Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en marin strategi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vattendistrikt, vattenmyndigheter och vattenmiljöförvaltning.
Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med en mer detaljerad redovisning av hur arbetet med förvaltning av vattenvårdsdirektivet skall fortgå och utvecklas.
I proposition 2003/04:2 ”Förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön” redogör regeringen för vilka åtgärder man vill vidta med anledning av EU:s direktiv 2000/60/EG om gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område.
Vatten är grunden för allt liv på jorden. Samtidigt är vatten en resurs som på många platser utnyttjats för hårt. Det är därför viktigt att EU tar frågan om rent vatten på allvar. Även om vattenproblem uppstår lokalt blir problemen ofta gränsöverskridande. Övergödning och försurning av åar leder till skador i sjöar och hav. Markföroreningar letar sig ner i grundvattnet och påverkar vårt dricksvatten. Fördämningar och regleringar får effekter på såväl djur som människor i form av bl.a. översvämningar. Samtidigt är och förblir vatten en viktig råvara i ett modernt samhälle. Dagligen konsumeras stora mängder vatten i hushållen, i processindustrierna och i vattenkraftsproduktionen. Det är därför nödvändigt att hitta en balans mellan vårt behov av vatten som råvara och ett skydd för vattnet från kvalitets- och miljösynpunkt.
EU:s ramdirektiv om vatten syftar sammanfattningsvis till att
skydda och förbättra tillståndet i vattnens ekosystem samt hindra ytterligare försämringar,
eftersträva ett ökat skydd för och en förbättring av vattenmiljön,
säkerställa att föroreningar av grundvatten gradvis minskar och ytterligare förorening förhindras,
främja en hållbar vattenanvändning,
bidra till att mildra effekterna av översvämningar och torka.
Frågan om hur vattenavrinningsdistrikten skall organiseras har utretts sedan mitten av 1990-talet. Det är därför förvånansvärt att regeringen först nu, med tanke på att organisationen skall vara klar den 22 december 2003, lägger en proposition i detta ärende. Det är också oroande att finansieringsfrågorna inte är redovisade i denna proposition eller i budgetpropositionen för 2004.
Utöver ett antal lagändringsförslag beskriver regeringen i propositionen det svenska miljöarbetet med rent vatten mot bakgrund av de svenska miljömålen. Vi vill i denna motion ge Folkpartiets syn på vilka åtgärder som vi anser bör vidtas för att förbättra arbetet med uppnå en god kvalitet på vårt vatten.
Folkpartiet har länge sagt nej till en fortsatt utbyggnad av våra stora älvar. Sveriges riksdag bör fastslå ett fortsatt skydd för dessa viktiga områden. Större hänsyn till natur och människor rörande hur man reglerar vattenståndet bör vidtas. Högre krav bör ställas på elproducenterna i de redan reglerade älvarna. En parlamentariskt sammansatt kommitté – Miljöbalkskommittén – har i uppdrag att utvärdera tillämpningen av miljöbalken och lämna förslag till nödvändiga reformer (dir. 1999:109). I mars 2001 fick kommittén ett tilläggsdirektiv med uppdrag att gå igenom sådana vattendomar som kan ha betydelse för riskerna för översvämningar (dir. 2001:25). Enligt tilläggsdirektivet i maj 2003 (dir. 2003:61) skall kommittén slutredovisa sitt arbete senast den 30 juni 2005.
I en delrapport föreslår man inga ändringar av omprövningsreglerna. Man anser att det skulle bli för stora samhällskostnader, för stor naturpåverkan och för stort elbortfall om översvämningsriskerna tas bort. Slutsatsen i delbetänkandet är i stället att vi måste vara beredda på att översvämningar kommer att inträffa. För att mildra verkningarna föreslår utredningen en ökad hänsyn till översvämningsrisken vid den fysiska planeringen och en utbyggd verksamhet med älv- och samordningsgrupper. Folkpartiet är kritiskt till att viktiga utredningar och propositioner inte samordnas bättre. Slutbetänkandet borde med hänsyn till detta påskyndas. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige gör nu kraftiga satsningar på biologisk mångfald. Det är av vikt i detta sammanhang att de satsningar som görs utförs på rätt sätt. Därför borde dessa utvärderas. En viktig del av detta är hur förvaltningen av både naturreservat och Natura 2000-områdena sköts. Rapporter tyder på att resurserna till skötsel inte är tillräckliga. Av den anledningen anser vi att en ökad del av pengarna till anslaget biologiskt mångfald bör gå till skötsel av dessa områden. Det är viktigt att försäkra sig om god skötsel av vattenområdena. Frivilliga krafter inom fiske- och vattenvårdsföreningar kan spela en stor roll. Folkpartiet anser att det är viktigt med naturvårdsavtal, som är en frivillig överenskommelse och som har betytt mycket för arbetet med att bevara den biologiska mångfalden. Regeringen sänker dessvärre anslaget i årets budget.
Våra havsområden hotas av effekterna från mänskliga aktiviteter på land men också av ett kraftigt överutnyttjande av havets resurser. EU måste fortsätta att ta krafttag med reglerna för fiskerinäringen vad gäller gamla och nya medlemsländer, men också i förhandlingar med t.ex. Ryssland. Folkpartiet föreslår tydlig märkning av fisk som fångats med hållbara metoder, sänkning av fiskekvoterna till forskarnas rekommendationer, ett kraftigt begränsat foderfiske, förbud mot fångstmetoder som innebär stora bifångster och skärpt kontroll av efterlevnad av fiskekvoter och fångstmetoder. En genomgripande reformering av EU:s fiskepolitik är nödvändig. Det är inte meningsfullt om Sverige agerar på egen hand.
Östersjöområdet brottas med stora och allvarliga miljöproblem. Bottendöden i Östersjön orsakas inte bara av svenska utsläpp utan till stor del av utsläpp från andra länder. För att lösa Östersjöns problem krävs internationellt samarbete. Sverige bör inom EU satsa mer på samarbete med övriga Östersjöländer. Stöd till uppbyggnad av reningsverk, diskussioner kring ett miljömässigt hållbart jordbruk, vikten av att minska inte bara kväve- och fosforläckage utan också organiskt material är några exempel på viktiga frågeställningar.
Vid sidan av utfiskning, övergödning och spridning av miljögifter utgör risken för stora oljeutsläpp det största hotet mot miljön och den biologiska mångfalden i Östersjön. Utsläppen i och kring Östersjön kräver gemensamma lösningar framför allt på EU-nivå men även på nationell nivå. Därför kräver Folkpartiet liberalerna sedan länge ett system med miljölotsar för övervakning och kontroll av lastfartyg som trafikerar Östersjön, skärpta straff och ansvarsregler oberoende av uppsåt, att Östersjön skall klassas som ett särskilt känsligt område (PSSA), mottagningshamnar för förorenat vatten i alla hamnar vid Östersjön och effektivare Östersjösamarbete med ökat fokus på reglernas efterlevnad.
EU:s ramdirektiv för vatten utgör tillsammans med den kommande marina strategin bra redskap att skydda våra kuster och hav från ökad förstöring. De angrepps- och arbetssätt som föreslås i propositionen stämmer väl med folkpartiets förslag. Vi anser dock att Sverige måste sluta låsa sig vid en åldrig Helcomprocess, som hittills inte givit tillräckligt resultat, och med kraft driva havsmiljöfrågorna i EU. Nationellt måste Sverige så snabbt som möjligt låta ”förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön” också följas av en första ”akutversion” av en marin strategi. Detta bör ges regeringen till känna.
Under det senaste århundradet har mängden våtmarker minskat drastiskt. Detta har fått förödande konsekvenser för den biologiska mångfalden. Fågelarter, grodarter men också många växter har blivit allt sällsyntare i Sverige och i vissa fall försvunnit helt. Samtidigt har våtmarkernas renande effekter på vatten t.ex. kvävereduktion försvunnit. Sverige måste både skydda de nuvarande våtmarkerna och återskapa våtmarksområden. Detta arbete behöver dock bli mer strategiskt. Naturvårdsverket och länsstyrelserna bör i större omfattning få i uppdrag att tillsammans med berörda parter, som markägare och kommuner, planera var och hur våtmarksrestaurationen skall ske. Detta för att få en så effektiv användning av resurserna som möjligt.
Den moderna människans aktiviteter, jordbruket, trafiken och industrin påverkar starkt många av våra vattendrag. Vi måste intensifiera vårt arbete för att minska denna påverkan. När det gäller jordbruket måste modern kunskap kunna göra det möjligt att tillföra näring vid rätt tidpunkt så att man kan minimera näringsläckagen från åkrarna. Forskning kring hur man kan använda satellitteknik för att avgöra när gödsling skall ske pågår idag i t.ex. Skara. Vidare kan vallodling i gränser mellan odlingslandskap och vattendrag minska närsaltläckage från jorden till vattendragen.
Idag är drygt 17 000 sjöar i Sverige skadade av försurning. Kalkning av sjöar och vattendrag har pågått i många år och man har på så sätt räddat många småsjöar från en säker död. Anslaget har varit i fara under senare tid men det finns fortfarande inget alternativ till denna form av kalkning eftersom man inte fullt ut lyckats komma åt orsaken. Sur mark ger surt vatten i våra vattendrag och sjöar. Sur mark läcker dessutom näringsämnen och metaller, framför allt organiskt löst aluminium, till våra vattendrag. I förlängningen påverkas grundvatten och vattentäkter. Genom att kalka skogsmarken i områden med högt nedfall av luftburna föroreningar kan man motverka onaturlig markförsurning och återställa vattenkvaliteten i bäckar och sjöar.
EU:s jordbrukspolitik går nu förhoppningsvis i en riktning bort från direktstöd och till en kombination av gårdsstöd och miljöstöd. En utveckling som Folkpartiet välkomnar. För att få bukt med övergödningen i vattenavrinningsområden krävs att jordbruket minimerar sitt kväveläckage. Detta kan ske genom exempelvis vallodling, fånggrödor, kantzoner eller genom växtnäringsbalans.
En av de stora källorna för kväve kommer från trafiken. Genom att fler och fler bilar nu har katalysatorer minskar problemet. Samtidigt har inte katalysatorer slagit igenom på alla trafikslag. Det är fortfarande mycket ovanligt med katalysatorer inom sjöfarten. Även om industrin och hushållen i stort har minskat sina utsläpp till vatten finns det all anledning att påskynda arbetet med skärpt tillsyn av enskilda avlopp, striktare tillämpning av produktvals- och försiktighetsprincipen samt en bättre uppföljning av industrins åtagande.
En av de viktigaste delarna i arbetet med renare vatten är att utforma verkningsfulla åtgärdsprogram. I propositionen påpekar regeringen vikten av samråd och konsekvensanalyser. Samtidigt sägs väldigt lite i propositionen om synen på åtgärdsprogrammen och de verktyg som behövs för att genomföra dem. Folkpartiet anser att varje vattenavrinningsområde måste ha ett lokalt anpassat åtgärdsprogram. Detta för att det skall vara möjligt att införa restriktioner mot användning av natur- och handelsgödsel i vissa områden beroende på hur de lokala förhållanden ser ut.
Enligt tidsplanen för vattenvårdsdistrikten skall en fungerande myndighetsorganisation finnas på plats 22 december 2003. Ett år senare skall det finnas en färdig analys över distriktens karaktär, konsekvenser av den mänskliga verksamheten för yt- och grundvatten samt en ekonomisk analys av vattenanvändningen. Det brådskar alltså med att få organisation och medlen till arbetet på plats. I Naturvårdsverkets utredning ”Avrinningsmyndigheternas informationsbehov för att genomdriva vattendirektivet” påpekas att detta knappast kan genomföras om inte resurser och uppdrag läggs ut redan 2003. Vi anser att regeringen snarast bör lägga ut detta uppdrag på länsstyrelserna samt att det tydligt skall framgå hur uppdraget skall finansieras.
Folkpartiet är kritiskt till att åtgärdsprogrammen inte får överklagas. Det föreslås en ny bestämmelse vad gäller konsekvensanalyser från allmän och enskild synpunkt. Vi anser att grundläggande konsekvensanalyser alltid skall ingå vid större förändringar, vi anser också att rätten för den enskilde att överklaga beslut inte får inskränkas.
Regeringen utpekar inte i propositionen vilken myndighet som skall ha ansvaret för vattendistrikten. Uteblivna besked om vattendistrikt och myndighetsstruktur fördröjer arbetet med den nya vattenpolitiken. Regeringen vill de facto ha fritt mandat från riksdagen för hur dessa områdena skall organiseras. Ur demokratisk synvinkel anser Folkpartiet att detta är helt felaktigt. För oss liberaler är det självklart att riksdagen skall fatta beslut i denna fråga. I den utredning som hänvisas till i propositionen föreslås det som ett första steg att vissa länsstyrelser tillfälligt skall utses för att ta ansvar för de olika distrikten. Detta för att det skall vara möjligt att komma igång med arbetet till årsskiftet. I ett senare skede anser dock utredningen att nya myndigheter för vattenvårdsdistrikten bör inrättas. Vi delar dock inte den uppfattningen. Vi är kritiska till att en ny myndighetsstruktur föreslås byggas upp.
Vårt förslag är därför att länsstyrelserna skall få det permanenta ansvaret för förvaltning av vattenavrinningsdistrikten. Förutom att detta säkerställer en god förståelse mellan hur miljöproblematiken förvaltas vad avser land kontra vatten så säkerställs att frågorna behandlas av en organisation med en bred kompetensprofil inom miljöområdet. En ytterligare fördel är att man kan börja bygga upp organisationen från start utan att behöva befara en ny omorganisation. Detta ger en viktig stabilitet till det fortsatta arbetet.
Införandet av vattenavrinningsområden är en ny företeelse inom svensk miljöförvaltning. Propositionen är mycket odetaljerad vad avser hur denna organisation skall verka, organiseras och finansieras. Regeringen måste därför snarast återkomma med en mer detaljerad redovisning av hur detta arbete skall fortgå och utvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 20 oktober 2003 |
|
|
Lennart Fremling (fp) |
|
|
Sverker Thorén (fp) |
Anita Brodén (fp) |
|
Marie Wahlgren (fp) |
Heli Berg (fp) |