Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ökad spridning av det statliga ägandet skulle bidra positivt till tillväxten och välfärden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statliga företag verkar på andra villkor än privata aktörer, vilket snedvrider konkurrensen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla medel från statliga hel- och delägda bolag och användningen av dessa skall passera statsbudgetens inkomst- respektive utgiftssida i enlighet med budgetlagens krav på bruttoredovisning.
Riksdagen begär att regeringen tydligt motiverar varför vart och ett av de statligt ägda företagen skall förbli statligt ägda, och i övriga fall förbereder försäljning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten har ett ansvar i de fall konkurrensen mellan privata entreprenörer på en offentligt tillhandahållen tjänst är så svag att konsumenterna inte enkelt kan välja bort företag som tummar på kvaliteten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de speciella samhällsintressen som det statliga utförandet representerar genom reglering/kontraktering kan tillgodoses av privata entreprenörer till både lägre kostnader och högre kvalitet.
Centerpartiet vill renodla statens roll i näringspolitiken till att ge goda förutsättningar för människor att starta och driva företag. Att svenska staten idag är den största ägaren på Stockholmsbörsen är inget för regeringen att yvas över, lika lite som att flera av dessa företag har en stark marknadsposition. Centerpartiet anser att aktieägarna, dvs. svenska medborgare, har mycket att förlora på sitt stora innehav men däremot mycket att vinna på försäljning.
Statliga företag konkurrerar aldrig på lika villkor som enskilt ägda företag, tvärtom har statliga företag en mängd speciella förutsättningar vilket snedvrider konkurrensen. Socialdemokraterna har varit historiskt konsekventa i att missgynna privat förmögenhetsbildning samt att gynna statligt ägande framför enskilt. Regeringen för detta arv vidare genom att marginalisera de mindre företagarna, logiskt nog eftersom dessa människor utgör stommen i den grupp som bär upp marknadsekonomin och försvarar kapitalismen gentemot det institutionella ägandet. Centerpartiet anser att det är hög tid att ge entreprenören högre status än staten i rollen som företagare. En ökad spridning av det statliga ägandet skulle bidra positivt till tillväxten och välfärden. Detta bör ges regeringen till känna.
De konkurrensutsatta statligt ägda företagen skall ges samma förutsättningar och ha samma krav på sin verksamhet som andra aktörer enligt Regeringskansliet. Detta kan knappast sägas vara fallet. Majoriteten av de statliga företagen drivs som aktiebolag, vilket innebär att risken begränsas till det insatta kapitalet. Eftersom staten via skatten förfogar över medborgarnas inkomster och förmögenheter behöver den egentligen inte aktiebolagets riskbegränsning. Även om det kan sägas vara positivt att staten inte tar risker med medborgarnas pengar, kvartstår det faktum att statligt ägda företag har tämligen annorlunda förutsättningar än övriga aktörer. Detta snedvrider och missgynnar konkurrensen. Vad som ovan anförs om att statliga företag verkar på andra villkor än privata aktörer, vilket snedvrider konkurrensen, bör ges regeringen till känna.
Att tala om ”marknadsmässiga villkor” för statliga företag är inte korrekt. Några sådana villkor existerar inte. Ett aktuellt exempel gäller fallet med kapitaltillskott i strid med budgetlagens krav på bruttoredovisning. Ett privat företag kan få kapitaltillskott vid en nyemittering, men endast om ägaren förfogar över medel. De statligt ägda företagen däremot har via sitt särskilda konto i Riksgäldskontoret tillgång till statskassan. Kontentan blir att om ett statligt företag vill ta in mer kapital så prövas emissionen inte mot förväntad vinst utan mot statens kapitalstyrka, och ytterst beskattningsrätten.
Under det senaste året har ca 1,5 miljarder kronor från företag som Stattum, Sveaskog och Vin & Sprit återinvesterats i krisbolag som SJ och Teracom. Frågan är hur väl det rimmar med ett annat av Regeringskansliets mål för det statliga ägandet, nämligen det om att skapa värde för ägarna, det svenska folket. Det svenska folket kan inte förvänta sig en direkt utdelning av vinsten från t.ex. Sveaskog som en normal aktiesparare. Istället förs pengarna in i diverse krisbolag som staten skött dåligt under lång tid.
Liknelsen regeringen gör i skrivelse 2003/04:120 vid ’moderbolag som omfördelar medel mellan olika dotterbolag’ är ju ganska skojig, men visar tyvärr på regeringens lättsinne både vad gäller förvaltningen av medborgarnas tillgångar och att hålla sig till vad budgetlagen föreskriver. Centerpartiet anser att det finns risk för att regeringen, genom riksgäldskontot för s.k. förbättrad kapitalstruktur i statliga bolag, systematiserar sitt trixande med budgetlagens krav på bruttoredovisning. Ordningen bör vara att alla medel från statliga hel- och delägda bolag och användningen av dessa ska passera statsbudgetens inkomst- respektive utgiftssida i enlighet med budgetlagens krav på bruttoredovisning. Därmed underställs besluten om i vilken utsträckning medel bör tillföras bolagen riksdagen för prövning. Detta bör ges regeringen till känna.
I samband med försäljning av företag är det angeläget att betona samhällets ansvar för att inte orsaka kaos på de finansiella marknaderna. Detta kan t.ex. innebära att vissa bolag bör omstruktureras innan den affärsmässiga delen bjuds ut till försäljning. Staten har också ett ansvar att se till att aktieägarna, medborgarna, får ut ett bra pris för sina företag. Ett än tyngre ansvar är dock att tillse att försäljningen genomförs så att den fria konkurrensen maximeras vid privatiseringar. Istället för att låta påskina att statliga företag är en förebild för privata, bör regeringen tydligt motivera varför det statliga ägandet i respektive företag bör kvarstå. Där inga motiv föreligger bör försäljning förberedas. Detta bör ges regeringen till känna.
Det statliga ägandet kan givetvis se olika ut beroende på vilken politik som bedrivs i respektive stat. Politiker kan emellertid anses använda statliga företag för att behålla och stärka sin makt, vilket ofta förklarar regeringspartiers motstånd till privatiseringar. Det finns fall där politiker helt saknar ansvar för ett företags ekonomi, men har möjlighet att styra det för sina egna syften. Fackföreningar världen över är ofta motståndare till privatiseringar eftersom deras medlemmar har fördelar (t.ex. större inflytande) som anställda i statligt ägda företag, givet fackföreningens politiska stöd till regeringen.
Statligt ägande är motiverat i vissa fall, då strategiska nationella intressen föreligger. I de fall där statligt ägande är motiverat är det viktigt att staten, som representant för medborgarna, driver en tydlig och klar ägarpolitik. Centerpartiet anser att tillhandahållandet av den grundläggande infrastrukturen, vägar, järnvägar, el- och bredbandsnät m.m., representerar strategiska nationella intressen. En fri konkurrens mellan operatörerna ligger hursomhelst i konsumenternas intresse. Staten har ett ansvar i de fall konkurrensen mellan privata entreprenörer på en offentligt tillhandahållen tjänst är så svag att konsumenterna inte enkelt kan välja bort företag som tummar på kvaliteten. Detta bör ges regeringen till känna.
Väl använt kan dock reglering/kontraktering av marknader som åläggs privata entreprenörer vara ett bättre instrument än ett statligt utförande. Det kan handla om att post ska delas ut i hela landet, att naturliga monopol inte får ta ut för höga priser, eller att friskolor inte får neka vissa elever. De speciella samhällsintressen som det statliga utförandet i vissa fall ska representera kan i fall av väl genomförd reglering/kontraktering lika bra tillgodoses av privata entreprenörer till både lägre kostnader och högre kvalitet. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 23 juni 2004 |
|
|
Åsa Torstensson (c) |
|
|
Rigmor Stenmark (c) |
Roger Tiefensee (c) |
|
Håkan Larsson (c) |
Jörgen Johansson (c) |
|
Lena Ek (c) |
Sven Bergström (c) |