Riksdagen avslår regeringens förslag till ändringar i miljöbalken förutom ändringarna i 5 kap. § 6 första stycket.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett förslag till hur man kan arbeta med olika typer av miljömål i miljöbalken utan att definitionen av miljökvalitetsnorm ändras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att riksdagen bör få ta ställning till hur myndighetsstrukturen för den nya vattenadministrationen skall utformas.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändring av miljöbalken som tydligare beskriver vad ett åtgärdsprogram skall innehålla.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett förslag till lagändringar som ger den nya vattenmyndigheten/myndigheterna befogenheter att utforma åtgärdsprogram som möjliggör att vattendirektivets målsättningar om förbättrad vattenkvalitet kan uppnås.
EU-direktivet 2000/60/EG syftar till att länderna ska arbeta med vattenkvalitet utifrån avrinningsområdenas geografiska utsträckning för att förbättra vattenkvaliteten. Miljöpartiet anser att det är mycket positivt att EU vill arbeta med miljökvalitetsnormer och åtgärdsplaner. Redan i slutet av 80-talet började Miljöpartiet driva att miljölagstiftningen i stor utsträckning borde bygga på miljökvalitetsnormer och bindande åtgärdsplaner. Därför anser Miljöpartiet att EU-direktivets inriktning är ett steg i rätt riktning, liksom regeringens vilja att arbeta utifrån avrinningsområden. Gamla administrativa gränser har inte dragits upp utifrån vad som är mest effektivt för miljöarbetet.
Men för att regeringens goda intentioner ska kunna uppfyllas behövs lagändringar. Vattenmyndigheten/erna måste få tillräckliga befogenheter så att åtgärdsprogrammen kan leda till att vattenkvaliteten verkligen förbättras. Dessutom bör riksdagen få ta ställning till uppbyggnaden av en helt ny myndighetsstruktur. I propositionen överlämnas istället beslutet om myndighetsstruktur till regeringen.
För att lagstiftning ska vara tydlig och klar är det viktigt att definitioner är tydliga och inte ändras alltför ofta. Termen miljökvalitetsnorm, som syftar på juridiskt bindande gränsvärden, har hunnit bli inarbetad. Nu föreslår regeringen att begreppet miljökvalitetsnorm också ska kunna användas för andra typer av mål, t ex delmål och mål ”som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen”.
De problem som regeringen syftar till att lösa med den förändrade definitionen behöver lösas. Men de kan lösas på andra sätt. Istället för att göra begreppet miljökvalitetsnorm luddigt kan man använda sig av andra begrepp som t ex riktvärden och delmål. Ett exempel på lagteknisk lösning finns i en underlagsrapport till miljöbalkskommittén ”Genomförande av miljökvalitetsnormer m.m.” (Gipperth och Michanek, 2001).
Propositionen föreslår att en helt ny myndighetsstruktur ska byggas upp för att arbeta med vattenkvalitet. Det vore naturligt att riksdagen fick fatta beslut om en så stor fråga. Det torde inte vara något problem för regeringen att i en proposition presentera hela sitt förslag till myndighetsstruktur. Även om ramlagstiftning är vanlig i Sverige finns det ingen anledning att avvakta med så viktiga politiska ställningstaganden till förordningsarbetet.
Miljöpartiet ser positivt på att bygga upp en administration för att arbeta med vattenkvalitet. Men för att förbättra vattenkvaliteten genom arbete med åtgärdsprogram och uppfylla vattendirektivets krav är det avgörande att vattenmyndigheten/heterna får tillräckliga befogenheter. I propositionen saknas förslag som gör att åtgärdsprogrammen kan få tillräckligt styrande verkan. Visserligen föreslås att åtgärdsprogrammen ska kunna omfatta kommuners och myndigheters verksamhet, men om dessa inte vill genomföra åtgärderna saknas sanktionsmöjligheter. Åtgärdsprogrammen får inte heller en direkt styrande verksamhet enligt PBL. Ändringar i PBL skulle krävas för att få tillräcklig påverkan på den fysiska planeringen. Lagstiftningen behöver förbättras, inte minst när det gäller miljö- och hälsoskyddsnämndernas möjligheter att genomföra åtgärder mot diffusa föroreningskällor och att i högre grad kunna använda sig av generella föreskrifter.
Om inte lagstiftningen räcker till för att arbeta på ett effektivt sätt, finns stor risk för höga statliga administrationskostnader utan att miljönyttan blir särskilt stor. Ett sätt att undersöka hur långt dagens lagstiftning räcker skulle kunna vara att upprätta ett åtgärdsprogram i det avrinningsområde som idag bedöms ha det bästa underlaget. I uppdraget skulle kunna ingå att analysera vilka författningsändringar som krävs för att kunna arbeta effektivt med åtgärdsprogram samt avgöra vilka som är de viktigaste åtgärderna.
Propositionens förslag till vad ett åtgärdsprogram ska innehålla är mycket kortfattad. I stor utsträckning lämnas det till förordningsarbetet att avgöra hur det ska utformas. Man kan givetvis diskutera hur mycket riksdagen ska ta ställning till. Men åtgärdsprogrammen är en så central del i vattendirektivet och i regeringens förslag, att tydligare krav på utformningen av åtgärdsprogrammen bör föras in i lagtexten. Ett förslag till hur det skulle kunna se ut finns i ovan nämnda rapport (Gipperth och Michanek, 2001).
|
Stockholm den 20 oktober 2003 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |
Mikaela Valtersson (mp) |