Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall vidta och återkomma till riksdagen med förslag till konkreta åtgärder, bl.a. utifrån Havsmiljökommissionens förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag rörande Naturvårdsverkets ansvar för havsmiljön samt säkerställa att hushållning med fiskeresurser ges högre prioritet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall motverka prospektering och exploatering av olja och gas i Östersjön.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att skydda havsområden så att de kan fredas för fisket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att aktörerna i transportkedjan skall dela ett skadeståndsansvar i händelse av en olycka. 2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot övergödning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall utöka hamnkontrollerna så att Sverige uppfyller EU:s regler. 3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att EU:s nya grundlag ger en uttrycklig rätt för medlemsstater att gå före den gemensamma politiken för att vidta nationella åtgärder till skydd för miljö, naturresurser och hälsa.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka på lämplig nivå för åtgärder för att bättre förvalta den vilda laxen och minska laxfiskets negativa konsekvenser för andra arter.
1 Yrkande 3 hänvisat till NU.
2 Yrkande 5 hänvisat till LU.
3 Yrkande 7 hänvisat till TU.
4 Yrkande 8 hänvisat till KU.
Tillståndet för vår havsmiljö är mycket dåligt, och har länge så varit.
Det har vi vetat om. Följdriktigt finns en lång rad undersökningar, utredningar och kartläggningar av situationen. Förslag, aktionsplaner och organ för internationellt samarbete har inte heller saknats. Så skrevs Helsingforskommissionen till skydd och återställning av Östersjömiljön under redan 1974 av alla dåvarande kuststater.
En del har också uträttats. Två exempel är avvecklingen av klorblekning från skogsindustrin och avvecklingen av användningen av kemikalier som DDT och PCB.
Men det har varit alldeles för lite i förhållande till vad som behövs. Så kunde Helsingforskommissionen 2001 räkna ”nära 90 procent av Östersjöns marin- och kustbiotoper som hotade, på grund av exploatering och försämrad miljökvalitet”. Miljömålsrådet pekade i sin rapport 2002 ut ”Hav i balans samt levande kust och skärgård” som det enda miljökvalitetsmål där det miljötillståndet hade förvärrats både under perioden 1992–2001 och 1997–2001. Rådet konstaterade också att det skulle vara mycket svårt att nå miljökvalitetsmålet ”ingen övergödning” inom tidsramen (Miljömålen, – når vi fram? Miljömålsrådet, 2002).
De grundläggande problemen har länge varit välkända.
I t.ex. HAV ’90 (SNV, 1990), det andra aktionsprogrammet mot havsföroreningar som utarbetades av Naturvårdsverket, anger redan kapiteluppdelningen de problem som är aktuella än idag:
Stabila organiska miljögifter
Närsalter
Metaller
Olja
Sjöfart och fiske
Och som Havsmiljökommissionen slår fast är det ”inte primärt brist på goda åtgärdsförslag som gör att miljösituationen har blivit så allvarlig i våra hav” (SOU 2003:72).
Uteblivna resultat beror alltså inte i första hand på brist på kunskap, även om kunskapsläget kan och bör förbättras.
En del av problemet är en generell bristande förmåga att hantera frågor som rör vår livsmiljö. Dessa frågor innebär inte bara att olika mänskliga intressen måste vägas mot varandra och jämkas ihop, en central aspekt av all politisk verksamhet. Där finns också vissa givna naturliga förutsättningar och samband vilka, oavsett vi känner till dem eller ej, inte kan ändras på. Det går inte att förhandla med naturen.
Alltför ofta har miljöskyddsåtgärder fått stå tillbaka till förmån för kortsiktiga ekonomiska intressen, särskilt särintressen.
Därtill kommer att vi delar våra hav med andra länder. Det behövs ett ofta komplicerat internationellt samarbete. Detta erbjuder också en förevändning för att undvika att vidta nationella åtgärder, vilket i sin tur ytterligare försvårar det internationella samarbetet.
