Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om differentierat strandskydd.
Människan har genom historien samlats kring och bosatt sig invid vatten. Nästan alla av landets större orter är belägna vid hav, sjö, älv eller annat vattendrag. På vissa håll, särskilt i tätare befolkade delar av landet, finns därför behov av ett strandskydd för att kunna reglera byggande nära vatten och därmed trygga alla människors tillgång till de rekreationsmöjligheter i form av bad och andra strövtåg som vatten medger. Detta är en bra och nödvändig lagstiftning som dessutom uppfyller syftet att skydda de biotoper som utgör viktig livsmiljö för växter och djur i det strandnära området. Samma regler om strandskydd gäller såväl för t ex den tätbefolkade Mälardalen som för glesbygden i Norrlands inland eller i andra glesbygder i Sverige. Förvisso finns en liten möjlighet till dispens men för detta krävs särskilda skäl som är så betingade att det är svårt att erhålla dispens, och dessutom är tillämpningen restriktiv. Den nu gällande strandskyddslagen synes därför vara skriven för befolkningstäta områden med högt exploateringstryck, medan den passar sämre i glesbygd där ibland antalet sjöar och vattendrag är lika stort som antalet innevånare. Naturligtvis är det så att byggnationer ej ska tillåtas där risk för översvämningar finns som kan skada egendom. Men det torde finnas åtskilliga mil av strandnära mark där sådan risk inte föreligger. I de flesta glesbygdskommuner minskar befolkningen. Attraktionskraften hos dessa kommuner borde stiga om man kan erbjuda strandnära tomter utan att för den skull friluftsliv eller växt- och djurliv tar skada. Det finns, med beaktande av ovanstående, ett behov av en differentierad strandskyddslagstiftning.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Per-Olof Svensson (s) |
|
|
Kenth Högström (s) |
Åsa Lindestam (s) |
|
Raimo Pärssinen (s) |