster
en integrationspolitik som breddas till sitt innehåll och medger mer av individualisering
en forsknings- och högskolepolitik som främjar framväxten av ”centers of excellence” och möjliggör för svenska forskningsinstitutioner att ingå i internationella partnerskap
en kulturpolitik som arbetar med ett vidgat kulturbegrepp, anpassat för nya kulturyttringar
en breddad miljöpolitik och en planpolitik där processerna förenklas
en transportpolitik med för storstäder ändamålsenliga beslutsformer och ökade investeringar i infrastruktur av nationellt intresse
en bostadspolitik med starkare incitament för bostadsbyggande i storstäderna och ökad konkurrens inom byggbranschen.
En sådan vidareutveckling av en modern nationell storstadspolitik kan mycket väl ske inom ramen för de övergripande mål som redan finns formulerade. Till dessa målformuleringar behöver dock fogas ett grundläggande resonemang om det inbördes förhållandet mellan tillväxt och social utveckling, liksom en tydlig definition av begreppet tillväxt.
I min hemkommun Stockholm har man efter några års arbete inom de lokala utvecklingsavtalen kunnat dra några slutsatser av övergripande karaktär. Jag menar därför att följande erfarenheter och slutsatser, som för övrigt är ganska samstämmiga från de tre storstadsregionerna, måste beaktas noga av regering och riksdag när man nu, i enlighet med vad som anges i budgetpropositionen för år 2004, går in i en ny fas av storstadspolitiken.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Joe Frans (s) |