Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunerna ges ansvaret för utformningen av strandskyddet.
Miljöbalken har inneburit en skärpning av strandskyddet så att det blivit ett av de största hindren för regional utveckling särskilt vad gäller möjligheterna att bosätta sig på attraktiva områden på landsbygden. Den skärpning av reglerna som kom i mitten av 90-talet innebärande att hänsynen till djur- och växtlivet togs in i regelverket har fullföljts genom miljöbalken, som i princip satt stopp för byggnation utmed alla vattendrag, stora som små över hela landet. Reglerna och därmed gällande praxis belastas idag av betydande rester av gammalt förmynderi från 1970-talet då det generella strandskyddsförbudet tillkom.
Vi ifrågasätter om inte strandskyddets generella natur bör ses över. Sverige är ett stort land med skiftande befolkningstäthet samt skiftande natur och klimat. En möjlighet för kommunerna att göra lättnader av strandskyddet behövs. Det är särskilt viktigt i de glest befolkade delarna av landet. Men även i andra delar av landet med vikande befolkningssiffror kan lokala bedömningar i strandskyddet bidra till en positiv utveckling.
Det uppenbara behov av ett starkt strandskydd som kan finnas t.ex. i Stockholms skärgård eller på västkusten är inte lika uppenbart i andra mer glesbefolkade delar av landet. Kommunala bedömningar kan bli mer flexibla utifrån regionala och lokala behov och förutsättningar. Vi anser att det är ett omyndigförklarande av kommunerna att se strandskyddet som ett statligt intresse. Eftersom kommunerna har ansvar för planering och byggande måste man ges full rätt att besluta även om strandskydd. Strandskyddet bör komma in i kommunernas översiktplanering. I den processen kan den nödvändiga dialogen med staten äga rum. Staten skall däremot inte styra markanvändningen på det rigida sätt som nu sker i miljöbalken. En rätt att överklaga bör dock finnas kvar från länsstyrelsernas sida om en kommun flagrant bryter mot tagna planer.
Naturvårdsverkets roll genom möjlighet att överklaga kommunens beslut till domstol bör förändras. Verkets roll kan reduceras till en rätt att föra upp prejudicerande strandskyddsärenden till Miljööverdomstolen.
Naturvårdsverket lämnade i april 2002 en rapport (2185) om strandskyddet. Rapporten grundade sig på ett regeringsuppdrag som bl a innebar att man skulle se över om inte strandskyddet skulle kunna göras mer flexibelt. Det kunde behöva skärpas i tätortsnära områden med högt bebyggelsetryck, men också lättas på i glesbygdsområden med lågt bebyggelsetryck i syfte att underlätta regional utveckling. Verkets förslag innebar att regelverket krånglades till ytterligare och inte innebar några nämnvärda förbättringar utifrån de syften som angavs i direktiven.
Behovet av en reformerad strandskyddslagstiftning är, som vi påtalat ovan, stort. Det är dessutom bråttom. Det har nu gått snart ett och ett halvt år sedan Naturvårdsverket kom med sin utredning. Remissinstanserna var i många avseenden kritiska till de ändringar som föreslogs. Vi menar att det enda radikala är att kommunerna får ansvaret för utformningen av strandskyddet, enligt den modell som vi presenterar ovan, vilket bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |
Birgitta Carlsson (c) |