Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge kommunerna ansvar för att arbeta fram förslag till förvaltningsplaner och miljömål som därefter fastställs av vattenmyndigheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ges i uppdrag att agera för att EG-direktiv skall kunna implementeras i befintlig miljömålsstruktur för att undvika framtida målkonflikter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ersättningsregel skall införas i miljöbalken som syftar till att ersätta markägare vars verksamhet inskränks på grund av miljöskäl trots att verksamheten inte befaras föranleda någon väsentlig skada på människors hälsa eller miljön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införandet av direktivets materiella bestämmelser i svensk lagstiftning måste åtföljas av regler som gör det möjligt att överklaga de därmed förevarande besluten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samrådstiden angående åtgärdsprogram för att uppfylla miljökvalitetsnormer för ett vattendistrikt skall utgöras av sex månader.
I propositionen om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön lämnas förslag på vissa förändringar av miljöbalken till följd av genomförandet av EU:s s k ramdirektiv för vatten. Direktivet anger vad EU:s medlemsstater ska göra på vattenpolitikens område under de närmaste åren. Sverige delas in i vattendistrikt, vilka består av ett eller flera avrinningsområden som följer vattnets naturliga flöden. Vidare föreslås att det i varje distrikt skall etableras en vattenmyndighet som ska se till att miljömålen för vatten uppnås. Regeringen föreslås vara den som skall utse vattenmyndighet och till en början knyts antagligen myndigheten till en av länsstyrelserna i varje distrikt. Vattenmyndigheterna föreslås ha ansvaret för att det upprättas åtgärdsprogram och förvaltningsplaner och se till att analyser och övervakning av vattendragen kommer till stånd. Vattenmyndigheterna får även tillsynsansvar när det gäller beredskapsåtgärder för vattenförsörjningen. Propositionen föreslår vidare att regeringen får meddela föreskrifter om förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön. Kommunerna ska bilda lokala samverkansorgan där bland annat företagare, ideella organisationer och vattenvårdsförbund kan ingå.
I propositionen föreslås att regeringen skall utse den myndighet som i varje distrikt ansvarar för förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön (vattenmyndighet). Regeringen skall kunna peka ut befintliga myndigheter eller bilda nya. Centerpartiet anser att detta kan komma att innebära stora strukturförändringar i organisationen av Sveriges miljöarbete och att det därmed är rimligt att beslutet fattas av vår folkvalda riksdag. Vi vill därför avslå propositionens förslag av förändring av 5 kap. som avser att regeringen skall utse vattenmyndigheter.
Vi ställer oss helt bakom principen att Sveriges landområden och kustvattenområden delas in i vattendistrikt baserat på ett eller flera naturliga avrinningsområden tillsammans med tillhörande grund- och kustvatten. Det är viktigt för att kunna säkerställa kvaliteten på vattenmiljön. Däremot motsätter vi oss den föreslagna lydelsen av 5 kap. 10 och 11 §§ miljöbalken, där det är regeringen som ges i uppdrag att fatta beslut om hur vattendistrikten och myndighetsstrukturen ska utformas.
Det finns även ett behov av en tydligare samverkan med våra grannländer, där de naturliga avrinningsområdena är gränsöverskridande och därmed bildar ett internationellt avrinningsdistrikt enligt ramdirektivet. Riksdagen måste även ges möjlighet att fortsättningsvis ha inflytande över sådana vattendistrikt.
För yrkande avseende detta hänvisas till flerpartimotionen med anledning av den aktuella propositionen (2003/2004:2).
