Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en förbättrad uppföljning av riksdagens miljömål.
Inom politiken är det alltid lättare att besluta om mål än att fatta beslut om de styrmedel och åtgärder som krävs för att nå målen. Egentligen behöver man inte förvånas särskilt mycket över att det är så. Målen är ofta inte särskilt kontroversiella i sig. De flesta brukar hålla med om att de uttrycker angelägna förbättringar. Att målen, särskilt när de uttrycks allmänt, inte är särskilt kontroversiella är tydligt inom miljöpolitiken. Det är få politiker som talar sig varma för en sämre miljö. Den miljöpolitiska debatten brukar bli intensiv först då man kommer in på vilka styrmedel som ska användas eller om det ska beslutas om några verkningsfulla styrmedel överhuvudtaget.
Det är positivt att regeringen regelbundet redovisar till riksdagen hur det går med måluppfyllelsen för miljökvalitetsmål och delmål. Miljömålsrådet tar fram underlag till regeringen och publicerar rapporter om hur det går med miljömålen. Redovisningen är relativt utförlig och seminarier brukar också anordnas för att möjliggöra frågor och diskussion. Mer utförliga underlagsrapporter av naturvårdsverket tas dessutom fram för vissa av målen. Men när det gäller måluppfyllelsen är resultaten inte lysande. Som läget är idag verkar inte något av miljökvalitetsmålen kunna nås, även om utvecklingen är positiv för vissa av delmålen.
Frågan är om en förändrad inriktning av uppföljningen skulle kunna leda till en bättre måluppfyllelse. Idag ligger tonvikten på att beskriva hur det går med måluppfyllelsen. Däremot går beskrivningarna av orsakerna till hur det går inte på djupet. Det saknas tillräcklig analys av hur de miljöpolitiska styrmedlen fungerar och hur de konkret behöver kompletteras. I de fall ansvaret för olika mål beskrivs finns det sällan en analys av om de aktörer som har ansvaret har tillräckliga befogenheter. Om förslag till ytterligare styrmedel beskrivs brukar beskrivningarna vara allmänt hållna.
Inriktning av uppföljningen/utvärderingen av miljömålen bör utvecklas så att tonvikten i betydligt högre grad går ut på att analysera ansvarsförhållanden och om ansvariga aktörer har tillräckliga befogenheter. Riksdagen bör också i samband med redovisningen få konkreta förslag till ytterligare styrmedel samt förändringar av befintliga styrmedel, när det behövs för att nå såväl miljökvalitetsmålen på längre sikt som delmålen på kortare sikt.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |