Klimatfrågan handlar om ansvar och rättvisa. Klimatpolitik är både lokal, nationell och internationell. Den nationella politiken är plattformen för Sveriges internationella agerande.
Sveriges klimatpolitik är feg och motsägelsefull. Målet behöver skärpas. Kostnadseffektiva ekonomiska styrmedel skall användas. Koldioxidskatten skall höjas och breddas etappvis inom ramen för den gröna skatteväxlingen. Särskilda åtgärder bör riktas mot transportsektorn (bl.a. rörande drivmedel) och bebyggelsesektorn. Informationen skall förbättras, både från staten och företagen.
Sverige bör verka för majoritetsbeslutsfattande om en miniminivå på koldioxidskatten inom EU. I förhandlingarna om nästa åtagandeperiod inom Kyotosamarbetet bör Sverige verka för mål relaterade till genomsnittligt utsläpp per person samt att utsläpp från internationella transporter omfattas.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Inledning 5
Konsekvenser 5
Sveriges klimatpolitik 7
Tuffare mål 9
Krafttag mot klimatutsläpp 9
Ekonomiska styrmedel: koldioxidskatt 10
Ekonomiska styrmedel: handel med utsläppsrätter 12
Transportsektorn 13
Jordbruk 14
Bättre information 15
Övriga statliga åtgärder för att minska utsläppen 15
Åtgärder för att anpassa Sverige till ändrade klimatförhållanden 17
Internationell klimatpolitik 17
EU och grannländerna 18
Sveriges internationella agerande 18
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en skärpning av Sveriges mål för utsläpp av växthusgaser till 10 %.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en höjning och breddning av koldioxidskatten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten av att ersätta undantag från och nedsättningar av koldioxidskatten med att sådana villkoras med långsiktiga avtal om ekonomiskt rimliga åtgärder för att minska utsläppen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handel med utsläppsrätter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om drivmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljöstyrande landnings- och farledsavgifter.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om industrins undantag från koldioxidskatten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avgiftskrav på arbetsmaskiner och fritidsbåtar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att främja en övergång av gods- och persontrafik till järnvägen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för glesbygdshushåll.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre information.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bebyggelsesektorn.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunal och regional planering.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om teknikupphandling.5
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om att inkludera dikväveoxid, lustgas, i NOx-avgiftssystemet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om föreskrifter för gödselhantering.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett klimatsekretariat och en klimatakut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges agerande i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges internationella agerande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att torv skattemässigt skall behandlas som ett fossilt bränsle, då det i rapporteringen till klimatkonventionen räknas så.1
1Yrkandena 2, 3, 7, 10, 16, 17 och 21 hänvisade till SkU.
2Yrkandena 6 och 9 hänvisade till TU.
3Yrkande 12 hänvisat till LU.
4Yrkandena 13 och 14 hänvisade till BoU.
5Yrkande 15 hänvisat till FiU.
De senaste åren har präglats av en rad märkliga väderrelaterade händelser. Var och en kan ha naturliga förklaringar, men sammantagna pekar de på att vi börjar känna av effekterna av att människan har påverkat vårt klimat. De är förebud på vad som med all sannolikhet kommer att bli allt vanligare. Men även om vårt klimat håller på att förändras kan vi fortfarande påverka hur mycket.
Klimatpolitik är både lokal, nationell och internationell politik. Sverige kan inte spela en pådrivande roll internationellt om vi inte har en offensiv och trovärdig politik på hemmaplan. Det har vi inte idag.
Klimatfrågan handlar i allra högsta grad om ansvar och rättvisa. Det är en fråga om rättvisa mellan rika länder som stått för merparten av utsläppen och fattiga länder som också drabbas, mellan dagens generation och den som ska komma, och för den som drabbas redan nu i vårt eget land.
När klimatförändringens effekter gör sig kända också i Nordamerika och Västeuropa, i Sydasien och Sydamerika bör det finnas en större acceptans för handling. En offensiv svensk klimatpolitik kan bli en stark plattform för ett aktivt och trovärdigt internationellt engagemang.
160 000 dödsfall om året vållas redan av klimatförändringen enligt en rapport från London School of Economics till världshälsoorganisationen WHO, uppger Reuters 1 oktober 2003. Orsaker sträcker sig från undernäring till malaria.
Hittills har många trott att klimatförändringar i första hand skulle drabba fattiga länder i syd. Men det kan bli tvärtom. I USA hävdar den republikanska Alaskasenatorn Ted Stevens att hans delstat är den värst drabbade regionen i världen, med problem från utarmade näringskedjor i havet till skogar som drabbas av skadegörare eller vattensjuka då permafrosten smälter.
Värmeböljan i augusti 2003 ledde till 14 802 dödsfall bara i Frankrike, enligt vad den franska regeringen uppgav i slutet på september. Även andra europeiska länder drabbades på detta och andra sätt. Myndigheterna fick välja mellan att stänga kärnkraftverk och fossilkraftverk eller att acceptera att de värmde upp floderna så att fisken dog ut. Stora floder torkade nästan ut med sviktande elproduktion och mycket dåliga skördar som följd.
2002 var det näst varmaste året som uppmätts för hela jorden. De direkta mätningarna sträcker sig bara till 1860, men med andra metoder har forskarna kunnat dra en noggrann temperaturkurva ända tillbaka till år 200. De tio varmaste åren under dessa nästan 2000 år har alla inträffat de senaste 20 åren, och 1998 var det allra varmaste året.
I augusti 2002 slog översvämningarna till i Orust, i klassiska centraleuropeiska städer som Salzburg och Prag och i stora delar av Tyskland.
