Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör införa en uppförandekod för svenska företags verksamhet och uppträdande i utvecklingsländer när det gäller miljöhänsyn och respekten för mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inom EU bör arbeta för en uppförandekod för företagen i EU-ländernas verksamhet och uppträdande i utvecklingsländer när det gäller miljöhänsyn och respekten för mänskliga rättigheter.
Den 18 februari 2003 sände Sveriges Television (med repris i augusti 2003) två program i serien ”Uppdrag granskning” som handlade om svenska företags verksamhet i Ghana. Programmet handlade om gruvbrytning i landet. Den metall som de svenska och multinationella företagen samarbetade kring var i första hand guld.
Programmen handlade inte i första hand om arbetsförhållandena vid dessa gruvor utan om hur lokalbefolkningen kring gruvor och anrikningsanläggningar påverkades av verksamheten. Det visade sig att de sanitära förhållandena kring byarna var under all kritik. Vattnet var förorenat och direkt hälsovådligt. Till följd av den omfattande förstörelsen av vattnet rådde det stor brist på vatten. Människor slogs om vattnet med den vattenansvarige i byn. Ibland hände det att folket i byarna inte hade haft tillgång på vatten i tre dagar.
De jättedammar som anlagts som en del i produktionen av guld innehöll stora mängder giftiga ämnen, främst cyanider. Ofta svämmade dessa dammar över så att vattnet i kringliggande områden förstördes. Några åtgärder för att förhindra förgiftningen har företagen inte vidtagit trots flera påstötningar och påpekanden från lokalbefolkningen och den ghananska miljöorganisationen Wacam.
Några av de byar som drabbats hårt och som nämndes i programmet var Kodaukrom och Nkwantokrom.
De företag som var inblandade i verksamheten var bland annat det sydafrikanska Ashanti och de svenska företagen Sandvik och Atlas Copco. Det är dessa företag som idag gör stora vinster på sin guldproduktion i Ghana samtidigt som lokalbefolkningen kring gruvorna lider brist på vatten, blir sjuka och blir utsatta för misshandel ifall de protesterar.
Vid ett par tillfällen har lokalbefolkningen demonstrerat mot att företagen inte tar någon hänsyn. Vid dessa tillfällen har demonstranterna utsatts för beskjutning och flera personer skadats. Vid ett tillfälle har en demonstrant misshandlats till döds.
När det svenska TV-teamet närmade sig företagens anläggningar och försökte intervjua människor svarade vakter, ofta beväpnade, vid portar och grindar att de inte svarade på frågor. Istället beordrade vakterna TV-teamet bryskt att de skulle stänga av sina kameror, och vakterna uppträdde hotfullt. Till sist körde de bort TV-teamet.
I TV-programmet ”Uppdrag granskning” intervjuades flera personer i ledande ställning inom företagen Sandvik och Atlas Copco. I dessa intervjuer var det uppenbart att de intervjuade företagsledarna hade svårt att välja vilken hållning de skulle inta – om de var illa informerade eller om de visste hur det förhöll sig med verksamheten i Ghana eller att saken inte angick dem som företag.
I flera fall avslutades intervjuerna med att de helt enkelt smet från intervjun genom att på ynkligt patroniserande sätt påstå att den var avslutad. Intervjuerna visade att dessa företagsledare inte brydde sig ett dugg om lokalbefolkningen kring gruvorna i Ghana och deras lidande. De tycktes hysa uppfattningen att det inte ingick i företagets ansvar att ta någon hänsyn till de lidanden deras företag förorsakade. Den ekonomiska lönsamheten firade stora segrar över humanitet och ansvarskänsla. Det var uppenbart att de intervjuade kände stark olust, men inte inför det lokalbefolkningen kring gruvorna i Ghana drabbats av utan inför det faktum att företagets verksamhet synats i sömmarna.
