1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Älgjakt 3
3.1 Dubbelregistrering av älgjaktsrätten 3
4 Fågeljakt 3
4.1 Jakt på skarv 3
4.2 Småviltsjakt i fjällen 4
4.3 Jakt på uppfödd fågel 5
5 Rovdjursjakt 5
5.1 Skyddsjakt 6
5.2 Jakt på varg 6
5.3 Jakt på lodjur 7
5.4 Jakt på björn 7
6 Eftersök av trafikskadat vilt 8
7 Etisk jakt 8
7.1 Kompetent jakt 8
7.2 Hänsynsfull och hållbar jakt 9
8 Rätten att ej ingå i viltvårdsområde 9
9 Användningen av blyad jaktammunition 9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dubbelregistrering av älgjaktsrätten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att skarvbeståndet bör regleras genom traditionell viltförvaltning utifrån jaktetiska principer och med tydliga regler i form av tider och andra villkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om småviltsjakt i fjällen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utsättning av uppfött vilt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skyddsjakt i samband med rovdjursangrepp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att länsstyrelsen bör ges rätt att besluta om jakt på lodjur i de län där arten är rikligt förekommande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att jaktgäst vid lodjursjakt ej skall behöva vara folkbokförd i det län där jaktmarken är belägen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att länsstyrelsen bör få befogenhet att inom länet, genom lokalt förankrade förvaltningsplaner, fördela beviljad kvot av björn till länets jaktvårdskretsar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om eftersök av skadat vilt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jaktetiska principer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetent jakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att ej ingå i ett viltvårdsområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om blyad jaktammunition.
Samebyarna äger rätt att inom ramen för renskötselrätten jaga och fiska. Detta gäller också licensjakt på älg, både på statens mark och på privat mark. Denna s.k. dubbelregistrering är i lagens mening i sin ordning, även om tolkningen inte accepteras av alla. Dubbelregistreringen innebär en källa till konflikter mellan ortsbojaktlag och samebyns jägare. Den dubbla jakträtten innebär en ökad olycksrisk under jakten då skilda jaktlag ovetande om varandra kan komma att jaga på samma mark. Jakten reser också frågan om markägares rätt till egen mark. Det finns goda skäl att undanröja denna källa till konflikt. Staten måste ta sitt ansvar i denna fråga och undanröja möjligheten till dubbelregistrering. I de fall där anspråk på kompensation framförs har staten att i görligaste mån finna lösningar för detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Den allmänna jakttiden på skarv avskaffades fr.o.m. den 15 juni 1995 till följd av en ändring i jaktförordningen (1987:905). Förändringen genomfördes för att anpassa svenska regler till direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar, fågeldirektivet. Den 29 juni 1997 ändrades fågeldirektivet så att den art av skarv som förekommer i Sverige inte längre upptas i direktivets bilaga 1. Detta innebär att det inte längre uppställs lika stränga krav som tidigare när det gäller åtgärder för bevarande av skarvens livsmiljö m.m.
Allmän jakt på skarv är förbjuden enligt EU:s fågelskyddsdirektiv, men eftersom mellanskarven har ökat så enormt i antal bör den svenska regeringen arbeta för att EU:s direktiv ändras på den punkten. Fågeln har aldrig varit så talrik som nu, och den sprider sig för närvarande snabbt i Stockholms skärgård och upp över den norrländska kusten. Det stora skarvbeståndet orsakar omfattande skador för yrkesfiskarna. En möjlighet att fatta regionala och lokala beslut om jakten på dessa skadedjur vore önskvärd.
Länsstyrelsen har tillåtit att redan vid häckningsstadiet begränsa nästa generation genom att förstöra ägg. Andra metoder att minska miljöbelastningen av skarv är att fördriva vissa kolonier före häckningen. Denna form av skyddsåtgärder bör kvarstå även om allmän jakt införs. Regeringen bör föreslå att skarven tas upp på listan för jaktbart vilt inom unionen. Skarvbeståndet bör regleras genom traditionell viltförvaltning utifrån jaktetiska principer och med tydliga regler i form av tider och andra villkor.