Detta hade inte behövt komma som någon överraskning. Våren år 2000 kom resultaten av SWECLIM:s1 klimatsimulering för effekterna i Sverige av den pågående klimatförändringen. Resultatet av simuleringen beskriver en tänkbar utveckling av klimatet. Den är alltså behäftad med stora osäkerheter, men flera av effekterna börjar nu märkas på allvar.
Några tänkbara effekter som identifierades var:
Snabbare tillväxt av den svenska skogen, samtidigt som storm-, snö- och angrepp från insekter och svampar kan öka avsevärt. Nettoeffekten är okänd. Men gremmeniellaangreppen, som gynnades av de varma och fuktiga vintrar som SWECLIM förutser gav redan 2001–2002 skador i miljardkronorsklassen.
Fjällvärldens ekosystem påverkas drastiskt, med ökad förbuskning och utslagning av de organismer som är anpassade till ett kargt klimat.
Ökad sannolikhet för extrema sommar- och höstflöden samtidigt som vårfloderna avtar. Detta kan förvärra problemen med näringsläckage och därmed övergödning.
Minskad salthalt i Östersjön till följd av ökad sötvattentillrinning från älvarna. Detta skulle försvåra för havsfiskar som torsk och sill.
Kusterna i södra Sverige kan drabbas av ökad erosion som följd av en stigande havsnivå. Detta ökar även risken för nya översvämningar.
Korrosionen på byggnader, bilar osv. tilltar med ökad luftfuktighet. I pressen förekommer redan artiklar om hur man som husägare kan skydda sig mot de aggressivare mögel- och svampangreppen som börjat märkas.
Till skillnad från flertalet politiker tar försäkringsbolagen klimatfrågan på allvar. Ledande företrädare för försäkringsbranschen konstaterar att klimatförändringar medför ökade kostnader för bolagen. Enligt en kanadensisk expert fördubblas kostnaderna för extrema väderhändelser regelbundet. Bolagen återförsäkrar sig för kundernas skador. Men en granskning som Miljöpartiet gjort ger vid handen att det kan vara svårt för svenska konsumenter att skaffa en försäkring mot till exempel stormskador. Det är därför inte underligt att ett försäkringsföretag årligen försöker räkna fram och redovisa klimatomdömen om företagen på Stockholms fondbörs. Dessvärre finns stora företag som inte vill redovisa sina klimatutsläpp.
Detta är också en påminnelse om att vi kommer att betala ett högt pris för klimatförändringar. Priset kan vi betala i form av skogsskador, missväxt eller översvämningar, och genom högre försäkringspremier eller förluster som inte täcks av försäkringar.
Sveriges klimatpolitik började med ett riksdagsbeslut 1988 om ett koldioxidtak på ”dagens nivå”. Om detta beslut tolkas som att klara att hålla sig under 1988 års nivå har det klarats med råge.
Åren efter 1988 drev näringslivet, särskilt den energiintensiva industrin, en kampanj mot orimligheten i att på samma gång begränsa koldioxidutsläppen, sätta stopp för ny vattenkraft och att börja avveckla kärnkraften. Idag har vi facit: en reaktor är avvecklad, ingen vattenkraft har byggts ut och koldioxidutsläppen har minskat och detta under en period av stark ekonomisk tillväxt. Näringslivslobbyister återkommer gång på gång med nya domedagsprofetior trots att de gång på gång överbevisats om att ha fel.
1993 års klimatbeslut innebar att utsläppen för samtliga växthusgaser till år 2000 skulle stabiliseras på 1990 års nivå för att därefter minska. Detta innebar en skärpning i förhållande till det tidigare målet, då utsläppen minskade mellan 1988 och 1990. År 2000 (och 2001) var utsläppen av både koldioxid och alla växthusgaser flera procent lägre än 1990, så även detta mål har hittills klarats med god marginal. Klimatkommitténs betänkande år 2000 innebar att målet för år 2010, eller mer exakt, medeltalet av utsläppen 2008–2012, skulle minskas med 2 procent från 1990, med visst utrymme för att räkna in åtgärder utanför landet samt sänkor. Detta var visserligen ingen skärpning men väl en precisering. Det var också ett tydligt extra åtagande i förhållande till EU:s bördefördelning av EU:s kollektiva mål att minska utsläppen med 8 procent, men där Sverige fick utrymme för att öka med 4 procent. Kommittén förordade alltså att Sverige skulle göra betydligt mer än vad vi ålades av EU. Sveriges roll som föregångare var nu än mer markerad, om än inte unik. Storbritannien har ett extra åtagande som är ungefär lika stort som det svenska och även Tyskland har extra åtaganden, medan vissa andra EU-länder passivt har låtit utsläppen öka, utan några klara planer för hur de ska uppnå sin mål.
Klimatstrategin som riksdagen antog 2002 innebar en klar skärpning i förhållande till Klimatkommitténs förslag. Minus två procent höjdes till minus fyra procent, och i det får varken sänkor eller flexibla mekanismer medräknas.
Det är radikalt i förhållande till EU:s bördefördelning. Men det är föga radikalt om man betänker att målet minus 4 procent redan ungefär uppnåddes för åren 2000–2001. Detta är halva den minskning som EU som helhet måste uppnå. Och för att Sverige ska anses ha uppfyllt sina förpliktelser enligt Kyotoavtalet måste de andra EU länderna uppnå sina reduktionsmål, vilket är långt ifrån säkert.
Målet bör nu skärpas till minus tio procent. Det går att åstadkomma betydligt mer, men det viktigaste är att man anvisar medel som åtminstone levererar det uppsatta målet. Styrmedlens verkan går ofta inte att förutsäga med särskilt god precision. Därför måste man kanske sikta på minus 15 procent för att vara säker på att nå minus tio.
Sveriges nationella klimatpolitik spelar givetvis en mycket liten roll för det globala klimatets utveckling. Men i och med Kyotoprotokollet finns det en internationell arbetsfördelning.