De svenska företagens syn på lokalbefolkningen kring de byar som drabbats av förgiftningen av vattnet präglas av nonchalans, översitteri och en utpräglad ovilja att ta lokalbefolkningens problem på allvar. Trots lokalbefolkningens protester i byarna hade ingen från företagets ledning besökt byarna. Man hade lovat att komma men istället sänt en laddning spritflaskor till dem – med hänvisning till att detta är ghanesisk sed och tradition. Man kan undra över detta i högsta grad märkliga beteende från de svenska företagens sida. Seden verkar vara mer hämtad från något svenskt brukssamhälle i början av förrförra seklet, då det var vanligt att brukspatronerna betalade sina arbetare i brännvin istället för pengar. De svenska företagen som är involverade i gruvbrytning i Ghana tycks ha en attityd som utmärks av den blandning av överlägsenhet och rasism som var utmärkande för apartheidtidens Sydafrika.
Den svenska fackföreningsrörelsen gör en slät figur i detta sammanhang. Trots att det stora och mäktiga Metallarbetarförbundet hade haft representanter på besök i Ghana visade sig dessa i TV-programmet vara märkligt okunnig om förhållandena i och kring gruvorna. Den rapport som avlämnats efter besöket var märkligt intetsägande när det gällde förhållande kring gruvorna. Metalls internationella sekreterare kunde inte svara på en rad konkreta frågor när det gällde vad han verkligen sett i Ghana. Tydligen hade man gått i företagets ledband under den resa man gjort i Ghana eller så hade besökande metallare helt missförstått sitt uppdrag och det ansvar som den internationella solidariteten medför.
Det är inte första gången som svenska företags verksamhet i Afrika visar sig bestå i en smutsig hantering. För några år sedan var det det svenska oljeprojekteringsföretaget Lundin Oil, som utsattes för kritik. Och många minns kanske fortfarande den stora skandalen vid det svenska företaget LAMCO:s verksamhet i Liberia. LAMCO bröt järnmalm i berget Nimba som var rikt på järn. En storägare inom LAMCO var Grängesbergsbolaget. Då handlade det om dels arbetarnas fackliga rättigheter, som kränktes av företaget utplundring av Liberias järnmalmstillgångar. Idag är malmtillgångarna slut. Kvar finns ett djupt hål i Nimbaberget. De stationssamhällen som Grängesbergsbolaget förespeglade oss skulle uppstå utmed järnvägen mellan Nimba och utskeppningshamnen vid kusten uppstod aldrig. (Vem anlägger ett stationssamhälle vid en järnväg, där tågen aldrig stannar?) Järnvägen mellan Nimba och kusten är idag igenvuxen. Och idag råder det inbördeskrig i Liberia, där fattiga småpojkar dödar varandra för brödfödan.
På 1960-talet handlade det om att plundra Liberia på järn. Idag är det guld som skall utvinnas i Ghana. Framtidsperspektiven ter sig inte alltför ljusa om man ser till den företagsetik som svenska företag i praktiken tillämpar i Afrika. Den verkar inte ha förändrats ett dugg på 40 år.
Under 1990-talet fick etiska frågor en allt större plats i den svenska debatten. Medierna gav stor plats åt frågor som rörde etik och politik. Etik och ekonomi kom också upp till diskussion, begreppet ”företagsetik” myntades. Vinsten kunde inte vara det allena vägledande för ett företags verksamhet. Respekten för mänskliga rättigheter borde iakttas. Miljöhänsyn skulle tas.
De etiska frågorna blir aktuella så snart den svenska krigsmaterielexporten kommer upp till debatt, vilket den gör med jämna mellanrum, exempelvis i samband med regeringens årliga skrivelse till riksdagen om krigsmaterielexporten eller i samband med Sveriges samarbete med andra EU-länder om krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport.
För att få någon form av kontroll över krigsmaterielexporten infördes i EU en uppförandekod för medlemmarna. Med hänvisning till ovanstående exempel – aktuella och historiska – när det gäller svenska företags uppträdande i utvecklingsländer borde det vara rimligt att införa en uppförandekod för svenska företags verksamhet utomlands, en uppförandekod som ger företagen bestämda riktlinjer när det gäller miljöhänsyn, respekten för mänskliga rättigheter, m.m.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
I konsekvensens namn torde det också var rimligt att Sverige arbetade för en likartad uppförandekod inom Europeiska unionen.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 26 september 2003 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Gudrun Schyman (v) |
|
Karin Thorborg (v) |
Sermin Özürküt (v) |