EU:s miljöarbete måste ses mot bakgrund av den ekonomiska utveckling som vi står mitt uppe i. Det är en utveckling som präglas av allt mer integrerade marknader, försvagade politiska institutioner, globala orättvisor och allvarliga globala miljöhot. För att bidra till en omvandling av det europeiska samarbetet till ett aktivt samarbete för ekologiskt hållbar utveckling, anser vi att Sverige bör prioritera följande frågor:
Aktiv och stark produktpolitik med utrymme för länder att gå före.
Miljöanpassning av europeisk transportpolitik.
Fortsatta reformer av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) med inriktning på hållbart ekologiskt jordbruk.
Reformering av fiskepolitiken för ett hållbart nyttjande av haven.
Europeisk politik för en rättvis världshandel.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Den ekonomiska globaliseringen och miljön 4
Ohållbar överkonsumtion och enorm fattigdom 4
Kraftigt ökade transporter 4
Mindre miljöanpassning av produkter 5
Bruket av naturresurserna får inte anpassas till den globala ekonomin 5
EU och den ekonomiska globaliseringen 6
Ett europeiskt samarbete för ekologiskt hållbar utveckling 6
En aktiv och stark produktpolitik – med utrymme för enskilda länder att gå före 7
En miljöanpassad europeisk transportpolitik 7
Kilometerskatt på vägtrafiken 7
Ett fungerande europeiskt järnvägssystem 8
Hållbara infrastrukturinvesteringar 8
Fortsatta reformer av EU:s jordbrukspolitik – för ett ekologiskt hållbart jordbruk 8
Reformera fiskepolitiken 9
EU och världshandeln 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om fem prioriteringar för ett europeiskt samarbete för ekologiskt hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en aktiv och stark produktpolitik med utrymme för enskilda länder att gå före.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en miljöanpassning av europeisk transportpolitik.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om fortsatta reformer av CAP med inriktning mot hållbart ekologiskt jordbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en reformering av fiskepolitiken för ett hållbart nyttjande av haven.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en europeisk politik för en rättvis världshandel.2
1Yrkande 3 hänvisat till TU.
2Yrkande 6 hänvisat till UU.
De globala orättvisorna ökar allt mer. En ohållbar överkonsumtion hos en liten del av jordens befolkning finns sida vid sida med en enorm fattigdom hos andra. Hela jorden fungerar i dag i princip som råvaruförsörjning till ett litet antal mycket rika länder, varav Sverige och övriga rika länder i västvärlden tillhör de starkare. Denna omfördelning av resurser är inte bara socialt förödande utan har också allvarliga ekologiska konsekvenser, både genom att fattigdom driver människor till ohållbara produktionsmetoder och genom att överkonsumtionen i sig förutsätter ohållbara produktionsmetoder och ett allt för stort resursutnyttjande.
Dessa globala orättvisor är ett resultat av flera olika saker men en kraftigt bidragande orsak är det rådande ekonomiska systemet. Kapitalismen har visat sig oförmögen att utjämna orättvisor utan att kontrolleras av en stark demokrati, istället har den förstärkt orättvisorna. Någon sådan stark demokratisk motkraft mot det rådande globala ekonomiska systemet finns inte idag. Den internationella politiken domineras totalt av USA. Vissa europeiska politikers ambition att EU skall bli en stark motpol till USA framstår inte som särskilt trovärdigt så länge EU i huvudsak gör gemensam sak med USA i exempelvis de internationella förhandlingarna om nya handelsavtal.
En ny supermakt i form av EU är inte en lösning på vare sig de globala orättvisorna eller de ohållbara konsumtionsmönstren i nord. En rättvisare och ekologiskt hållbar värld förutsätter att den globala ekonomin bemöts av starka demokratiska institutioner som bygger på folkliga rörelser för rättvisa och hållbar utveckling. Sådana demokratier byggs underifrån genom folkrörelser, inte uppifrån av regeringar.
Ett konkret exempel på den ekonomiska utvecklingen under 1900-talet är hur vårt samhälles geografiska struktur har genomgått en dramatisk förändring. Detta har drastiskt påverkat både godstransporter och personresor såväl inom som mellan länder. Lokal försörjning har ersatts av långa transporter av mat och andra förnödenheter. Marknaderna har gått från att i huvudsak ha varit lokala till att idag vara globala.
En omfattande inflyttning till städer har skett samtidigt som våra dagliga aktiviteter har spritts ut över större geografiska ytor. Vid seklets början reste en vuxen invånare i Sverige i genomsnitt en halv kilometer per dygn. Nu reser vi 45 km per dygn.
Ökade kommunikationsmöjligheter, både fysiskt och med ny informationsteknologi, har bidragit till att värderingar och därmed livsstilar och konsumtionsmönster blir allt mer likartade runt om i världen. Lokal konsumtion och produktion samt traditionella levnadssätt trängs undan. Även detta har bidragit till ökade transporter genom att marknader knyts ihop och möjligheten till stordriftsfördelar i produktionen av varor i än högre grad kan tas till vara.
Även om ökade kontakter och ökat utbyte mellan människor från olika länder och kulturer är ett mycket positivt framsteg så är baksidan med de kraftigt ökade transporterna ett mycket stort hot mot miljön. De ökande transporterna står för ett av de allvarligaste hoten mot miljön eftersom de idag framför allt baseras på fossila bränslen som bidrar till de klimatförändringar vi har börjat kunna se.
Ett annat oroande problem med ekonomins utveckling mot globala marknader är de minskade möjligheterna att ställa miljökrav på produkter. Produkter bör miljöanpassas för att t.ex. vara återvinningsbara, giftfria och resurssnåla. Möjligheten till det undergrävs till stor del av den ekonomiska utveckling som sanktioneras och understöds av EU. Som en följd av att varor skall röra sig allt mer fritt på en global eller europeisk marknad så minskas möjligheten att ställa nationella krav på miljöanpassningen av varorna genom lagstiftning. Sverige har en ambition att ställa höga krav på produkters utformning och miljöanpassning men de möjligheterna som miljöbalken ger för detta används knappt idag för att påverka produktutvecklingen i en hållbar riktning.
Till viss del kompenseras de bristande möjligheter som nationalstaterna idag har av frivilliga organisationers arbete med miljömärkning och liknande verksamhet. Denna frivillighet är dock mycket svag i förhållande till lagstiftning och förutsätter en mycket stor kunskap hos konsumenterna och en evigt aktiv miljörörelse.
Ett tredje område där den nya ekonomin innebär allvarliga hot är bruket av de förnybara naturresurserna, den enda långsiktiga resurs vi har för människans överlevnad. Förvaltningen av naturresurserna kan inte underordnas den ekonomiska globala utvecklingen. Jordbruk, skogsbruk och fiske är näringar vars utveckling inte kan följa samma principer som industriell produktion. Ramen för bruket av naturresurserna sätts av de naturliga förutsättningarna och bruket av naturen måste anpassas till dem. I en allt mer globaliserad ekonomi med inriktningen att ständigt öka produktionen utsätts naturresurserna för ett stort tryck med allvarliga miljökonsekvenser som följd.
Förutsättningarna i olika delar av världen för exempelvis jordbruk skiljer sig mycket åt och politiken måste därför utformas för att hantera eller kompensera för dessa skillnader. De skillnader i förutsättningar som finns kommer annars att leda till att jordbrukare i en hårdnande konkurrens tvingas ta till ohållbara produktionsmetoder för att kompensera detta och de ekologiska konsekvenserna av det blir naturligtvis ett problem. Till exempel kan en sämre jordmån kompenseras med konstgödsel och vattenbrist genom bevattning. I längden är detta i de flesta fall inte hållbart. Om man därutöver tar hänsyn till behovet av recirkulering av växtnäring som är nödvändigt för att driva en någorlunda intensiv produktion utan tillförsel av handelsgödsel, så blir tanken på den globala marknaden med hårt driven specialisering än mer komplicerad.
De ekologiska villkoren för jordbruket talar till stor del emot vidareutvecklingen av en global marknad för livsmedel om man inte samtidigt vidtar andra åtgärder för att säkra att produktionen sker på naturens villkor. Det är en otroligt viktig utmaning vi står inför då marknaderna för livsmedel integreras än mer.
Huvudsyftet med EU har varit och är fortfarande att öka den ekonomiska integrationen av EU-länderna. Handel skall underlättas, kapital skall röra sig fritt och arbetskraften skall flytta dit där jobben finns. Denna grundläggande del av EU:s samarbete gör att EU förstärker den ekonomiska utvecklingen mot en centraliserad och därmed transportberoende produktion av konsumtionsvaror. Samma principer som råder i EU-samarbetet verkar EU för i internationella frihandelsförhandlingar inom WTO. Den fria rörligheten kommer i första hand, skydd av människor, naturresurser och miljö får anpassa sig till nya försämrade villkor.
EU:s miljöarbete måste ses mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen som präglas av allt mer integrerade marknader, försvagade politiska institutioner, globala orättvisor och allvarliga globala miljöhot. För att bidra till en omvandling av det europeiska samarbetet till ett aktivt samarbete för ekologiskt hållbar utveckling anser vi att Sverige bör prioritera följande frågor:
Aktiv och stark produktpolitik med utrymme för länder att gå före.
Miljöanpassning av europeisk transportpolitik.
Fortsatta reformer av CAP med inriktning på hållbart ekologiskt jordbruk.
Reformering av fiskepolitiken för ett hållbart nyttjande av haven.
Europeisk politik för en rättvis världshandel.
Vad som här anförts om svenska prioriteringar inom EU:s miljöarbete skall ges regeringen till känna.
Kravet på fri rörlighet för varor får inte gå före kravet på miljöanpassning av produkter till skydd för människor och miljö. De rent ekonomiska intressena i ökad handel och ökad tillväxt måste istället underordnas kraven på en ekologiskt hållbar utveckling. Därför måste det skapas ett större utrymme för enskilda länder att gå före i miljökraven på produkter utan att detta betraktas som handelshinder. Någon snedvridning av konkurrensen är det ju heller inte så länge samma krav ställs på inhemskt producerade produkter som på de importerade.
För att öka möjligheten till mer långtgående krav på produkter från enskilda länder så bör standardiserade varudeklarationer – såsom innehållsdeklarationer, energimärkning och liknande – utvecklas på fler områden. Sådana standarder skall helst tas fram på internationell nivå men om det inte är möjligt bör det göras i ett regionalt samarbete. Dessa standarder kan vara en grund för enskilda länders högre krav på produkter.
Självklart skall också en hög ambitionsnivå eftersträvas på gemenskapsnivå när det gäller miljöanpassning av produkter. Kraven på produkter skall i första hand gälla energieffektivitet, giftfrihet samt återanvändbarhet och/eller återvinningsbarhet.
Vad som här anförts om en aktiv och stark produktpolitik med utrymme för enskilda länder att gå före skall ges regeringen till känna.
Den politik som förts och fortsatt förs inom EU som syftar till ökad handel och ökad produktion bidrar till att transporterna i EU ökar drastiskt. De senaste åren har godstransporterna på väg ökat radikalt. De utgör idag det största enskilda hotet mot möjligheten att minska utsläppen av växthusgaser. Det är helt nödvändigt att vända trenden och minska utsläppen från trafiken. Den förändring som krävs är både minskade transportvolymer totalt och en övergång från vägtransporter till järnväg och sjöfart.
Då ökande vägtransporter inom EU är ett av de mest allvarliga gränsöverskridande miljöproblemen krävs att åtgärder inom den europeiska gemenskapen vidtas. För att minska transporterna på väg bör Sverige inom EU verka för att länderna ges rätt att ta ut kilometerskatt på godstransporter på alla vägar och inte bara på motorvägar. Syftet med en kilometerskatt är att omlastning av gods till järnväg och sjöfart ska gynnas.
Utvecklingen av den gränsöverskridande järnvägstrafiken hindras på grund av olikheter i teknik, organisation och regelsystem. Järnvägsföretagen i de olika länderna har utvecklats nästan helt oberoende av varandra, vilket lett till att man valt olika lösningar när det gäller spårvidder, lastprofiler, elsystem, signal- och telesystem.
För att öka järnvägstrafikens marknadsandelar av både gods och persontransporter i Europa krävs omfattande moderniseringar och standardisering. Sverige bör använda EU-samarbetet för att underlätta för internationella gränsöverskridande järnvägstransporter.
EU stödjer stora satsningar på infrastrukturinvesteringar, främst i de östeuropeiska länder som nu är på väg in i EU. Bland annat stödjer Europeiska investeringsbanken (EIB) stora vägbyggen i Östeuropa. För att bidra till en ekologiskt hållbar utveckling är det helt nödvändigt att den huvudsakliga inriktningen på dessa investeringar är en ny miljöanpassad infrastruktur. Nya motorvägsbyggen är en återvändsgränd som leder till ökade godstransporter på väg. De kommer att göra det mycket svårt eller omöjligt att minska koldioxidutsläppen samtidigt som det innebär stora ingrepp i naturen genom det direkta bygget och genom andra utsläpp. Investeringar bör istället göras i järnväg, sjöfart och system för omlastning för ett optimalt utnyttjande av de olika transportslagens fördelar.
Vad som här anförts om en miljöanpassning av europeisk transportpolitik skall ges regeringen till känna.
Det är nödvändigt med en ny inriktning på den gemensamma jordbrukspolitiken. Den nuvarande politiken har bidragit till ett ohållbart, allt för intensivt jordbruk som orsakar problem för såväl miljön som landsbygden och bönder i utvecklingsländer. Vi anser att det behövs en stark jordbrukspolitik men med nationell och lokal anpassning. Detta är nödvändigt för att åstadkomma ett ekologiskt och socialt hållbart jordbruk i den rådande ekonomiska världsordningen.
En reform av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) måste främst bygga på att man formulerar nya mål för politiken. Målet ska vara ett konkurrenskraftigt jordbruk som skapar förutsättningar för en långsiktigt hållbar livsmedelsproduktion och tar hänsyn till de olika förutsättningar som finns i medlemsländerna när det gäller t.ex. klimat, jordbrukets struktur och politiska ambitioner. Detta måste göras på ett sätt som inte leder till en kraftig utslagning av jordbruk med sociala konsekvenser, hot mot den biologiska mångfalden och utarmning av landsbygden.
En vägledande princip för jordbrukspolitiken bör vara att samhället främst ersätter jordbrukssektorn för dess produktion av kollektiva nyttigheter. Dessa kollektiva nyttigheter kan exempelvis innebära att hålla landskapet öppet, bevara värdefulla kulturmiljöer och gynna livsmedelsproduktion inom områden med sämre odlingsförutsättningar på grund av den sociala och ekonomiska funktion jordbruket där innebär. Det är produktionen av dessa kollektiva nyttigheter som motiverar permanenta stöd.
Den reform vi förespråkar skall bygga på att pengar i jordbruksbudgeten förs över från generella stöd till miljöersättningar och landsbygdsutveckling. Framförallt bör exportstöden avvecklas helt då de skapar orättvisa handelsvillkor. De generella stöd som blir kvar bör vara någon form av inkomststöd frikopplade från val av produktionsinriktning.
Miljöersättningarna och stöd för landsbygdsutveckling bör de enskilda medlemsländerna ges möjlighet att själva anpassa till nationella preferenser och behov och de skall dessutom förutsätta nationell medfinansiering. Genom krav på nationell medfinansiering kan en allt för stor kostnad för den gemensamma jordbrukspolitiken undvikas samtidigt som de samlade satsningarna på jordbruket (nationella plus gemensamma medel) garanterar en stödnivå som möjliggör tillräckliga satsningar på miljö- och landsbygdsutveckling. Olika typer av åtgärder kan innebära olika grad av medfinansiering och det enskilda landets ekonomiska och sociala situation bör också kunna påverka kraven på grad av medfinansiering. De gemensamma resurserna kan på det sättet bättre fördelas till de länder eller regioner där behovet att satsa på jordbruket bedöms som särskilt angeläget. I kombination med detta är det viktigt att vi på gemenskapsnivå formulerar tydliga mål och höga krav för miljö, säkra livsmedel och höga djurskyddskrav.
Den reform som nu håller på att beslutas genom den så kallade halvtidsöversynen (MTR) är ett litet steg i rätt riktning men allt för otillräckligt. Den är vare sig den satsning på miljöersättningar eller den fullständiga avveckling av exportstöden som är nödvändig.
Vad som här anförts om fortsatta reformer av CAP med inriktning mot hållbart ekologiskt jordbruk skall ges regeringen till känna.
EU är en viktig aktör när det gäller fiske och utnyttjande av havens resurser. EU:s fiskepolitik är, på samma sätt som jordbrukspolitiken, gemensam för medlemsländerna och borde vara inriktad på ett hållbart nyttjande av haven. När det gäller bevarandeåtgärder, ekonomiska åtgärder eller politiska satsningar har den gemensamma fiskepolitiken (GFP) inte lyckats uppnå de målsättningar som antagits.
När det gäller bevarandet konstaterar kommissionen att fisket på de flesta arter inneburit att många bestånd fiskas över de biologiska gränserna. Detta innebär t.ex. att storleken på fisken minskar och fiske på bestånd av icke lekmogen fisk ökar. Enligt kommissionen beror detta misslyckande bl.a. på att de årliga fångstbegränsningarna fastställs på en alltför hög nivå, högre än de vetenskapliga rekommendationerna.
Fiskerisektorn kännetecknas även av ekonomisk bräcklighet som ett resultat av överinvesteringar, stigande kostnader och en krympande resursbas. Kommissionen och vi kan konstatera att gemenskapens fiskerisektor måste bli väsentligt mindre i framtiden för att kunna överleva. Inom fiskarkåren finns en misstro mot förvaltningen av fiskeripolitiken och många tror inte att den genomförs på lika villkor mellan länderna.
Den centrala förvaltningen av fisket och fiskbestånden inom EU:s gränser har inte fungerat tillfredsställande. Vänsterpartiet anser att förvaltningen i större utsträckning bör decentraliseras. Det är rimligt att fiskbestånden förvaltas på en nivå som bättre motsvarar deras naturliga utbredning. Detta ökar också förutsättningarna för förståelsen hos fiskarena av olika begränsningsåtgärder, vilket är en förutsättning för att åtgärderna skall få någon effekt.
Fisket har under senare år genomgått en mycket snabb teknisk utveckling. Att ange fiskekapaciteten i tonnage och maskinstyrka är därför inte relevant eftersom dessa faktorer är dåliga mått på fartygens verkliga fiskekapacitet. Den nuvarande fångstkapaciteten är alltför stor för det fiske som kan bedrivas på EU:s vatten.
Stödet till nybyggnation/modernisering och driftskostnader för fiskeflottan har bidragit till problemen. Vänsterpartiet anser att subventionerna till fiskenäringen på sikt bör avvecklas. Under en övergångsperiod kan de användas målinriktat både för att minska fiskekapaciteten och för att ändra fiskerinäringens struktur och inriktning.
För att stärka det mellanstatliga samarbetet måste EU verka för regionala fiskeförvaltningar i havsområden där detta ej förekommer samt se till att miljöhänsynen integreras i arbetet. En effektiv förvaltning och en hållbar utveckling skall vara vägledande för EU:s internationella agerande.
De TAC (total allowable catch = fångstkvoter) som fastställs har under en följd av år konstant överskridit den vetenskapliga rådgivningen. Även om den har sina brister så är den för närvarande det bästa underlaget som går att få och bör därför följas. Vänsterpartiet anser att den vetenskapliga rådgivningen måste följas.
Mängder med fisk dumpas överbord för att optimera det ekonomiska utbytet och/eller för att inte föra iland fisk från förbjudna arter (t.ex. när ett fiskeförbud inträtt). All dumpning av fisk måste förbjudas då den starkt bidrar till en felaktig uppfattning om fiskets och fiskedödlighetens verkliga omfattning och ger ett felaktigt beslutsunderlag både för beståndsutveckling och TAC. Vänsterpartiet anser att dumpning av fisk skall förbjudas.
Kulturen inom det storskaliga fisket grundas på att man ska fiska så mycket som möjligt. Vad följderna blir i havens ekologiska nät av arter ägnar man mindre uppmärksamhet åt. Därför bör andra former av fiske uppmuntras.
Att inom EU införa speciella kvoter för kustfiske kan medföra att konkurrensen mellan stora trålare och små kustbåtar minskar. Vänsterpartiet anser att speciella kvoter för kustfisket ska införas.
Kontrollmöjligheterna är inte heller tillräckligt effektiva, vilket innebär att uttaget av fisk ur haven är större än de uppsatta kvoterna och begränsningarna. En utökad kontrollverksamhet i EU-regi behöver inrättas både till sjöss och på land.
En bidragande orsak till den stora fiskdödligheten är att förståelsen för och efterlevnaden av gjorda rekommendationer och begränsningar av fiskeansträngningen inte följs, bland annat på grund av bristande kunskap om de marina ekosystemen hos fiskarkåren. Vänsterpartiet anser att fiskarna skall ges utbildning i marina ekosystem och bevarandeåtgärder.
Vad som här anförts om en reformering av fiskepolitiken för ett hållbart nyttjande av haven skall ges regeringen till känna.
Det är tydligt i EU:s fördrag att handel går före miljö. Länder kan i vissa fall ha mer långtgående miljöregler men då under förutsättning att de inte stör marknaden. Samma principer som gör att fri handel sätts före all miljöhänsyn inom EU verkar EU för på global nivå, bland annat genom förhandlingarna om världshandeln inom WTO men också genom IMF:s och Världsbankens krav på utvecklingsländer. På handelsområdet är det EU-kommissionen som företräder EU-länderna, vilket gör att Sverige inte längre har en egen röst i de förhandlingarna. Det bör därför vara en viktig prioritering av det svenska miljöarbetet inom EU att verka för att EU driver en mer rättvis och miljöinriktad handelspolitik.
Detta är några av de mest angelägna kraven för att förändra EU:s handelspolitik i en hållbar riktning:
Försiktighetsprincipen bör skrivas in i WTO-reglerna.
Öppenhet i förhandlingarna måste införas i WTO:s arbete. Det är viktigt att stärka både utvecklingsländers och folkrörelsers ställning i förhandlingsarbetet.
WTO:s mekanism för konfliktlösning måste i sina beslut utgå från accepterade principer i internationell rätt såsom mänskliga rättigheter, internationella miljökonventioner, grundläggande ILO-konventioner m.m. Miljöregler och sociala rättigheter måste väga tyngre än handelsregler.
EU skall motverka att WTO och andra internationella organisationer där EU ingår ställer krav på enskilda länder att öppna den offentliga sektorn och produktionen för grundläggande basbehov – såsom vatten och livsmedelsförsörjning – för internationell konkurrens. Varje land måste ha rätt att värna och kontrollera sin offentliga service och sin försörjning av människors basbehov.
EU skall verka för en stark internationell reglering av transnationella företag. Dessa företag har idag en mycket stark ställning gentemot enskilda länder både direkt på marknaden och i internationella förhandlingar. För att värna enskilda staters möjlighet att ställa krav på företag behövs ett internationellt regelverk med möjlighet att hålla transnationella företag ansvariga för brott mot mänskliga rättigheter och annan internationell rätt.
Vad som här anförts om en europeisk politik för en rättvis världshandel skall ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
Alice Åström (v) |
Kjell-Erik Karlsson (v) |