I protokollet skiljer sig de industrialiserade länderna, listade i protokollets Annex 1, ut sig genom att de gör ett kollektivt åtagande att minska sina utsläpp med 5,2 procent från 1990 till 2010, medan de fattiga länderna ännu inte gör något åtagande. Principen är alltså att de rika länderna ska gå före, eftersom det är där problemet skapats och det är framför allt där det finns resurser att lösa problemet genom utveckling av ny teknik och nya styrmedel.
På nästa nivå, inom Annex 1-länderna, finns en differentiering som innebär att EU åtar sig att minska mer än andra länder, nämligen med 8 procent. Inom EU finns en långt gången differentiering (”bördefördelning”), som innebär att länderna får olika mål för minskning beroende på sina förutsättningar och kostnader. I alla detaljer, vad gäller vilka länder som får vilka åtaganden, kan man ha kritiska synpunkter, men det är i denna hierarki Sveriges klimatmål ska placeras in. Genom att gå före i EU kan Sverige driva på EU, vilket ökar pressen på andra Annex 1-länder, vilket i sin tur ökar trovärdigheten för att de verkligen tar problemet på allvar, och det kommer att minska u-ländernas avvisande hållning mot att delta i processen.
Sveriges roll är av extra betydelse mot bakgrund av att Sverige under EU-ordförandeskapet våren 2001 aktivt och framgångsrikt bidrog till att rädda Kyotoavtalet efter att USA hoppat av.
Vidare har Sveriges ”extra åtagande” en speciell betydelse mot bakgrunden av att Sverige är ett högt utvecklat industriland med redan ganska låga utsläpp internationellt sett. Om Sverige kan minska sina utsläpp, så kan andra också göra det. Den teknik vi utvecklar i form av biobränsleanvändning, effektiv energianvändning, storskalig solvärme m.m., kan tas över av andra länder. De styrmedel vi använt, framför allt koldioxidskatten, visar också vägen för andra länder.
Den metoden har visat sig mycket kostnadseffektiv. Vi har ersatt mycket kol och olja med biobränslen. Det har inte varit någon uppoffring utan har istället skapat mer företagsamhet och sysselsättning.
Regeringens klimatproposition 2002 innebar en skärpning av klimatmålet, men innehöll föga av nya åtgärder. Den lade allt för stor vikt vid informationsinsatser. Tanken med informationssatsningen var att skapa större folklig acceptans för tuffare åtgärder som höjd drivmedelsskatt, men när affischkampanjen satte igång runt nyår 2003 såg det närmast ut som om politikerna ville lämna över ansvaret till den enskilda individen.
Även mer välvilligt tolkade så motverkas dessa informationsinsatser av otydliga signaler eller rentav dubbla budskap i regeringens eget agerande.
Ett exempel är den planerade utbyggnaden av Scanraffs oljeraffinaderi. Om- och utbyggnaden av raffinaderiet kommer att i ett slag öka Sveriges utsläpp av växthusgaser med ca 1,3 procent. Denna ökning ingick inte i myndigheternas kalkyler när målen och åtgärderna i klimatpropositionen fastställdes. I mitten av juni 2003 fattade regeringen beslutet att inte göra en så kallad tillåtlighetprövning enligt miljöbalken trots att utbyggnaden kommer att inverka på miljökvalitetsmålet ”begränsad klimatpåverkan” och försvåra Sveriges åtagande enligt Kyotoprotokollet. Scanraffs ut- och ombyggnad aktualiserar problemet att beslut om klimatpåverkande verksamhet fattas från fall till fall, där det alltid går att anföra särskilda omständigheter som motiverar just den aktuella verksamheten.
Ett annat exempel är översynen av plan- och bygglagen. Direktiven innehåller motstridiga skrivningar om externt belägna livsmedelsbutiker. Å ena sidan konstateras att dessa leder till längre transporter och mer klimatpåverkan. Å andra sidan argumenteras utförligt för behovet av ökad konkurrens och lägre priser inom just livsmedelshandeln. Enligt direktiven ska planeringsunderlaget därför visa förväntade effekter på bland annat trafikarbetet och livsmedelspriser. Det är mot den bakgrunden som man ska se biträdande näringsministerns utspel om behovet av sänkta livsmedelspriser och vilja att hjälpa ett tyskt lågprisföretag att etablera sig. Agerandet vid målkonflikter tydliggör regeringens faktiska prioriteringar.
Flera skäl talar för att det behövs tuffare kortsiktiga mål i klimatpolitiken:
IPCC:s reviderade bedömningar sedan målen tidigare formulerades.
Hotet kan vara ännu allvarligare. Efter ett seminarium i Berlin Dahlem i juni 2003 med några av de främsta klimatforskarna i världen sa Nobelpristagaren Paul Crutzen att temperaturökningen i ett ”business as usual”-scenario kan bli 7–10 grader under detta sekel istället för de 3–4 grader som IPCC:s senaste rapport angav som troligast.
Ökande tecken på klimatförändringar och deras effekter.
Vår politikergenerations ansvar.
Tydliga signaler till privata och offentliga beslutsfattare på alla nivåer.
Risken att Sveriges åtagande ökar för att EU inte klarar sitt gemensamma åtagande.
Därför anser Miljöpartiet att Sverige bör minska sina utsläpp, jämfört med 1990, med åtminstone i genomsnitt 10 procent under perioden 2008–2012. Det ska klargöras att sänkor inte ska få utnyttjas i Sverige för att nå våra nationella mål. Eventuella minskningar via s k flexibla mekanismer skall ske utöver detta mål.
Till år 2050 måste vi rikta in oss på en minskning med minst 75 procent.
