Motion till riksdagen
2003/04:MJ419
av Åsa Torstensson (c)

Köttproduktion i skärgården


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvar, resurser och aktiva planer för att hålla skärgårdens marker öppna.

Motivering

Skärgårdens natur är unik och bevarandevärd, men det som nu sker är att inom de områden som har ett starkt tryck från fritidsboendets sida håller grannskapet på att växa igen. Detta på ett för naturen och miljön förödande sätt. Detta är markområden som i jordbrukshänseende är klart olönsamma och som i princip enbart passar till köttdjursproduktion. Strandängar växer igen och kostnader för djurhållning med färjetransporter, stängsel, tillsyn och röjning avskräcker nya skärgårdsbönder att investera. När en djurtransport med färja kostar 1 500 kr krävs stor utväxling av de köttdjur som betar på strandängar och på skärgårdsmark. Betesdjur är dock det som mest effektivt och naturriktigt håller ett skärgårdslandskap öppet, men det kostar mer än annan köttdjurshantering och ger mindre i ersättning.

Det finns idag en efterfrågan av kött, t.ex. Kaprifolkött i Bohuslän, som går att identifiera som betesdjur som betat på strandängar och i hagmarker. Det krävs dock en aktiv handling från samhällets sida för ett bevarande av ett öppet skärgårdslandskap eftersom denna mark sedd ur produktionsintresse är obefintlig. Dessutom måste man aktivt ta en diskussion om vad som är bevarandevärt. Är det igenväxt natur där varken djur betar eller mänsklig hand brukar? Detta måste föras med i beslutet om och när reservatsbildningar skall ske. Är svensk skärgårdsnatur bevarandevärd borde även statens intresse vara att bevara marken öppen.

För att nå det bästa resultatet i dessa områden är troligen ett stärkt samarbete och avtal med aktiva brukare att föredra, ekonomiskt – för både stat och enskild djurhållare – såväl som för det allmänna intresset. Staten måste bli bättre i sin roll att ansvara för förvaltningsplanerna och göra detta tillsammans med aktiva brukare av marken. Det avgörande för en levande skärgård är att den inte växer igen med obrukbara ängsmarker som följd. Finns ett nationellt intresse för detta är det rimligt att begära ett nationellt ekonomiskt ansvar som skapar dessa förutsättningar. De resurser som är avsatta för inköp och ersättningar bör även kunna överföras till att användas för skötselplaner och skötselåtgärder.

Stockholm den 6 oktober 2003

Åsa Torstensson (c)