Det grundläggande problemet är snarast brist på politisk vision, handlingskraft och mod. Eller, med Havsmiljökommissionens uttryck, ”ett omfattande och systematiskt genomförandeunderskott”.
Därför var Miljöpartiet kritiskt till tillsättningen av Havsmiljökommissionen sommaren 2002. Vi ansåg att det skulle vara ännu en förevändning för passivitet, och därmed ytterligare förhala genomförandet av konkreta åtgärder. Utredningen arbetade snabbt – i sig ett uttryck för att frågan utretts så mycket redan. Men det kan finnas flera steg kvar, med början i en remissrunda. Steg, som kan bedrivas mer eller mindre skyndsamt. Under tiden kan konkreta åtgärder fördröjas, medan tillståndet fortsätter att försämras. Genomförandeunderskottet riskerar att bestå.
Havsmiljökommissionens rapport kom under sommaren. Den är en i många stycken utmärkt genomgång av situationen, kunskapsläget och förslag till åtgärder – inklusive flera som Miljöpartiet länge förespråkat. På andra områden är förslagen inte tillräckligt långtgående. Diskussionen om övergödning har t. ex. så gott som helt missat möjligheten att använda ekonomiska styrmedel.
Särskilt viktigt är å andra sidan hur kommissionen beskriver och gång på gång understryker risken för ”flippar” i miljötillståndet. Ändringar sker då inte gradvis under en längre tids ökande belastning, utan i form av överraskande och snabba skiften från ett jämviktstillstånd till ett helt annat. Det kan sedan vara dyrt och tidskrävande att få systemet att återgå till det tidigare tillståndet. Konsekvensen är att det är angeläget att vidta åtgärder innan ett sådant skifte eller ”flip” äger rum.
På ett övergripande plan delar Miljöpartiet i stort sett kommissionens nedgörande kritik av det befintliga förvaltningssystemet, både nationellt och internationellt. Vi håller med om att förvaltningen bör grundas i en ekosystembaserad helhetssyn, bli mer adaptiv och lärande, och ge större vikt åt andra än särintressenas kortsiktiga ekonomiska hänsyn. Vi ser dock en risk för att konkreta åtgärder skjuts upp i avvaktan på ”det stora greppet” på förvaltningen. Detta vore för övrigt i klar strid med kommissionens anda. Kommissionen själv konstaterar att ”kraftfulla åtgärder krävs omedelbart för att lösa problemen i våra hav”. Man måste gå på två ben: vidta konkreta åtgärder och reformera förvaltningen.
Miljöpartiet har i en rad motioner, senast Västerhavet (2002/03:MJ393) och Havsmiljön (2002/03:MJ364), lämnat konkreta förslag till åtgärder till skydd för havsmiljön. De ska inte upprepas här. Vårt viktigaste förslag i denna motion är att regeringen tar Havsmiljökommissionens synpunkter på allvar och skyndsamt återkommer till riksdagen med konkreta förslag till åtgärder där så behövs, och gör konkreta ändringar i regler, förordningar och myndighetsinstruktioner där så kan göras.
I det följande utvecklar vi vår syn på ett fåtal områden. Kemikalieområdet utelämnas helt, då vi behandlar det i annat sammanhang.
Problemen kring fisket har särskilt uppmärksammats de senaste två åren. Detta är bra, både för att läget är bekymmersamt i sig, och för att fisket illustrerar mycket av det som är fel i såväl vår relation till havet som industrisamhällets relation till naturen i stort.
Tillståndet för fisken påverkas både indirekt genom aktiviteter på land och direkt genom aktiviteter i havet. Den feta fisken i Östersjön innehåller för mycket miljögifter. Laxfisket hotar den biologiska mångfalden, både genom minskning av genetisk variation inom den vilda laxen och av bifångster av andra arter som tumlaren. Bestånden av mager fisk som torsk och kummel har minskat, genom en kombination av övergödning och överfiske.
Fisket framhålls ofta som ett exempel på ett marknadsmisslyckande – den allmänhetens tragedi som kan uppstå då frånvaron av tydliga äganderätter över resurser lockar till en plundringskapplöpning. Men fisket är också ett exempel på ett politiskt och administrativt misslyckande. Förvaltningens utgångspunkt har varit att fisken i havet tillhör den nu verksamma fiskenäringen, med otillräcklig hänsyn till konsumentintresset av en bevarad resursbas, medborgarintresset av en bevarad biologisk mångfald – och även fiskenäringens långsiktiga intresse. Denna syn har dominerat både i Sverige och internationellt, vilket kom till tydligt uttryck i en del av EU-kommissionens argumentering till försvar för beslutet att hindra det svenska torskstoppet.
Marknadsmisslyckandet har förstärkts av industrialisering och en teknisk utveckling som har förbättrat fiskets kapacitet att exploatera bestånden. Utvecklingen har inte ökat resursbasen. Men den har gjort tidigare onåbara resurser tillgängliga. Och den har skapat en klyfta mellan en del av näringen som är platsberoende (det kustnära fisket) och platsoberoende (det långväga fisket). Detta har ökat möjligheten att överutnyttja tillgängliga bestånd och minskat incitament att bevara dem. Delar av näringen har utvecklat en anda av plundra-och-dra. I en begränsad värld krymper dock möjligheter att dra vidare till nya resursbaser. En uppmärksammad rapport refererad i tidningen Nature tidigare i år konstaterade följdriktigt att 90 procent av världshavens rovfiskar har fiskats ut under senare hälften av 1900-talet. Detta innebär att inte bara en ekologisk nisch, utan en hel trofisk nivå påverkas. De ekologiska konsekvenserna är oöverskådliga. Givetvis drabbas även konsumenterna indirekt.
Så långt är fisket ett tydligt exempel på mekanismerna i vårt industrialiserade samhälles förhållande till naturresurser och vart detta är på väg att leda oss.
En mer näraliggande konsekvens för fiskerinäringen är dålig lönsamhet. Offentliga stödsystem både på nationell och EU-nivå har bidragit till att upprätthålla sysselsättning och kapaciteten i branschen. Ett skäl är att den ger sysselsättning i områden där alternativ är begränsade. En försvårande faktor är att många fiskare äger belånade fartyg vars värde inte kan realiseras genom försäljning, vilket minskar rörlighet från branschen. Antalet sysselsatta i näringen har minskat kraftigt, kapaciteten har ökat och fångsterna minskat.
Den svaga lönsamheten och överkapaciteten främjar ett kortsiktigt agerande hos både näringen och förvaltningen som förvärrar problemen. Även om situationen i Nordsjön är mer akut utgör torsken i Östersjön ett slående exempel på resultatet. Den övervägande delen av de svenska torskfångsterna sker i Östersjöns östra bestånd. Det planerade torskstoppet 2003 uppskattades kosta näringen och staten mellan 300 och 500 miljoner kronor. Den totala kvoten för alla länder 2003 är ca 45 000 ton. Genomsnittliga fångster under de nästan 30 år där Internationella havsforskningsrådet (ICES) redovisar statistik är ca 170 000 ton per år. Lågt räknat borde därför välskötta bestånd kunna ge minst två gånger så stor avkastning som i år. Med andra ord kan misskött förvaltning anses kosta näringen och samhället minst 300 miljoner kronor per år. Men det är en kostnad som inte syns, därför uppfattas inte heller vilken utomordentligt god investering en bättre förvaltning skulle bli.
Fisket är ett politiskt misslyckande. Få politiker intresserar sig för fisket. Det rör inte många människor (det finns t. ex. inte fler än ca 2 500 licenserade yrkesfiskare kvar), det rör relativt blygsamma belopp, det har tidigare inte uppmärksammats i medierna, det finns besvärliga problem, och det finns välorganiserade och högljudda intressen. Undantaget är vanligtvis politiker som representerar områden där fisket är en viktig näring. Då blir det också näringens kortsiktiga intressen som kommer i förgrunden. En rapport till Finansdepartementets expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) uttrycker det så här: ”Den allmänpolitiska uppmärksamheten på den svenska fiskeripolitiken är svag och detta tycks ha möjliggjort ett mycket starkt inflytande för vissa särintressen ...” (Fisk och fusk, Ds 1997:81).
