1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Hästbeståndet 3
5 Hästnäringen 4
6 Ridsporten – en stor idrottsrörelse 4
7 Utrotningshotade hästraser 6
8 Varmblodiga travhästen 6
9 Engelskt fullblod 7
10 Trav- och galoppsporten 7
11 Svensk halvblodsavel 8
12 Hästnäringens situation 9
13 EU och hästnäringen 10
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till hästpolitik som tidigare aviserats.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utreda fördelningen av medel till pojk- respektive flickidrotter.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den kallblodiga travaren omfattas av bevarandeinsatserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppfödarpremier för den svenska halvblodsaveln.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ridsporten skall vara skattefri när den bedrivs i motionssyfte och är en friskvårdsförmån som bekostas av arbetsgivaren.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de olika EU-stöden också skall nyttjas för den svenska hästaveln och hästnäringen.
1 Yrkande 2 hänvisat till KrU.
2 Yrkande 5 hänvisat till SkU.
Kristdemokraterna har i riksdagen sedan 1998 drivit frågor som berör ridsport, hästavel och hästens sociala funktion i samhället. Detta har bland annat lett till att regeringen i början av år 2000 beslutade att tillkalla en särskild utredare med uppgift att ta fram ett underlag för en sammanhållen hästpolitik. Utredningen presenterade sina förslag (SOU 2000:109) i slutet av år 2000 varefter betänkandet remissbehandlats. Trots att regeringen aviserat en proposition i frågan till december år 2001 har ännu inte något förslag presenterats för riksdagen. Enligt regeringens propositionsförteckning kommer en skrivelse med handlingsplan för åtgärder inom hästsektorn presenteras under hösten. Det är beklämmande att regeringen inte lyckats samla sig till annat än en skrivelse med en till intet förpliktigande rubrik. Eftersom frågorna om hästens roll i vårt samhälle och hästsportens och hästavelns situation är för viktiga för att gömmas undan i Regeringskansliets arkiv vill Kristdemokraterna i denna motion återigen väcka frågorna i riksdagen. Det är angeläget att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med den sedan länge aviserade propositionen om en sammanhållen hästpolitik.
Hästen och ridsporten har en stor betydelse i dagens samhälle. Den svenska hästnäringen har under de senaste trettio åren genomgått stora förändringar. Från att ha varit ett utpräglat ”arbetsredskap” inom försvarsmakten, transportväsendet och skogs- och lantbruket har hästen numera framförallt fått en uppgift inom fritids- och sportanknuten verksamhet. Hästen används i dag i mycket stor utsträckning för motionsridning, körning, turism och inom olika tävlingsdiscipliner inom rid-, galopp- och travsporten. En del hästar, framför allt ardenner och nordsvensk brukshäst, används fortfarande inom skogsbruket. En tredjedel av befolkningen har, i större eller mindre omfattning, kontakt med hästar.
Hästen har också kommit att bli ett viktigt hjälpmedel vid rehabiliteringen av handikappade.
Hästen har i det moderna samhället fått en mycket viktig social funktion och har blivit en betydelsefull fritidssysselsättning för mängder av ungdomar, speciellt flickor.
För närvarande finns ca 225 000 hästar i Sverige. Knappt hälften av dessa hästar finns i lantbruksföretag.
Det svenska hästbeståndet består dels av importerade hästar, dels av en del inhemska raser som nordsvenska brukshästen, kallblodiga travaren och gotlandsrusset samt den svenska halvblodshästen som är en avelsutveckling baserad på äldre svenska lättare lantstammar.
För den amatör- och motionsinriktade rid- och körsporten utgör den svenska halvblodshästen och de olika ponnyerna de vanligaste hästraserna. För den professionellt inriktade hästsporten är det den varmblodiga travhästen, engelska fullblod och svenskt halvblod som är de dominerande hästraserna.
