Utgångspunkten för livsmedelspolitiken är att konsumenternas intressen sätts främst. Kraven på livsmedelsproduktionen måste därför grunda sig på principerna om öppenhet, spårbarhet, redlighet och renlighet samt att en väl fungerande konkurrens finns.
Sverige har för höga matpriser. Bristande konkurrens är en av förklaringarna. För att förändra detta vill vi bland annat införa fri etableringsrätt för dagligvaruhandeln, kriminalisera karteller samt effektivisera den kommunala planprocessen.
Den enskilde konsumenten har rätt att välja vilken vara hon eller han vill köpa. För att denna frihet skall vara verklighet, måste kraven på korrekt information vara absoluta. Det krävs ett tydligt ansvarstagande från dem som producerar och säljer livsmedelsprodukter och andra varor. Ytterst är det dock en myndighetsuppgift att säkerställa att konsumenterna får rätt information om de varor man köper. Sverige bör skärpa kontrollen av livsmedelsmärkningen. Höga skadestånd bör kunna utdömas för felaktig information.
Konsumenternas rätt till säker och sund mat kräver en samlad politik på Europanivå. EU bör införa en basnivå för livsmedelssäkerhet. Ett strikt och fullständigt säkerhetssystem skall vara lika för alla producenter i alla led i livsmedelskedjan. Sverige bör prioritera dessa frågor inom EU-samarbetet och driva på att samarbetet i denna viktiga fråga ytterligare fördjupas.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Inledning 3
Konsumentperspektivet i EU:s jordbrukspolitik 4
Konsumentinformation och märkning 6
Pressa matpriserna genom skärpt konkurrens 7
Stärk konsumentrörelsen 9
Rätten till säker och sund mat 10
Livsmedelssäkerhet på Europanivå 10
Livsmedelssäkerhet på nationell nivå 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en marknadsekonomisk grund för livsmedelspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall vara pådrivande för att WTO-förhandlingarna kring livsmedelsfrågorna snabbt återupptas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformering av jordbrukspolitiken utifrån ett konsumentperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad kontroll av livsmedelsmärkningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett EU-gemensamt regelverk för kontroll av livsmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydligare märkning vad avser allergena livsmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om effektivare konkurrenspolitik för dagligvaruhandeln.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kriminalisering av karteller.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stärkt ställning för konkurrensintresset i plan- och bygglagen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fri etableringsrätt för dagligvaruhandel.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivilliga konsumentrörelsers roll för konsumentinformation om mat och folkhälsa.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samlad europeisk politik för livsmedelssäkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om certifiering, licensiering och märkning av livsmedel framställda med traditionella metoder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en breddning av den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndighetens ansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samordning av livsmedelssäkerhet i Sverige under en nationell myndighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad och enkel information till konsumenterna vad gäller resultaten från livsmedelskontrollen.
1Yrkandena 7 och 8 hänvisade till NU.
2Yrkandena 9 och 10 hänvisade till BoU.
3Yrkande 11 hänvisat till LU.
Livsmedelspolitiken måste sätta konsumenternas intressen i fokus. Kraven på livsmedelsproduktionen måste därför baseras på principerna om öppenhet, spårbarhet, redlighet och renlighet samt en väl fungerande konkurrens. Dessa principer är förutsättningarna för en fungerande marknadsekonomi, där varje medborgare ges rätten till ett välinformerat val, men där hon får ta ansvar för den mat hon väljer att äta och den hälsa hon strävar efter. Det är också utifrån dessa principer som det kan skapas rimliga villkor för jordbrukare och andra livsmedelsproducenter. Ett fungerande samspel mellan konsumenter och producenter, där konsumenternas önskemål ligger till grund för produktionen, kan bara uppnås inom en marknadsekonomi. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Tidigare handlade livsmedelsfrågan främst om möjligheten att kunna äta sig mätt. Nu fokuseras frågan alltmer på vad man kan och bör äta. Valfriheten har ökat. En svensk kan numera uppleva all världens matkulturer utan att åka utomlands. Livsmedelsmarknaden förändras och nya, tidigare okända, produkter tillkommer snabbt. Det är som regel positivt men skapar också osäkerhet hos konsumenterna. Kunskapen om råvarorna har minskat och vägen mellan bonden och konsumenten ökat. Få har insyn i hela produktions- och distributionskedjan.
Samtidigt ställer konsumenten allt större krav på vad livsmedlen innehåller och hur dessa framställs. Allt fler kräver att maten skall vara prisvärd, hålla hög kvalitet och vara producerad under goda förhållanden för både djur, miljö och lokalsamhälle. Denna utveckling välkomnas av liberaler. Det är konsumentmakt i praktiken.
Den starka internationaliseringen, den tekniska utvecklingen och Sveriges EU-medlemskap har skapat en ny situation för de svenska konsumenterna. Utbudet av mat har på flera sätt blivit större, bättre och billigare, men konsumenten får också svårare att överblicka marknaden. Därför har konsumentens rätt till information en nyckelroll i Folkpartiets konsumentpolitik. En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter att konsumenten kan bilda sig en uppfattning om pris, kvalitet och produktionsmetoder för den mat man köper.
I denna motion lägger Folkpartiet fram ett antal förslag som bildar en sammanhållen strategi för bättre och billigare mat. Vår allmänna konsumentpolitik beskrivs dessutom i en separat motion.
Amsterdamfördraget har gjort att konsumentpolitiken blivit ett självständigt politikområde inom EU. Det betyder att all verksamhet och politik som skall utformas och genomföras inom EU måste ta hänsyn till konsumenternas önskemål och behov. Ett stort problem är dock fortfarande att den politik som förs alltför sällan har satt konsumentperspektivet främst. Detta gäller särskilt inom jordbrukspolitiken.
Den kraftigt specialiserade jordbruksproduktionen i Europa har medfört negativa effekter på miljön och i några fall äventyrat människors hälsa. Metoderna har också rest allvarliga etiska frågor om förhållandet mellan människa och djur. Sverige har ett särskilt ansvar att driva på när det gäller djuretiska frågor både vad gäller lagstiftning och konsumentinformation.
Den gemensamma jordbrukspolitiken är dessutom djupt osolidarisk och måste omgående reformeras. Vi måste ge utvecklingsländerna goda möjligheter att exportera sina produkter till vår marknad. Den jordbruksprotektionism som finns inom EU, och andra delar av världen, gör det omöjligt för utvecklingsländerna att få tillräckligt stor avsättning för sina produkter. Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som jordbrukssektorn är väl skyddad mot konkurrens från utländska importörer. Detta får en mycket snedvridande och destabiliserande effekt i världsekonomin. EU-ländernas tullar och kvoter inom jordbruksområdet måste försvinna.
Misslyckandet vid WTO-toppmötet i Cancún har tills vidare satt stopp för en avreglering av Europas och USA:s jordbruksmarknader med slopade skyddstullar, fritt marknadstillträde för exportörer från fattiga länder och en minskning av jordbrukssubventionerna. Detta är tragiskt framför allt för tredje världens fattiga, men också för konsumenterna i Sverige och EU. Båda parter skulle här vinna på mer marknad och mindre reglering. Sverige måste aktivt arbeta för att förhandlingarna snarast återupptas. Detta skulle också ge livsmedelsproducenterna rimligare villkor. Samspelet mellan producenter och konsumenter skulle förbättras av en avreglerad marknad där producentens uppdrag är att producera vad konsumenterna efterfrågar.
En fungerande världsmarknad på jordbruksområdet skulle göra att Europas konsumenter kommer att köpa mer mat från andra länder. På världsmarknaden finns livsmedel som kan säljas i Europa men som nu belastas av skyddstullar och importkvoter.
Sverige skall verka för att konsumentintresset får större vikt än hittills i förhållande till producentintresset i EU-samarbetet. Den förlegade jordbrukspolitiken måste ändras till en matpolitik med inriktning på medborgarnas vilja och behov. Därtill behövs en utvecklad landsbygdspolitik och enklare regler för företag. Folkpartiet liberalerna anser att jordbruksföretagen skall behandlas som just företag. Jordbruksföretagen gynnas, liksom andra företag, av en förenkling av regler och byråkrati. Lönsamma jordbruksföretag betyder mycket för en levande och utvecklad landsbygd.
Jordbruket är inte bara en producent av livsmedelsråvaror, vårt jordbruk vårdar viktiga delar av vårt kulturarv och kulturlandskap. Det behövs därför ett visst skattebetalt stöd även i framtiden, men ingen separat jordbrukspolitik. Vi behöver en konsumentpolitik för maten, en företagarpolitik för jordbruksföretagen, en naturvårdspolitik för den biologiska mångfalden och ett riksantikvarieämbete för kulturarvet.
Sverige bör ta täten i den omvandling av jordbruket som är på gång i Europa. Sverige måste byta perspektiv i jordbruksfrågorna – från producentintresse till konsumentintresse, vilket bland annat kan manifesteras genom att skapa ett särskilt konsumentdepartement i stället för dagens jordbruksdepartement. Sverige bör också driva på för att samma perspektivskifte sker i EU-samarbetet. Det är inte bara producenterna utan också konsumenterna, miljön och den globala solidariteten som skall sättas i blickfånget när en ny jordbrukspolitik diskuteras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För oss liberaler är det en grundläggande utgångspunkt att den enskilde konsumenten har rätt att själv välja vilken vara hon eller han vill köpa. För att denna frihet skall vara en verklighet, måste kraven på korrekt information vara absoluta. Livsmedel och andra varor kommer till våra butiker från hela världen. Den höga graden av förädling av livsmedel gör det svårare för oss konsumenter att veta vad vi handlar. Allt är processat, förädlat och paketerat. Det är inte möjligt att smaka, lukta, klämma eller veta exakt vad som finns i en förpackning. Då återstår att läsa information: innehåll, ursprung, varumärke och andra symboler såsom miljömärkning.
En livsmedelsproducent har givetvis rätt att själv beskriva vad en produkt är, varifrån den kommit och hur den framställts. De olika märkningssystem som vuxit fram för att exempelvis beskriva en varas egenskaper från hälso-, allergi-, miljö-, jämställdhets- eller solidaritetssynpunkt bör i första hand ses som ett konkurrensverktyg för producenter och återförsäljare och som en service åt konsumenterna. Den här typen av information underlättar för oss konsumenter att genom en mer medveten konsumtion påverka utbudet av produkter och tjänster. Samlad konsumentkraft är en stor maktfaktor och kraftkälla.
Oavsett vad märkningssystemen syftar till måste dock alla påståenden gå att bevisa. Det betyder att om någon saluför lokalt odlade grönsaker, skall säljaren kunna bevisa detta. Om någon hävdar att deras produkter är ”miljövänligt odlade” så måste detta vara korrekt. Om någon uppger att ett visst livsmedel inte innehåller palmolja måste detta bevisas.
Det är också viktigt att beakta att livsmedelsmärkningen inte heller får förvirra eller förleda konsumenten. Ju fler olika märkningssystem som utvecklas, desto större blir också risken för att den samlade informationen blir svår för konsumenten att tillgodogöra sig. I första hand är detta ett ansvar för tillverkare och återförsäljare, men det kan också bli en myndighetsfråga.
Det krävs ett enkelt och tydligt ansvarstagande från dem som producerar och säljer livsmedelsprodukter eller andra varor, men ytterst är det en myndighetsuppgift att säkerställa att konsumenterna får rätt information om de varor man köper. Detta uppnår vi genom att kontrollera att själva informationen är sann. Därför behövs ett välfungerande system för kontroll av märkningen och Sverige bör skärpa kontrollen av livsmedelsmärkningen. Höga skadestånd bör kunna utdömas för felaktig märkning.
Det blir allt vanligare med nya livsmedelsprodukter som har hälsoeffekter. Denna så kallade mervärdesmat, eller functional food, kan utgöra en viktig del av förädlingen av svenska livsmedelsprodukter. Det är dock viktigt att ställa beviskrav på tillverkaren när sådana hälsoeffekter hävdas. Folkpartiet anser att EU behöver en gemensam syn på hur sanningshalten i påstådda hälsoeffekter hos mervärdesmat bevisas och kontrolleras. I nuläget diskuteras på EU-nivå att tillåta uttalanden om att livsmedel kan minska riskfaktorer för viss sjukdom, något vi anser är bra så länge som säkerhets- och beviskraven håller tillräcklig nivå. Här bör Sverige snabbt se över sin egen policy och underlätta för utveckling och marknadsföring inom detta område. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Eftersom märkningssystemen är ett konkurrensverktyg bör staten vara mycket återhållsam med att direkt engagera sig i nya märkningsformer. Däremot kan staten spela en roll genom att underlätta för internationell samverkan om märkning och tillsyn av märkningen. Sverige bör verka för att underlätta utvecklingen av gemensamma regler för livsmedelsmärkning inom EU. Med tanke på den ökande internationella handeln är det naturligt att på sikt arbeta för ett samarbete i märkningsfrågor världen över.
Förutom den frivilliga märkningen, som kan underlätta konsumenternas val av livsmedel, är obligatorisk märkning av livsmedel vad avser faktorer som påverkar säkerhet och hälsa av stor vikt. Detta gäller t.ex. att innehållsförteckningarna måste vara tydliga. Speciellt viktigt är märkning som skyddar de konsumenter som behöver undvika vissa livsmedel, till exempel livsmedelsallergiker och andra födoämnesöverkänsliga. Regelverket för märkning av livsmedel som innehåller kända livsmedelsallergener bör ses över med tanke på ett antal incidenter där allergiker inte enkelt har kunnat upptäcka att produkter t.ex. innehåller nötter. Märkningen av de allvarligaste matallergenerna, såsom soja, nötter m.m., bör vara i form av symboler, företrädesvis utformade på ett likartat sätt inom hela EU. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Märkningen bör också vara sådan att den tar konsumenters oro på allvar. Därför är det positivt att EU nu utvecklat regler för märkning av livsmedel baserade på genmodifierade grödor. Om EU inte kan förhindra import av kött producerat med tillväxthormoner bör även sådant kött märkas. Grunden för märkning bör dock vara att den med rimliga ansträngningar skall kunna kontrolleras. Detta gäller t.ex. inte kött från djur uppföda på genmodifierat foder. Därför bör effekterna av denna del av EU:s märkningsregler utvärderas inom de närmaste åren.
Sverige har för höga matpriser. Även om matpriserna varierar mellan olika delar av Sverige ligger matpriserna i Sverige betydligt högre än EU-genomsnittet. År 2001 låg livsmedelspriserna 11 % högre i Sverige än i EU (6 % högre om momsen räknas bort). Ungefär hälften av prisskillnaden beräknas bero på bristande konkurrens i Sverige. Inom Sverige finns också betydande prisskillnader mellan olika regioner: i Stockholms län är maten 11 % dyrare än i Göteborg. För att ge människor större frihet måste ett viktigt led i politiken vara att se till att konsumenterna inte tvingas betala för höga priser för maten, som utgör en så stor del av hushållens konsumtion.
Dagligvaruhandeln i Sverige kännetecknas av betydande koncentration. De tre detaljhandelsblocken ICA, KF och Axfood har tillsammans kontroll över 73,2 % (2002) av dagligvarumarknaden och bedriver partihandel, distribution och detaljhandel integrerat inom sitt block. Den konkurrens som ibland tycks finnas genom det stora antalet butiksnamn är till stor del skenbar.
Bristen på konkurrens är mycket allvarlig och gör att konsumenterna varje dag får betala mer för maten än de skulle ha behövt om dagligvarumarknaden fungerat mer effektivt. För att marknaden skall fungera måste antalet aktörer bli fler, antingen genom nyföretagande eller genom att utländska aktörer etablerar sig på marknaden. Detta kan underlättas genom effektiv konkurrenspolitik och genom att kommunerna underlättar för nyetableringar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Varför startas det inte nya bolag som tar upp kampen med de tre drakarna då? undrar man kanske. Problemet är att det är mycket svårt att bedriva småföretagsverksamhet i Sverige. Snåriga regler som är anpassade efter storbolagen gör att det är oerhört krävande för den enskilde att sätta sig in i regelverket. Att etablera ett företag är mycket svårt. Till oligopolsituationen i grossistledet kommer även det offentliga regelverket för den som skulle vara intresserad av att starta företag. Många upplever företagandet i Sverige som för dyrt och krångligt.
Eftersom dagligvaruhandeln kontrolleras av så få aktörer ökar också risken för karteller. Folkpartiet anser att karteller skall kriminaliseras samtidigt som Konkurrensverket får större möjligheter att kontrollera marknaden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En viktig orsak till den bristande konkurrensen inom detaljhandeln är att kommunerna tillämpar sitt planmonopol i plan- och bygglagen (PBL) på ett sätt som gör att det finns för få attraktiva butikslägen där det är tillåtet att sälja livsmedel. De kommunala detaljplanerna kan vara olika detaljerade med vilken verksamhet som tillåts på en viss fastighet. Exempelvis kan vissa planer hålla sig till att ange var handel får ske, medan andra använder mer detaljerade termer som detaljhandel. I vissa planer anges också vilken typ av varor som får och inte får hanteras på fastigheten, t.ex. ”Handel, dock ej livsmedel”. Vi anser att PBL måste ändras så att kommunerna får ökad skyldighet att beakta konkurrensintresset. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Idag finns för få lägen där ny detaljhandel kan etableras och de lägen som anges i planerna är ofta för oattraktiva. Många kommuner är oskickliga på att bedöma butikernas behov av butiksyta, trafikorienterade lägen och rationell varuhantering. Genom en i princip fri etableringsrätt för dagligvaruhandel skulle sannolikt fler ändamålsenliga butikslägen användas. Detta skulle ge mer livskraftiga butiker och sannolikt fler bostadsnära butiker, eftersom kommunerna hittills varit snåla med mark i bostadsområden, men generösa med mark i externa lägen. Fri etableringsrätt skulle alltså kunna få trenden att handeln flyttar ut från städerna att avta. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den kommunala planprocessen behöver på många håll effektiviseras och handläggningstiderna kortas. En rationell och smidig planprocess gör att nya aktörer lättare kan etablera sig på en ort, vilket i sin tur vässar konkurrensen och sätter press på priserna.
Vi anser att detaljplanerna bör vara mycket tillåtande när det gäller att öppna nya dagligvarubutiker. Principen skall vara att om inte mycket allvarliga skäl föreligger så skall bygglov beviljas för dagligvaruhandel. I de fall en nyetablering medför trafikproblem skall kommunen i gengäld kunna kräva att den som får bygglov också skall finansiera nödvändiga väginvesteringar.
För en fungerande konkurrens måste också den internationella handeln stärkas. I en öppen handel över gränserna blir det arbete som utförs inom ramen för samarbetet i EU och OECD för gemensamma riktlinjer, enkla rättsregler och tydlighet för konsumenterna, mycket viktigt och bör prioriteras av svenska myndigheter.
På senare år har engagemanget för mat- och hälsofrågor bland konsumenterna ökat. Inte bara slutproduktens kvaliteter är avgörande för vad man köper. Miljöintresset, som också har skapats av medvetna frivilligorganisationer, har väckt näringslivet och konsumenterna har upptäckt att de själva kan välja en uthållig och hållbar utveckling genom sina val. De etiska frågorna håller nu på att komma i fokus. Allt fler konsumenter blir medvetna och tar ett ökat eget ansvar.
Därför behövs ett organiserat, frivilligt, engagemang av konsumenterna. Folkpartiet vill se till så att en större del av de resurser som idag läggs på myndigheter och verk fördelas till det civila samhället. Genom att stärka det civila samhället blir det också lättare att nå ut med livsviktig konsumentinformation till grupper som av olika skäl inte vänder sig till exempelvis en kommunal konsumentvägledare. När det gäller livsmedel är detta av avgörande vikt inte bara från konsumentsynpunkt utan ur ett folkhälsoperspektiv. Många av våra sjukdomar som högt blodtryck, diabetes typ två och hjärt-kärlsjukdomar har klara samband med hur vi äter. Det blir också allt uppenbarare att vissa av dessa sjukdomar blir klassmarkörer. Kunskap och utbildning inom folkhälsoområdet är alltså mycket viktigt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi liberaler vill verka för säkrare och sundare livsmedel. Målsättningen bör vara att utforma en gemensam europeisk politik för livsmedelssäkerhet, så att människor kan känna trygghet med vad de äter oavsett om de bor på Algarvekusten eller i finska Karelen. En samlad politik på Europanivå är nödvändig för att Europas konsumenter skall kunna vara säkra på sin rätt till säker och sund mat. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att vi som konsumenter skall kunna vara säkra på vad vi köper måste kraven på korrekt information vara absoluta, något som redovisas ovan. Ett hållbart och gemensamt kontrollsystem för livsmedelssäkerheten måste skapas. Målet måste vara det självklara: All mat – oavsett om den är billig eller dyr, närodlad eller hämtad långväga ifrån – skall vara ofarlig. Det betyder att vi måste ha ett antal regler och lagar på EU-nivå som rör hela kedjan från jord till bord.
EU:s vitbok om livsmedelssäkerhet är ett första viktigt steg i denna riktning men samarbetet på detta område bör förstärkas ytterligare. Ett strikt och fullständigt säkerhetssystem måste vara lika för alla producenter i alla led i livsmedelskedjan inom hela unionen. Då innebär det inga handelshinder och ingen skillnad i konkurrenskraft mellan företagen. Alla behåller sin frihet att konkurrera med smak, form och traditioner.
Från liberalt håll är det dock självklart att kravet på att samtliga livsmedel måste vara säkra inte får medföra att den traditionella och regionala matkulturen i Europa går förlorad. Dessa produkter måste även fortsättningsvis få framställas på sedvanligt manér – även om detta innebär att hela EU:s regelverk inte kan efterlevas under tillverkningen eller tillagningen. Detta förutsätter emellertid ett certifierings- eller licensieringsförfarande samt att produkterna tydligt märks. På detta sätt garanteras mångfalden inom EU samtidigt som valet är den enskilde konsumentens. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetet med en skärpt syn på livsmedelssäkerhet kan inte stanna vid EU:s gränser utan måste också drivas internationellt. Inom EU är det t.ex. förbjudet att använda tillväxthormoner i kött- och mjölkproduktionen. EU har också infört förbud mot import av kött från djur som getts hormoner. WTO har tillbakavisat EU:s importförbud därför att detta skulle sakna vetenskaplig grund, och EU har uppmanats att bevisa att en sådan finns. WTO medger inte att konsumenters oro får utgöra grund för standarder i internationell handel med livsmedel. Folkpartiet anser att också inom WTO bör åtgärder som syftar till ett ökat konsumentskydd få en framskjuten plats. EU måste fortsätta kämpa för att konsumenthälsan och inte livsmedelsindustrin sätts i centrum.
EU bör införa en basnivå för livsmedelssäkerheten. Ett strikt och fullständigt säkerhetssystem måste vara lika för alla producenter i alla led i livsmedelskedjan inom hela unionen. Då innebär det inga handelshinder och ingen skillnad i konkurrenskraft mellan företagen, utan alla får samma basförutsättningar. Sverige bör prioritera dessa frågor inom EU-samarbetet och arbeta för att intentionerna i vitboken om livsmedelssäkerhet genomförs samt att samarbetet ytterligare fördjupas.
Att regelverket som skall styra livsmedelssäkerheten måste vara gemensamt är självklart också från konsumentsynpunkt när det finns en fri inre marknad. Därför måste regelverket utformas av kommissionen, ministerrådet och parlamentet, där det mesta av miljölagstiftningen redan fastställs. EU:s kontrollsystem måste baseras på bästa tänkbara kompetens från vetenskaplig och teknisk synpunkt. Den nyligen inrättade europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet bör vara en god förutsättning för detta. Det är viktigt att Sverige arbetar inom EU för att myndigheten får de resurser och det mandat som behövs för att aktivt driva livsmedelssäkerhetsfrågorna.
Det europeiska regelverket skall garantera en hög livsmedelssäkerhet. Detta innebär även att man successivt måste anpassa sig till de bästa exemplen från olika delar av unionen. Sålunda kan man konstatera att EU redan till stor del tagit till sig de svenska erfarenheterna av begränsning av antibiotikaanvändningen i fodermedel och att Folkpartiets krav på ett totalstopp för användning av kadaver som ingrediens i foder, kosmetika och läkemedel nu är infört.
I vissa fall om folkhälsan så kräver kan man acceptera att vissa länder fortsätter med strängare lagstiftning än vad som är EU-norm; detta gäller t.ex. salmonella. Salmonellan blev en het fråga under Sveriges förhandlingar med EU. Sverige lyckades få igenom sina krav på att livsmedel, levande djur och foder som förs in i Sverige skall vara fria från smittan. Kött som importerats måste medföljas av intyg utfärdat av en av staten godkänd veterinär om att köttet är salmonellafritt. Färska ägg skall komma från höns i kontrollerat salmonellafria, besättningar. Inom EU pågår nu en revision av salmonellalagstiftningen, vilken troligen kommer att leda till att kontrollen blir mer lik den svenska. Tills dess måste Sverige behålla sina nuvarande undantag och även skärpa kontrollen så att till exempel köttberedningar ingår.
Den nationella kontrollen bör utföras genom att alla anläggningar och all verksamhet kontrolleras på planeringsstadiet. Företagens egenkontroll är en nyckel i den nationella kontrollen. För varje typ av produktionsplats och för varje typ av produktion skall det finnas ett system för egenkontroll. Varje bonde, producent, förmedlare och handlare skall säkra sin egen hantering. Alla varor som köpts in skall redovisas och kunna spåras. Resultatet av egenkontrollen är en periodisk rapport som en lokal eller nationell myndighet sedan godkänner. Alla som hanterar mat i någon form, skall ha goda kunskaper i livsmedelshygien, den ansvarige arbetsledaren skall alltid ha ett ”körkort” i hygien, mikrobiologi och miljöhänsyn, vars krav skall vara lika i alla medlemsländer. Var och en måste vara ansvarig för sin produkt.
Förutom egenkontrollen krävs också att ansvarig myndighet gör fysiska kontroller på platsen, slumpmässigt eller på förekommen anledning. Kontrollen skall omfatta såväl kunskap som lokaler och teknik. I mindre företag kan optimal teknik vara alltför kostsam, men det är möjligt att kompensera detta genom att höja den personella kompetensen när det gäller hygien, mikrobiologi och miljöhänsyn Produktionsplatserna kan vara åkerbruk, ladugårdar, livsmedelsindustrier, distributörer, detaljhandel eller restauranger. Men de kan även vara anläggningar som svarar för försörjningen med insatsvaror i livsmedelsproduktionen, som till exempel industrier för produktion av gödselmedel till jordbruket, fodermedelsindustrier eller förpackningsindustrier för livsmedel.
För att kunna garantera att den nationella kontrollen alltid fyller de uppställda kraven behövs en europeisk tillsyn – en kontroll av kontrollanterna. Därför behövs det en europeisk livsmedelsmyndighet, ett ”matens FBI”, som skall kunna göra ”flygande” kontroller, det vill säga kunna agera inom ett medlemsland, både för att kontrollera livsmedelssäkerheten i sig, och för att kontrollera hur den nationella myndigheten sköter sina åligganden.
Rättssystemet är i princip en nationell angelägenhet. Det gäller även livsmedelsområdet. Folkpartiet anser dock att det finns fall då det är nödvändigt att ha sanktionsmöjligheter på EU-nivå. Det handlar till exempel om när ett livsmedelsproblem som drabbar konsumenterna uppstår i ett land och landets egna myndigheter uppenbarligen saknar förmåga eller vilja att ta itu med frågan. I dessa fall måste EU:s livsmedelsmyndighet ha juridisk rätt att ingripa.
Myndigheten bör också, i likhet med EU:s konkurrensmyndighet, ges möjlighet att föreslå kommissionen vilka sanktioner, till exempel böter, som bör tillgripas vid en överträdelse av reglerna. Livsmedelsmyndigheten bör också ha en kunskapsuppbyggande roll när det gäller livsmedelssäkerhet och vara en förmedlande länk mellan de olika nationella myndigheterna. Den nyinrättade europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet har till viss del dessa uppgifter, framför allt vad avser forskning och rådgivning. Myndigheten har dock inte fått det fulla ansvar som vi anser att den borde ha när det gäller kontroll och möjligheter att föreslå sanktioner. Vi anser därför att Sveriges regering skall verka för ett breddat mandat för den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Även om Sverige har en hög livsmedelsstandard finns ingen anledning att slå sig till ro med rådande ordning. Framför allt vad avser livsmedelskontrollen krävs en ökad insats och samordning. De återkommande utbrotten av salmonella talar exempelvis sitt tydliga språk – antalet inhemska fall av salmonella har ökat från 6,7 fall per 100 000 invånare år 1997 till 9,1 fall per 100 000 invånare år 2002. Slarv och dålig kunskap blir dyrt inte bara för samhället och konsumenterna utan också i hög grad för producenterna.
Den svenska livsmedelskontrollen behöver skärpas och bli mer likvärdig över hela landet. Detta är inte bara en fråga om konsumentskydd utan också en rättvisefråga mellan företagarna i branschen, som måste ha samma regler och krav på sig oberoende av i vilken kommun de verkar. Allt annat snedvrider konkurrensen. Därför ökar Folkpartiet anslagen till livsmedelskontrollen.
Det finns flera rapporter som visar en stor brist på samordning och övervakning av livsmedelssäkerheten i Sverige. Jordbruksverket har ansvaret för regelverk och kontroll av foder, för gödselhanteringsråd och ansvaret för djuromsorg. Kemikalieinspektionen är medansvarig för de kemiska substanser som används i odlingarna och Statens veterinärmedicinska anstalt har en stödfunktion. Vid slakteridörren övergår djuret till livsmedel och då tar Livsmedelsverket vid.
Regeringen borde initiera ett arbete för en översyn över de olika myndigheternas roller vad avser åtgärder för säkra livsmedel. Detta dels som ett led för att stärka arbetet med livsmedelssäkerhet, dels som en del av en effektivare myndighetsutövning. Det är t.ex. inte rimligt att både Jordbruksverket och Livsmedelsverket skall behöva ha experter på hur man övervakar produktionssäkerhet, den ena myndigheten för foder och den andra för livsmedelsproduktion.
Livsmedelsverket är formellt ansvarigt för livsmedlet fram till konsumenten, i samarbete med Smittskyddsinstitutet. Men Livsmedelsverket har bara kontrollansvaret för de allra största anläggningarna, totalt cirka 600 stycken. Alla andra företag inom livsmedelskedjan skall kontrolleras av kommunerna, vilket givetvis gör att en del starka kommuner har en utmärkt tillsyn medan en tredjedel av landets kommuner mer eller mindre har ”noll koll”.
Sverige har idag en nivå på livsmedelskontrollen som torde vara bland de allra svagaste i den utvecklade delen av världen. Detta sätter inte bara säkerheten ur spel utan det nuvarande systemet gynnar den slarviga men missgynnar den skötsamma. Folkpartiet anser att det fulla ansvaret på nationell nivå för säker mat – från jord till bord – skall ligga på en myndighet. Myndigheten bör arbeta utifrån den övergripande målsättningen om god folkhälsa och rimligt trygga konsumenter som kan fatta egna välgrundade beslut. Det betyder en kontroll av alla inblandade parter, strikta egenkontrollprogram och en identisk kontroll över hela landet. Att samordna systemen är inte detsamma som att alla parter måste eller bör sitta på samma plats. Självklart måste ett samlat kontrollsystem ha en lokal/regional organisation, då lokal- och personkännedom är viktigt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är i det allra sista ledet i livsmedelskedjan som det till sist avgörs om den mat vi äter är sund och fräsch. Det är varje enskild person som arbetar i butiken, på restaurangen eller i skolköket som avgör vilken kylnivå det skall vara i disken, hur köttkvarnen diskas och så vidare i en oändlig räcka av små detaljer, som till sist leder fram till huruvida den mat vi köper har god kvalitet eller ej. För de allra flesta konsumenter är det inte möjligt att avgöra om butiken de går till följer alla nödvändiga åtgärder för att hålla livsmedlen i gott skick.
Folkpartiet föreslår därför att Sverige tar fram enkla metoder för att konsumenten skall få tydlig information om det hygieniska tillståndet bakom kulisserna på alla de ställen där vi köper och äter vår dagliga mat. Ett exempel på ett sådant system är den danska smajlmärkningen, där resultatet av den lokala hygienkontrollen i t.ex. restauranger presenteras för allmänheten i form av dekaler som anslås vid entrédörren. Regeringen borde få i uppdrag att utreda hur ett bra system skall utformas för att ge allmänheten möjlighet till information om myndigheternas åsikt om det hygieniska tillståndet på den restaurang eller den matbutik man står i begrepp att besöka. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Kerstin Heinemann (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
|
Jan Ertsborn (fp) |
Martin Andreasson (fp) |
|
Mia Franzén (fp) |
Lennart Fremling (fp) |
|
Sverker Thorén (fp) |
Anita Brodén (fp) |