Eftersom lönsamheten är pressad prioriteras åtgärder som minskar kortsiktiga bekymmer: fiskerättigheter (kvoter) och bidrag. Situationen är likartad i andra länder och på EU-nivån. Resultatet är en politik som syftat till att lindra de akuta problemen men förvärrat problemen på sikt. Ett påfallande uttryck för detta är EU:s årliga huggsexor om bl. a. Nordsjön där medlemsstaternas politiker varje december systematiskt tilldelar sig själva fiskekvoter som vida överstiger forskarnas (och även EU-kommissionens) rekommendationer. Vilket innebär att bestånden skattas för högt och att det året därpå finns än mindre fiskerättigheter att dela ut. Likadant är det i höstförhandlingarna inom Fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC). Havsmiljökommissionen konstaterar att ”alla tecken tyder på att det moderna yrkesfisket går mot en krasch”.
Fisket är ett administrativt misslyckande. Under många år har en förvaltning byggts upp för att administrera och genomföra denna misslyckade politik. Detta skapar ytterligare en tröghet i systemet som försvårar en kursändring. Det problematiska i den svenska fiskeriförvaltningen har framkallat en likartad och häftig kritik från så skilda håll som Sportfiskarna och ESO. ESO-rapporten från 1997 skriver om en ”järntriangel” av beslutsfattare i politik, förvaltning och yrkesfiskets organisation. Detta sägs ha gynnat ett fåtal aktörer med intressen i fiskresurserna. Förre chefredaktören för Sportfiskarnas tidskrift skriver att ”Fiskeriverket i förening med yrkesfiskarnas organisation och handgångna politiker förvaltar fisken i havet efter devisen, tar inte vi fisken så gör någon annan det,” (Fiskejournalen 9/2000).
Båda skriver om det problematiska i Fiskeriverkets dubbla roll – att båda främja fiskets intressen och förvalta fiskeresursen. På mycket kort sikt kan det uppstå målkonflikter. Fiskejournalen uttrycker det så här: ”Regeringens uppdrag att både exploatera och konservera har Fiskeriverket i praktiken format till en kortsiktig och förödande rovdrift.”
Havsmiljökommissionen uttrycker sig hövligare: ”Förvaltningen [av havet] måste utgå från sektorernas skyldigheter och mindre från deras rättigheter … Det övergripande synsättet bör vara att fisken skall förvaltas som en del av ekosystemet. Dessutom skall försiktighetsprincipen gälla.”
Kravet att miljöhänsyn skall integreras i centrala politikområden är berättigat. Men centrala målkonflikter kan behöva hanteras öppet, inte i slutna sammanträdesrum. Ibland mäktar inte myndigheter med att ta sitt sektorsansvar på miljöområdet. Tumultet kring Fiskeriverkets beslut i sommar att flytta ut trålgränserna visar också vilket tryck verket utsätts för när det försöker värna om fisken. Havsmiljökommissionen föreslår att Naturvårdsverket skall ges ett övergripande ansvar för havsmiljön. Miljöpartiet anser att regeringen bör gå ett steg längre och överväga en överföring av det direkta ansvaret för hushållningen av fiskeresurserna till Naturvårdsverket. Alternativt bör Fiskeriverket få i instruktion att tydligare än hittills prioritera resurbevarandet. Vi delar i stort kommissionens övriga förslag på fiskeområdet.
Riksdagen har tidigare gett regeringen i uppdrag att påskynda processen med att få Östersjön eller åtminstone delar därav utsedd till ett särskilt känsligt havsområde (PSSA) enligt Internationella sjöfartsorganet, IMO. En viktig anledning är att göra det lättare att kunna vidta åtgärder på sjöfartsområdet. Särskilt sjöfartens oljehantering och oljetransporter har varit i fokus. Skälen är uppenbara. En tankerolycka i den instängda Östersjön skulle kunna få särskilt katastrofala följder. Och, som bl. a. Havsmiljökommissionen påpekar, innehåller vattnet i Östersjön redan tre gånger så mycket olja som vattnet i Nordsjön. Källorna är utsläpp till lands i avrinningsområdet samt sjöfartens utsläpp till havs. Däremot saknar Östersjön den omfattande oljeutvinningen i Nordsjön.
Detta är dock ingen anledning att negligera de potentiella riskerna med exploateringen av olja och gas i Östersjön. Miljöpartiet anser att regeringen bör klargöra att vare sig prospektering eller exploatering av olja och gas hör hemma i Östersjön, samt att det inte ska tillåtas i Sverige. Om det går bör detta göras i samband med PSSA-arbetet. Om inte bör det göras i annat lämpligt sammanhang.
Inrättandet av marina skyddsområden är kraftigt eftersatt, även jämfört med situationen på land. Utöver sedvanliga problem med målkonflikter och konflikt mellan lång och kort sikt tillkommer att situationen under havsytan inte syns. Utbyggnadstakten för skyddade havsområden måste ökas. Höstens budgetuppgörelse ger vissa positiva tecken om detta.
Frågan har dock väckts om EU:s regelverk medger tillräckliga begränsningar av fisket. Problemet är i så fall att den gemensamma fiskeripolitiken överordnas miljöskyddande åtgärder på både nationell nivå och EU-nivå. Detta vore i så fall ett belysande exempel på den brist på samordning och felaktig prioritering i förvaltningen av havsmiljön som Havsmiljökommissionen ansett måste åtgärdas.
Om vissa områden skyddas från fisket kan det få stor betydelse både för ekosystemet och för beståndsutvecklingen. Detta får en dramatisk belysning i Fiskeriverkets havsfiskelaboratoriums jämförelse mellan Öresund, där trålning varit förbjuden sedan 1930-talet, och andra områden längs västkusten. I områden där det trålas finns bara mycket ung torsk. I Öresund finns en bred ålderssammansättning. Havsmiljökommissionen föreslår också ”en kärna av marina skyddsområden där inga resursuttag får göras”.
Miljöpartiet anser det angeläget att regeringen och myndigheter, i samråd med EU-kommissionen, klargör ifall det finns hinder mot fredning för fiske i skyddade havsområden. Finns sådana hinder bör Sverige inleda en dialog med kommissionen eller vid behov vidta andra initiativ för att få till stånd en förändring.
Havsmiljökommissionens resonemang kring övergödning borde ha kompletterats med en analys av närsalternas kretslopp och flöden. En sådan analys skulle ha lyft fram trafikens roll och tydliggjort exempelvis sambanden mellan djurhållning och växtodling eller mellan hushållen och jordbruket, och dessas konsekvenser för övergödningen. En parallell kan göras med kemikaliehanteringen i industrin, där intresset för punktutsläppen har kompletterats med intresse för hur kemiska ämnen i produkterna sprids i miljön.
Det hela kan förenklat sammanfattas som brutna kretslopp. Trafiken leder via luftföroreningar till ökad tillförsel av kväve. Flöden går från jordbruket till hushållen men kommer inte tillbaka. Också där djurhållning skiljs från växtodlingen bryts kretslopp. Närsalter som jordbruket förlorar på detta sätt ersätts av handelsgödsel och importerat foder, vilket innebär att mer närsalter tillförs till systemet.
Havsmiljökommissionen tar upp frågan om den geografiska fördelningen av lantbrukets djurhållning, men konstaterar att en förändring skulle medföra kostsamma strukturförändringar inom jordbruket. Så försvåras en ekologisk omställning av att man har byggt fast sig i en ohållbar struktur. En storskalig användning av handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel har varit en förutsättning för den problematiska lantbruksspecialiseringen. Kommissionens förslag om en utredning om den geografiska fördelningen av lantbrukets djur är förhoppningsvis en början till en kursändring. Utredningen bör i så fall även studera hur ett fungerande kretsloppsjordbruk bör utformas. Under tiden bör dock nya investeringar inte bygga fast oss ytterligare i en ohållbar struktur.
Misstaget riskerar dessvärre att upprepas när flera Östersjöstater blir medlemmar i EU. Havsmiljökommissionen konstaterar att ”den stundande moderniseringen av Östeuropas jordbruk kan dessutom innebära kraftigt ökade utsläpp av näringsämnen”. Därför är det viktigt att östeuropeiska miljöorganisationer får gehör för sina krav att EU-stödet går till ett ekologiskt anpassat jordbruk.
Ändringarna i EU:s jordbrukspolitik i samband med den så kallade halvtidsuppföljningen möjliggör en ökad nationell anpassning av stödet. Det är angeläget att anpassningen i Sverige görs för att i ökad utsträckning styra i riktning mot ett mindre miljöbelastande jordbruk och tar större hänsyn till övergödningen och havsmiljön. Riksrevisionsverkets granskning av den tidigare användningen av miljöstödet visar på ett avskräckande exempel. RRV slår fast att det tidigare miljöstödet till minskningen av kväveläckage ”mer fungerade som ett inkomststöd än ett miljöstöd, eftersom det inte styrdes till områden med omfattande kväveläckage”, nämligen Skåne och Halland (RRV 2001:35).
EU-stödet är ett ekonomiskt styrmedel, som alltså bör användas på ett mer (miljö)målmedvetet sätt. Detta, särskilt då stödet bryter mot principen att förorenaren ska betala (åtgärder för att minska föroreningarna). PPP (polluter pays principle) har varit en grundläggande princip i miljöarbetet i Sverige och internationellt i sedan den antogs av OECD 1972.
Havsmiljökommissionens förslag på övergödningsområdet bör kompletteras med förslag till en aktiv användning av även sådana ekonomiska styrmedel som inte bryter mot PPP. Exempel är avgifter på kväveutsläpp från kommunala reningsverk, avgifter på användningen av handelsgödsel, och en breddning av basen för avgifter på handelsgödsel till att också omfatta kväve via inköpt foder (vilket vi utvecklar närmare i annat sammanhang).
Ett ouppmärksammat problem gäller kombinationen ekonomiska styrmedel/slutna kretslopp mellan staden och jordbruket. En återföring av näringsämnen från hushållen till jordbruket försvåras av våra nuvarande avloppssystem, där avloppet från hushåll blandas med kemikaliehaltigt avlopp från industrin. En lösning som länge diskuterats är skilda avloppssystem, med urinsortering från hushållen. Det är viktigt att kommunernas VA-taxor inte motverkar detta.
Oljetransporterna står för en stor andel av den internationella sjöfarten. Det är också den delen av varutransporterna som stått för de värsta olyckorna.
Efter Erikaolyckan utanför Bretagne 1999 publicerade EU-kommissionen ett meddelande som gav en skrämmande bild av utvecklingen i branschen (COM (2000) 142, 2000.03.21). Branschen har genomgått en dramatisk förändring sedan första oljekrisen i början av 1970-talet. Den kan kort karaktäriseras som en tillväxt och globalisering som regelverket inte hunnit anpassa sig till.
Oljekrisen bidrog till en kraftig ökning av havstransporter och utbyggnad av tankerflottan under 1970-talet. Alltför många av de fartyg som nu svarar för oljetransporterna massproducerades då, med en standard som inte motsvarar dagens krav. Problemet förvärras av att flottan åldrats. Till exempel byggdes både Erika och Prestige i Japan under den perioden.
Brända av erfarenheten från bl. a. Exxon Valdez-olyckan utanför Alaska 1989 har oljebolagen ”outsourcat” transporterna. Enligt EU-kommissionen gick ca 10 procent av oljetransporterna 1974 med rederier med den svagaste relationen till oljebolagen, de med korttidskontrakt. 1999 hade andelen ökat till 50 procent, på en mycket större marknad. Sammantaget innebär detta en enorm ökning av oljetransporter under diffusa ansvarförhållanden.
Oklarheterna kring ansvarförhållanden förstärks av att fartygen ofta ägs av brevlådeföretag – som kanske bara äger ett fartyg – i lågskatteländer, medan fartyget självt går under bekvämlighetsflagg och utnyttjar mindre kvalificerad personal. Det är svårt att kontrollera vem som egentligen äger ett fartyg. Oljan kan vidare byta ägare flera gånger under transporterna, vilket ytterligare försvagar relationen mellan oljebolaget och transportören och möjligheten att kräva att ägaren tar ett ansvar för säkerheten. Resultatet blir en press på sjöfartspriser och en frestelse att nedprioritera säkerhetskrav. Kommissionen beskriver det så här: ”Finding the cheapest tanker capacity available on the market is an essential part of the business.” Fartygsägarna har inte de ekonomiska incitament att upprätthålla säkerhetsnivån som stora, integrerade bolag med kända konsumentvarumärken har. Det är välkänt att Exxon hade ett ansvar för Valdezolyckan (och har fått betala). Hur många vet vem som ägde Prestige? (Prestige var registrerad i Bahamas och ägdes av ett Liberiaregistrerat bolag som endast ägde ett fartyg. Liberiabolaget tros i sin tur ägas av en grekisk redarfamilj.)
Detta, tillsammans med en åldrande flotta, ställer ökade krav på sjöfartens motsvarigheter till bilbesiktning, de stora klassningssällskapen. Men dessas förmåga att ställa krav har snarast urholkats. Klassningssällskapen är till stor del privata och konkurrerar med varandra. Det skapar en uppenbar risk för att man tummar på kraven. Det finns också indikationer på att så har skett. Kommissionen skriver: ”The Commission shares the concerns often expressed in various sectors of the maritime industry that the performance of classification societes does not always meet the standards required.” (COM (2000) 142).
Det är som om Sverige hade privatiserat bilprovningen och skapat ett antal konkurrerande bolag, utan att reglera och säkerställa kvaliteten i besiktningen.
Responsen till denna utveckling har varit den vanliga när det gäller havsmiljön. Den har varit långsam, ofullständig, och har tillkommet först som reaktion till olyckor. Det har t.ex. dröjt med genomförandet och tillämpningen av EU-kommissionens förslag efter den förra större olyckan, Erika. Först Prestigeolyckan satte fart på arbetet, både nationellt och internationellt.
Havsmiljökommissionen har lagt flera bra förslag för att förbättra sjöfarten. Kommissionens förslag om att befraktaren (lastägaren) bör få ett större ansvar för valet av transport är bra så långt det går, men otillräckligt. Ett första steg är att det alltid ska klart framgå vem som äger oljan och vem som äger fartyget. Ett andra steg är att alla aktörer i transportkedjan – inklusive bl. a. den som ägde olja när den lastades på fartyget, lastägaren, flaggstaten, fartygets slutliga ägare och klassningssällskapen – måste få dela ett ekonomiskt skadeståndsansvar vid händelse av olycka. Sverige bör verka för detta i alla relevanta instanser.
Sverige måste också öka kontrollen av fartyg som anlöper svenskt hamn. Enligt EU-reglerna ska minst 25 procent av fartygen kontrolleras. Kommissionens redovisning visar att Sverige var bland de fyra medlemsstater som inte uppfyllde kraven 2001, då endast 23 procent av fartygen inspekterades. I exempelvis Finland inspekterades 32 procent.
EU:s förestående utvidgning gör att Östersjön i det närmaste blir en del av EU. Det förändrar förutsättningarna för samarbetet i regionen och ökar EU:s betydelse för Östersjön. EU är också av stor betydelse för Västerhavet.
Som tidigare påpekats skall behovet av internationellt samarbete för havsmiljön inte få vara en förevändning för att skjuta på nationella åtgärder. Tvärtom utgör nationella åtgärder en nödvändig plattform för ett aktivt internationellt samarbete. Detta är särskilt viktigt för Sveriges trovärdighet i umgänget med fattigare länder på andra sidan Östersjön. En stående fråga är: Har det genomförts i Sverige, och om inte, hur ska man förvänta sig att fattigare länder skall ha råd?
Dessutom kan nationella åtgärder stimulera internationella åtgärder. Med hänsyn till de ovan beskrivna politiska problemen på fiskets område kan det t.ex. vara av stor vikt att ett land försöker bryta ett negativt mönster i internationella förhandlingar om fiskekvoter genom att tala klarspråk om systemets brister.
Mot denna bakgrund var kommissionens beslut tidigare i år att förhindra det ensidiga svenska torskfiskestoppet särskilt olyckligt. Det hela förvärras dessutom av att grunden för kommissionens beslut kan starkt ifrågasättas, samtidigt som beslutet fattades under sådana former att det hade varit mycket omständligt och riskabelt att försöka få en omprövning i högre instans. Kommissionen baserade nämligen sitt ställningstagande på ett antal rättsfall som EG-domstolen fattade för över två decennier sedan, långt före fördragsändringar som lyfte fram sådana principer som hållbar utveckling och subsidiaritet.
Kontentan av EU-kommissionens hållning är att Sverige inte fick genomföra en åtgärd på egen bekostnad till gagn för den gemensamma resursbasen, trots att detta inte på något sätt hade inverkat negativt på EU:s fiskeripolitik, på något annat medlemsland eller på något företag i ett annat medlemsland. Beslutet att Sverige inte fick avstå ifrån sina fiskekvoter ett år trots att beståndet befinner sig långt under säkra biologiska gränser, innebär i praktiken att medlemsstaterna får en exploateringsplikt utan hänsyn till beståndets tillstånd.
Detta är uppenbart orimligt. Det är därför viktigt att Sverige verkar för en ändring av EU:s regelverk. Havsmiljökommissionen drar slutsatsen att ”de internationella beslutsstrukturerna måste förändras så att möjligheterna skapas för berörda kuststater att själva besluta om hur havet skall skyddas”. Ett steg i den riktningen är att i EU:s nya grundlag införa en uttrycklig rätt för medlemsstater att vidta nationella åtgärder till skydd för naturresurser, miljön och hälsa. Denna rätt skulle betyda mycket på t.ex. kemikalieområdet, men måste självfallet även omfatta jordbruket och fisket.
EU skall inte bara undvika att förhindra medlemsstater från att ta ett ansvar. Det skall också se till att dess politik inte aktivt styr utvecklingen i en ohållbar riktning. Utredningen om miljökonsekvenserna av EU:s utvidgning påpekade att ”en EU-utvidgning, som innebär ett införlivande av kandidatländerna i nuvarande CAP, skulle enligt utredningens uppfattning kunna äventyra förväntade miljövinster” just med hänsyn till övergödningen av Östersjön (SOU 1997:149). Som påpekats ovan innebär den senaste revideringen av den gemensamma jordbrukspolitiken en större frihet för medlemsstaterna att utforma stödet nationellt. Det är viktigt att medlemsländerna runt Östersjön och Västerhavet i samband med detta lägger stor vikt vid effekterna på havet.
Men EU kan och bör göra mer än så. Den bör aktivt arbeta för en återställning av våra havsmiljöer. Ett antal svenska och internationella miljöorganisationer har nyligen skrivit till kommissionen och krävt åtgärder för att bättre förvalta den vilda laxen och minska laxfiskets negativa konsekvenser för andra arter. Det viktigaste kravet är att drivgarnsfisket förbjuds eller harmoniseras med reglerna i övriga unionsvatten. Sverige bör aktivt verka för att dessa åtgärder vidtas på nationell nivå där så är möjligt, på EU-nivå där så är nödvändigt.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |
|
|
Claes Roxbergh (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
Mona Jönsson (mp) |