Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre fokus i politiken för ett hållbart samhälle och tillsättandet av en hållbarhetskommission.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mål för en strategi för hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jordbrukspolitiken i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter och demokrati som gemensamt mål i EU, för ett globalt hållbart samhälle.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upphäva 5 a och 6 §§ lagen (1984:3) om kärnteknik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kärnkraften i övrigt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mål för klimat- och energipolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en åtgärdsstrategi för minimerad användning av fossila bränslen inom energi- och transportsektorerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en övergripande gemensam förvaltning av Östersjön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s mål vad gäller fiskepolitiken och hållbarhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en politik för biologisk mångfald och långsiktigt hållbara jord- och skogsbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lösning på motsättningarna mellan Sveaskog och Naturvårdsverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mål för konsumentpolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning inom bostadssektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om långsiktigt producentansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bostadssektorn.
Regeringen har i sin skrivelse En svensk strategi för hållbar utveckling (2003/04:129) valt att inkludera väldigt många politikområden. Vi i Folkpartiet liberalerna presenterar kontinuerligt vår politik både i form av motioner till riksdagen och i form av rapporter, program och på många andra sätt. Vi väljer därför att i denna motion fokusera på ett fåtal områden som vi anser vara av särskild betydelse för en hållbar utveckling.
Det är i sig bekymmersamt att regeringen i princip tar med allt, stort som smått, i sin skrivelse om hållbar utveckling. Visst berör hållbar utveckling många olika områden men begreppet tunnas också ut om det tillåts innehålla allt.
Vi anser att arbetet med ett hållbart samhälle måste ta sikte på att bygga långsiktigt hållbara system som är robusta nog att klara förändringar i samhället, som garanterar att vi inte förstör vår miljö och därmed är en garant för framtiden för kommande generationer. Det rör sig alltså inte om tillfälliga lösningar så som maxtaxan, nivån på studiebidragen, eller fri entré på våra muser. I ivern att lägga in allt i begreppet hållbar utveckling tappar man bort de övergripande och viktiga frågorna.
Det gäller särskilt att regeringen tar in områden som arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringssystemen. Dessa frågor har en stor komplexitet och står redan i fokus för debatten av egen kraft.
Genom att i sin skrivelse bryta ut frågan om hållbar utveckling ur en lång rad politikområden, skapar regeringen en ökad risk för förvirring, onödiga målkonflikter och motstridiga beslut. Skrivelsen är inte enbart en redovisning av vad som äger rum inom andra politikområden, den innehåller också nya överväganden och förslag till målformuleringar.
En bredare översyn av politiken för hållbar utveckling inom alla sektorer och politiska områden behöver göras, men det är en uppgift som bör lösas av en fristående expertkommission som vi föreslår nedan. Under tiden borde regeringen lägga fokus på att inom varje område ta fram och redovisa de åtgärder som behövs så att arbetet för en hållbar utveckling integreras i det pågående politiska arbetet.
Folkpartiet tror att det behövs en bättre helhetssyn i hållbarhetsarbetet. Regeringen pekar i sin skrivelse själv på att: ”Inriktningen på arbetet med en hållbar utveckling innebär en stärkt helhetssyn. Insatser inom skilda politikområden – ekonomisk tillväxt, miljö och naturresursanvändning och social utveckling – måste samverka och ömsesidigt förstärka varandra.” (s. 140).
Tyvärr presenterar regeringen inga verktyg för att uppnå denna helhetssyn. Folkpartiet har under några år krävt att regeringen tillsätter en hållbarhetskommission. Vi vill att en expertkommission tillsätts för att analysera de grundläggande frågorna om hur hindren för hållbar samhällsutveckling kan undanröjas och hur konflikter mellan miljömål och andra samhällsmål kan lösas på bättre sätt än i dag.
Vad som här sagts om bättre fokus och hållbarhetskommission bör riksdagen ge regeringen till känna.
Syftet med den liberala politiken är att skapa ett samhälle där var och en vill och kan ta ansvar för sitt eget liv. Det ansvaret gäller inte bara en själv utan också hur man påverkar både andra människor och kommande generationer. Vi är alla förvaltare av jorden. Ett hållbart samhälle byggs av individer som ser och tar sitt ansvar för framtiden både i smått och stort.
För att åstadkomma denna vision tror vi som liberaler att det krävs vissa grundläggande förutsättningar för att bygga det långsiktigt hållbara samhället. Dessa ser vi som utgångspunkter för hur politiken för ett hållbart samhälle borde föras.
Den enskilt viktigaste förutsättningen är demokrati och då inte bara demokrati ur dess mer uppenbara aspekt med demokratiska val och demokratiska institutioner. Utan demokrati ur ett djupare perspektiv som inkluderar likhet inför lagen, yttrandefrihet, respekt för individens okränkbarhet, alla människors lika rättigheter – men också lika skyldigheter – och inte minst delaktigheten i samhället. Många länder är fortfarande inte demokratiska och här är utvecklingen av den formella och fungerande demokratin naturligtvis det viktigaste. I vårt eget land gäller det att fortsätta att utveckla demokratin och här är inte minst delaktigheten en av de viktigaste frågorna. Ett tredjedelssamhälle där stora grupper av människor inte känner sig delaktiga i samhället har ett demokratiskt underskott. Detta underskott är ett allvarligt hot mot ett hållbart samhälle.
Skyddet av äganderätten är en del av arbetet för ett hållbart samhälle. Vi tror på att varje enskild individ har ett ansvar för framtiden. Med det personliga ägandet kommer också det personliga ansvaret att förvalta det man äger för ens egen men också andras framtid. Den etiopiske bonde som fick äga sin mark skulle troligen också planera för framtiden och bygga en damm för regnvattnet, vet han inte om han får vara kvar i morgon blir behovet att planera för morgondagen inte lika viktigt. I ett hållbart samhälle går ägandet hand i hand med ansvaret att förvalta det man äger.
Vi tror på frihandel. Frihandel har alltid visat sig vara viktigast för de allra fattigaste. Protektionism har framför allt varit en metod för de rikare länderna att skydda sina egna marknader mot länder vars ekonomi håller på att utvecklas. Ekonomisk tillväxt i de fattigaste länderna är oerhört viktigt för en bra utveckling inom miljöområdet. Det är endast då det finns möjlighet att satsa resurser på viktiga miljöåtgärder. Fattigdomsbekämpningen är det enskilt viktigaste medlet för att motverka ett ur ett hållbarhetsperspektiv mycket allvarligt problem, nämligen befolkningsökningen.
Vi tror på att varje generation skall betala sina kostnader. Det är omoraliskt att skjuta över ansvaret för de kostnader som vi skapar på kommande generationer, oavsett om det gäller ett bristfälligt pensionssystem, ständiga budgetunderskott eller kostnaderna för kärnavfall. Principen är enkel: Den som är med på kalaset betalar notan. En hållbar ekonomi kräver att varje generation tar sitt ansvar.
Vi tror på det personliga ansvaret. Det finns olika sociala och ekonomiska samband t.ex. mellan fattigdom och kriminalitet. Men dessa samband fråntar inte var och en av oss vårt personliga ansvar för hur vårt agerande påverkar andra människor och miljön. I det personliga engagemanget och ansvarstagandet ligger mycket av nyckeln till ett hållbart samhälle. Här finns konsumentmakt, här finns engagemanget i frivilligorganisationer, här finns vardagsansvaret med sopsortering och mycket mer. Här finns också grunden för de, som vi ser det, goda liberala principerna att förorenarna ska betala för de miljökostnader som uppstår genom ett individuellt ansvar i miljörättsfrågor m.m.
Vi tror på hållbar tillväxt. En liberal är framtidsoptimist. Vi tror på att teknikutveckling och tillväxt är förutsättningarna för ett bättre och mer hållbart samhälle. Det krävs dock att vi genom gemensamma demokratiska beslut sätter upp ramarna för samhället. Genom olika styrmedel som både omfattar lagstiftning och ekonomiska verktyg anser vi att man kan bygga en politik för hållbar tillväxt, där tillväxt och bättre miljö samverkar – inte motverkar varandra.
Det som här sagts om utgångspunkter för en politik för hållbar utveckling bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vilka stora utmaningar ligger då framför oss när vi skall skapa ett hållbart samhälle? I denna motion vill vi lyfta fram några olika områden. Det rör de globala frågorna, klimatfrågorna och vägen ut ur det fossila samhället, hur vi tar ansvar för havet och för den biologiska mångfalden, samt frågor om hållbarheten i de sociala systemen och arbetet för folkhälsan.
Vi lever i ett globalt samhälle där händelser i ett enskilt land påverkar alla andra. Världens ekonomier hänger ihop, miljöproblemen sträcker sig över gränserna, terrorism och krig drabbar inte bara ett enskilt land. Vi lever i en global värld när man genom ett musklick virtuellt kan förflytta sig från Sverige till Australien, när man genom att lyfta på telefonluren kan prata med sina vänner i Hongkong och när snart ingen plats på jorden är längre bort än en tvådagars resa. Globaliseringen är ett faktum som vi måste förhålla oss till, inte något som det går att förneka och hoppas att det försvinner. För oss liberaler är det också något positivt. Vi tror att en internationell gemenskap berikar våra liv.
Det finns dock ett problem och det är att när våra politiska system bygger på nationalstater så har vi ibland svårt att lösa de nationsövergripande frågorna.
Ett hållbart samhälle måste därför byggas i gemenskap med andra länder. I vår del av världen utgör EU den viktigaste institutionen för att driva detta arbete. EU har lyckats genomföra åtgärder som vi är säkra på att inget enskilt land skulle orka genomföra med samma konsekvens, några exempel är handel med utsläppsrätter, vattendirektivet, avfallsdirektivet.
Det viktigaste som hänt inom miljöområdet i vårt närområde under de senaste tjugo åren är Berlinmurens fall och anslutningen av de nya länderna till gemenskapen. Deras arbete för att uppfylla EU:s miljökrav har inte bara ökat takten i deras miljöarbete. Möjligheten till en starkare ekonomi gör också att möjligheten till en hållbar tillväxt öppnas för dessa länder.
EU har kraft och möjlighet att ta långsiktiga politiska beslut, och har därför ett särskilt ansvar för en globalt hållbar utveckling. Detta gäller inte minst på handels- och jordbruksområdet. EU måste föra en politik som gynnar demokratiutveckling, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning i den tredje världen.
När det gäller en hållbar utveckling spelar den gemensamma jordbrukspolitiken en stor roll. Det kräver en radikal förändring av EU:s jordbrukspolitik. Jordbrukspolitiken måste vara en del av kampen mot fattigdomen. Därför måste handelshinder och jordbrukssubventioner avvecklas snabbt. Det prioriterade målet borde därför vara att få EU att slå fast att jordbrukspolitiken inte får motverka bekämpandet av fattigdom i tredje världen och en hållbar utveckling globalt.
Jordbrukspolitiken måste också stärka konsumentmakten, både för att ge individen möjlighet att genom sina val gynna miljömässigt bra varor och för att trygga konsumenternas rätt till säkra matvaror. Jordbrukspolitiken måste vidare verka för att bevara de etiska värdena inom jordbruksproduktionen, vilket framför allt tar sig uttryck i ett bra djurskydd. Dessutom måste både jordbrukspolitiken och miljöpolitiken erkänna jordbrukets stora betydelse för bevarandet av biologisk mångfald och goda livsmiljöer för människor och djur. Folkpartiet förordar ett mer långtgående förslag med snabbare avreglering på den europeiska jordbruksmarknaden. Vi vill ha en utveckling där företrädare för de areala näringarna konkurrerar på likartade villkor och på en konkurrensutsatt marknad.
Vi vill förbjuda exportbidrag, dumpningsförfarande och höga tullar eftersom de snedvrider konkurrensen – inte minst gentemot tredje världen. Folkpartiet vill påskynda utvecklingen i EU så att samtliga länder når upp till kraven på ett gott djurskydd, god miljö samt säkra livsmedel.
Globaliseringen, särskilt en friare handel och öppenhet mot omvärlden, kommer troligen att spela den enskilt viktigaste rollen för utveckling hos fattiga länder. Men globaliseringen löser inte alla problem. Hundratals miljoner människor står i dag helt vid sidan av och har än så länge inte fått del av globaliseringens fördelar. Det kommer även fortsättningsvis att behövas bistånd. Sverige bör återgå till enprocentsmålet när det gäller bistånd men än viktigare är att biståndet ges på rätt sätt. Biståndet måste stärka demokratiutvecklingen, öka enskilda människors makt och möjligheter, respekten för mänskliga rättigheter, jämställdheten mellan män och kvinnor och medverka till en bättre miljö.
Vi anser att regeringen bör arbeta för att global fattigdomsbekämpning, arbete för demokrati och mänskliga rättigheter blir ett primärt mål för EU:s strategi för hållbar utveckling. Detta kräver att den gemensamma jordbrukspolitiken underordnas. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vi kan med fog säga att vi lever i det fossila bränslets tidevarv. Användningen av kol och olja har till stor del varit en av grundpelarna i 1900-talets utveckling. Värme, energi, kommunikationer och den moderna kemin bygger till stor del på användningen av olja, kol och gas.
Det finns flera skäl för att idag börja marschen ut ur det fossila samhället. Det viktigaste skälet är utan tvekan den klimatpåverkan som användningen av fossila bränslen leder till. Om man dessutom ser begreppet hållbar utveckling som något som spänner över flera generationer är det uppenbart att framför allt olja men även så småningom gas och kol är begränsade resurser.
När de globala tillgångarna minskar, kommer kostnaderna för användning av dessa resurser att öka kraftigt. Det kan ske gradvis, men lika väl i form av kriser som får oljekrisen på 1970-talet att blekna i jämförelse. Därför är det samhälle som har minskat sitt beroende av fossila bränslen ett samhälle som både är miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbart. Vi kan välja att börja marschen nu och genomföra den i lugn takt eller vi kan lämna till kommande generationer att göra det i panik.
Folkpartiet anser att det nu är viktigt att sätta kampen mot klimatförändringar som första prioritet för den svenska miljö- och energipolitiken. Därmed måste en minskning av fossila bränslen i energiproduktionen åstadkommas. Ett styrmedel för en sådan utveckling kan mycket väl finnas i en riktig användning av handel med utsläppsrätter. Vi ser här en naturlig möjlighet att byta fossila bränslen framför allt mot biobränslen men också där så är relevant mot avfallsförbränning (i huvudsak av sorterat avfall).
Klimatfrågorna behöver stärkas internationellt. Här är det mycket olyckligt att stora aktörer som USA och Ryssland ännu inte skrivet på Kyotoavtalet. Vi hade behövt internationella styrmedel i arbetet med klimatfrågan. Folkpartiet har föreslagit att man borde arbeta för en global koldioxidavgift, men en annan metod skulle kunna vara att arbeta för en internationell handel med utsläppsrätter för koldioxid. Vi skulle också behöva flera starkare internationella organisationer. En sådan organisation skulle kunna vara en internationell miljödomstol.
För att kunna åstadkomma denna förändring av klimat- och energipolitiken på ett sätt som är ekonomiskt och socialt hållbart krävs att Sverige omprövar beslutet att avveckla kärnkraften. Vi anser att det nu inte bara är läge för att sluta med den förtida avvecklingen av kärnkraften utan också att öppna upp för möjligheten för nya kärnkraftverk. I valet mellan nya fossila elkraftverk och kärnkraft väljer Folkpartiet kärnkraft.
Beslutet om kärnkraftsavveckling fattades efter folkomröstning 1980. Det är alltså 24 år sedan den svenska energipolitiken lades fast i en folkomröstning. Det är inte längre rimligt att ett så gammalt beslut får forma energi- och miljöpolitiken, när så många fakta och förutsättningar har förändrats. Väljarna i folkomröstningen förespeglades att det skulle vara solkraft och vindkraft som skulle ersätta kärnkraften. Koldioxidutsläppens klimateffekter diskuterades knappt. I dag står det klart att det är olja och gas som är de realistiska alternativen. De två nya fossilkraftverk som planeras, oljekraftverket i Stenungsund och gaskraftverket i Malmö, kommer att öka koldioxidutsläppen med nästan fyra miljoner ton per år. Detta motsvarar sju åtta procents ökning av de svenska utsläppen.
1980 utgick debatten från att ett kärnkraftverks livslängd är cirka 30 år. Nu talar mycket för att livslängden snarare är dubbelt så lång, cirka 60 år.
I stället för att lägga ner kärnkraften bör riksdagen medge att den avstängda reaktorn i Barsebäck får startas om och att ytterligare en reaktor får uppföras i anslutning till de befintliga i Ringhals.
Samtidigt är det viktigt att med än större kraft arbeta för lösningar kring hur utbränt kärnavfall skall tas om hand långsiktigt. I dag har vi tekniska lösningar på hur avfallsfrågan kan hanteras. Kunskaper finns om hur en tryggad förvaring kan åstadkommas, men frågetecken kvarstår vad gäller en rad punkter så som val av plats, framtida möjligheter att utnyttja avfallet för energiutvinning med mera. Här är det viktigt att vi väljer lösningar som kan omprövas när ny och bättre teknik kommer fram.
Riksdagen bör besluta att upphäva 5 a § lagen om kärnteknisk verksamhet (1984:3) samt 6 §, den så kallade tankeförbudslagen. I konsekvens med det bör sedan ändringar i förordningen om kärnteknisk verksamhet (SFS 1984:14) göras.
Vad som här i övrigt har sagts om kärnkraft bör riksdagen ge regeringen till känna.
Sverige behöver därför satsa på forskning som kan leda till alternativa energisystem. Här krävs en bred syn på vad som kan anses vara alternativ energi. Det gäller naturligtvis, sol, vind, biobränslen men också vätgas, fusionskraft och en vidareutveckling av kärnkraften t.ex. mot att kunna återanvända nuvarande utbränt bränsle både för att få energi och ett mer lågaktivt avfall. Vi tror att en sådan utveckling nås inte enbart genom riktade forskningsmedel utan också genom att stödja fakultetsforskningen inom energiteknik, fysik och kemi/bioteknik. Vi tror att en framtida hållbar energipolitik bygger på en bred mix av olika energislag.
Folkpartiet anser att energieffektivisering är en viktig del av att skapa ett hållbart samhälle. Både effektivare användning av befintliga anläggningar för energiproduktion och effektivare användning av energin. I det senare fallet finns mycket att göra både vad avser bostäder och troligen också inom industrin. En effektivare användning behöver dock inte innebära att behovet av elenergi minskar. I stället kan andra omställningar i samhället för att minska användning av fossila bränslen leda till en utökad användning av elenergi.
Inom en snar framtid behöver både uppvärmning och drivmedel växla över till icke fossil användning. Vi inser också att en ökad användning av el är att vänta för värmepumpar, tåg, tunnelbanor eller andra eldrivna kommunikationer i tätbebyggda områden. Det är då viktigt att elen framställs på rätt sätt så att det totalt sett minskar koldioxidförbrukningen.
Folkpartiet vänder sig kraftfullt emot att regeringen nu öppnar upp för att frångå riksdagens uppsatta mål för klimatpolitiken. Vi anser att det är mycket olyckligt att regeringen vill höja taket för koldioxidutsläpp efter 2010. Riksdagens antagna mål för klimatpolitiken, att sänka koldioxidutsläppen, bör ligga fast.
Folkpartiet har konsekvent vänt sig emot regeringens kortsiktiga satsningar i form av klimatinvesteringspengar KLIMP. Detta gynnar mer de kommuner som blivit duktigare på att söka medlen än förbättra klimatet.
Det som i motionen har sagts om klimat- och energipolitiken, jämte målet att sänka koldioxidutsläppen, bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vi måste sikta på att långsiktigt lösa problemen med hållbara kommunikationssystem. Även om detta innebär en ökning av spårbunden trafik framför allt i storstadsregionerna ser inte Folkpartiet att en avveckling av bilismen skulle innebära en socialt och ekonomiskt hållbar utveckling. Framför allt är bilen i princip det enda rimliga sättet att färdas på för människor i lands- och glesbygd. Det är viktigt att främja utvecklingen mot alternativa bilbränslen. Även här finns det anledning för Sverige att befinna sig i forskningsfronten, särskilt med tanke på landets långa tradition inom bilindustrin.
Folkpartiet är positivt till att regeringen driver på för en utveckling vad gäller alternativa fordonsbränslen. Vi vill ändå påpeka att det är viktigt att en långsiktig skatte- och avgiftspolitik snabbt kommer på plats och förväntar oss att regeringen snarast återkommer med en proposition på detta område. Vi ser det som en bra ambition att utöka tillgängligheten av alternativa bränslen men vill inte se en utveckling där kravet på en pumpanläggning per bensinstation leder till att små bensinstationer i framför allt glesbygden läggs ner. Vi ser det som positivt om man här ser vad som kan åstadkommas via en dialog med näringen. Samtidigt skulle vi också vilja se olika lokala/regionala lösningar. Detta gör att olika system kan testas mot varandra.
Mot denna bakgrund vänder vi oss emot de överväganden regeringen gör på sidan 40 i sin skrivelse. Det mest prioriterade miljömålet bör vara att minska utsläppen av klimatgaser. Vi anser att regeringen i stället skall arbeta fram en strategi för en minimerad användning av fossila bränslen inom energi- och transportsektorerna. Energieffektivisering och effektivisering av transporter är naturligtvis en del av en sådan strategi men den kommer att behöva så mycket mer. Folkpartiet har ovan skissat på grunderna i en sådan strategi för en långsiktigt hållbar energisektor.
När det gäller att skydda havet från miljöförstöring och utarmning av den biologiska mångfalden finns det två problem. Det ena är mentalt. Vi ser inte vad som händer under vattenytan och därför blir havsproblemen inte lika tydliga som miljöförstöringen på land. Det andra är strukturellt. Ingen äger havet och därför blir det lätt allas tillgång men ingens ansvar.
Folkpartiet har lagt fram en rapport om Östersjön som i detalj beskriver våra strategier för en långsiktigt hållbar politik för detta särskilt känsliga hav. Flera av förslagen i den rapporten är naturligtvis relevanta för en generell havspolitik. Vi kommer inte här presentera alla förslag, utan koncentrera oss på några av huvuddragen.
Folkpartiet anser att en ny övergripande gemensam förvaltning av Östersjön behövs. Östersjön bör bli ett internationellt pilotprojekt där Östersjöstaterna gemensamt bygger upp ett starkt och heltäckande skydd av Östersjön. Systemet måste utvecklas för att ges juridisk kraft genom samordnade skyddsåtgärder och sanktioner.
Östersjöländerna borde också ges möjlighet att gemensamt rikta miljödelen av EU:s jordbruksstöd till de områden inom regionen där störst effekt uppnås.
Folkpartiet har länge arbete för s.k. miljölotsar som skulle öka säkerheten för havsmiljön.
Nu har regeringen äntligen lyckats uppfylla riksdagens krav på att få Östersjön klassat som särskilt skyddat hav. Folkpartiet anser att regeringen snarast måste åstadkomma en strategi för på vilket sätt detta instrument skall bli kraftfullt. Det faktum att förslag med anledning av havsmiljökommissionens betänkande har dröjt, gör att det finns all anledning att känna oro för att åtgärder med anledning av klassningen också dröjer. Folkpartiet har ett antal förslag på vad som skulle kunna göras vad avser sjöfarten i Östersjön:
Alla Östersjöns hamnar ska ha utrustning och anordningar för att omhänderta avfall, även oljehaltigt avfall.
Εndast högkvalitativa, klassificerade tankfartyg ska användas för all farlig last, inklusive olja.
Farleder och trafikregler måste utformas så att känsliga områden undviks samt att skador från oljeutsläpp blir så små som möjligt.
Utsläpp av barlastvatten ska kontrolleras för att minimera spridning av främmande organismer.
Samordnade insatser behövs för att borda, visitera och uppehålla handelsfartyg som är misstänkta för brott eller hot om brott mot nationella miljölagar.
Vad som här sagts om en långsiktigt hållbar politik för Östersjön bör riksdagen ge regeringen till känna.
När det gäller fisket framhåller Folkpartiet att det är viktigt att fiskare och forskare skall få råda över vilka fiskekvoter som ska gälla, och att varje beslut om nya fiskemöjligheter måste se till beslutets konsekvenser för den marina miljön. Vidare är det internationella arbetet kring ett hållbart fiske viktigt och Folkpartiet vill att samma hållbarhetsmål ska gälla EU:s fiske i tredje lands vatten som inom EU-området.
Regeringen bör finna metoder för att aktivt involvera riksdagen tidigt i Sveriges ställningstagande vad avser EU-kommissionens strategi för att skydda och bevara den marina miljön.
Vad här har sagts om havspolitiken och EU:s fiskepolitik bör riksdagen ge regeringen till känna.
En liberal politik måste skydda allt levande. Miljöhänsyn, naturskydd och en ekologiskt hållbar samhällsutveckling är förutsättningar för människans överlevnad och utveckling. Kampen för att bevara den biologiska mångfalden bottnar i en tro på att vi lånar jorden av våra barn. Varje generation har ett ansvar att lämna över ett samhälle med en rik och fascinerande natur till nästa.
Skyddet av den biologiska mångfalden är en hörnsten i den liberala miljöpolitiken. Biologisk mångfald gäller arter, den genetiska mångfalden inom arter samt ekosystem och landskap. Biologisk mångfald främjar ekosystemets flexibilitet och uthållighet och behöver på alla sätt skyddas och bevaras åt framtida generationer. Naturens skönhet, rytm och ljud utgör en viktig del av vår livskvalitet och det är en central uppgift för miljöpolitiken att öka möjligheterna till naturupplevelser för alla oavsett om man bor i glesbygd, landsbygd eller tätort.
Mycket av den biologiska mångfalden skapas inte i orörd natur utan i det brukade landskapet. För att skydda den biologiska mångfalden, men också för att skapa ett samhälle där människor har större möjlighet att inom ekonomiskt och socialt hållbara villkor kunna välja var de bor krävs att vi arbetar för en levande landsbygd. För att uppnå detta räcker det inte med regionalpolitik. Felet med regionalpolitik är att den oftast fokuserar på problem och inte möjligheter. Diskussionen ur ett regionalpolitiskt perspektiv är framför allt hur man skall skapa förbindelser till tätorterna inte hur man skall ta till vara landsbygdens särart för att skapa tillväxt.
Kampen mot arbetslöshet kan inte vinnas om vi inte långsiktigt prioriterar att skapa tillväxt. Vi måste därför skifta fokus från en regionalpolitik som oftast mest handlar om bidrag och omfördelning av skatteresurser till en landsbygdspolitik som fokuserar på att ta till vara landsbygdens egen tillväxt- och utvecklingskraft.
Ett livskraftigt jord- och skogsbruk samt fiske som är konkurrenskraftigt ligger till grund för levande och lönsam landsbygd och kustsamhällen. Den gröna näringen står för 9 % av Sveriges BNP och genererar ett par hundratusen arbetstillfällen. Jord- och skogsbruk kan påverka den biologiska mångfalden både positivt och, om det sköts fel, negativt. Det är därför viktigt att vi inför styrmedel som gynnar en hållbar utveckling av dessa näringar.
Landsbygdsprogrammen har enligt den Wramnerska utredningen betytt mycket för att utveckla den biologiska mångfalden och minska jordbrukets påverkan på miljön. Vissa problem tycks dock ibland uppstå när man skulle behöva prioritera om mellan olika insatser. Vi anser att man politiskt skulle nöja sig med att ha målformuleringar för vad stödet skall åstadkomma och därefter överlåta till experterna att fördela pengarna på ett sådant sätt att målen bäst uppfylls.
Vad vi här säger om en politik för biologisk mångfald och långsiktigt hållbara jord- och skogsbruk bör riksdagen ge regeringen till känna.
Folkpartiet känner en stor oro över att två statliga aktörer inom skogsnäringen inte arbetar mot samma mål. Sveaskog kan inte motverka Naturvårdsverkets arbete med att inventera skyddsvärd skog på statens marker genom att avverka skog som Naturvårdsverket klassat som intressant vad avser att skyddas. Regeringen måste omedelbart lösa denna konflikt.
Det är enligt vår åsikt orimligt att staten äger skogsmark för andra syften än att skydda den. När ett statligt bolag i det närmaste motverkar skyddet av biologisk mångfald blir det därför mycket olyckligt. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Folkpartiet vill också som så många gånger tidigare betona vikten av att inrätta fler marina reservat. Vidare vill vi påpeka att skötseln av de redan bildade reservaten på land måste bli bättre. I dagsläget sker en stor del av detta arbete inte som en systematisk del av miljöpolitiken utan som en ad hoc-verksamhet inom arbetsmarknadspolitiken. Här krävs säkert både en effektivare förvaltning t.ex. via samarbete med lokala krafter (jordbrukar-, hembygdsföreningar, turistnäring etc.) och mer resurser. Vi vill också att regeringen undersöker möjligheten att utveckla nya metoder förutom reservat och biotopskydd för att skydda naturvärden.
Mycket i utvecklingen mot ett hållbart samhälle kan inte åstadkommas genom politiska beslut eller lagstiftning. Styrkan i det personliga ansvaret som var och en tar i vardagen får aldrig underskattas. De flesta människor har en vilja att handla på ett sätt som gynnar god miljö och rättvisa. Folkpartiet anser att målen för en hållbar konsumentpolitik bör vara att miljöpåverkan av konsumtionen ska minska till en hållbar nivå.
Konsumentmakten har betytt mycket för att utreda hållbara produkter såsom klorblekt papper, motverka barnarbete och för att förbättra återvinningen. Kunniga och upplysta konsumenter viktigt för en hållbar utveckling. Märkning av varor är därför viktigt men vi kan inte få en alltför stor flora av olika statligt sanktionerade märkningar. Detta försvagar bara märkningsverktyget. Stor försiktighet bör också iakttas med att sätta likhetstecken mellan etisk och social märkning enligt de modeller som förekommer på den svenska marknaden, och å andra sidan den definition av ekonomisk och social hållbarhet som antogs vid FN:s toppmöte i Johannesburg. Det finns en stor skillnad mellan dessa märkningssystem och miljömärkningen, eftersom en produkts miljöeffekter kan bedömas vetenskapligt medan produktens etiska aspekter huvudsakligen är en fråga för den enskilde individen att bedöma.
Folkpartiet är kritiska till att regeringen går in och stödjer marknadsföringen av vissa typer av märkningar t.ex. Krav- eller rättvisemärkning. Detta leder till en hopblandning av olika aktörers ansvar på den fria marknaden.
Vad som här sagts om ett mål för en hållbar konsumentpolitik bör riksdagen ge regeringen till känna.
Ett område där konsumenter gång efter annan upptäckt att utvecklingen inte varit hållbar är inom bostadsbyggnationen. Problemen med sjuka hus där inomhusmiljön skadat människors hälsa är sorgligt frekventa. Därför är det viktigt att regeringen skyndsamt vidareutvecklar miljömålet väl bebyggd miljö.
Regeringen har tillkallat en särskild utredare för att föreslå nya delmål om fukt, mögel och buller inomhus i befintliga byggnader (s. 132). Vi vill framhålla att en del av problemen är byggbranschens ansvar genom brister i produktionen. Kunskapen om hur brister i produktionen vållar skador i byggnader finns sedan länge. Men nya utmaningar synes uppstå. Nya material används vilket i kombination med andra faktorer skapar nya miljöfrågor att lösa. Folkpartiets uppfattning är att resurser till forskningen kring problemen med inomhusmiljö behöver ses över. En utvärdering behöver ske av hur forskningen inom bygg- och boendesektorn påverkats av förändringar. Fördelningen av forskningsmedel från Formas med fler organ behöver utvärderas.
Regeringen har tillsatt en byggsamordnare för att samordna ett program för utveckling och utvärdering av byggsektorn. Vi ifrågasätter varför en bransch behöver tjänstemän på Regeringskansliet som ska utveckla branschen. Detta är rimligen branschens egna uppgift och ansvar.
Skattesystemet får inte motverka viktiga miljöåtgärder i fastigheter vilket skett genom konstruktionen på fastighetsskatten där miljöåtgärder straffar sig genom höjd skatt.
Det som här har sagts om forskning inom bostadssektorn bör riksdagen ge regeringen till känna.
En mycket viktig grundtanke för synen på ett hållbart samhälle är att förorenaren betalar. Det innebär inte att man kan köpa sig fri från ett miljöansvar, utan endast att man inte kan vältra över kostnaderna på andra för den miljöpåverkan som mänsklighetens aktiviteter leder till.
Producentansvaret är ett exempel på denna grundtanke, där producenten av en vara också har ansvaret för hur den varan omhändertas efter det att den har använts färdigt. Här ser Folkpartiet gärna en utveckling som innebär att producentansvaret på frivillig basis men också om nödvändigt via lagstiftningen breddas. Särskilt viktigt är det att utforma ett bra producentansvar för produkter med lång livslängd där producenten mycket väl kan ha upphört med sin verksamhet långt innan produkten behöver omhändertas.
Folkpartiet anser att försäkringslösningar borde användas i en större utsträckning. Ett intressant område skulle t.ex. vara att säkerställa att mark återställs om det ur miljöhänsyn är rimligt att kräva en återställning efter användningen.
Vad som här sagts om långsiktigt producentansvar bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 7 maj 2004 |
|
|
Lennart Fremling (fp) |
|
|
Nina Lundström (fp) |
Jan Ertsborn (fp) |
|
Eva Flyborg (fp) |
Carl B Hamilton (fp) |
|
Marie Wahlgren (fp) |
Sverker Thorén (fp) |
|
Lars Tysklind (fp) |
Martin Andreasson (fp) |
|
Cecilia Wigström (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
|
Anita Brodén (fp) |
Gunnar Andrén (fp) |
|
Mia Franzén (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Nyamko Sabuni (fp) |