Den svenska hästnäringen svarar för flera tiotusentals arbetstillfällen. Till dessa ska också läggas uppfödare, ca 15 000, som har en del av sin sysselsättning och sina inkomster från näringen samt alla privathästägare, ca 80 000, framförallt inom ridsporten som själva sköter, rider och tränar sin häst.
Människor som bor i städer och tätorter köper tjänster i form av utbildning, uppstallning, hästar och foder av jordbruket för knappt 1,5 miljarder kronor. Detta gör hästnäringen till jordbrukets fjärde viktigaste näringsgren.
Hästnäringen, inklusive vadhållningen, omsätter enligt beräkningar ca 18 miljarder kronor per år. Landets trav- och galopptävlingar har ca 600 000 aktiva besökare och dessa besöker galopp- och travtävlingar minst en gång per år. Totalt görs ca 2,4 miljoner besök per år. Mellan två och tre miljoner människor spelar på hästar minst en gång per år. Landets trav- och galopphästar ägs av något över 100 000 personer.
Ridning är en stor folksport med 500 000 aktiva. Var tredje svensk har på ett eller annat sätt kontakt med hästar och ridsport. 8 miljoner ridtimmar genomförs varje år på 500 ridskolor från Kiruna i norr till Trelleborg i söder. Varje år åker ca 30 000 svenskar på ridläger, en företeelse som är ovanlig i övriga Europa. Svenska Ridsportförbundet är landets största hästsportorganisation. Förbundet har drygt 220 000 medlemmar och organiserar såväl motionsryttare och ridskoleelever som tävlingsryttare. Av dessa utgörs 84 % av flickor och kvinnor. Ridsporten är en av landets största idrottsgrenar och en utpräglad ungdomsidrott med 145 000 av medlemmarna (66 %) i en ålder under 25 år. Mätt i lokalt aktivitetsstöd är ridsporten den näst största ungdomssporten. Den är även näst störst på studiesidan av de drygt 60 idrottsförbunden.
Ridsporten är också en mycket uppskattad och nyttig handikappidrott. Fyra tusen handikappade ryttare rider regelbundet för motion och tävling. Ridning är den största handikappsporten i Sverige och finns på cirka 250 ridskolor.
Inom de flesta av ridsportens grenar tävlar man på såväl ponny (flera raser och korsningar) som stor häst, företrädesvis då på hästar av svensk halvblodsras eller liknande. Internationellt tävlar svenska ryttare i hoppning, dressyr, fälttävlan, körning och voltige. Sverige har varit representerat vid alla större internationella mästerskap som OS, VM, EM, World Cup m.fl. Ridsporten har också utvecklats till en stor sport, både publikt och medialt.
Utvecklingen av de årligen återkommande stora internationella tävlingarna i Sverige (Falsterbo Horse Show, Gothenburg’s Horse Show och Globentävlingarna) och TV-sändningarna därifrån har bidragit till denna utveckling.
Grunden i ridsporten utgörs av verksamheten vid landets ridskolor som är spridda över hela landet. Ridskolorna drivs oftast av lokala ridsportföreningar antingen i egen regi eller genom att ridskolan drivs av en arrendator. Det finns också ridskolor som drivs helt i privat regi. Lokaler för ridskoleverksamhet (ridhall, stall, andra utrymmen) samt mark för hagar och ridbanor ägs ofta av den lokala ridklubben eller av kommunen. Oftast har de lokala ridklubbarna i de fall anläggningen ägs av kommunen betydande underhållsskyldighet vilket ofta är en svår belastning för de ideella föreningarna. Många lokala klubbar dras också med betydande ekonomiska svårigheter att få verksamheten att gå runt. Hästhållningen (foder, bete, hov- och veterinärvård, skötsel) och fastighets- och materialunderhåll drar stora kostnader liksom hästskötare, instruktörer och tränare.
Landets ridskolor fungerar ofta som fritidsgårdar där eleverna förutom själva ridundervisningen får lära sig att umgås med såväl hästar som medmänniskor. Ridskolan är öppen från tidig morgon till sen kväll, ofta 365 dagar om året. I ridskoleverksamheten fostras de unga till ansvarstagande och samarbete. Ridskolorna fyller därför en stor social uppgift i samhället. Denna roll förbises ofta vid en värdering av de insatser som ridskolorna och ridklubbarna gör i samhället.
Med de neddragningar som skett på många håll inom bidragsområdet för fritids- och idrottsverksamheter är risken uppenbar att ridskolorna tvingas till ytterligare prishöjningar av ridavgifterna.
För några år sedan hade flera av landets ridskolor ofta köer till lektionsridningen. Genom lågkonjunkturen har köerna försvunnit och många ridskolor har i dag problem med att fylla sina lektionsgrupper. Barn och ungdomar från mindre ekonomiskt lottade familjer kommer i ett sådant läge att de tvingas avstå från en meningsfull och utvecklande fritidsaktivitet med djupa sociala dimensioner. Detta är allvarligt då det finns en uppenbar risk att den tidigare socialt jämlika ridskoleverksamheten och fritidsridsporten, endast kan utövas av barn och ungdomar till ekonomiskt välsituerade föräldrar. Detta kommer särskilt att drabba flickorna som redan är en missgynnad grupp i sportsligt och fritidsmässigt hänseende.
Redan i 1998 års motion Svensk hästavel och ridsport yrkade vi på att kommunerna tillsammans med de statliga bidragsgivande organen borde beakta de sociala konsekvenserna för den flickdominerade ridsporten vid bidragsfördelning och bidragsminskningar. Kommunerna borde också i de fall de är ägare till ridsportanläggningarna bidra till en utgiftsavlastning för ridskolorna för att bidra till att minska riskerna för att barn och ungdomar utan ekonomiska möjligheter ställs utan möjlighet till en jämlik och socialt meningsfull fritidssysselsättning och därmed ökad risk för utanförskap.
Det är också uppenbart att ridskolorna/ridklubbarna har svårare att hävda sina intressen gentemot de ”manliga” idrotterna som fotboll, ishockey m.fl. Liknande problem finns givetvis för andra kvinnodominerade idrotter som t.ex. simning. Trots klara direktiv från Riksidrottsförbundet till specialidrottsförbunden är risken stor att de kvinnodominerade idrotterna missgynnas vid förbundens fördelning av medel. I den kommunala prioriteringen är misstankarna om denna ”diskriminerande” prioritering ännu mer befogad. Det skulle därför vara angeläget att en oberoende utredning gjordes om hur verkligheten ser ut för de idrotter som domineras av flickor, i förhållande till de idrotter som domineras av pojkar. Hur sker fördelningen inom specialförbunden? Är den i enlighet med direktiven? Sker det en felaktig och diskriminerande prioritering i kommunerna vad gäller bidrag, anläggningar etc.?
Ridning är inte bara en fysisk aktivitet. Den är också social gemenskap, utveckling och fostran. På ridskolan umgås människor med ett gemensamt intresse över generationsgränserna som på få andra områden i dagens samhälle. Ridsportens samhällsnytta inkluderar därmed såväl hälsoaspekter som sociala aspekter.
Hästsporten spelar en viktig roll för djurskyddet. När det gäller plågsamma hästtransporter har ridsporten agerat kraftfullt, vilket fått mycket stor genomslagskraft i media. Sporten verkar därmed pådrivande i att höja standarden på djurskyddet i samband med hästtransporter, och påverkar därmed indirekt synen också på övriga djurtransporter.
Riksdagen har tidigare beslutat om insatser för bevarande av de utrotningshotade raserna gotlandsruss, ardenner och nordsvensk brukshäst och avsätter särskilda medel inom miljöersättningsprogrammets delprogram för utbildning, information och demonstrationsobjekt (bet. 1997/98:JoU9, skr. 1997/98:116) för att främja bevarandet av dessa raser.
Dessvärre innefattades inte den utrotningshotade kallblodiga travaren i denna bevarandeinsats. Den kallblodiga travaren bör självfallet också ingå i de hästraser som omfattas av regeringens insats, eftersom populationen och antal betäckta ston i stort sett är desamma för denna ras som för andra hotade raser. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att också ta med den kallblodiga travaren i de, för gotlandsrusset, ardenner och nordsvenska brukshästen, tidigare beslutade bevarandeinsatserna.
Inom det svenska hästavelsområdet är det framför allt inom aveln med den varmblodiga travhästen som man bedrivit det mest kvalificerade och prestationsinriktade avelsarbetet. Det är ett arbete som gett internationell ryktbarhet och som placerat Sverige på den internationella travavelskartan. Den svenska travhästaveln har utvecklats till en topposition i världen och det har framför allt skett genom en mycket hård gallring av avelsston baserad på tävlingsresultat och på importen av internationella topphingstar.
Importen av de värdefulla hingstarna har dels skett av privatpersoner, företag och konsortier, dels av Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Travhästen. Sedan slutet av 1970-talet har ATG genom lån till Avelsföreningen aktivt bidragit till importen av hingstar med högt avelsvärde. De flesta hingstimporterna har skett från USA.
Aveln är selekterad och prestationsinriktad med tydliga mål och ambitioner. Den högtstående svenska travhästaveln har också inneburit en betydande export av svenska travhästar.
Trots detta har den svenska travhästaveln under senare år dragits med bristande lönsamhet.
Det engelska fullblodet som framförallt används inom galoppsporten har också visat sig betydelsefullt som ”förädlare” inom den svenska och internationella ridsportaveln med inriktning mot fälttävlans-, hopp- och dressyrhästar. Generellt har inte den svenska aveln av engelska fullblodshästar varit i paritet (kvalitativt och kvantitativt) med de stora avels- och galoppsportländerna i världen. Galoppsporten är relativt liten i Sverige med enbart ett fåtal tävlingsbanor.
Den inhemska fullblodsaveln och dess organisationer liksom ATG har vidtagit åtgärder för att stödja och utveckla den inhemska fullblodsaveln. För några år sedan infördes speciella premier i löpningarna för svenskfödda hästar. Enligt uppgift har dessa premier och andra åtgärder haft en positiv inverkan på den svenska avelsverksamheten. Svenskfödda avelshingstar har alltid haft svårt att hävda sig i den inhemska aveln. Importen av högklassiga hingstar har främst skett från Storbritannien, Irland och USA. Den svenska fullblodsaveln har fortfarande besvärande lönsamhetsproblem.
Travsporten är i Sverige den hästsportgren som har den största publiken och den högsta spelomsättningen. Travbanor finns spridda över hela landet. Sporten domineras av professionella tränare och kuskar även om det förekommer amatörträning och amatörkuskar.
I Sverige är galoppen lillebror i förhållande till travet. Galoppen har också betydligt färre spelare och mindre publik än travet. Internationellt är galoppen betydligt större än den i Sverige dominerande travsporten. Galoppsporten domineras liksom travet av professionella tränare och jockeyer.
I Sverige finns för närvarande ett ökat intresse för galoppsporten, ett intresse som växt beroende på ett ökat samarbete med ridsporten men också genom ökad marknadsföring och en kvalitetshöjning av tävlingshästarna. Det senare har skett genom import av tävlingshästar men också genom ett intensifierat avelsarbete.
Sporten genererar tiotusentals arbetstillfällen och tjänster som fortplantas i samhällsekonomin. Dessutom slussas pengar till andra grenar inom hästsporten och den är ett starkt stöd för hästnäringen i stort.
Den svenska halvblodsaveln har sin grund i en lättare svensk lanthäst som användes i lantbruket och i försvarsmakten. Aveln kom att inriktas på att förse den svenska försvarsmakten med hästar som var lämpade för detta ändamål. I folkmun kom man under en lång tid att kalla den svenska halvblodshästen för remonter. Uppfödningen av halvblodshästar var knuten till lantbruket där bonden ofta hade ett genuint hästintresse, ofta förvärvat genom tidigare avelsarbete eller arbete med arbetshästar, framförallt ardenner. Hästaveln var en del av lantbruket där antalet avelsston styrdes av gårdens storlek och bondens intresse.
Den svenska halvblodsaveln har kontinuerligt utvecklats genom import av framstående hingstar framförallt från Tyskland men också genom att då och då ”förädla” med engelska fullblodshingstar och ibland med arabiska fullblodshingstar. Under tiden som det svenska försvaret svarade för avsättningen av den svenska uppfödningen styrde försvarsmaktens krav på hästarna avelsarbetet. När försvaret upphörde som den store avnämaren av hästarna stod den svenska halvblodsaveln inför sin allvarligaste kris. Genom uppfödarnas tålmodiga och framsynta avelsarbete och genom skicklig marknadsföring lyckades den svenska halvblodshästen finna vägar ut i världen t.ex. till Schweiz. Parallellt och successivt har verksamheten inriktats på att förse ridsporten, motionssporten, amatörtävlandet och det professionella tävlandet med hästar.
Den svenska halvblodsaveln har under senare år blivit alltmer prestationsinriktad. Målet är att avla fram framstående tävlingshästar som kan hävda sig internationellt i såväl hoppning, dressyr som fälttävlan. Parallellt med denna målsättning ska den svenska halvblodsaveln förse ridskolor med lämpligt hästmaterial, motionsryttarna med dito och tävlingsryttare på lägre nivå med lämpligt hästmaterial, en diversehandel som givetvis innebär problem för aveln.
Den svenska halvblodsaveln står inför ett generationsskifte på uppfödarsidan. Alltfler av de äldre uppfödarna, vilka dessutom ofta är knutna till bondenäringen, slutar med sin uppfödning. Orsakerna är givetvis åldersskäl men också den mycket dåliga lönsamheten för att inte säga direkta förlustverksamheten som svensk halvblodsuppfödning i dag innebär. En annan anledning till att många traditionella och äldre uppfödare slutar är den snabba utvecklingen och internationaliseringen av aveln som innebär stora ekonomiska åtaganden i samband med betäckningar samt att man inte kan få igen de satsningar som görs. Dagens uppfödarkår består till stor del av personer utan egentlig häst- eller uppfödarerfarenhet men med ett stort intresse för hästar och som ofta följer modetrender vid val av hingst till sitt eller sina ston. Ur långsiktig avelssynpunkt kan detta vara ett stort problem.
En bedömning av den framtida aveln är att den blir alltmer selekterad på så sätt att vissa uppfödare inriktar sitt avelsarbete på att ta fram högklassiga dressyrhästar, andra inriktar sig på hopphästavel etc. Inom dessa avelsgrenar kommer prestationskraven att öka och det kommer att ske en ökad import av hingstar och sperma från internationella topphingstar. Hästarna kommer också tidigt att genomgå olika tester för att utröna deras förutsättningar för tävlingsverksamhet på toppnivå. Håller de inte måttet kommer de att säljas till ryttare med lägre tävlingsambitioner. De lovande individerna kommer att matchas för internationell försäljning och tävlingskarriär. De uppfödare som kommer att satsa på denna typ av uppfödning kommer att lägga mycket pengar på sin avel och kommer också att ha chans att få bra betalt för sin produkt.
Lönsamheten för den svenska halvblodsaveln är ytterst pressad och uppfödarna har mycket svårt att få igen sina kostnader. Ett stort antal uppfödare har avvecklat sin uppfödning, värdefulla avelsston slaktats ut och betäckningssiffrorna har sjunkit mycket kraftigt under senare år. Ett stöd i form av uppfödarpremier vore ett sätt att slå vakt om den svenske uppfödaren och att värna den svenska halvblodsaveln. En möjlig väg att finansiera uppfödarpremierna är de svenska EU-medlen eller via de medel som svenskt hästspel genererar.
Svensk halvblodsavel är en del av det svenska kulturarvet. Därtill bidrar aveln till intäkter för lantbruksnäringen och bidrar till det svenska öppna landskapet.
Hästverksamheten i Sverige har vuxit till en viktig näring av intresse för såväl företagare som kommuner och samhällsplanerare. Här finns en utvecklingspotential med både intressanta produkter och tjänster liksom en möjlig utveckling som turistnäring. Ridsporten omsätter mycket pengar för att vara en ideell rörelse. Det är därför viktigt att vara uppmärksam på utvecklingen inom skatteområdet för ideella föreningar. Det är angeläget att tillvarata idrottens/ridsportens intressen i detta sammanhang.
En konkret fråga som varit mycket debatterad inom ridsporten och även inom idrotten i övrigt är att ridning, enligt gällande lagstiftning, inte är en skattefri motionsförmån vilket de flesta andra idrotter är. Några få idrotter är undantagna och skattepliktiga om arbetsgivaren bekostar utövandet. Till dessa hör ridsporten. Det är anmärkningsvärt att ridsporten som är en våra största folksporter inte skall kunna utövas och värderas på lika villkor som andra motionsformer. Kristdemokraterna anser därför att även ridsporten skall vara skattefri när den bedrivs i motionssyfte och är en friskvårdsförmån som bekostas av arbetsgivaren.
Inom EU ses hästhållningen som en del av jordbrukssektorn. I Sverige beaktas inte hästnäringen vare sig inom den gemensamma eller den nationella jordbrukspolitiken. Hästens och hästnäringens vikt för jordbrukets, landskapets och regionernas utveckling medför att jordbrukspolitiska beslut även bör omfatta hästar. Dessa beslut bör inte enbart som i dag omfatta djurskydds- och avelsmässiga restriktioner utan även utsträckas till att omfatta en aktiv näringspolitik, då hästen är en viktig resurs för jordbrukets utveckling och inriktning mot en breddad verksamhet som inte enbart är inriktad på livsmedelsproduktion. Om staten deltar aktivt i utvecklingen av hästnäringen kan detta bidra till jordbrukspolitikens måluppfyllelse.
Sett ur ett jordbrukspolitiskt perspektiv är hästen en betydelsefull foderkonsument. Den har fått en allt större betydelse genom den jordbrukspolitiska strävan att hålla nere en pressande överskottsproduktion, tillförsäkra lantbrukarna en skälig inkomst och samtidigt bibehålla kulturlandskapets karaktär. Sveriges hästar håller landskapet öppet i form av beteshagar och åkrar för att odla havre och hö. Det går åt uppemot 2 ha jordbruksmark för att producera mat åt en häst under ett år. Om man ser det ur ett regleringsekonomiskt perspektiv, där finansieringen sker via EU:s budget, kan alternativet till hästarnas foderkonsumtion bli dyr, då betydande direktstöd utgår vid spannmålsodling och köttdjursproduktion. Hästnäringen kan alltså bidra till att hålla nere kostnaderna för den förda jordbrukspolitiken.
Flera EU-länder ger hästnäringen inom respektive land betydande stöd både i form av direktstöd och till offensiva, konkurrenshöjande åtgärder. Stödåtgärderna är i många fall inriktade på att utveckla och förbättra den inhemska aveln och uppfödningen.
Med anledning av vad som anförts ovan och med tanke på den svenska hästavelns och näringens dåliga lönsamhet finns det all anledning att se över i vilken utsträckning de olika EU-stöden kan utnyttjas för den svenska hästaveln och hästnäringen. Regeringen bör återkomma med förslag om detta till riksdagen. Såväl direktstöden som de nationella stöden och andra fonder borde kunna ge vissa möjligheter till detta.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
|
|
Björn von der Esch (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |