Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rimligare fördelning av reservatsmark.
Riksdagen har beslutat om att avsätta stora areal skogsmark för att bl a garantera den biologiska mångfalden. Anvisningen av medel för detta sker årligen med stora belopp för att göra dessa avsättningar möjliga.
I olika sammanhang har påtalats vikten av att dessa avsättningar sker på ett för ändamålet godtagbart sätt och att avsättningarna ska koncentreras till landets sydligare delar. Dessvärre så har dessa reservat tillkommit i huvudsak i Norrland, där reservatsarealerna sedan lång tid tillbaka bör kunna sägas ha nått sitt maximum. Detta förhållande drabbar berörda bygder på ett olyckligt sätt genom minskad sysselsättning, försämrad service och utflyttning. Dessutom sjunker viktiga inkomster för nationen och därmed möjligheterna att bidra till behållen och stärkt välfärd.
I många sammanhang har påtalats de möjligheter som reservaten ger när det gäller turism och friluftsliv. Vi har inte grund för sådana påståenden idag och dessa reservat har aldrig bidragit till att öka näringsunderlaget. De anordningar som uppförts i vissa reservat förfaller nu så sakteliga och innebär för de eventuellt besökande ibland näst intill livsfara. Detta beror då ytterst på att anslagen för drift och underhåll av reservaten är helt otillräckliga och något hopp om att detta förhållande skulle förändras inom överskådlig tid är inte att vänta.
I sammanhanget bör också påtalas att det i mycket större utsträckning bör beaktas kvalitet vid avsättningar, inte enbart att maximera areal i förhållande till tillgängliga medel.
De avsättningar som nu och framdeles ska ske, måste i huvudsak göras i Syd- och Mellansverige. Norrland måste fortsättningsvis fredas från ytterligare reservatsbildningar.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Karl Gustav Abramsson (s) |
Sören Wibe (s) |