Den privata äganderättens betydelse skall inte underskattas. Den är en förutsättning för ekonomisk utveckling och marknadsekonomi och är ett incitament för en långsiktig förvaltning. Numera finns det många som vill urholka det privata ägandet, även om inte själva äganderätten ifrågasätts. Denna kommittémotion belyser äganderättsfrågor ur ett markägarperspektiv.
Naturskydd och bevarande av den biologiska mångfalden är en angelägenhet både för allmänheten och samhället. Centerpartiet förespråkar därför att skyddandet av natur sker i samråd med markägare och gärna genom skötselavtal istället för reservat. Problemet med s.k. skogsklippare är stort och därför föreslås förändringar i lagstiftningen. Strandskyddsreglerna måste anpassas efter lokala förutsättningar och behov, varför vi förespråkar att kommunerna får ansvaret för utformningen av strandskyddet. Djurägare måste ges ekonomisk trygghet för eventuella effekter som rovdjur åsamkar, inte minst för att målen om livskraftiga rovdjursstammar skall vinna full acceptans. De odemokratiska påverkansmetoder som vissa djurägare utsätts för är förbjudna och hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Även väglagen påverkar den privata äganderätten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att värna det privata ägandet utifrån ett federalistiskt perspektiv.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att stärka skyddet för privat ägande för att undvika dämpande effekter på företagande och ekonomisk tillväxt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den privata äganderätten måste skyddas och ständigt försvaras.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att berörda myndigheter i första hand bör försöka finna alternativa skyddsformer i samverkan med markägaren.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att i första hand avsätta statligt ägd skog framför privatägd skog till reservat när likvärdiga skyddsvärden finns att tillgå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utgångspunkten måste vara att skyddande av enskilt ägd skog skall ske i samråd med ägaren.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om obligatoriska samråd mellan myndigheter och markägare vid inventering av markområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att i avvaktan på att ett förvärvstillstånd prövas bör det införas regler som förhindrar avverkning innan beslutet vunnit laga kraft.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att föreslå skärpningar i lagstiftningen för att komma till rätta med ”skogsklipparna”.
Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till åtgärder för att förhindra missbruk av allemansrätten i kommersiellt bruk och i stället skapa möjlighet för markägaren och det lokala näringslivet att utveckla verksamheten efter de lokala förutsättningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att djurägare måste ges ekonomisk trygghet för eventuella effekter som rovdjuren åsamkar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att alla typer av utomparlamentariska metoder som skadar andra människor, djur, ekosystem eller orsakar ekonomisk skada på någon annans egendom, inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om den enskildes rättssäkerhet mot odemokratiska påverkansmetoder.
1Yrkandena 1, 3, 12 och 13 hänvisade till KU.
Den privata äganderättens betydelse skall inte underskattas. Redan de gamla grekiska filosoferna ansåg att det som ägs privat blir bättre omhändertaget än egendom som ägs av det allmänna. Detta förvaltarargument är lika aktuellt än idag. Den privata äganderätten är av grundläggande betydelse för hela samhällssystemet. Äganderätten är en av grundstenarna i den svenska rättsordningen. Den är en förutsättning för ekonomisk utveckling och marknadsekonomi och är ett incitament för en långsiktig förvaltning. Dessa insikter omfattas av många, och ändå måste äganderätten ständigt försvaras. Även om inte själva ägandet ifrågasätts, anser många att det är högst legitimt att urholka dess innehåll.
Denna kommittémotion belyser äganderättsfrågor ur ett markägarperspektiv. Den berör inte äganderätt av produkter, varumärken osv. utan för den typen av frågor hänvisas till Centerpartiets näringsmotion.
Hela vårt samhälle är uppbyggt kring rättigheter och skyldigheter gentemot våra medmänniskor och vår gemensamma miljö. Centerpartiets politik tar sin utgångspunkt i den lilla människan och vi sätter stor tilltro till hennes förmåga att fatta kloka beslut och ta ansvar. Utifrån federalismens principer är möjligheten till privat ägande angeläget. Att besluten fattas på den lägsta effektiva nivån, alltså så nära dem det berör som möjligt, förutsätter till viss del att även ägandet är decentraliserat till den lägsta effektiva nivån. Vi anser att utgångspunkten är att det individuella privata ägandet är den nivå man bör utgå ifrån. Vad som ovan anförts om vikten av att värna det privata ägandet utifrån ett federalistiskt perspektiv bör ges regeringen tillkänna.
Att den lilla människans rättigheter många gånger åsidosätts är ett problem även i vårt land, där de mänskliga rättigheterna många gånger tas för givna. Förekomsten av krafter som vill försvaga den privata äganderätten, istället för att förstärka skyddet för den, väcker frågan om sambandet mellan äganderätten och ekonomisk utveckling. Flera rättsekonomer har påtalat problemet med att en författning som inte ger ett starkt och stabilt skydd för den privata äganderätten riskerar att få en kraftigt dämpande effekt på företagande och ekonomisk tillväxt. Det är på sikt ett stort hot mot välståndsutvecklingen. Vad som ovan anförts om att stärka skyddet för privat ägande för att undvika dämpande effekter på företagande och ekonomisk tillväxt bör ges regeringen tillkänna.
I det svenska samhället finns idag ett brett stöd för det enskilda ägandet. Själva ägandet ifrågasätts inte från så många håll men det finns många som vill urholka det privata ägandet. Ett tydligt exempel på detta är viljan att försvaga den grundlagsstadgade rätten till ersättning vid ingrepp. Det är en absolut nödvändighet att markägare ges full ersättning när jord- och skogsbruksmark av olika anledningar tas ur produktion och omvandlas till reservat och liknande. Det är olyckligt om gränsen för vad en markägare ska acceptera i form av inskränkningar flyttas mot en större grad av tillåtande för denna form av inskränkning. Ett ensidigt hävdande av det gemensammas intresse framför den enskildes äganderätt riskerar att leda till en ökad misstro mot rättsstaten och till att människor i allt mindre utsträckning känner det personliga ansvaret för sin egendom och den egna miljöpåverkan. Den privata äganderätten måste skyddas och ständigt försvaras. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Inte minst införandet av den nya miljöbalken har bidragit till att problematisera äganderätten. Medan t.ex. jordägare har upplevt att ägande- och nyttjanderätten inskränkts utan rätt till ersättning, har naturvårdsintressen menat att äganderätten inte får gå framför viktiga gemensamma intressen. Det finns självfallet viktiga poänger i båda synsätten. Samtidigt ser vi en fara i att ensidigt hävda de gemensamma intressena framför den enskildes äganderätt. Inte minst riskerar det att leda till en ökad misstro mot rättsstaten och till att människor i allt mindre utsträckning känner det personliga ansvaret för sin egendom och den egna miljöpåverkan.
Allmänhetens kärlek till naturen är det som byggt upp det breda engagemang för miljöfrågor och den enorma frustration som idag finns över miljöförstöringen och hoten mot naturmiljöerna. Centerpartiet anser därför att det även är en rättighet för människor att kunna få utlopp för sin vilja att skydda naturen och minska miljöförstöringen.
De delar av det statliga ägandet som anses vara av särskilt samhällsintresse bör utvärderas noggrannare. Statligt ägande är ingen garanti för att ett samhällsintresse tillgodoses. Ett aktuellt exempel gäller de gigantiska markinköp som Naturvårdsverket tilldelas alltmer medel för. Sedan 1967 (för övrigt året då Naturvårdsverket bildades) har arealen naturreservat ökat i landet från 25 000 hektar till 3,9 miljoner hektar, ca 8 % av Sveriges totala landyta. Nästa år avsätts mer än en halv miljard för markinköp. Centerpartiet förespråkar att anslaget för åtgärder för biologisk mångfald skall omfördelas till att inriktas på alternativa skydd av den biologiska mångfalden såsom biotopskydd och skötselavtal. Vi anser vidare att anslaget för insatser för skogsbruket måste höjas för att säkra Skogsstyrelsens arbete med informationsarbete till skogsägare, så att en större hänsyn tas till biologisk mångfald i skogsbruket. För yrkanden om anslagen hänvisas till Centerpartiets budgetmotion.
Centerpartiet ser med oro på den utveckling som sker när naturvården i alltför stor utsträckning inriktas på reservatsbildning, där man köper in marken från den förre markägaren. I vissa fall är detta förfarande helt riktigt. För att skydda vissa biotoper och naturmiljöer är det bästa helt enkelt att hålla människans påverkan borta från området. För andra områden har det visat sig vara som att lägga en död hand över natur- och kulturvärdena som man ville värna. Centerpartiet anser att man måste ha en vidare syn på hur de värdefulla naturmiljöerna har uppkommit i kulturlandskapet. När människor under generationer har skött sin skog, ängs- eller hagmark på samma sätt, så är det detta brukande som skapat naturvärdet. I framtiden måste man undvika misslyckanden med reservatsbildning utan pengar till fortsatt skötsel och med stora konflikter med markägare som ser de naturmiljöer som de varit med och skapat, raseras. Vi förespråkar att berörda myndigheter i första hand försöker finna alternativa skyddsformer i samverkan med markägaren. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Tidigare hade statsminister Göran Persson offentligt uttalat sina och regeringens ambitioner ”att på statens – skattebetalarnas och medborgarnas – egen mark driva på och bli ledande för ett långsiktigt ekologiskt hållbart skogsbruk”. Genom Sveaskog har statens möjligheter ökat för att erbjuda ersättningsmark och även utförsäljning av skogsmark till enskilda. Detta arbete måste ske utan dröjsmål. Vid avsättning av skyddsvärd skog bör dock i första hand statlig skog avsättas för reservatsbildning, om det finns statligt ägd skog med önskvärda naturvärden att tillgå. Reservatsbildning av övrig skog bör endast ske i de fall då likvärdig skog ej går att finna i statlig ägo. Vad som ovan anförs om att i första hand avsätta statligt ägd skog framför privatägd skog till reservat när likvärdiga skyddsvärden finns att tillgå i statlig ägo bör ges regeringen till känna.
Skogsbruk är en verksamhet som bygger på långsiktighet: När du i vuxen ålder planterar skog vet du att det inte är du själv som kommer att dra någon större ekonomisk nytta av investeringen. Långsiktigheten omfattar därför ofta mer än en generation. För den som skapat intressanta skogsområden, och samtidigt haft en långsiktigt ekonomisk planering för sitt skogsinnehav, kan statens intresse för detta skogsområde komma som en smärre chock. Alltför ofta ses exempel där statens representanter utan markägarens vetskap inleder arbetet för att skydda ett skogsområde. Utgångspunkten måste vara att skyddande av enskilt ägd skog skall ske i samråd med ägaren. Detta bör ges regeringen tillkänna.
En viktig princip, som vi återigen vill peka på, handlar om samrådsförfarandet när myndigheterna gör inventeringar av markområden. Inventeringarna inför Natura 2000 är ett typexempel på hur det inte får gå till. Många markägare kan vittna om att det offentliga inventerade marker utan att markägarna var medvetna om det. Än värre ur denna synpunkt är att Natura 2000-områden inrättats utan markägarnas vetskap. Utan en öppen och bred dialog blir det svårt att nå förståelse för eventuellt skydd av markområden. Mot bakgrund av detta är det befogat med obligatoriska samråd mellan myndigheter och markägare vid inventering av markområden. Detta bör ges regeringen till känna.
Möjligheterna att kunna bedriva ett långsiktigt skogsbruk är en förutsättning för landsbygdens överlevnad. Det kan konstateras att lagstiftningen om skog och skogsförvärv inte alltid tillfredsställt dessa förutsättningar. Tvärtom har ofta ryckighet i lagstiftningen försvårat möjligheterna att se konsekvenserna på sikt av olika åtgärder. För en verksamhet som har en lång omloppstid är det oerhört väsentligt att ha ett regelverk som är stabilt. År 1991 gjordes, som en konsekvens av avregleringen av jordbruket, en liberalisering av jordförvärvslagen (JFL). Krav på strukturrationalisering, visst pris, kunskaper hos köparen m.m. togs bort. I anslutning till detta dök också problemet med s.k. skogsklippare upp.
Idag gäller att köp av jord och skog i glesbygd skall stimulera sysselsättning och boende. Ett skydd för en levande landsbygd. För att undvika tillståndsprövning, kan man göra ett särskilt åtagande att bosätta sig på fastigheten eller inom orten inom ett år och sedan bo kvar där i fem år. Problemet är att åtagandet är svårt att kontrollera och det finns inga restriktioner vad gäller avverkning annat än de skogsvårdslagen ställer. Det har inträffat fall där man struntat i att flytta till fastigheten utan istället sålt den när man avverkat så mycket skog som varit möjligt.
I avvaktan på att ett förvärvstillstånd prövas bör det införas regler som förhindrar avverkning innan beslutet vunnit laga kraft. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Regeringen bör tillsätta en utredning med syfte att föreslå skärpningar i lagstiftningen i syfte att komma tillrätta med ”skogsklipparna”. Detta bör ges regeringen tillkänna.
En viktig del i arbetet med att öka människors livskvalitet är möjligheten att skapa förutsättningar för ett attraktivt och billigt boende. Inte minst har närheten till vatten visat sig vara en viktig faktor för många människors val av bosättning. Dagens utformning av strandskyddsreglerna har undandragit många attraktiva boendemiljöer. Detta har skett oavsett om trycket på dessa skyddade strandområden har varit stort eller inte. De regler om strandskydd som finns stadgade i miljöbalken fyller många gånger en viktig funktion i att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområden som allmänheten har enligt allemansrätten. Strandskyddet har även, särskilt i tätbefolkade områden, ha betydelse för djur- och växtliv.
Så som strandskyddet fungerar idag, efter den skärpning av reglerna som gjordes i mitten av 90-talet, utgör det ett stort hinder för regional utveckling på många platser i vårt avlånga land. Strandskyddsbestämmelserna och deras tillämpning har anpassats för områden med ett högt exploateringstryck, och det är i princip de urbana områdenas stränder som fått vara vägvisande även för stränder i Norrlands inland. Det skydd av djur- och växtlivet som strandskyddet utgör i områden med ett litet exploateringstryck, måste ställas i en samhällsnyttorelation till vad en ökad befolkning gör för regionen.
Vi anser att det är ett omyndigförklarande av kommunerna att se strandskyddet som ett statligt intresse. Eftersom kommunerna har ansvar för planering och byggande måste de ges full rätt att besluta även om strandskydd. Utformningen av strandskyddet bör ske på lokal nivå då kunskapen om de berörda strandområdena och utnyttjandet av dessa är störst lokalt. Detta är även en viktig del i principen om det kommunala självstyret. Genom att kommunerna får ansvaret för utformningen av strandskyddet kan fler attraktiva boendemiljöer skapas i många regioner av landet vilket skulle öka attraktiviteten i dessa områden. För yrkande om förändringar av strandskyddet hänvisas till Centerpartiets bostadsmotion B263.
Allemansrätten – den enskildes rätt att vistas i naturen – är ett värdefullt inslag i vår svenska kultur. Denna unika svenska sedvanerätt är viktig för människors rätt att vistas i skog och mark. Allemansrätten är också en bidragande orsak till turisters intresse för Sveriges natur och dess möjligheter till ett fritt friluftsliv. Denna rättighet bör bestå i sin nuvarande form. Samtidigt är det av stor betydelse att inte fastighetsägare eller andra med särskild rätt till en fastighet tillfogas skada på grund av allemansrätten. Det är av stor betydelse för denna unika sedvänjas fortlevnad att den accepteras och respekteras såväl av markägare som av den som nyttjar allemansrätten. De problem och konflikter som uppstått till följd av allemansrätten är mycket olyckliga. Regeringen bör ta initiativ för att förhindra att missbruk av allemansrätten i kommersiellt bruk för att i stället skapa möjlighet för markägaren och det lokala näringslivet att utveckla verksamheten efter de lokala förutsättningarna. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att riksdagens mål om livskraftiga bestånd av rovdjur skall vinna full acceptans i alla delar av landet. För detta krävs det bland annat att djurägare i rovdjurstäta områden ges en ekonomisk trygghet för eventuella effekter av att leva och verka i samma område som rovdjuren. Det handlar dels om att ersättningen för rovdjursrivna djur fortsätter, dels om att få material till rovdjursstängsel. Även den arbetsinsats som uppsättning och skötsel av rovdjursstängsel innebär måste värdesättas när man ersätter markägarna. Vad som ovan anförts om att djurägare måste ges ekonomisk trygghet för eventuella effekter som rovdjuren åsamkar bör ges regeringen tillkänna.
Att enskilda företagare angrips av människor eller organisationer som tar lagen i egna händer måste fördömas. I ett demokratiskt samhälle är det lagstiftarnas roll att sätta upp de regler som medborgarna har att förhålla sig till. Självklart skall det finnas utrymme för medborgarna att yttra sig om saker, skriva, demonstrera och diskutera fram ett klokare beslut. Utgångspunkten för allt detta är dock att yttrandet skall ske utan att skada människor, djur eller andra människors privata egendom. Centerpartiet kan inte försvara att vissa människor sätter sig över de demokratiskt fattade reglerna och tror sig veta bättre än någon annan. I en fungerande demokrati råder respekt för lagar och regler. Alla typer av utomparlamentariska metoder som skadar andra människor, djur, ekosystem eller orsakar ekonomisk skada på någon annans egendom är förbjudna enligt lag och hör definitivt inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Den enskildes rättssäkerhetsskydd måste stärkas. Det kan inte vara rimligt att familjer får hela sin tillvaro ”upp-och-ned-vänd” på grund av en liten grupp människors psykiska och fysiska terror. Vad vi menar är att om samhället gemensamt bestämt att vi skall tillåta djurförsök skall inte den enskilde forskaren behöva utstå hot och trakasserier från en grupp människor som försöker stoppa djurförsöken bakvägen. Som tidigare påpekats måste rätten att få demonstrera värnas. Polisen måste dock vara restriktiv med att tillåta demonstrationer på platser där intrång på enskild tomt kan befaras. Man måste även ta hänsyn till den kedja av händelser som människor kan utsättas för, där en enstaka demonstration inte utgör något hot men i helheten blir droppen som får bägaren att rinna över. Det finns flera exempel på att t.ex. minkfarmare avvecklat sin verksamhet bara för att de inte längre orkar leva under hot och trakasserier från djurrättsaktivister. Vad som ovan anförts om den enskildes rättssäkerhet mot odemokratiska påverkansmetoder bör ges regeringen tillkänna.
Centerpartiet bejakar det samhällsengagemang som finns i det civila samhället. Det är viktigt att det finns flera vägar till påverkan än enbart den partipolitiska. Även djurrättsaktivisters arbete och engagemang är viktigt för ett stärkt djurskydd och en ökad medvetenhet om exploateringen av djur. Kärnan i ett demokratiskt engagemang är dock att man skall använda sig av demokratiska metoder för sin påverkan.
Den undermåliga finansieringen av nödvändiga vägprojekt under senare år har lett till en form av urholkning av väglagen. För att vägsatsningar skall komma till stånd skjuter privatpersoner och kommuner till mark, utan att få rättmätig ersättning för detta. Man kan förstå den enskildes frustration över undermåliga vägar, men detta leder till orättvisor och stora intrång i den privates äganderätt. Centerpartiet föreslår i motionen Framtidens transportsystem en alternativ finansieringslösning (PPP) för att nödvändiga vägsatsningar skall komma till stånd.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Jan Andersson (c) |
|
|
Roger Tiefensee (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Birgitta Carlsson (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Håkan Larsson (c) |
Annika Qarlsson (c) |
|
Birgitta Sellén (c) |