Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förutsättningar för en ökad turism.
Inom turistnäringen kan många nya jobb skapas. Jag skall i denna motion ta Idre Fjäll som ett bra exempel. Där ökar antalet sysselsatta och detta tillför självklart stora pengar till andra näringsgrenar i kommunen, i detta fall Älvdalens kommun. Men självklart finns också frågetecken och problem i denna för Dalarna viktigaste bransch. Svensk turism omsätter 164 miljarder kronor, varav 120 miljarder kronor från svenskar och 44 miljarder kronor från utländska resenärer. En ökning av utländska turisters konsumtion i Sverige med en procent skulle ge oss ytterligare 200 miljoner kronor i skatteintäkter. I dag satsar staten drygt 10 kronor per innevånare i marknadsföringsåtgärder på turism via det nationella turistrådet. Våra övriga nordiska länder satsar ca 30 kronor per innevånare.
I Dalarnas län finns många möjligheter till nya arbetstillfällen inom just turismen. Men då måste det ges möjligheter – det får inte komma hinder och ”problem” från oss i riksdagen och nya pålagor från regeringen. Sådant hindrar självklart möjligheterna till utveckling.
Ett stort problem är kommunikationerna och framför allt de vägar som leder upp till fjällen. Dåliga vägar gör resan jobbig, längre och inte minst mera riskfylld. Kommunens ansträngda ekonomi och begränsade möjlighet att jobba med utveckling är en annan hotbild.
Och visst finns det fog för de funderingar som ofta kommer då det gäller statens syn på landsbygden:
Ser man sedan på Sverige i stort kan man ibland fundera över om det verkligen är viktigt med glesbygden över huvud taget. För mig verkar det som om det viktigaste är att satsa det mesta där det bor mycket människor, än på oss här uppe i norr.
Orden är citerade från Lars Axelsson, verkställande direktör för just Idre Fjäll och hämtade från ett av företagets årsredovisningar.
Oftast frågar vi ju oss, vi som bor i glesbygdslänen, hur nya jobb skall komma till i den del av landet där vi bor. Det frågar vi oss i bl.a. Dalarnas län. Jag brukar varje år ha en motion om den – som jag anser – så viktiga branschen, turismen. Jag vill därför, i denna motion, ta fram en bransch där det finns mycket att hämta: turismen. Där finns det förutsättningar för en expansion, ja, t.o.m. en kraftig expansion. I rapporter pekas på att turismen årligen tillför statskassan 100–150 miljarder kronor. Turismen är helt enkelt en bransch med stora framtidsmöjligheter. Här kan nya jobb skapas. Men det behövs åtgärder av olika slag för att branschen skall kunna växa.
Sverige har en mycket stor potential:
I Sverige finns natur och kultur med rikliga möjligheter och upplevelser. Det finns outnyttjad kapacitet i våra anläggningar, anläggningar som oftast är av hög klass. Det finns gott om ledig arbetskraft. Det finns utmärkta kongress- och konferensanläggningar. Infrastrukturen tål ytterligare tillväxt utan att det blir trängsel eller köer.
Sammanfattningen av detta måste då bli: Sverige har möjligheterna! Vi har t.o.m. unika konkurrensfördelar i vårt vackra land. Vissa landskap har kanske bättre förutsättningar än andra. Dalarnas län tillhör den kategorin. Vi har mycket att marknadsföra.
Frågan är hur marknadsföringen sker av vårt vackra land? Staten satsade mera pengar, på några veckor, för att marknadsföra Teliaaktien (det talas om nära en miljard kronor) än vad som satsas för att utomlands sälja Sverige. Jag hoppas självklart att turismen utvecklas bättre än den Teliaaktie som så hårt marknadsfördes av en f.d. näringsminister. Kanske skulle en stor del av dessa pengar satsats på turismen?
Det finns mycket som kan noteras om turistbranschen:
Turistbranschen är en mycket arbetskraftsintensiv bransch. I en av de stora turistanläggningar jag kontaktade var lönekostnaden ca 35 procent av totalomsättningen, exklusive moms. Höga arbetsgivarkostnader och sociala kostnader drabbar därför hårt turistnäringen. Man kan jämföra med skogsindustrin med ca 10 procent i arbetskraftskostnader.
Branschen har hård konkurrens från en ”svart del”. Både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationen jobbar hårt med problemet, men bör få hjälp att komma till rätta med det.
Kommunerna där anställningen sker borde få skatteintäkterna. Ta bara Malungs och Älvdalens kommuner som exempel.
Generellt kan sägas att vinstnivån måste upp inom turistbranschen.
Det är troligt att investeringarna kommer att öka om skatter och avgifter blir lägre. Det här är också en glesbygdsfråga. Tyvärr tänker de styrande oftast i storstadstermer. Just turistbranschen anställer förhållandevis många ungdomar som här ges möjlighet att via turistnäringen komma in på arbetsmarknaden och skaffa sig en första erfarenhet av arbetslivet.
Det bör också, som tidigare nämnts, uppmärksammas att cirka 75 procent av de anställda under vintersäsongen i exempelvis Sälen är s.k. gästarbetare. Det har också, från fackligt håll, påtalats de svårigheter som finns inom de former som i dag erbjuds då det gäller anställningar och anställningsformer. Andra lagar skulle underlätta för säsongsanställda att kanske kunna få till en heltid och därmed kunna bosätta sig i bygden – och betala skatt där.
Vad är då anledningen till att skattepengarna inte skall styras till den kommun där man arbetar? För en relativt liten kommun som Malung innebär detta en tung belastning genom att kommunen behöver och tvingas investera i samhällsservice. Elaka tungor säger att ”de bofasta får subventionera gästarbetarna”.
Det finns över 10 000 hotell- och restaurangföretag i Sverige. Ett fåtal av dem är miljardföretag. Det är helt enkelt en typisk småföretagarbransch.
Mitt hemlän, Dalarnas län, är ett län med en stark turistindustri. Här finns ett stort antal småföretagare som bara väntar på att regeringen skall förbättra möjligheterna för företagandet.
Här finns optimismen, men man väntar på att regeringen skall inse möjligheterna. Här finns inte de ”dysterkvistar” som en f.d. näringsminister tycktes se då han besökte Dalarna.
För att alla skall få en bild av vad turismen innebär skall jag ta ett turistföretag som exempel. I Dalarna handlar det då det gäller vinterturismen om Sälen och Idre, som är de största orterna.
Jag skall alltså ta Stiftelsen Idre Fjäll som exempel och ta några uppgifter ur den årsredovisning för 2002 som jag nyligen fått på mitt bord.
Antalet gästnätter uppgick år 2002 till 483 037. Unikt för branschen är att hela 122 837 härrörde sig från sommarens verksamhet. Antalet årsarbetare var 216 och detta betydde en ökning med 17 – en bra siffra för en så liten kommun som Älvdalens kommun. Årslönesumman, inklusive sociala utgifter, uppgick till 62,3 miljoner kronor. Sammanfattningen för 2002 visar också en annan viktig sak, nämligen att mängden ortsknuten arbetskraft har fortsatt att vara hög. Hela 72,3 procent var mantalsskrivna i kommunen, alltså Älvdalens kommun, en glesbygdskommun och där självklart Idre Fjäll har en oerhört stark – och viktig – roll.
Stiftelsen Idre Fjäll har under årens lopp betalat vinst- och fastighetsskatt med 39,0 miljoner kronor, och dessutom har de anställda betalat 190,4 miljoner kronor i inkomstskatt. Dessa siffror talar för sig själva.
Det skall nämnas att styrelsen för Idre Fjäll nyligen beslutat om ett investeringspaket på 210 miljoner kronor. Detta paket inrymmer en ny stugby, Askebyn, med 30 lägenheter, ett hotell med 44 rum av hög standard m.m.
En sådan investering är självklart viktig för en kommande expansion – och för att få ”turistpengar” och för att skapa jobb i Älvdalen – och i Dalarna.
Också i Sälenfjällen finns många exempel på offensiva satsningar – allt för att bygga ut kapaciteten och för att klara av att ta emot ytterligare människor. I branschen finns alltså en stor kapacitet, men också en framtidstro – om de rätta möjligheterna ges.
Småföretagen pratar många så vackert om – före olika val. Sedan är det inte lika positivt. Vi vet att 90 procent av alla företagare i den här branschen har färre än tio anställda. Här kan man alltså tala om småföretag i dess rätta mening. Branschen har själv räknat ut att en omsättningsökning på 10 procent skulle kunna ge 10 000–15 000 nya jobb.
Det finns också andra investeringar som måste till. Vägstandarden måste förbättras. Den s.k. Västerdalsvägen kan sägas vara ett exempel på att vägstandarden måste bli bättre. Vägarna i norra länsdelen, från Älvdalens centrala delar och norrut och mot Norge, behöver förbättras betydligt. De låga väganslag som Dalarnas län får innebär i detta fall ingen ljusning. Många vägprojekt har skjutits på framtiden eftersom regeringen skurit ned anslaget.
Den s.k. Salaproppen, numera berömd som en usel vägdel i ett riksvägsnät, finns på den negativa sidan. En f.d. näringsminister lovade en byggstart under år 2003, nu vet vi att av det löftet blev det intet.
Det höga bensinpriset (bensinskatten) är också en viktig del. Den höga bensinskatten gör att låg- och medelinkomsttagarna (barnfamiljerna) drabbas hårdast och kanske inte har råd att ta bilen till fjällanläggningarna. Bilen är ett måste för att ta sig dit.
Det finns konkreta exempel där fjällanläggningarna i Sälenområdet har problem att rekrytera folk som bor i Malungs kommun enbart p.g.a. att resekostnaderna är för höga. Det kan löna sig bättre att stanna hemma och få arbetslöshetsersättning. Oftast är familjerna i denna del av landet tvingade att ha två bilar. Kostnaden för andrabilen är mycket hög.
Resor och turism har under 1990-talet, globalt sett, haft en stor tillväxt. Sverige har inte kunnat hänga med i denna tillväxt. Låt oss nu ta tillvara möjligheten att bygga ut denna framtidsbransch – detta såväl i mitt hemlän Dalarna som i resten av Sverige.
|
Stockholm den 16 september 2003 |
|
|
Rolf Gunnarsson (m) |