Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka insatserna för ökade arealer av ädellövskog, lövskog och blandskog.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige har ett internationellt ansvar att bevara de rika miljöer som ädellövskogarna utgör för eftervärlden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn skall göras över hur EU:s framtida jordbruksstöd skall kunna omfatta skydd av natur och kulturmiljöer även i skogslandskapet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skydd av kulturmiljöer i skogsbrukslandskapet.
I Sverige har de ädla lövträden varit utbredda över en betydligt större areal än de är idag. Trädslag som ask, lind, ek, bok, avenbok och hassel var vanliga fram till för ca 500 år sedan. Idag är södra och mellersta Sverige täckt av barrskogar och endast en spillra av de forna lövskogarna återstår. Denna ensartning innebär naturligtvis en utarmning av den biologiska mångfalden. Många av de växt- och djurarter som tillhörde den forna skogen har ingen plats i den nya granskogen. Att många av dagens rödlistade svamp-, växt- och djurarter är bundna till ädellövskogar eller andra lövskogar är därför inte så förvånande. De är ovanliga eftersom deras biotoper är så ovanliga.
Samtidigt ökar efterfrågan på ädellövvirke till möbel-, inrednings- och finpappersindustrin. En del av målbilden för ett uthålligt skogsbruk och bibehållen biologisk mångfald måste därför vara att arealen ädellövskogar och andra lövskogar liksom volymen lövvirke måste öka på bekostnad av barrskogen. Idag ökar lövträdsandelen men inte ädellövskogsandelen. Ökningen är dock inte alls tillräcklig vilket gör att vi idag och framgent kommer att ha en råvarubrist i Sverige när det gäller lövträ. Nyetablering är nödvändig om vi ska ha en uthållig produktion och kunna bibehålla naturvärden för framtiden. Även bör andelen blandskogar öka för en större variation i skogslandskapet och bättre livsförutsättningar för alla de arter som är knutna till dessa biotoper. Detta är inget som sker av sig självt utan behöver stimuleras fram betydligt effektivare än vad som idag sker.
Svenskt skogsbruk och skogsforskning har med statens goda minne och stöd framför allt varit inriktat på överföring av lövmarker till barrskog. Kunskaperna om det motsatta är idag därför ofullständiga. Vi behöver bättre kunskaper om hur ädellöv- och lövskogar etableras på lämpliga marker som tillfälligt har hyst barrskogar. Många lövträdsplantor är frostkänsliga varför hyggen i många fall är svåra att etablera lövträdsplantor på. Vi har också dåliga kunskaper och traditioner i att etablera blandskogar, vilket ofta därför kräver en aktiv och nytänkande skogsbrukare.
Vi behöver även mer kunskap om hållbart brukande av ädellövskogar, lövskogar och blandskogar. Mer kunskap och forskning om hur man kan kombinera skogsbruk med bibehållna naturvärden och vilka skogsbruksformer som är acceptabla från naturvårdssynpunkt är nödvändigt. Genom att bättre förstå ekologiska processer och hotade arters behov och livsförutsättningar ökar man möjligheterna att kunna bedriva ett anpassat skogsbruk. Fri utveckling är dyrt och ofta olämpligt om man vill behålla struktur och naturvärden i de skogar som är ett resultat av långvarig mänsklig påverkan.
Idag sker nyetablering av ädellöv och löv endast i mycket liten skala, trots att efterfrågan finns. Orsakerna till detta är flera. Decenniers propaganda för granen är svår att vända, det saknas kunskaper vilket ger osäkerhet och dessutom är ädellövetablering betydligt dyrare än granskogsplantering. För att lyckas med ädellöv krävs i de allra flesta fall att man hägnar området på grund av de alltför täta klövviltstammar som idag är fallet. När det gäller att få upp en ny ädellövskog där man tidigare avverkat en sådan, vilket man måste enligt ädellövlagen, finns medel att söka för en del av denna kostnad. Teoretiskt skulle man också kunna få pengar för plantering på lämpliga marker där förra generationen var granskog. I praktiken sker detta sällan eftersom de medel som är avsatta för skydd enligt ädellövlagen inte räcker så långt.
Föryngring av rönn sälg, ek, ask och tall hämmas kraftigt i stora delar av landet på grund av omfattande viltskador. De stora viltstammarna kostar skogsbruket otroliga summor vilka inte alls kan jämställas med de ekonomiska vinster jakten inbringar. Klövviltstammarna måste därför minska, initialt med hjälp av ett ökat jakttryck och på sikt genom ökade rovviltstammar. Vår inhemska fauna måste ha en självklar plats i framtidens skogar, samtidigt är jakt och viltvård liksom turism och friluftsaktiviteter värdefulla binäringar i skogsbruket.
Skogsbruk i känsliga natur- eller kulturmiljöer ska bedrivas så att värdena består. Kulturmiljöer kan ofta synliggöras genom ett anpassat skogsbruk vilket kan möjliggöras med hjälp av ekonomiskt stöd, sådant finns idag i form av NOKÅS-bidrag vilka administreras av skogsvårdsorganisationen. År 2002 uppgick dessa bidrag till 7 miljoner kronor. En jämförelse med hur mycket som betalas ut för skydd av natur och kulturmiljöer i jordbrukslandskapet blir lätt absurd. Många av dagens skogar är resultat av mångårig kulturell påverkan, man har använt skogen som vedbod, till bete och husbehovsvirke. Spärrgreniga ekar eller gamla lindar är ofta rester av forna tiders nyttjande av skogen. Dessa miljöer kräver extra hänsyn och insatser för att bestå. Tjärdalar, kolbottnar, rösen och husgrunder är andra kulturminnen som fortfarande ofta finns i skogen. Vill vi ha kvar kulturvärdena i skogsbrukslandskapet måste insatserna öka för att inventera dessa värden samtidigt som möjligheterna att skydda dem ökas.
Jordbrukare kan efter EU-inträdet söka stöd för skydd och bevarande av kulturobjekt och de kan söka LBU-medel (landsbygdsutvecklingsmedel) för utvecklande av sin jordbruksnäring. Motsvarigheten finns inte för skogsbrukaren vilket är ett resultat av nationella prioriteringar. I Finland går 17 procent av LBU-medel till skogsbruk, att jämföra med 0,1 procent i Sverige. Även småskogsbrukarna är en del av en levande landsbygd och kan på samma grunder som jordbrukare behöva stöd för att utveckla sin verksamhet. När nu de nya jordbruksstöden beslutas bör man därför på nationell nivå ändra så att lämpliga EU-medel även kan komma skogsbrukare till del. Det är inte önskvärt att skogsbruket blir reglerat såsom jordbruket är, däremot bör kulturmiljöer i skogsbrukslandskapet ges samma vikt och samhälleliga stöd som kulturmiljöer i jordbrukslandskapet.
Natur- och kulturmål kan delvis uppfyllas genom frivilliga åtaganden med hjälp av information och marknadskrav, därigenom minskar de samhällsekonomiska kostnaderna. Potentialen för frivilligt skydd har inom skogsbruket på flera håll visats vara särkilt stor, trots att det faktiskt innebär en kortsiktigt minskad produktion och utnyttjandegrad av den egna marken. Men å andra sidan kan de samhällsekonomiska kostnaderna öka väsentligt om inte rätt åtgärder vidtas och i vissa fall krävs ekonomiskt stöd för att en samhällsinsats ska kunna anses rimlig för en privat näringsidkare. Vi ska ha en skogspolitik där skogsekosystemens naturliga funktioner och processer upprätthålls, samtidigt ska inhemska växt- och djurarter fortleva under naturliga betingelser i livskraftiga bestånd. Samtidigt ska kulturvärden inte förstöras och dessutom ska skogsnäringen även fortsättningsvis vara stark i Sverige. Det går att få ihop dessa mål men det krävs en långsiktig planering och insatser från både näringen och samhället.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |