Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nytillkommande statlig verksamhet i första hand skall lokaliseras utanför Stockholm.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omfattande omlokalisering av statliga verk, myndigheter och bolag från huvudstadsregionen till andra delar av landet.
Tre av fyra myndigheter (74 procent) som bildats eller ombildats under de senaste tio åren har lokaliserats till Stockholms län. Av de 88 nya myndigheterna har 65 lokaliserats till huvudstadsregionen. Detta framgår av en kartläggning som Glesbygdsverket genomfört tidigare i år – och som presenteras i verkets årsbok 2003. Någon utflyttning av existerande statlig verksamhet i någon större omfattning har inte skett sedan 1970-talet.
Siffrorna ovan borde vara uppseendeväckande, eftersom regering och riksdag vid upprepade tillfällen under en lång följd av år har uttalat att andra lokaliseringsorter än Stockholm bör övervägas för alla nya eller ombildade myndigheter. År 1990 lade riksdagen fast principerna för lokalisering av statlig verksamhet. I ett betänkande från arbetsmarknadsutskottet uttalade man bland annat:
Omlokalisering, men kanske framför allt decentralisering, är viktiga inslag för att åstadkomma en balanserad regional utveckling.
En fortlöpande prövning bör ske av förutsättningarna för en decentralisering av verksamheter.
Sedan dess har riksdagen flera gånger upprepat och vidareutvecklat dessa principer. I ett nytt betänkande från arbetsmarknadsutskottet 1996 underströks bland annat följande principer:
Noggranna överväganden bör göras om att i första hand placera myndigheter i länscentrum eller i vissa andra orter i eller i anslutning till nationella regionalpolitiska stödområden.
Alternativ lokalisering kan vara orter eller regioner där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är mindre väl försörjda med sådan verksamhet.
I vart fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm övervägas.
Även efter att näringsutskottet 1998 tog över ansvaret för de regionalpolitiska frågorna ligger dessa principer fast för lokalisering av statlig verksamhet. Men i praktiken följs dessa goda principer knappast alls, vilket framgår av siffrorna ovan.
Intrycket är därför att ett oacceptabelt slentriantänkande styr lokaliseringen av den statliga verksamheten. De entydiga uttalanden som tidigare gjorts från såväl riksdag som regering får ingen praktisk betydelse. Så kan det naturligtvis inte få fortsätta, eftersom mycket starka skäl talar för att den statliga sysselsättningen bör spridas över landet. Centraliseringen av den statliga verksamheten till Stockholmsregionen har inneburit att hundratusentals jobb har skapats där – och därmed också ett stort behov av att rekrytera arbetskraft från andra delar av landet. Så fungerar koncentrationspolitiken i praktiken.
Modern teknik har under senare år kraftigt förbättrat förutsättningarna för en omlokalisering av befintlig statlig verksamhet. Avståndsberoendet har minskat och vi har numera en bättre spridd högre utbildning i landet genom de nya högskolor och universitet som tillkommit under senare decennier.
Skälen för lokalisering av statliga jobb ute i landet är alltså mycket starka. Detta gäller såväl lokalisering av ny verksamhet som omlokalisering av befintlig statlig sysselsättning.
I Stockholm minskar exploateringstrycket och trängseln, attraktiva lokaler frigörs och hyreskostnaderna för staten minskar om statliga myndigheter, verk och bolag kan lokaliseras på andra håll i landet. Ute i olika regioner bidrar lokaliseringen av kvalificerade tjänster till breddad arbetsmarknad, höjd utbildningsnivå, ökad skattekraft, stärkt efterfrågan på service och därmed till tillväxt. Län och regioner ges bättre förutsättningar för en positiv utveckling om staten på detta sätt tar ett ökat ansvar för var man lokaliserar verk, myndigheter och bolag.
En omlokalisering av statliga jobb från Stockholmsområdet till exempelvis Jämtlands län skulle utan tvekan betyda stora fördelar. Om arbetsmarknaden breddas ökar länets attraktivitet och fler människor ges möjligheter att finna sin utkomst i detta glesbygdslän. Varje utflyttat statligt jobb beräknas generera ytterligare tre arbetstillfällen. Detta samtidigt som exploateringstrycket i huvudstaden minskar. Decentralisering ger bättre möjligheter att ta till vara hela landets resurser. Vi vill i sammanhanget understryka att en utflyttning av statlig verksamhet från Stockholmsregionen inte bara bör ske till större länscentrum utan även till mindre kommuner, som ofta kan erbjuda en god arbetsmiljö.
I dag drar sig staten tvärtemot vad som vore önskvärt tillbaka från exempelvis Jämtlands län. När detta skrivs är dels förslaget om att lägga ned tullstationen i Gäddede, dels förslaget om att lägga ned CSN:s kontor i Östersund aktuella. Nu måste staten vända perspektivet och ta ansvar för hela landets utveckling genom att omlokalisera verksamhet från huvudstadsområdet till övriga landet.
Under 1970-talet utlokaliserades ett trettiotal myndigheter och verk med tillsammans omkring 10 000 anställda från Stockholmsområdet till andra delar av landet. Det var en viktig insats för att förbättra den regionala balansen. Ingen kan idag påstå att Boverket i Karlskrona, Lantmäteriet i Gävle eller Banverket och Vägverket i Borlänge skulle ha fungerat bättre om de varit kvar i huvudstaden. Snarare är det tvärtom.
Jag vill också i sammanhanget peka på att våra grannländer Norge och Finland för närvarande förbereder utflyttning av flera myndigheter från Oslo, respektive Helsingfors. Sverige har all anledning att följa dessa exempel.
Det är hög tid att göra en ny genomgång av den statliga verksamheten i Stockholmsregionen för att undersöka vilka myndigheter, verk och bolag som med fördel kan omlokaliseras till andra delar av landet. Förutom att andra lokaliseringsorter än Stockholm alltid bör prioriteras för nya verksamheter bör, enligt min uppfattning, en omfattande omlokalisering av befintlig statlig verksamhet ske för att förbättra den regionala balansen. En utflyttning av mellan 50 000 och 100 000 statliga årsarbetstillfällen från Stockholmsregionen till andra delar av landet är en fullt realistisk målsättning under en tioårsperiod.
Det krävs en medveten decentraliseringspolitik för att ge alla delar av Sverige förutsättningar att växa och utvecklas. Staten har ett stort ansvar att genom lokaliseringen av sin egen verksamhet aktivt bidra till detta. Det är hög tid att gå från ord till handling och genomföra en omfattande omlokalisering av sysselsättningen inom den statliga verksamheten.
|
Stockholm den 28 september 2003 |
|
|
Håkan Larsson (c) |