Centerpartiet förespråkar ett samhälle där makten utgår ifrån den lägsta, effektiva nivån och att beslut som inte kan fattas och genomföras av en politisk nivå bör delegeras uppåt. Kommunerna har idag planeringsansvaret för mark och vatten enligt plan- och bygglagen. I och med att vattendirektivet införlivas i svensk lagstiftning, riskerar kommunernas planansvar att urholkas om subsidiariteten inte säkerställs. När det gäller förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön är det angeläget att den lokala nivån bör ha huvudansvaret för vattenplaneringen. Miljömålen och förvaltningsplaner skall tas fram på lokal nivå utifrån vattenområdets behov av skydd och aktuella miljötillstånd, inte av en central myndighet som tvingas använda ett mer schablonartat arbetssätt. För att säkerställa vattenkvaliteten är den kommunala nivån att föredra som den lägsta effektiva nivån. Detta förutsatt att kommunerna genomför vattenplaneringen i nära samarbete med lokalbefolkning, verksamhetsutövare och andra. Människors delaktighet på ett tidigt stadium skapar också förståelse och engagemang för att senare verka tillsammans för att målen uppfylls och miljön skyddas. Kommunerna bör därför ges i uppdrag att, i samverkan med näringsliv och civilt samhälle, ta fram förslag till miljömål och förvaltningsplaner på basis av de lokala vattenförhållandena, som sedan fastställs av vattenmyndigheten. Förvaltningsplaner och miljömål skall vara klokt avvägda med avseende på optimal miljönytta och kostnad. Vattenmyndighetens uppgift blir därmed att göra avvägningar och prioriteringar mellan olika kommuners förvaltningsplaner och miljömål, för att säkerställa den samlade vattenkvaliteten i vattendistriktet. Erfarenheter från Frankrikes s k vattenparlament och samarbeten kring Emån i Småland visar att när kommuner, näringar och intresseorganisationer ges direkt påverkansmöjlighet på vattenkvaliteten, skapas samarbetsformer som främjar vattenmiljön. Den franska modellen står som en förebild för många länder i arbetet med vattenmiljön och även Mälardalsrådet har förordat en sådan lösning. Om myndighetsansvaret skulle komma att åvila de befintliga länsstyrelserna, enskilt eller i samråd, skulle flera av fördelarna av ett vattenparlament gå förlorade. De franska vattenparlamentens organisation bör därför utgöra en förebild för organisationen av Sveriges vattenmyndigheter. Vad som ovan anförts om att ge kommunerna ansvar för att arbeta fram förslag till förvaltningsplaner och miljömål som därefter fastställs av vattenmyndigheten bör ges regeringen till känna.
Sveriges arbete mot ett långsiktig hållbart samhälle har de 15 miljökvalitetsmålen som ett riktmärke. Till nästa generation ska vi kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. Arbetet med miljökvalitetsmålen sker på flera nivåer samtidigt. Lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Målen finns dock inte inskrivna i miljöbalken, utan i lagstiftningen hänvisas endast till dem.
Generellt är det så att bestämmelserna om miljökvalitet i direktiven är så pass detaljerade att det är olämpligt att genomföra dem i lagtext. Istället föreslås i det här fallet att regeringen skall bemyndigas att meddela de föreskrifter som behövs i fråga om kvaliteten på miljön. Vattendirektivets mål kommer att arbetas in i miljökvalitetsmål för respektive vattendistrikt. I den mån dessa mål krockar med andra regionala miljökvalitetsmål gäller de miljömål som följer av ramdirektivet. Detta innebär att vi bygger upp dubbla målstrukturer. Dels våra övergripande 15 miljömål, som hänvisas till i miljöbalken, men också mål som följer av olika EG-direktiv. Om dessa mål implementeras direkt i miljöbalken får de en starkare ställning än de av riksdagen beslutade övergripande miljömålen, vilket är olyckligt. Förhoppningsvis kommer EU alltmer att arbeta med en kraftfull gemensam miljöpolitik under de kommande åren. Miljömålen som kommer att följa av framtida EG-direktiv kan därmed förväntas bli flera, varför problemet med dubbla målstrukturer bara har sett sin början. Regeringen bör därför ges i uppdrag att agera för att EG-direktiv skall kunna implementeras i befintlig miljömålsstruktur för att undvika framtida målkonflikter. Detta bör ges regeringen till känna.
De regler i miljöbalken som tar sin utgångspunkt i miljökvaliteten har hittills inte fått särskilt stort genomslag i tillämpningen i Sverige. En påtaglig förändring i detta avseende kan dock förväntas i och med den föreslagna förändringen av miljöbalkens 5 kap. Med miljökvalitetsnorm avses enligt miljöbalken idag krav som skall vara uppfyllt vid en viss tidpunkt (gränsvärde). I propositionen föreslås att detta begrep utvidgas till att omfatta även andra typer av krav om miljökvalitet, exempelvis koncentration av ett visst förorenade ämne som inte bör överskridas (riktvärde).
Den vida innebörd begreppet miljökvalitetsnorm nu ges kan förutses komma att leda till stora inskränkningar i enskilda verksamhetsutövares pågående verksamhet och i möjligheterna att starta nya verksamheter. Miljöbalken medger inte någon intresseavvägning som medför att en miljökvalitetsnorm åsidosätts. Någon rätt till ersättning för det intrång i en företagares rådighet över sin egendom som tillämpningen av reglerna om miljökvalitet kan föranleda föreligger inte heller enligt balken. I propositionen föreslås inte några förändringar i detta avseende. Detta är en brist som kan leda till stötande resultat från enskild företagares synvinkel. Exempelvis kan en ägare till en skogsfastighet, som är belägen i närheten av ett vattenområde, av tillsynsmyndigheten förbjudas avverkning om miljökvalitetsnormerna för vattnet redan är uppnådda med tillämpning av 26 kap. 9 § miljöbalken. Att vattnets innehåll av kväve och fosfor redan är oroväckande högt behöver inte alls bero på fastighetsägarens tidigare verksamhet eller utan kan bero av utomstående faktorer såsom luftnedfall av kväve eller läckage från en annan fastighet i avrinningsområdet. Fastighetsägaren har inte några alternativa avverkningsmöjligheter och förbudet kan orsaka henne stora ekonomiska problem. Någon rätt till ersättning för den ekonomiska skada som förbudet förorsakar henne föreligger inte enligt miljöbalken. Centerpartiet anser att en sådan ersättningsregel bör införas. Vad som ovan anförts om att en ersättningsregel skall införas i miljöbalken som syftar till att ersätta markägare vars verksamhet inskränks på grund av miljöskäl trots att verksamheten inte befaras föranleda någon väsentlig skada på människors hälsa eller miljön bör ges regeringen till känna.
De beslut som fattas under vattenplaneringsprocessens alla steg kan komma att bli indirekt bindande för enskilda verksamhetsutövare. Det betyder att vid de prövningar av enskilda verksamheter som äger rum efter vattenplaneringsprocessen kommer enskilda verksamhetsutövare inte att kunna rubba på de beslut som har fattats av myndigheterna efter samråd. Framtida beslut och myndighetsprövning blir sålunda helt och hållet styrda av en tidigare process som inte går att överklaga i efterhand för den enskilde. Detta är otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Ramdirektivets materiella bestämmelser skall därför inte få införas i den svenska lagstiftningen, utan att det samtidigt införs regler som gör det möjligt att överklaga de nu förevarande besluten. Vad som ovan anförts om att införandet av direktivets materiella bestämmelser i svensk lagstiftning måste åtföljas av regler som gör det möjligt att överklaga de därmed förevarande besluten bör ges regeringen till känna.
I propositionen föreslås även en ny lydelse av 5 kap. 4 § miljöbalken, angående att verksamhetsutövare och andra skall beredas tillfälle att lämna synpunkter på förslag till åtgärdsprogram. Samrådet föreslås ske under minst två månader. Om man som t.ex. verksamhetsutövare skall kunna sätta sig in i det omfattande material som kan finnas om vattendistriktet och hinna ta de kontakter som krävs för ett meningsfullt samråd, kan två månader vara en alltför kort tid. Samrådstiden för ett åtgärdsprogram bör därför utgöras av sex månader. Vad som ovan anförts om att samrådstiden angående åtgärdsprogram för att uppfylla miljökvalitetsnormer för ett vattendistrikt skall utgöras av sex månader bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 20 oktober 2003 |
|
|
Jan Andersson (c) |
|
|
Roger Tiefensee (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Birgitta Carlsson (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Håkan Larsson (c) |
Birgitta Sellén (c) |