Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strandskyddets betydelse för allemansrätten.
Allemansrätten är en gammal sedvanerätt som vi haft i Norden i hundratals år. Den innebär att alla har rätt att vistas i naturen, inte bara inom begränsade områden som i de flesta andra länder utan så gott som överallt. Vi kan åka båt på annans vatten, gå i land på stränderna, bada, övernatta i tält. Och vi kan lägga till och stiga i land vid stränder som inte tillhör någons tomt. Men det här är inget vi kan ta för självklart, utan det är rättigheter som ständigt måste försvaras. Strandskyddet är oerhört viktigt för människors möjligheter att vistas i naturen.
Sedan mitten av 1950-talet har det funnits särskilda bestämmelser om byggande vid stränderna. Bestämmelserna om strandskydd inkluderas fr.o.m. den 1 januari 1999 i miljöbalken (1998:808). Tidigare fanns strandskyddsreglerna i naturvårdslagen (1964:822). Bestämmelserna om strandskyddsområden i miljöbalkens kapitel 7 säger bland annat att strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag och att syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet.
Det står även att nya byggnader inte får uppföras inom ett strandskyddsområde. Man får inte heller uppföra andra anläggningar eller anordningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas. Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde). Området får av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen om det behövs för att tillgodose något av strandskyddets syften.
Strandskyddet medför ett generellt byggnads- och anläggningsförbud. Länsstyrelsen kan dock meddela dispens från strandskyddsförbudet enligt 7 kap. 18 § om det finns särskilda skäl. Länsstyrelsen ska då bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller annars användas för avsedda ändamål.
När länsstyrelsen avgör ett dispensärende ska den ta hänsyn till omfattningen av åtgärden eller anläggningen och områdets betydelse nu och i framtiden. Inom ett område som är av särskild betydelse för naturvården eller friluftslivet bör dispens normalt aldrig medges. Dispens bör heller inte lämnas om det bara finns några få strandområden i närheten som är tillgängliga för allmänheten. Bestämmelsens form av förbud och den starka restriktivitet som ligger i att särskilda skäl ska finnas för dispens är tydliga uttryck för att skyddet av stränderna anses vara ett angeläget allmänt intresse.
Lagtexten gör inte någon åtskillnad mellan det fall att prövningen gäller strandområden belägna i tätortsnära områden eller i glesbygder med rik tillgång till kuster, sjöar eller vattendrag. I samtliga fall krävs särskilda skäl för dispens. Länsstyrelsen kan ge kommunen befogenhet att i stället för länsstyrelsen meddela dispens från strandskyddsbestämmelserna. Detta har blivit allt vanligare. Det är således kommunerna och länsstyrelserna som beslutar om dispens från strandskyddet. Dispenserna ska sedan rapporteras till Naturvårdsverket. Cirka 3 000 dispenser per år kommer in till verket. Naturvårdsverket kritiserar i en rapport från oktober 2000 länsstyrelser och kommuner för att vara alltför släpphänta med dispenser från strandskyddsförbudet. Någon heltäckande bild av hur mycket det byggs längs landets stränder går inte att få. Flera kommuner och länsstyrelser för ingen statistik över sina strandskyddsdispenser. Även Naturvårdsverket saknar exakta siffror. Tillgänglig statistik tyder dock på en mycket generös dispensgivning från kommunerna de senaste åren. Det är något som på sikt kan bli ett allvarligt hot mot allemansrätten.
Miljövårdsberedningen har behandlat strandskyddet i betänkandet Levande skärgård. Utredningen har sammanfattningsvis gjort följande bedömningar angående nuvarande regler om strandskyddet. Stränderna kan inte bebyggas i nuvarande takt. Bebyggelse är i praktiken ett oåterkalleligt ingrepp, och tillgången på strand är begränsad. Förändringarna i strandzonen kan i ett långsiktigt perspektiv leda till att en betydande del av de fria stränder som återstår tas i anspråk. En precisering av strandskyddet måste göras i dialog mellan kommunal och regional nivå.
Glesbygdsverket framför i maj 2001 i en rapport att man tycker att det borde gå att nyansera strandskyddet. Man uttrycker att det borde kunna skärpas i hårt exploaterade storstadsskärgårdar men att det borde kunna lättas upp vid sjöar och vattendrag i många av inlandets kommuner. Och Naturvårdsverket föreslår i april 2002 i en rapport att de allra minsta vattendragen och sjöarna inte bör omfattas av det generella strandskyddet. Naturvårdsverket föreslår samtidigt att länsstyrelserna ska få möjlighet att införa ett starkare strandskydd för områden man bedömer behöver det. Liknande tankegångar har framförts av den av regeringen tillsatta framtidsgruppen, som bland annat har till uppgift att ta fram en strategi för den svenska rese- och turistindustrin.
Verkligheten är dock en annan. Skärgårdskommunerna runt Stockholm är frikostigast i landet med att låta folk bygga där stränderna egentligen ska vara skyddade. Runt Skånes stränder byggs det också för fullt. År 2000 avgjorde länsstyrelsen i Skåne sammanlagt 75 strandskyddsdispenser. 70 ärenden fick klartecken. Bara fem fick avslag. Men antalet dispenser är förmodligen långt fler. Tretton av Skånes 33 kommuner får själva besluta om strandskyddsärenden.
Oavsett hur angeläget det kan vara att tillmötesgå turistindustrin och enskilda fastighetsägare är det av största vikt att strandskyddet och dess koppling till allemansrätten inte urholkas. De möjligheter som finns att vid särskilda skäl ge undantag från strandskyddsförbudet får inte tillämpas godtyckligt. Åtgärder måste vidtas omgående för större restriktivitet vid dispensgivning och bättre efterlevelse av gällande lagstiftning.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Marie Granlund (s) |