Ju längre vi skjuter på handling desto dyrare blir det. Åtgärder för att minska klimatrisker kan också minska andra typer av risker. Även om prognoser om oljetillgångar är notoriskt osäkra varnar vissa forskare för att oljeutvinning kan nå en topp om något eller några decennier. Om så skulle ske kan ett dalande utbud och en ökande efterfrågan leda till snabba och stora prisförändringar med enorma anpassningssvårigheter och konsekvenser för ekonomin. Oljebolagens nuvarande prissättning domineras av den kortsiktiga marknadssituationen och kan därför ge kunderna felaktiga signaler om den mer långsiktiga situationen. Andra forskare varnar för plötsliga politiska störningar.
Det sätt att nå resultat som är smidigast och billigast för samhället är ofta ekonomiska styrmedel. På klimatområdet är ekonomiska styrmedel det mest kostnadseffektiva styrmedlet.
Miljöpartiet skulle vilja skatteväxla 100 miljarder på 10 år och i den gröna skatteväxlingen inkludera åtminstone en höjning av koldioxidskatten på 15 öre per år. Efter några år skulle vi vilja utvärdera effekten av koldioxidskattehöjningen för att eventuellt justera den höjningstakt som behövs för att nå klimatmålet. Dessutom innebär grön skatteväxling att skatten på arbete sänks lika mycket som miljöskatterna höjs.
Miljöpartiet, Västerpartiet och regeringen har kommit överens om en skatteväxling på 30 miljarder kronor under en tioårsperiod, varav 2 miljarder 2004, 4 miljarder 2005 och 3 miljarder 2006. Under perioden 2001–2003 skatteväxlades 8,3 miljarder kr.
Koldioxidskatten var när den infördes 1991 lika för villaägaren och Volvos fabriker, men med en rad undantag för till exempel elproduktion, torveldning och för en rad energiintensiva industrier. 1993 sänktes industrins koldioxid till en fjärdedel av den allmänna nivån, med ett fortsatt stort antal nedsättningar och undantag. Samtidigt togs energiskatten bort för industrin. Detta ledde till en omedelbar betydande höjning av industrins koldioxidutsläpp från oljeanvändning. 1997 höjdes den till halva den allmänna nivån. Då minskade industrins utsläpp igen.
Sedan dess har den gröna skatteväxlingen genom koldioxidskattehöjningar i flera steg gjort oljeanvändning dyrare för hushåll och lokaler. Men industrins koldioxidskatt är från årsskiftet 2004 bara 21 procent av den allmänna nivån. Dessutom har kraftvärmebeskattningen sänkts till industrins nivå.
Fortsatt grön skatteväxling måste inriktas där den ger resultat. Höjningar av koldioxidskatten måste få slå igenom även på drivmedel och nedsättningen för den lätta industrin måste minska. Det finns egentligen ingen anledning till att den ej energiintensiva industrin ska betala lägre koldioxidskatt än hushållen.
Denna utgiftspost är dels en mycket liten del av omsättningen, dels kan den lätt åtgärdas genom energieffektivisering och bränslebyte, och den kan slutligen till betydande del kompenseras genom att skatter på arbete sänks, d.v.s. att arbetskraftskostnaderna minskar. Utrymmet för både effektivisering och bränslebyte i den lätta industrin kan bedömas som mycket stort.
För den energiintensiva industrin är bilden komplicerad. För vissa industrier, som SSAB och Cementa, skulle även en ganska måttlig koldioxidskatt omedelbart radera ut lönsamheten. För till exempel skogsindustrin skulle det däremot inte vara alltför plågsamt att minska sin stora oljeanvändning och istället öka den redan mycket stora biobränsleanvändningen. En möjlig lösning är att energiintensiva företag visserligen formellt ska betala samma koldioxidskatt som andra, men att de erbjuds nedsättning mot att de tecknar så kallade långsiktiga avtal med staten om att vidta alla ekonomiskt rimliga åtgärder för att minska sina utsläpp. Ett sådant system finns sedan flera år i Danmark. Frågan bereds för närvarande i Regeringskansliet.
Miljöpartiet anser också att elproduktion bör beläggas med koldioxidskatt. Sverige behöver inte mer elproduktion. Den svenska percapitakonsumtionen av el var år 2001 2,6 gånger högre än i genomsnittet av de övriga länderna i EU, och all denna el produceras med råge inom landet, eftersom vi nettoexporterat el sju av de senaste tio åren. Genom en måttlig minskning av elanvändningen kan vi eliminera behovet av fossil kraft med visst undantag för reserv- och toppkraft, som inte används så många timmar per år och därför ger ganska obetydliga utsläpp.
Det bör i sammanhanget understrykas att det svenska klimatmålet definieras, enligt regelverket, som utsläpp från Sverige. Användning av svenska fossileldade kraftverk ska därför jämföras med att inte använda svenska fossila kraftverk. Det ska inte jämföras med fossila kraftverk i andra länder. Det är ingen svensk skyldighet att ersätta till exempel danska kolkraftverk, utan ansvaret för att minska danska utsläpp ligger på Danmark. Detta ansvar har Danmark också tagit genom att stänga några kolkraftverk och minska koldioxidutsläppen från kraftverk genom en kvotering där kvoten sänkts med en miljon ton per år från år 2000 till 2003. Istället har Danmark byggt ut vindkraft, biobränslen och naturgas. Även de andra länder Sverige har elutbyte med, nämligen Tyskland, Polen, Finland och Norge, har klimatmål enligt Kyoto och i hela området minskar kraftsektorns koldioxidutsläpp. Inget annat land har krävt av Sverige att vi ska klara deras klimatåtaganden.
Ändringen av kraftvärmebeskattningen inger farhågor för att fossila bränslen kommer att gynnas på biobränslenas bekostnad, och det är därför viktigt att den utvärdering som ska ske två år efter reformen blir mycket noggrann.
Ökad användning av fossila bränslen i kraftvärme i Sverige betyder inte bara ökade koldioxidutsläpp omedelbart, utan är också av långsiktig betydelse för klimatpolitiken. Särskilt illa är det om skatten utformas så att utbyggnad av naturgasnätet främjas. Om ohållbar elproduktion stimuleras genom skatteundantag så tar det utrymme från hållbar elproduktion och effektiv elanvändning. Det uppstår ingen marknad för nära framtida teknik som biogaskombi, svartlutsförgasning och vindkraft, även om elcertifikaten möjligen kan göra bilden en aning ljusare.
Handel med utsläppsrätter är principiellt en mycket bra metod för att minska utsläppen. Den kan vara väl så effektiv som en miljöskatt, om den är rätt utformad.
Det är inte den handel med utsläppsrätter för koldioxid inom EU som kommer att träda i funktion år 2005. Systemet har från början mycket allvarliga brister. Att rätterna delas ut gratis strider mot principen att förorenaren ska betala. Det missgynnar också de företag som redan vidtagit åtgärder för att minska sina utsläpp, och leder till en rad problem med fördelning mellan företag och hur ofta justering ska ske. Ingen justering innebär eviga arbetsfria inkomster för till exempel ägaren av ett nedlagt stålverk, medan tät justering tar bort en stor delar av incitamentet. Hur systemet kommer att fungera i praktiken är i dagsläget synnerligen oklart. Det är okänt hur stor tilldelningen blir, och efter vilka kriterier EU-kommissionen kommer att godkänna eller underkänna dem. Risken för att tilldelningen blir alltför generös är uppenbar. Inom EU i stort är det den handlande sektorn, särskilt kraftindustrin, som måste ta en stor del av utsläppsminskningen och som hittills också gjort det. Om inte tilldelningen blir väsentligt mindre än dagens nivå kommer handeln inte att fungera som ett styrmedel alls utan bara som en meningslös byråkratisk process. Genom EU-kommissionens förslag till länkdirektiv, KOM (2003) 403, öppnas också för att utsläppsminskningar i andra länder (än EU) ska kunna räknas med. Detta försvagar incitamenten till minskningar inom EU, då sådana rätter kan antas bli mycket billiga, och skapar också många andra problem med verifikation och ansvarsutkrävande.
Av detta skäl anser Miljöpartiet att man inte kan räkna med någon utsläppsminskning genom handelsdirektivet, och att Sverige inte kan frånhända sig några klimatpolitiska styrmedel med hänvisning till detta.
Men även om vi inte räknar med några utsläppsminskningar till följd av handeln, så vill vi inte ge upp hoppet om att det skulle fungera. Därför får Sverige inte förstöra systemet genom en orimlig tilldelningsplan. Flexmex
2-delegationens betänkande Handla för bättre klimat skrev att ”den handlande sektorns behov av utsläppsrätter kan komma att uppgå till cirka 24 miljoner ton per år under perioden 2005–2007”, vilket av nästan samtliga remissinstanser och medier tolkades som att den tog ställning för en sådan tilldelning, även om sanningen var att det fanns en djup oenighet bakom den citerade formuleringen. Delegationens majoritet valde också att betrakta torv som ett förnybart bränsle, i strid med EU, OECD och FN:s klimatpanel IPCC, vilka bedömer torv som ännu mer koldioxidemitterande per energienhet än stenkol och brunkol. Om torv räknas efter internationella regler så innebar en tilldelningsplan på denna nivå en nästan 75-procentig ökning av sektorns utsläpp jämfört med 1990. Det är djupt oansvarigt inte bara mot klimatet utan också mot hela det europeiska samarbetet.
Transportsektorn har ökat sina utsläpp med ungefär 1,6 miljoner ton 1990–2001, en ökning med sju promille per år. Det är en trend som kan vändas med åtgärder som till stor del faller utanför skatteväxlingen. Exempelvis skulle förbättrad hastighetsövervakning leda till många sparade människoliv men också till minskade utsläpp av koldioxid. Även andra åtgärder som främst motiveras av trafiksäkerhet leder också till minskade utsläpp, om inte annat så genom att de som bryter mot många trafikregler oftare förlorar körkortet. Eco-driving (effektiv körstil) kan bli obligatorisk på körskolorna.
Upphandling av bilar till stat och kommun kan styras mer av energieffektivitetskrav. Inför budgetpropositionen våren 2004 ska Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet göra budgetöverenskommelsen att en viss procent av statligt upphandlade bilar ska vara miljöbilar, vilket bland annat bör innehålla tydliga krav på energieffektivitet. I storstäder styrs bilanvändningen i betydande utsträckning av om det finns möjlighet att parkera gratis, och denna förmån som enligt lagen ska vara beskattad är det sällan. I budgetöverenskommelsen hösten 2003 utlovades dock en ökad kontroll.
Trängselavgifter ger inga stora minskningar av koldioxidutsläppen, men däremot är det ett extremt samhällsekonomiskt sätt att minska dem. Om försök i Stockholm faller väl ut kan metoden användas på fler håll.
Tung trafik är inblandad i många olyckor, bidrar starkt till trängsel och växer snabbt. Detta beror, i ekonomiska termer, på att vägtransporterna inte bär sina marginalkostnader; det är för billigt att transportera gods på väg. Detta kan motarbetas genom ett system med kilometerskatt och även genom bättre trafikövervakning. De billiga transporterna blir ännu billigare med för tung last, för korta raster och för hög fart.
Målet måste vara att minska antalet transporter på landsväg i absoluta tal.
Ett viktigt sätt att minska koldioxidutsläppen från transportsektorn, särskilt för personbilar, är att öka deras effektivitet. Vikten av bränsleeffektivitet är central för att i en nära framtid minska utsläppen från fossila bränslen och i ett längre perspektiv för att begränsa användningen av biodrivmedel. Utan en effektivisering räcker inte råvarubasen för att ersätta oljebaserade drivmedel.
Det är också viktigt att minska beroendet av fossilbaserade drivmedel. Miljöpartiet har 2003 kommit överens med regeringen och Vänsterpartiet om att förnybara drivmedel ska få permanent skattebefrielse.
Enligt överenskommelse mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skall förutsättningar för ett nytt avdragssystem för resande mellan bostäder och arbetsplats, som bättre stimulerar till nyttjande av kollektivtrafik och samtidigt beaktar de problem som finns i glesbygden prövas. Dessutom testas miljöstyrande vägavgifter. Miljöpartiet anser att miljöstyrande landningsavgifter och farledsavgifter bör införas för flygtrafiken respektive sjöfarten.
För att ytterligare främja en övergång från fossilbaserade drivmedel har Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet enats om att sätta upp ett nationellt mål för försäljningen av förnybara bränslen. Vi vill ålägga bensinmackar att tillhandahålla alternativa bränslen år 2005. Någon form av dispensmöjligheter krävs. Miljöpartiet vill att krav på miljöanpassade fordon och arbetsmaskiner ställs vid all offentlig upphandling. Kommuner kan, genom att koppla parkeringsförmåner till miljöanpassade fordon, på några års sikt öka antalet sådana fordon. Definitionen av miljöanpassade fordon bör skärpas och justeras allteftersom utvecklingen går framåt.
Utsläppskraven bör utvidgas för att även omfatta arbetsmaskiner och fritidsbåtar.
Miljöpartiet, Vänsterpartiet och regeringen har enats om en översyn av kollektivtrafik i glesbygd, för att öka kollektivtrafik i hela landet. Miljöpartiet vill särskilt främja en övergång av gods- och persontrafik till järnvägen. Riksdagen bör fastställa mål för andel gods- och persontrafik som går på järnvägen. Regeringen bör överväga att anta som målsättning att kapaciteten för väg- och flygtransporter inte bör ökas. Möjligheten till omlastning mellan järnväg och vägar för kortare lastbilstransporter bör förbättras. Priserna för person- och godsbefordran på tåg måste sänkas relativt bil och flyg.
Ökade transportkostnader har för många låginkomsttagare i glesbygder mer än kompenserats av lägre fastighetsskatter, ökade grundavdrag och andra skattelättnader inom ramen för den generella skatteväxlingen. Åter andra kan själva påverka sina transportkostnader genom bättre underhåll av sina bilar och mer ekonomiska och miljöanpassade körvanor. Ändå finns hushåll, där den sammantagna effekten åtminstone på kort sikt blir negativ. Problemet bör dock också ses i ett bredare sammanhang, där också andra för- och nackdelar för glesbygder tas med. Miljöpartiet vill ha en utredning för att kartlägga för hur många människor nettoeffekten blir klart negativ och föreslå åtgärder för att mildra de sociala konsekvenserna av höjda koldioxidskatter för denna grupp, utan att miljöstyrningseffekten går förlorad.
Jordbrukssektorn stod för en åttondel av de rapporterade utsläppen av växthusgaser 2001. En stor del av dessa utsläpp är svåra att göra någonting åt, men en del hänger samman med handelsgödselanvändning. En höjning av handelsgödselskatten skulle kunna tas in i den gröna skatteväxlingen på ett sätt så att intäkterna återförs till jordbruket. En sådan skattehöjning skulle inte bara minska kväveoxidutsläppen utan också bidra till att minska övergödningen och till att öka Krav-jordbrukens konkurrenskraft, vilket ligger i linje med jordbrukspolitiska mål.
Metanutsläppen från stallgödselhantering kan minskas genom mer biogasproduktion på gårdarna. Det bör utredas hur staten kan stimulera detta.
Information om klimatfrågor är viktig för att öka förståelsen för olika åtgärder och för att öka kunskapen om vilka åtgärder som olika parter i samhället kan vidta.
På senare tid har företagens ekonomiska redovisning diskuterats. Men företagen har andra intressenter än aktieägare. Vi har alla relationer till företag som anställda, kunder, leverantörer, grannar med mera och behöver också bättre information om företagen i andra avseenden än den rent finansiella. Försäkringsbolaget Folksams problem med att få uppgifter från börsbolagen om deras klimatutsläpp visar att det inte räcker med frivilliga åtgärder. Internationellt driver miljörörelsen och andra frågan om en konvention för att ta fram en internationell stadga om storföretagens skyldigheter, en fråga som vi utvecklar närmare i annat sammanhang. Miljöpartiet anser att företag verksamma i Sverige bör bli skyldiga att i sin årsredovisning ange koldioxidutsläppen från sina anläggningar, både i och utanför Sverige, i absoluta tal och i relation till företagets omsättning. Sverige bör ta upp motsvarande krav i lämpliga internationella sammanhang, både inom och utanför EU.
De alternativ som presenteras vid olika scenarion i offentliga rapporter påverkar människors och organisationers uppfattningar om vad som är möjligt eller rimligt. Miljöpartiet anser därför att i de räkneexempel på olika scenarion som tas fram bör också finnas alternativ där halten av växthusgaser i atmosfären ligger ungefär vid dagens nivå (koldioxidhalt på 370 ppm).
Det finns en rad andra åtgärder som kan förbättra klimatrelaterad information. Vi politiker behöver bättre, mer beslutsrelevant och aktuell statistik. Statistiska centralbyrån bör ges i uppdrag att ta fram utförligare klimatrelaterad statistik, bland annat som underlag för informationskampanjer och debatt. Klimatpåverkande effekter av utredningsförslag ska tydliggöras och relateras till klimatmålen. Information bör lämnas om uppfyllelsen av sektorsmål på nationell nivå och om lokala och regionala mål. Information till kommuner om möjligheter att ställa klimatrelaterade krav i upphandling bör förbättras. Staten bör öka stödet till lokal energi- och klimatrådgivning. Krav bör ställas på uppgift om energianvändning för hemelektronik, på säljstället och i marknadsföring.
Miljöpartiet, regeringen och Vänsterpartiet har enats om att klimatinvesteringsprogrammet skall utökas under mandatperioden. Resurser skall satsas på att göra solceller kommersiellt gångbara. Detta har visserligen ingen betydelse för att minska Sveriges utsläpp av växthusgaser på många år, men är ofta det bästa hoppet för de två miljarder människor på jorden som saknar tillgång till elnät. Om solceller kan göras bättre och billigare ökar den möjligheten. Solceller kan också bli av enorm betydelse för att ersätta fossil kraft i länder där solinstrålningen är starkare och relativt väl sammanfaller med elförbrukningen. Där bor större delen av jordens befolkning, bland annat i södra Europa och större delen av USA och givetvis länder som Indien och Australien.
Bebyggelsesektorn är av stor betydelse från klimatsynpunkt. Miljöpartiet föreslår att Boverket, i enlighet med Klimatkommitténs förslag, får i uppdrag att utforma skärpta regler avseende energianvändning för nybyggnation och regler som hindrar att nya fastigheter byggs med direktverkande el som enda uppvärmningssystem. Regeringen bör också ge i uppdrag till berörd myndighet att utreda och ta fram förslag på komplettering av regelverket för den obligatoriska besiktningen av ventilationssystemet för att även omfatta klimathänsyn. Samarbete med den lokala energirådgivningen kan därvidlag vara lämpligt. Konkurrensverket bör ges ett uppdrag att med prioritet utreda och komma med förslag för att motverka snedvridande konkurrensbegränsning på energi- och byggmarknaderna som får negativa konsekvenser för uppfyllelsen av klimatmålen.
Erfarenheter visar att planerare och beslutsfattare allt för ofta nöjer sig med att konstatera att föreslagna åtgärder motverkar klimatmålen. Översynen av plan- och bygglagen bör leda till en skärpning så att krav ställs på minskade koldioxidutsläpp vid såväl översiktsplanering, detaljplanering som vid bygglov. Vid beslut som resulterar i ökade utsläpp av koldioxid bör redovisas hur kompenserande minskning kan ske. Parallellt med detta bör Boverket ges i uppdrag att ta fram underlag som underlättar för den kommunala och regionala planeringen att bidra till en minskning av behovet av koldioxidutsläpp och transportarbetet totalt sett.
Stelheter och andra störningar i det ekonomiska systemet hämmar utveckling, införande och användning av innovativa energibesparande lösningar. Under en övergångstid kan det därför vara motiverat med statliga åtgärder för att luckra upp dessa låsningar.
Miljövårdsberedningens dialogprojekt med bygg- och bobranschen lyfte fram teknikupphandling som ett centralt område. Tidigare framgångsrika statliga insatser för att främja energibesparande teknikupphandling har försvagats.
Dessa insatser bör utvecklas till ett stöd för upphandling av el- och klimateffektiv teknik och förläggas till Naturvårdsverket eller till en ny energieffektiviseringsmyndighet under Miljödepartementet.
Striktare föreskrifter för gödselhantering, i syfte att minska lustgasutsläppen, bör utfärdas.
NOx-avgiften bör breddas till att också omfatta lustgas, N2O, i anläggningar som omfattas av systemet. Eftersom mätutrustningen är ganska dyr bör det finnas en schablon som alternativ för mindre anläggningar. Detta bör snarast utredas.
Ännu bättre är det om NOx-systemet omformas till en skatt, och att även lustgas beskattas. Detta är principiellt att föredra framför det nuvarande systemet att det är gratis att förorena, medan en del av dem som inte gör det får subventioner, däribland solvärme och vindkraft.
Som framgått har det redan börjat märkas tecken på klimatförändringar. Detta kan bland annat leda till ökad förekomst av extrema väderfenomen som översvämningar.
Situationen kommer att förvärras innan det blir bättre. Vi börjar vänja oss vid årligt återkommande översvämningskatastrofer i vårt eget land. Den stora osäkerheten nu blir vilka orter som kommer att dra nitlotter och drabbas.
Miljöpartiet anser att det behövs ett klimatsekretariat i Regeringskansliet med ett övergripande ansvar för att komma med förslag till åtgärder för att bromsa, motverka och förebygga konsekvenserna av klimatförändringarna. Det sistnämnda kan gälla till exempel uppdrag till Räddningsverket och försvaret att hålla en ökad beredskap för hjälp i samband med översvämningar och till Vägverket och Banverket att kartlägga eventuella åtgärder som med anledning av ökad risk för översvämningar kan behövas för att säkerställa transporter. Det kan också handla om att komma med rekommendationer och stöd för kommunernas planering av bebyggelse, så att större hänsyn tas till risken för översvämningar och erosion. Klimatsekretariatet bör även få ansvar för en ”klimatakut” där kommuner som drabbats av extrema väderfenomen kan få ersättning för skador. Akuten ska inte enbart i efterhand reglera skador, utan fungera så snabbt och fritt från byråkrati att den också kan bli en reell hjälp att hålla skola, sjukvård och annan essentiell medborgerlig service öppen under tider av översvämningar. Hur ”akuten” ska utformas närmare och finansieras bör utredas.
Grunden för det internationella klimatarbetet är FN:s ramkonvention om klimatförändringar från Riokonferensen 1992, vilket preciserats i Kyotoprotokollet 1997. Protokollet innebär att utsläppen av växthusgaser i industriländerna ska minska med 5,2 procent från 1990 års nivå till perioden 2008–2012. Åtagandet har efter 1997 successivt urholkats, så att det nu är osäkert om någon reell minskning av utsläppen överhuvudtaget är nödvändig för att protokollet ska uppfyllas. Möjligheten att tillgodoräkna sig skogstillväxt som koldioxidsänkor och det faktum att den internationella sjö- och luftfarten inte ingår är de största osäkerhetsfaktorerna.
Senast år 2005 ska arbetet med att sätta upp mål för åtagandeperioden efter år 2012 påbörjas. Under tiden sker också arbete inom EU för att upprätta en gemensam klimatpolitik. Det är viktigt att Sverige engagerar sig i det internationella arbetet med en tydlig ambition att förmå alla världens länder att ta sin del av ansvaret för att minska klimatförändringarna.
Sverige bör arbeta för att det införs en miniminivå på koldioxidskatt inom EU. Vi bör också stödja majoritetsbeslutsfattande om en miniminivå på koldioxidskatten inom EU. Tills dess det finns en koldioxidskatt inom EU bör Sverige ta initiativ till att likasinnade nationer i första hand i vår närhet enas om en samordnad successiv upptrappning av de nationella koldioxidskatterna. Sverige bör också verka för bättre samordning med grannstaterna. Exempelvis beslutade Finland om en koldioxidskatt på el 1995, men tvingades snabbt ge upp den, då Sverige inte följde efter, vilket kan betraktas som miljödumpning. Danmark beslutade 1999 om en kvotering av koldioxidutsläpp från kraftsektorn, vilket borde ha lett till någon typ av svenskt svar. I några grannländer är dieseln betydligt lägre beskattad än i Sverige, vilket i viss mån fungerar som miljödumpning. Så ska det inte behöva fungera mellan länder med annars goda relationer. De diplomatiska och politiska kanaler som finns bör användas mycket mer för att uppnå miljömål, och särskilt klimatmål.
Sverige bör verka för att EU:s mineraloljedirektiv ändras så att alla biobränslen gynnas. Undantaget för beskattning av biobränslen, exempelvis etanol, ska förlängas till 2015. Klimatstörande subventioner, exempelvis subventioner till kolbrytning, bör avskaffas inom EU.
Som nämnts ovan bör Sverige påverka EU:s planerade system för handel med utsläppsrätter och utreda förutsättningar för ett system på EU-nivå med en gränskorrigerad koldioxidskatt eller koldioxidrelaterad importavgift för produkter från industriländer som inte ratificerat Kyotoprotokollet.
Den amerikanska regeringens vägran att ratificera Kyotoprotokollet är ett stort problem i det internationella klimatarbetet. Det bottnar delvis i en allmän motvilja mot att göra något åt slösaktiga vanor och hänsyn till mäktiga industriintressen. Detta förstärks av en misstro mot andra stater som anses berättiga egenmäktigt amerikanskt agerande samt av sakliga invändningar.
USA hävdar att länder i Västeuropa gärna skriver under internationella åtaganden för att sedan strunta i dem. I USA finns däremot mekanismer där medborgare och medborgarorganisationer kan driva rättsprocesser mot myndigheter som inte fullföljer sina åtaganden. USA menar därför att man är mer försiktig med att ta på sig förpliktelser, för att man har för avsikt att uppfylla dem.
Sakliga invändningar är att Kyotomålen inte räcker för att stävja klimatförändringarna, att de rika ländernas blygsamma minskningar kan mer än ätas upp av ökningar i fattiga länder varför dessa också måste med i processen och Kyotosystemet för handel med utsläppsrätter ger oförtjänta fördelar till länder som Ryssland och Ukraina eftersom kvoterna baseras på utsläppsnivåer som inte längre är relevanta på grund av den ekonomiska utvecklingen.
Särskilt den sista invändningen är ihålig, eftersom USA i samband med Kyotoförhandlingarna såg handel med utsläppsrätter som ett sätt att slippa vidta åtgärder på hemmaplan, och det har länge varit känt att en betydande del av utbudet av utsläppsrätter skulle bestå av just sådana ”luftminskningar” eller som det kallats ”hot air”.
Det är rättvisare att basera utsläppskvoter på landets befolkning vid en viss tidpunkt än på historiska utsläppsnivåer. Varje invånare har då sitt utrymme, och allt därutöver tas från någon annan.
Detta skulle vara ett sätt att dra in också fattiga länder på ett naturligt sätt och ge en rättvisare ordning som borgar för en bredare uppslutning och en långsiktighet.
Under förhandlingarna om nästa åtagandeperiod bör Sverige driva att mål om sammanlagda utsläppsnivåer ska kompletteras med mål om genomsnittliga utsläpp per person.
Utsläppskvoter bör utvecklas för att också omfatta utsläpp från bunkerbränslen vid internationella transporter (både sjöfart och flyg).
Sverige ska ta en aktiv och pådrivande roll för att verka för att en process inleds i syfte att resultera i en internationell koldioxidskatt som omfattar bunkerbränslen, t. ex. genom initiativ riktade mot ICAO.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Maria Wetterstrand (mp) |
|
|
Peter Eriksson (mp) |
Åsa Domeij (mp) |
|
Leif Björnlod (mp) |
Barbro Feltzing (mp) |
|
Gustav Fridolin (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Ulf Holm (mp) |
Mikael Johansson (mp) |
|
Mona Jönsson (mp) |
Lotta N Hedström (mp) |
|
Claes Roxbergh (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
Mikaela Valtersson (mp) |
Lars Ångström (mp) |
| [1] | SWECLIM var ett nätverk av svenska forskargrupper inom meteorologi, oceanografi och hydrologi vid SMHI fram till halvårsskiftet 2003. |