Enligt Naturvårdsverkets i december 2002 beslutade förvaltningsplan för storskarv och mellanskarv är skarvbeståndet i Sverige i dag tillfredsställande för att garantera artens överlevnad. I planen anges att om skarvbeståndet i Sverige som helhet lämnas åt fri utveckling, vilket generellt bör tillåtas ske, tyder det mesta på endast begränsad fortsatt tillväxt. I förvaltningsplanen anförs vidare att äggprickning, dödande av ungar samt jakt på ungfåglar har liten effekt på populationen i stort, men kan lokalt ge effekt på den berörda delen av populationen. Effektivast, men svårast, är jakt på könsmogna vuxna individer.
Trots lokalt mycket omfattade ingrepp på ägg och ungar i kolonier, både i Sverige, Europa och Nordamerika, har skarvbestånden fortsatt att öka. Det är osäkert hur mycket störningar i kolonier i exempelvis kustområden i Småland och Östergötland har påverkat beståndsutvecklingen under senare år och i vilken takt bestånden skulle ha utvecklats utan ingrepp. Dock, vid en jämförelse av populationsutvecklingen i områden med omfattande störningar och populationsutvecklingen i områden med endast små störningar, verkar uppbromsningen av beståndstillväxten ha ägt rum ungefär samtidigt. Således hade skarvbeståndet utan ingrepp sannolikt endast varit obetydligt större än vad det är i dag. Naturvårdsverkets samlade bedömning enligt förvaltningsplanen är att jakten i många fall endast haft begränsad inverkan såväl på regionala bestånd som på det totala skarvbeståndet i landet.
Skarvbestånd som utsätts för jakt uppträder skyggt och är svårjagade. Skarven har hög reproduktionstakt, och ökad dödlighet genom jakt kompenseras förmodligen till stor del genom ökad överlevnad bland kvarvarande individer i beståndet.
Fram till år 1968 var det tillåtet att jaga skarv under hela året. Med tanke på att antalet skarvar ökar bör allmän jakt införas. Inom stora delar av den svenska skärgården är skarven numera en av de vanligast förekommande fågelarterna. Kristdemokraternas uppfattning är att skarvbeståndet bör regleras genom traditionell viltförvaltning utifrån jaktetiska principer och med tydliga regler i form av tider och andra villkor.
Småviltsjakten ovan odlingsgränsen har fått en explosionsartad utveckling. Denna småviltsjakt, framför allt ripjakten, innehåller en stark utvecklingsbar ekonomisk potential som kan utvecklas ytterligare. Med utgångspunkt från en stor potential i småviltsjakten bör ett system med lokal förvaltning kunna prövas i ett försök.
Samförstånd mellan lokala turistföretagare och rennäringen är en förutsättning för ett sådant försök. Beslut om avlysning av renbetesområden, storlek på området, tidpunkter för samt prissättning av jakten bör läggas till den lokala nivån med lokala företrädare för turistföretagare och renägande företag i förening. Med detta förslag bör de motsättningar som finns mellan intressegrupperna kunna biläggas och jakten som turistföreteelse kunna utvecklas positivt och till nytta för inlandet i stort.
Förändringar inom jord- och skogsbruk har trängt undan flera viltarter som tidigare var naturliga inslag i faunan. Ofta krävs betydande insatser i form av biotopvård och hänsynstagande för att återskapa viltrika marker som en gång förlorats. I Sverige finns, liksom i många andra länder, en lång tradition av att föda upp fasaner, änder och rapphöns i markerna i syfte att förstärka eller återskapa de naturliga bestånden.
Jaktintresset kan ofta förenas med intresset att bevara biologisk mångfald. Insekter, småfåglar och rovfåglar gynnas på olika sätt av de åtgärder som föranleds av de jaktbara arterna. Det är viktigt att djurskyddsaspekten finns med hela tiden; inga uppfödda fåglar skall sättas ut innan de är mogna att fullt ut fungera i den biotop där de placeras. Jakt får inte bedrivas på ett sådant sätt att det utsatta viltet inte finner trivsel i området eller i övrigt kan leva ett naturligt liv.
Kristdemokraterna bedömer att jaktförordningen bör revideras för att i större utsträckning beakta de särskilda omständigheterna vid utsättningen av uppfött vilt.
De stora rovdjuren måste ha plats för att leva i Sverige. Samtidigt är det viktigt att rovdjursstammarna utvecklas på ett sådant sätt att människors möjligheter att bo och verka på landsbygden inte äventyras. Beslutande myndigheter bör ges ökade befogenheter att medge jakt för att förebygga skador eller andra olägenheter samt för att realisera riksdagens beslut om en varsam tillväxt av rovdjursstammarna.
På flera håll har vargstammen vuxit sig så stark att den utgör ett direkt hot mot lokalbefolkningens möjligheter att leva ett normalt liv. Vi anser att det bör göras möjligt att bedriva skyddsjakt, reglerad licensjakt eller avlysningsjakt på varg. Naturvårdsverket bör kunna ge större möjligheter till skyddsjakt – en skyddsjakt av avlysningskaraktär – enligt 27 § jaktförordningen (1987:905). Lokala och regionala myndigheter bör också få fatta beslut om skyddsjakt eller andra åtgärder när lokala problem uppstår.
Skador på tamdjur som orsakas av rovdjur bör ersättas. Även de som drabbar jakthundar och hästar. Ekonomisk ersättning för rovdjursangrepp bör gälla både för djur som ingår i näringsverksamhet och för djur som hålls som husdjur. Ökade resurser behövs också för uppsättning av elstängsel och för andra åtgärder som krävs för att möjligheterna till djurhållning i områden med stora rovdjur skall kunna garanteras. I Kristdemokraternas budgetmotion för utgiftsområde 23 anvisas 4 miljoner kronor mer än regeringen anvisar till ersättning för rovdjursdödat vilt.
En ändring bör göras av 28 § jaktförordningen så att det blir möjligt att direkt skydda sina tamdjur vid rovdjursangrepp utan beslut av en myndighet. Det bör därför finnas möjlighet att skjuta rovdjur som vållar problem för ägare av tamdjur. Det är oacceptabelt att ha en lagstiftning som tvingar djurägare att overksamma stå och se hur exempelvis en varg eller lo river deras tamboskap.
Skyddsjakt utan myndighetsbeslut är många gånger svår att skilja från ett jaktbrott. Denna möjlighet kan på sikt innebära att fredningen av rovdjuren sätts ur spel. 27 och 28 §§ jaktförordningen bör ändras för att stärka den s.k. nödvärnsrätten och göra det möjligt att ingripa vid direkt rovdjursangrepp på tamdjur. Beslutande myndigheter måste ges ökade befogenheter att medge jakt för att förebygga skador eller andra olägenheter och för att realisera riksdagens uttalade krav på en varsam tillväxt av vargstammen.
Om det på grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för allvarliga skador av vilt, får den myndighet som regeringen bestämmer enligt 7 § jaktlagen (1987:259) besluta om jakt för att förebygga eller minska dessa risker, s.k. skyddsjakt. Enligt 24 § jaktförordningen är det Naturvårdsverket som fattar beslut om jakt efter bl.a. björn, varg, järv eller lo. I vissa fall kan skyddsjakt efter björn, varg, järv eller lo också bedrivas på initiativ av en enskild utan föregående prövning av myndighet. Detta får enligt 28 § jaktförordningen ske om ett tamdjur dödats eller skadats och det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet.
Med hänsyn till vargens förmåga att på kort tid vandra långa sträckor kan skadeproblem uppstå på platser där man inte haft anledning att vidta åtgärder för att förebygga skador. Det kan därför inte uteslutas att det kan finnas ett berättigat behov för tamdjursägare att i akuta skadesituationer ha möjlighet att döda en varg som angriper tamdjur. Detta bör främst gälla tamdjur som ingår i en näringsverksamhet. Även för vissa tamdjursarter som inte ingår i sådan verksamhet kan det ibland finnas ett berättigat behov av att kunna döda en varg i omedelbart samband med det första angreppet.
Det har hävdats att ett djur som aldrig blir jagat förlorar sitt naturliga beteende, att vara skygg för människor och tamdjur. Därför bör skyddsjakt på varg tillåtas i vargtäta områden. Det måste därför bli möjligt att, där vargens framfart medför stora negativa konsekvenser för de berörda, reglera vargstammen genom någon form av skyddsjakt. Naturvårdsverket bör kunna ge länsstyrelserna möjlighet till skyddsjakt – en skyddsjakt av avlysningskaraktär – enligt 27 § jaktförordningen i enlighet med vad som i dag är fallet när det gäller björn och lo.
Förekomsten av varg skapar starka känslor och konflikter bl.a. med näringsintressen och jaktintressen, och på många håll pågår en häftig debatt om vargförekomsten. Det är därför inte möjligt att i dag å ena sidan få en bred acceptans för en vargstam av den storlek som krävs för att den skall kunna bedömas som långsiktigt hållbar enligt vissa vetenskapliga analyser. Å andra sidan är det inte rimligt att ange ett mål som inrymmer ett alltför stort mått av osäkerhet om vargens långsiktiga bevarande i den svenska faunan. Med en varsam tillväxt får människor bättre möjligheter att lära sig leva med vargen. Därmed förbättras förutsättningarna för att dess närvaro skall accepteras. Full kompensation för dödade tamdjur, som Kristdemokraterna föreslår, är också nödvändigt.
Jakten på lo bör utökas i län där arten blir dominant. Enligt Länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska Jägareförbundets beräkningar finns i Västmanland mer än 75 lodjur. I Västmanland beviljades en avskjutning av lo med 4 djur, trots att arten i dag har en sådan numerär att den kan anses vara fritt jaktbar.
I propositionen om en sammanhållen rovdjurspolitik angavs att det fanns fördelar med regionalt beslutsfattande, varför jaktförordningen ändrats så att Naturvårdsverket får delegera till länsstyrelserna om skyddsjakt på enskilda djur av björn och lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter.
Det bör också uppdras åt länsstyrelserna att besluta om jakt av lo när arten blir alltför dominant. En mer öppen attityd mellan myndigheter och jägare torde innebära att man gemensamt kan lösa de problem som den överrepresenterade arten lo medfört i länet. Lokala och regionala myndigheter bör därför få fatta beslut om skyddsjakt eller andra åtgärder när lokala problem uppstår. Detta bör ges regeringen till känna.
Under år 2000 beslöt en riksdagsmajoritet bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet om en ny jaktlagstiftning som innebar olyckliga ingrepp i äganderätten. Den som är mark- och jakträttsinnehavare får i dag inte ta med sig en jaktgäst för att jaga lodjur såvida denne inte är folkbokförd i samma län som jaktmarkens belägenhet. Det är visserligen angeläget att jakten på lodjur har en tydlig status som skyddsjakt och inte orienteras mot jaktturism, men kravet på folkbokföring i länet är ett alltför stort ingrepp i jakträttsinnehavarens beslutanderätt. Det torde ligga inom ramen för jaktledarens kompetens att avgöra huruvida en jaktgäst är lämplig att delta i lodjursjakt, och i inget avseende kan denna lämplighet hänga samman med folkbokföring. Kristdemokraterna anser därför att jaktgäst vid lodjursjakt ej skall behöva vara folkbokförd i samma län som jaktmarkens belägenhet.
Den princip för tilldelning av kvoter för björn som tillämpas är att ett län tilldelas en kvot på ett visst antal björnar. Länsstyrelse bör få befogenhet att inom länet, genom lokalt förankrade förvaltningsplaner, fördela beviljad kvot till länets jaktvårdskretsar. Det kan i praktiken innebära kommunala björnkvoter inom respektive län.
De fördelar som finns med regionalt beslutsfattande har särskilt stor betydelse i de fall där det krävs en snabb beslutsprocess. Kristdemokraterna anser att länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar av rovdjur har kompetens att hantera en beslutanderätt som stämmer överens med de övergripande målen för de aktuella arterna. Genom inrättande av regionala rovdjursgrupper kommer denna kompetens att förstärkas ytterligare.
Vägverket, polismyndigheterna och jägarorganisationerna m.fl. samverkar beträffande eftersök av trafikskadat vilt i en organisation kallad Trafiksäkerhet och eftersök i samverkan, SES. I detta samarbete förmedlar polismyndigheten en anmälan från en trafikant om ett påkört djur till SES. Ett eftersöksekipage (oftast en jägare och en hund) blir därefter kontaktat, eftersöket genomförs och resultatet rapporteras till polismyndigheten. Eftersöksorganisationen finns i alla kommuner inom ett län. Systemet introducerades i Kalmar län och finns nu i samtliga län utom två. Fullt utbyggd omfattar organisationen Trafiksäkerhet och eftersök i samverkan ca 6 000 jägare som är engagerade i arbetet med att eftersöka trafikskadat vilt. Arbetet styrs av en ledningsgrupp bestående av samarbetsparternas representanter i SES-gruppen, dvs. myndigheter och organisationer med uppgifter inom trafiksäkerhet och viltförvaltning. Ledningsgruppen är en referensgrupp till Vägverket i frågor som rör viltolyckor. Enligt en fastställd handlingsplan skall gruppen sprida information och vårda den viltolycksorganisation som har byggts upp, men huvudinriktningen skall vara att arbeta för att förebygga viltolyckor. Arbetet finansieras delvis av Vägverket samtidigt som flera organisationer och enskilda bidrar med ideellt arbete. Kristdemokraterna anser att detta viktiga arbete borde uppvärderas och att någon form av ersättning bör utgå till de som idag arbetar ideellt.
I jaktlagens paragraf 28 sägs att om vilt skadats vid jakt ska jägaren snarast vidta de åtgärder som behövs för att djuret ska kunna uppspåras och avlivas. Det är viktigt att jägaren har tillgång till en hund som är tränad för eftersök på viltet i fråga. Tyvärr saknas detta ibland vid dagens jakt. Alltför många vuxna djur som fälls har utläkta skottskador. Jägarna måste också bli bättre på att skilja mellan han- och hondjur, samt mellan ungdjur och fullvuxna individer, kanske främst med avseende på vildsvin.
Jakt måste vara hänsynsfull, reglerad och långsiktigt hållbar och anpassas till populationerna av de jagade arterna och deras utveckling över tid och rum. Jakten bör även ta hänsyn till de arter som är beroende av arter som jagas, t.ex. jaktfalkens beroende av ripan som födodjur. Ingen jakt bör förekomma på hotade arter eller på arter där populationen minskar kraftigt, oavsett orsak. Jakt under vår och sommar på arter som då är under flytt och reproduktion, bör inte vara tillåten. Jakten bör utformas utifrån ett viltvårdsperspektiv som fokuserar på långsiktig förvaltning av viltbestånden.
Reglerna för bildande av viltvårdsområde bör ändras så att det fordras enhällig uppslutning från berörda markägares sida för att ett område skall få bildas. Det bör bli lättare att gå ur ett viltvårdsområde. Den eller de markägare som vill gå ur bör själva få bestämma om särskilda skäl talar för detta och under förutsättning att den undantagna marken omfattar en sådan areal att den medger jakt.
Enligt 34 § kan länsstyrelsen besluta att viltvårdsområdet skall upphöra och viltvårdsområdesföreningen skall upplösas om fler än en femtedel av fastighetsägarna eller fastighetsägare som äger mer än en femtedel av marken har uttalat sig för en upplösning.
Sedan 1 juli råder förbud mot användning av hagelammunition innehållande bly vid jakt i våtmarker och vid lerduveskytte. Anledningen till förbudet mot blyhagel i våtmark är att vissa fågelarter sväljer haglen och bryter ner dem i magen, vilket leder till blyförgiftning. Kristdemokraterna stöder detta förbud.
Regeringen planerar att fasa ut all blyammunition. År 2006 förbjuds all jakt med blyhagel och 2008 förbjuds även jakt med blykulor. Anledningen till att bly används i ammunition är att metallen är både mjuk och har hög densitet. Den höga densiteten gör att kulan får en hög anslagsenergi mot djurkroppen, mjukheten gör att kulan fläks upp och orsakar maximal dödande verkan. Vanligtvis avlämnar kulan all sin rörelseenergi i djuret och stannar kvar i kroppen. På grund av den effekt kulan har på djurkroppen innebär jakt med blyammunition att djuret dödas omedelbart med minsta möjliga lidande. Utifrån denna aspekt är blyammunition därför att föredra.
Det råder en bred enighet bland experter på geovetenskap att bly i fast form på fast mark inte innebär något egentligt miljöproblem och således inte behöver åtgärdas eller beläggas med särskilda förbud. Mot bakgrund av detta har även försvaret i viss grad omvärderat sin syn på behovet av att sanera skjutfält och skjutbanor från bly. Bly är en mycket stabil metall vilket innebär att metallen snabbt överdras med en skyddande hinna av oxid som förhindrar fortsatt oxidation eller andra reaktioner med omgivningen. Kristdemokraterna bedömer att miljövinsten av att förbjuda blyammunition på fastmark är liten och inte väger upp intresset att minimera bytesdjurets lidande. Kristdemokraterna anser därför att något förbud mot blyammunition ej bör införas vid jakt på fastmark.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Björn von der Esch (kd) |
|
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |