Miljösituationen i Sverige har i takt med teknikutvecklingen och en högre kunskapsnivå på flera områden radikalt förbättrats. Luftkvaliteten i städerna har stadigt blivit bättre, många sjöar och vattendrag, som bara för några decennier sedan betraktades som döda, har kunnat restaureras. Det finns anledning att vara positiv eftersom fakta visar att miljön är på rätt väg.
Trots den positiva utvecklingen återstår mycket att uträtta, och det kommer även fortsättningsvis att krävas kraftfulla insatser för att lösa många miljöproblem. Utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider, tungmetaller m.m. överstiger fortfarande de nivåer naturen långsiktigt tål och halterna av växthusgaser ökar i atmosfären.
Miljöarbetet skall i första hand utgå från den enskilda människans ansvar. Många människor känner som individer ett stort ansvar för vår gemensamma miljö och är engagerade och pådrivande i miljöarbetet. Det individuella ansvarstagandet och engagemanget är en viktig utgångspunkt för en effektiv miljöpolitik.
Staten skall ta sitt ansvar för de uppgifter som inte den enskilda människan eller marknaden kan eller skall utföra. Effektiv lagstiftning och olika typer av ekonomiska styrmedel är viktiga verktyg i detta arbete.
Marknadsekonomin måste användas för att på ett dynamiskt sätt driva miljöarbetet framåt. Handel med utsläppsrätter bör införas på flera utsläppsområden för att öka måluppfyllelsen och kostnadseffektiviteten i miljöarbetet.
Det internationella samarbetet om miljöfrågor blir allt viktigare. Ett framgångsrikt samarbete har stor betydelse för Sverige eftersom vårt land är starkt påverkat av gränsöverskridande miljöproblem. Det internationella miljösamarbetet är inriktat på dels samarbetet kring EU:s miljöpolitik, dels internationella ansträngningar för att lösa globala miljöproblem. För att komma till rätta med många av de globala miljöproblemen är det avgörande att fattigdomen i världen kan bekämpas på ett effektivt sätt.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Miljösituationen har förbättrats 3
5 Moderata utgångspunkter för miljöarbetet 5
5.1 Optimism och framtidstro också på miljöområdet 5
5.2 Människa – natur 6
5.3 Ekonomisk tillväxt och god miljö 6
5.4 Den fria marknaden som drivkraft 6
5.5 Stat – marknad – individ 7
5.6 Statens ansvar 8
5.7 Hållbar utveckling och globala miljöproblem 9
6 Ett effektivare miljöarbete 10
6.1 Miljöforskning och miljöövervakning 10
6.2 Teknikutveckling 11
7 Effektiv och rättssäker miljölagstiftning 11
7.1 Miljösanktionsavgifter 11
7.2 Tillsyn 12
7.3 Handläggningstid 12
8 Det internationella miljöarbetet och samarbetet inom EU 13
9 Utsläppen av växthusgaser 14
9.1 Minskade utsläpp genom handel med utsläppsrätter 15
10 Försurning och övergödning 16
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det finns anledning till optimism och framtidstro också på miljöområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ekonomisk tillväxt och utveckling är en grundförutsättning för att uppnå en god miljösituation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den fria marknaden som drivkraft i miljöarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den enskilda människans ansvar skall vara utgångspunkten för miljöpolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten skall ta ansvar för de miljöuppgifter ingen annan kan utföra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att prioritera miljöforskning och miljöövervakning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att förändra miljöbalken så att den kan bli ett effektivt verktyg i miljöarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en förändrad tillsynsverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett införande av handel med utsläppsrätter för att på ett effektivt sätt minska skadliga utsläpp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av ett EU-system för handel med utsläppsrätter avseende koldioxid från samtliga energiproduktionsanläggningar av väsentlig storlek.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att fortsätta bekämpa försurning och övergödning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det inte är acceptabelt att svensk energipolitik leder till kraftigt ökade utsläpp av växthusgaser i norra Europa.
Det är viktigt att bejaka den positiva miljöutveckling som man kan se på många områden.
Miljösituationen i Sverige har i takt med teknikutvecklingen och den högre kunskapsnivån på flera områden radikalt förbättrats. Luftkvaliteten i städerna har stadigt blivit bättre, många sjöar och vattendrag, som bara för några decennier sedan betraktades som döda, har kunnat restaureras. Antalet fiskarter har därmed ökat och sjöar och vattendrag har åter blivit möjliga att använda för bad och fiske. I Östersjön har de allt lägre halterna av miljögifter lett till att antalet sälar och rovfåglar ökat. I västvärlden ökar människans livslängd och en bättre miljö är en av de viktigaste bakgrundsfaktorerna.
Tack vare bl.a. den ekonomiska och tekniska utvecklingen har många tidigare stora miljöproblem kunnat minskas eller elimineras. Historien har med önskvärd tydlighet visat att marknadsekonomi är överlägsen andra system, som t.ex. planekonomi, när det gäller att ta hänsyn till miljön. En enkel jämförelse mellan gamla Öst- och Västtyskland visar att det kommunistiska, planekonomiska öst bedrev en hård rovdrift på naturresurserna medan det mera marknadsekonomiska Västtyskland är ett förhållandevis rent land. Östtysklands årliga utsläpp av svaveldioxid vid kollapsen 1989 översteg Västtysklands mer än fem gånger, trots att folkmängden bara var en fjärdedel och levnadsstandarden betydligt lägre.
Det är viktigt att slå fast att den västerländska livsstilen inte i sig utgör något hot mot miljön. Tillväxt utgör inget hot mot miljön. Tvärtom. Det stora hotet mot miljön är fattigdom.
Miljöbelastningen brukar följa en omvänd U-kurva, när ett fattigt land häver sig ur sitt armod. När tillväxten sätter fart är miljöbelastningen hög, men när ett lands BNP når 8 000 dollar per capita sjunker belastningen. Konkret innebär det exempelvis bättre luft- och vattenkvalitet. Orsaken till detta är att miljövänliga processer ofta är dyra, och det är endast människor som lever i ett någorlunda välstånd som har råd med dessa miljökostnader.
Index för föroreningshalter i tätortsluft
Diagrammet visar att tätortsmiljön, som ett genomsnitt för samtliga svenska tätorter, blivit successivt bättre. Denna utveckling är representativ även för resten av landet. Hade man dragit ut kurvorna till 1960-talet så hade kurvorna blivit allt brantare. Det har skett en radikal förbättring av miljön de senaste 30 åren.
Icke desto mindre finns det fortfarande mycket att uträtta på miljöområdet. En hel del insatser kommer att krävas för att lösa allvarliga miljöproblem som har sin grund i mänsklig verksamhet. Utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider, tungmetaller m.m. i luften i vår del av Europa medför att nedfallen av dessa ämnen i Sverige överstiger de kritiska belastningsgränserna och halterna av växthusgaser ökar i atmosfären. Ungefär 90 procent av det försurande nedfallet över Sverige kommer från källor i andra länder. När det gäller övergödningsproblemen i Östersjön är situationen likartad. Endast en liten del av den totala näringstillförseln till Östersjön kommer från svenska källor.
På det internationella planet finns en stark koppling mellan fattigdom och miljöproblem. Att bekämpa fattigdomen i världen måste därför också från miljösynpunkt vara en prioriterad uppgift.
Fakta visar att miljösituationen är på väg att förbättras. Det finns anledning att vara positiv. Vi vill därför varna för dem som hävdar att det måste ske radikala förändringar av både ekonomiska system och enskilda människors beteenden. Mycket kan naturligtvis alltid bli bättre. Vi är dock inte beredda att förhandla om systemen. Marknadsekonomin är överlägsen och enskilda människors engagemang är viktigare också för miljön än en skärpning av miljölagarna. De som driver omfattande systemförändringar på miljöpolitisk grund har oftast en dold politisk agenda. Det är inte hänsyn till miljön i första hand, utan den ideologiska uppfattningen som styr.
Många av dagens miljöproblem har ändrat karaktär i jämförelse med gårdagens. Från att i stor utsträckning handla om att komma till rätta med punktutsläpp gäller det i dag till stor del att ytterligare öka resurseffektiviteten i samhället. Det handlar om att utnyttja hela marknadsekonomins drivkrafter för att få fram produkter och en produktion som gör att den totala miljöbelastningen kommer ner till en nivå som naturen långsiktigt tål. För att lyckas med detta kommer det även fortsättningsvis att behövas en effektiv lagstiftning och ekonomiska styrmedel. Det nya som krävs i dagens dynamiska värld är att fullt ut använda marknaden och de marknadsekonomiska verktygen i miljöarbetet. Detta tillsammans med ett omfattande internationellt samarbete är en förutsättning för att på ett effektivt sätt komma till rätta med dagens och morgondagens miljöproblem.
Människan är unik, och synen på och respekten för människovärdet måste vara vägledande även i miljöarbetet. Människan har samvete, förnuft, intelligens och kunskap. Det är utifrån dessa särskilda egenskaper som människan har ett speciellt förvaltarskapsansvar för naturen och miljön i stort. Det är också utifrån denna mänskliga förmåga som miljöproblemen kan lösas, och miljöarbetet bedrivas med optimism och framtidstro. Från moderat sida kan vi inte acceptera att människans värde skulle jämställas med djurens eller andra delar i ekosystemet.
Tillståndet i världen visar att utveckling och ekonomisk tillväxt är en grundförutsättning för att uppnå en god miljösituation. Att ekonomisk tillväxt behövs för att komma till rätta med fattigdoms- och miljöproblemen slogs fast vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992.
”Ekonomisk tillväxt, social utveckling och utrotande av fattigdom är de viktigaste prioriteringarna för u-länderna och är i själva verket en förutsättning för att de nationella och globala målen om en hållbar utveckling skall uppnås” (Agenda 21).
Det visar sig också att de marknadsekonomiskt inriktade industriländerna har lyckats allt bättre när det gäller att kombinera den ekonomiska tillväxten med miljöhänsyn. Tack vare ökade resurser har ny teknik kunnat utvecklats. Detta har lett till ett effektivare resursutnyttjande, minskade miljöstörningar och ökat miljöintresse hos medborgarna och konsumenterna. Den ekonomiska tillväxten hade inte varit möjlig utan marknadsmässig prissättning som stimulerar resurssnål teknik och alternativ resursanvändning.
Framgångarna med att bemästra miljöproblemen i vår del av världen är också intimt kopplade till det personliga ansvar som betonas i marknadsekonomierna. Människor tar ansvar för det de äger. Inga regleringar kan ersätta den kraft som ligger i detta. Det personliga ansvaret, det enskilda ägandet och en fungerande marknadsekonomi är avgörande för en fortsatt positiv utveckling. Kollektiva lösningar och centraliserat beslutsfattande har stora begränsningar. Om inte detta erkänns minskar utrymmet för den dynamiska process som gör att allt fler människor kan leva ett bättre liv. Restriktioner som bottnar i brist på framtidstro kan hindra sund ekonomisk tillväxt och göra utvecklingspessimismen självuppfyllande.
I den rika delen av världen har miljöintresset och omsorgen om miljön vuxit i snabb takt. Det har starkt påverkat det konkurrensutsatta näringslivet. Det är ingen slump att miljövänligt papper först introducerades i i-länderna och inte i u-länderna. När människor börjar fundera över hur deras beslut påverkar miljön och i vissa fall ändrar sina konsumtionsvanor, tvingas företagen att följa efter – om de vill behålla sina kunder och därmed lönsamhet. Att producera miljövänligt har blivit ett viktigt konkurrensmedel. Allt fler företag har dessutom upptäckt att miljöanpassning inte bara är ett sätt att anpassa sig till utvecklingen, utan också ett sätt att förbättra lönsamheten. Man talar i dag om affärsdriven miljöutveckling. Företagen söker intensivt efter möjliga miljöförbättringar i syfte att sänka sina kostnader för avfall, spill, rening och resursförbrukning och för att vinna nya försäljningsargument inför konsumenterna. Miljöarbetet inom företagen har kommit längre än många hunnit uppfatta. Utvecklingen har skett med den snabbhet, kraft och intensitet som bara är möjlig när det är marknadens spelregler som styr. Företag har ryckt åt sig mycket av initiativet på miljöområdet framför de miljövårdande myndigheterna och underskrider i dag på viktiga områden frivilligt de gränsvärden som dessa myndigheter satt upp.
Företagens miljöarbete syns utåt genom miljöredovisningar, marknadsföring och förändringar av produkterna. Hade miljökraven i allt varit satta av myndigheter hade företagens miljöarbete knappast nått så långt. Men möjligheten att spara kostnader eller öka intäkter genom miljöarbetet har lett till djupare omvälvningar. Företagen omorganiserar sig själva, inför nya tillverkningsmetoder och utbildar medarbetarna i miljöfrågor. Finansmarknaden har börjat intressera sig för miljöfrågor när företagens framtidsutsikter skall bedömas. Miljötekniker, miljökonsulter, miljöinformatörer, miljöekonomer, miljöjurister och miljöchefer är nya, kvalificerade yrken som skapats inom företagen.
Den enskilda människans ansvar måste således vara utgångspunkten för miljöpolitiken. Inte ens de mest genomtänkta regleringar kan ersätta den kraft som ligger i det individuella ansvarstagandet. Människor känner ett stort ansvar för vår gemensamma miljö och många har ett mycket starkt miljöengagemang. Detta tillsammans med det enskilda ägandet främjar ett hushållande och vårdande av resurserna som inte det kollektiva klarar av. En stark äganderätt är en av de allra viktigaste principerna för att skapa en god miljö. Staten bör därför så långt det är möjligt verka för att fördela det kollektiva miljöansvaret på individer, antingen direkt genom personligt ägande eller genom företag eller små gemenskaper.
Det personliga ansvarets betydelse för miljön gör att det i dag går en miljödriven privatiseringsvåg över världen. Många amerikanska national- och delstatsparker finansierar sin verksamhet genom att ta betalt. Den privata viltvården är där en förebild. Sanering av miljöskadade områden behöver inte alltid ske med skattemedel, om privata initiativ släpps fram. I Afrika har privata initiativ varit viktiga, bland annat vid bildandet av reservat. Från USA finns även goda exempel på hur förstörda vattendrag kan restaureras och fisket återställas genom privata initiativ. I Sverige har dessvärre incitamenten minskats för motsvarande initiativ, bl.a. genom att urholka fastighetsägarnas fiskerätt.
I allt fler länder privatiseras vattenresurser och vattenförsörjningen. Frankrike och England var tidigt ute på detta område. Tack vare detta har franska och engelska bolag nu ett försteg på världsmarknaden för vattenförsörjning när fler länder, bl.a. Nya Zeeland, Jamaica och Argentina, privatiserar vattenförsörjningen. Många av dessa länder har till skillnad från Sverige knappa vattenresurser. Argumenten för privatiseringarna har blivit mer praktiska och mindre ideologiskt betonade allteftersom fördelarna med det privata ägandet har blivit uppenbara. För det första sköts verksamheten mer effektivt i privatiserad form. Leveranssäkerheten ökar. För det andra medför en överföring till privat ägande eller privat drift att de subventioner som alltid följer av offentligt ägande försvinner. Detta leder i sin tur till bättre hushållning. Vinstintresset leder också till att ansträngningar görs för att öka tillgången på vatten. För det tredje avlastas ansträngda offentliga finanser de tunga investeringar som på många håll måste genomföras i vattenförsörjningssystemen.
Skötseln och förvaltandet av naturen kan förbättras om fler uppgifter privatiseras. Naturvårdande uppgifter bör läggas ut på entreprenad. Naturreservat bör i första hand skapas genom att skötselkontrakt upprättas – inte genom att marken övergår i offentlig ägo. Äganderätten av vattenresurser bör bli tydligare för att effektivisera hushållningen av resurser. Med denna inriktning kan staten koncentrera sina resurser till miljöproblem som inte kan lösas av enskilda människor själva. Arbetet med att öka antalet privata initiativ i miljöarbetet och miljöbevarandet måste intensifieras.
Möjligheten att lösa miljökonflikter genom juridiska processer bör öka. Det juridiska ansvaret bör tydliggöras så att man på ett bättre sätt än i dag kan tillämpa principen om att förorenaren skall betala de kostnader föroreningen ger upphov till. En inriktning där det blir lättare att utkräva ett juridiskt ansvar skapar drivkrafter för att i högre grad än i dag förebygga miljöproblem. En stark och väl definierad äganderätt är en förutsättning för att den som skadas av ett utsläpp skall ha möjlighet att få ersättning. Samtidigt är en stark och väl definierad privat äganderätt nödvändig för att kunna uppnå en effektiv resurshushållning av naturens resurser.
Staten skall ta ansvar för de uppgifter ingen annan kan utföra och inte splittra resurserna på sådant som lika gärna kan skötas av medborgarna och företagen. Det finns miljöproblem som inte kan lösas utan statens medverkan. I dessa fall bör staten erbjuda de verktyg som står till statens förfogande: lagstiftning, ekonomiska styrmedel och överlåtelsebara utsläppstillstånd.
Det är av stor vikt att statens åtgärder på miljöområdet är ändamålsenliga och kostnadseffektiva. I vissa fall, t.ex. när det gäller särskilt farliga ämnen och processer, behövs totalförbud, medan det i andra fall kan handla om mildare åtgärder, såsom informationsinsatser. Ett annat viktigt krav är att miljöbesluten grundas på generella regler i syfte att eliminera risken för godtycke och konkurrenssnedvridning. Lagar är bättre än bidrag. En bidragsstyrd miljöpolitik överlåter miljökostnaderna åt skattekollektivet och signalerar att enskilda, företag och kommuner inte behöver ta eget ansvar. Bidragspolitiken är skadlig därför att den är motsatsen till personligt ansvarstagande och saknar inbyggda drivkrafter för miljöansvar. I en bidragsstyrd miljöpolitik riskerar miljöansvaret att upphöra samma dag bidragen upphör. I den mån ekonomiska stimulanser skall förekomma bör de riktas mot helt ny teknik. Rätt utformade kan miljölagar vara ett stöd för företagen och bidra till att skapa förutsättningar för konkurrenskraftiga svenska miljöteknikföretag.
Till de offentliga uppgifterna på miljöområdet hör miljöforskning, miljöövervakning, kalkning och ansvar för uppfyllandet av nationella och internationella överenskommelser såsom klimatpolitiken. Andra statliga områden som har betydelse för miljön är rättsväsendet och tillsyn över att lagar och regler följs. Det handlar om att göra en klarare prioritering, lämna åt marknaden och de enskilda medborgarna att lösa det de löser bäst och koncentrera statens insatser där de mest behövs.
Staten har också en viktig uppgift när det gäller att övervaka att marknadsaktörer och konsumenter har tillgång till objektiv, korrekt och saklig miljöinformation. Genom forskning och miljöövervakning kan ny kunskap och information tas fram som gör att såväl företag som enskilda kan fatta relevanta beslut och på ett aktivt sätt välja produkter med minsta möjliga miljöpåverkan.
Försiktighetsprincipen är en princip som används i miljöarbetet. Den betyder i korthet att beslut skall kunna fattas som begränsar eller förbjuder användandet av ett ämne eller produkt även om det inte går att vetenskapligt bevisa dess farlighet. Det är dock mycket viktigt att beslut om tillämpning av försiktighetsprincipen baseras på gedigna vetenskapliga riskbedömningar. Det finns starka påtryckargrupper som vill se mer generell och därmed godtycklig tillämpning av försiktighetsprincipen. En felaktig användning av principen riskerar att leda till att angelägna forsknings- och utvecklingsinsatser försvåras eller stoppas. Det är därför mycket viktigt att Sverige med kraft driver kravet på vetenskapliga riskbedömningar som grund för varje beslut om att tillämpa försiktighetsprincipen.
En hållbar utveckling definierades av Brundtlandkommissionen 1998 som en samhällsutveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Regeringen anser att de av riksdagen antagna 15 miljökvalitetsmålen tydliggör den ekologiska dimensionen i begreppet hållbar utveckling och att de beskriver den kvalitet eller det tillstånd som är långsiktigt ekologiskt hållbara.
Riksdagen har i samband med antagandet av de 15 miljökvalitetsmålen godtagit ambitionen om att till nästa generation överlämna ett samhälle i hållbar utveckling där de stora miljöfrågorna är lösta.
Vi moderater anser att hållbar utveckling så som Brundtlandkommissionen definierade den är en god utgångspunkt för ett allt mer integrerat miljöarbete inom alla sektorer. Det är också en god målsättning att försöka komma till rätta med så många av miljöproblemen som möjligt inom loppet av en generation. Men sätter man ribban så högt att man säger att alla stora miljöproblem skall vara lösta inom en generation är det inte realistiskt. För det första är många av miljöproblemen internationella och i vissa fall globala. För det andra har flera av dagens miljöproblem uppstått under mycket lång tid, och det vore sannolikt inte bra för samhällsutvecklingen i sin helhet att på kort tid satsa så mycket resurser på dessa gamla miljösynder att det framåtsyftande arbetet blir lidande. För det tredje är i de flesta fall problemen inte akuta. Därmed finns en tidsfrist.
Utsläppen av växthusgaser är ett exempel på ett globalt miljöproblem och det finns inte något som tyder på att det problemet skulle kunna vara löst inom en generation. Förorenade markområden har många gånger uppstått som ett resultat av verksamheter under mycket lång tid och i en hel del fall för så länge sedan som medeltiden. Att sanera gamla förorenade markområden är mycket dyrbart och det är knappast ett optimalt utnyttjande av samhällsresurserna att sanera alla inom en generation. Dessutom medför den tekniska utvecklingen att den framtida saneringskostnaden blir allt lägre. Vår slutsats är att strävan skall vara att uppnå en hållbar ekologisk utveckling och en förbättrad miljösituation inom alla sektorer, men att arbetet måste vägledas av riskbedömningar och prioriteringar liksom avvägningar för att säkerställa en god samhällsutveckling i stort. I detta ligger också att inte alla förändringar kan göras på en gång och att riskbedömningar och den tekniska utvecklingen måste beaktas vid val av tidpunkt för olika åtgärder.
Vår slutsats är därför att samhällsekonomiska och sociala aspekter, särskilt vad gäller människors hälsa, måste vägas in vid prioriteringen av miljöarbetet. Vi anser att det är bättre att säkerställa att de viktigaste miljömålen klaras än att utan prioritering försöka uppnå alla miljömål inom en generation. Risken med en bred och icke prioriterad ansats är att de viktigaste miljömålen inte kommer att klaras.
Miljöforskningen och miljöövervakningen måste prioriteras. Bägge verksamheterna är viktiga för att våra kunskaper på miljöområdet skall öka. Med en bra miljöövervakning kan det som är miljöförstöring särskiljas från det som t.ex. är naturliga variationer.
Genom forskningen kan också kunskap vinnas om vilka effekter olika slags utsläpp har på organismer. Dessa kunskaper är i grunden avgörande för att det skall vara möjligt att bedriva en effektiv miljöpolitik, med riktiga avvägningar och prioriteringar.
Stora problem och kunskapsluckor återstår vad gäller olika ämnens miljöeffekter. Sverige var tidigare en framstående forskarnation på miljöområdet men har under senare år förlorat viktig kompetens. Det är viktigt att den svenska miljöforskningen bibehåller sin kompetens och kan återupprätta Sveriges internationella position. Det är också viktigt att trygga försörjningen av ny forskarkompetens genom att universiteten ges tillräckliga resurser för utbildning av studenter som kan gå vidare till miljöforskning.
Forskning och utveckling av ny miljövänlig teknik är en nyckelfaktor för att skadliga utsläpp skall kunna minskas och för att ytterligare förbättra miljösituationen i framtiden.
Exempelvis behöver miljöklassningssystemet av bilar ses över med syfte att stimulera införandet av modern teknik. Miljöklassningen bör innehålla tydliga drivkrafter för såväl producenter som konsumenter att satsa på miljövänliga bilar och bränslen. En sådan drivkraft vore att i miljöklassningen beakta bilarnas bränsleförbrukning. Det är orimligt att en bensinsnål småbil jämställs med en bränsleslukande premiumbil.
Miljöbalken behöver förändras så att den kan bli ett effektivt verktyg i miljöarbetet. Den nuvarande utformningen av balken har lett till att tillsynsmyndigheterna har blivit dränkta i småärenden. De har därmed mycket svårt att klara de verkligt viktiga uppgifterna. Miljöbalken måste snarast förändras så att de viktigaste uppgifterna från miljösynpunkt prioriteras.
Antalet regler måste minskas. I dag drabbas inte minst små och medelstora företag av ett orimligt stort antal regler. Att hålla sig à jour med reglerna är förenat med stora kostnader. De regler som finns måste vara sakligt motiverade, d.v.s. de måste dels bedömas utifrån sin miljöförbättrande påverkan, dels den administrativa börda de förorsakar företagen. Således bör regler med låg miljönytta men stor administrativ börda slopas.
Systemet med miljösanktionsavgifter har spårat ur. Vi har hela tiden motsatt oss att avgiften skall tas ut innan ett överklagande avgjorts. Effekten av detta är att många näringsidkare drabbas av sanktioner på tiotusentals kronor, även om de bara av misstag exempelvis förbisett att lämna in den årliga miljö- eller köldmedierapporten i tid. Risken är att lagstiftningen förlorar i legitimitet och motverkar att det miljöarbete som borde vara mest prioriterat utförs på ett riktigt sätt. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag om att avkriminalisera dessa typer av enklare förseelser. Vidare borde sanktionsavgifterna stå bättre i proportion till företagens storlek än de gör idag. Även detta bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag om. Det skulle skapa ett större förtroende för miljölagstiftningen.
När stat och kommun eller deras myndigheter debiterar avgifter av olika slag på medborgare och företag måste dessa avgifter enligt vår uppfattning grundas på en utförd service, eller annat utbyte från samhället. Så är det inte i dag. I vissa fall, och detta är inte ovanligt, tas det ut en årlig generell avgift utan att någon från t.ex. en tillsynsmyndighet ens besöker företaget ifråga. Denna ordning är inte acceptabel och kan innebära att tillsynsmyndigheten inte har något incitament för att hålla nere kostnaderna eller att anpassa regelverket för tillsynen på en rimlig nivå.
Olika lagar och bestämmelser som antagits under senare år har medfört krav på tillsyn när det gäller tillämpningen och efterlevnaden av bestämmelsen ifråga. Tillkomsten av miljöbalken har i hög grad ökat och försvårat detta tillsynsarbete. Följden blir att allt fler näringsidkare blir föremål för tillsyn och kontroller från flera olika myndigheter under ett år, och varje myndighet har rätt att ta ut en avgift för sin tillsyn. Detta medför i sin tur ökade kostnader för näringsidkaren ifråga. En samordning av olika tillsynsmyndigheter borde vara möjlig för att minska byråkratin och kostnaderna.
Reglerna för tillsynsmyndigheternas rätt att ta ut avgifter måste klarläggas och vissa principer måste läggas fast. En huvudregel bör vara att avgift inte skall utgå för den näringsidkare som vid kontroll fullföljt sina åligganden så att det inte finns något att anmärka. En tillsynsmyndighet skall aldrig ha rätt att ta ut avgift utan att ha utfört en konkret prestation.
Genom vårt förslag till princip för avgiftsuttag stimuleras näringsidkare till att följa avsedda och gällande regler för sin verksamhet. På så vis uppnås viktiga mål, t.ex. när det gäller miljö- eller djurtillsyn.
Handläggningstiderna är orimligt långa; ofta tar ett tillståndsärende flera år i anspråk. De långa handläggningstiderna innebär att företag redan på planeringsstadiet väljer att lägga investeringarna utanför Sveriges gränser. Den låga investeringsnivån är ett generellt problem i Sverige i dag. Från miljösynpunkt spelar investeringarna stor roll. Ny teknik innebär väsentligt lägre utsläppsnivåer och andra moderniseringar, något som alltså handläggningstiden motverkar.
Vi anser att en lagstadgad maxgräns skall införas för tidsåtgången vid tillståndsprövningar inom miljöbalken. Om inte myndigheterna får fram beslut inom denna tidsperiod skall företaget automatiskt få tillstånd till att bedriva den verksamhet man ansökt om att få bedriva.
Om någon önskar utvidga produktionen vid en befintlig verksamhet bör endast den tillkommande verksamheten prövas. Idag måste hela verksamheten omprövas, vilket leder till att en del företagare låter bli att bygga ut. Dessutom tar denna prövning lång tid. Regeringen bör återkomma med ett förslag till riksdagen med en ny sorts prövningsprocedur, ett s k påbyggnadstillstånd för befintliga verksamheter som önskar utvidgas.
En tidstjuv vid tillståndsprövning är miljökonsekvensbeskrivningarna (MKB). Miljöbalken bör innehålla en tydligare gräns för vilka typer av verksamheter som behöver en MKB vid tillståndsprövning. Färre verksamheter borde omfattas av detta krav än idag. MKB är ett mycket bra verktyg när det gäller verksamheter som har stor miljöpåverkan. För övriga borde ett enklare förfarande vara aktuellt. Dessutom behöver kraven på innehållet i en godkänd MKB specificeras tydligare.
Rimligen bör antalet steg vid tillståndsprövningen minskas. Problemet är också att tiden för miljöprövningen i kombination med prövningen enligt plan- och bygglagen kan bli ohållbart lång. Vid ansökan om tillstånd kan upp till fyra samråd med allmänheten krävas. Antalet borde kunna minskas.
Det internationella samarbetet om miljöfrågor blir allt viktigare. Ett framgångsrikt samarbete har stor betydelse för Sverige eftersom vårt land är starkt påverkat av gränsöverskridande miljöproblem. Det internationella miljösamarbetet sker såväl i EU som i större sammanhang.
Det är viktigt att Sverige prioriterar miljöarbetet inom EU eftersom EU-samarbetet kan få ett helt annat genomslag på miljöområdet än isolerade svenska nationella satsningar. Bland annat möjligheten att skapa överstatliga regler gör att EU kan nå stora framgångar när det gäller att minska miljöproblemen. Utvidgningen av EU till fler medlemsländer i vårt eget närområde ökar möjligheterna att inom ramen för EU-samarbetet eliminera gränsöverskridande miljöproblem som drabbar oss.
Sverige bör verka för att unionen inte ägnar sig åt onödig detaljreglering på miljöområdet. EU bör prioritera de gränsöverskridande miljöproblemen i alla de former de kan uppträda. På sikt bör det övervägas om inte den svenska miljöpolitikens lagstiftningsdelar helt kan överföras till EU. Ett ökat ansvarstagande från EU:s sida möjliggör också en höjning av ambitionerna på Europanivån.
Östersjösamarbetet och miljöbiståndet till Baltikum och övriga länder i Östeuropa måste fortsätta. Sverige bör särskilt prioritera Östersjön och Östersjöregionen samt Kolahalvön i samarbetet.
Vi motsätter oss harmoniserade miljöskatter i EU. Vi vill i stället se en utveckling av gemensamma, marknadsbaserade verktyg såsom handel med utsläppsrätter. Det finns mycket goda förutsättningar för att kraftigt förbättra miljösituationen inom EU genom skapandet av en sådan handel.
Sveriges möjlighet att nå framgångar i det internationella arbetet bygger på vårt lands trovärdighet och kompetens. Sveriges egna resultat och prioriteringar på miljöområdet är således viktiga.
Många forskare varnar för att utsläppen av växthusgaser leder till en global uppvärmning. Även om det fortfarande saknas otvetydiga vetenskapliga bevis för att utsläppen av växthusgaser leder till klimatförändringar finns det all anledning att ta hoten om av människan skapade klimatförändringar på allvar. En global uppvärmning kan leda till mycket allvarliga konsekvenser i stora delar av världen. Vår uppfattning är att det är angeläget att såväl nationellt som internationellt arbeta för att minska utsläppen av växthusgaser.
Samtidigt som det är angeläget att redan nu vidta åtgärder, framförallt inom det internationella samarbetet, för att minska utsläppen är det viktigt att forskningen fortsätter för att förbättra kunskapsläget vad gäller klimatförändringar. Mänskligheten behöver bl.a. få svar på i vilken utsträckning observerade klimatförändringar beror på naturliga variationer av klimatet eller om de är ett resultat av utsläppen av växthusgaser.
Sverige har tidigare varit ett föredöme när det gäller att minska och kontrollera utsläppen av växthusgaser. Tack vare utbyggnaden av kärnkraften under 1970- och 80-talen kunde oljeberoendet minskas. Utsläppen av koldioxid kunde sänkas med ca 40 procent. I slutet av 1980-talet beslutade Sverige, som ett av de första länderna, om ett nationellt mål för att begränsa koldioxidutsläppen. (Observera att vi var kritiska.)
Från ett gott utgångsläge med mycket låga utsläpp av växthusgaser från energisektorn har Socialdemokraternas politik lett till kraftiga ökningar av koldioxidutsläppen. När regeringen 1999 lät stänga kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 blev följden att koldioxidutsläppen i Europa ökade med ca 10 000 ton koldioxid per dygn. Den ökningen av koldioxidutsläppen motsvarar årligen vad drygt en miljon moderna bilar släpper ut.
Beroende på metoden som används för att rapportera utsläpp av växthusgaser syns dock inte dessa ökningar i den svenska rapporteringen. Ökningen av utsläppen av växthusgaser till följd av stängningen av Barsebäck hamnar i stället i Polens, Tysklands och Danmarks statistik. Åtminstone borde den enligt reglerna för rapporteringen av utsläppen göra det. Danska företrädare har dock hela tiden drivit på för att de inte skall belastas med de volymer koldioxid som släpps ut i Danmark, men som härrör från produktion av el som exporteras.
Alldeles oavsett i vems statistik ökningen av utsläppen till följd av den svenska energipolitiken hamnar är det ett faktum att beslutet att avveckla Barsebäck 1 har lett till kraftigt ökade utsläpp av koldioxid i norra Europa. Den svenska regeringen har därmed medvetet bidragit till att risken för allvarliga klimatstörningar ökar. Det rimmar illa med innehållet i klimatpropositionen riksdagen hade att ta ställning till våren 2002.
Moderata samlingspartiet anser att Sverige har en skyldighet att använda de mest kostnadseffektiva metoderna för att minska utsläppen. Skulle man i stället använda metoder som är dyrare än nödvändigt innebär det att resultatet totalt blir sämre och/eller att resurserna för andra angelägna gemensamma åtaganden såsom exempelvis sjukvård, utbildning eller biståndsinsatser minskar. Klimatåtgärderna bör därför baseras på en mix av effektiva åtgärder inom Sverige och av Sverige finansierade åtgärder för utsläppsminskningar utanför Sverige.
Handel med utsläppsrätter erbjuder ett mycket effektivt system för att uppnå målet om minskade utsläpp av växthusgaser. Handel med utsläppsrätter innebär att den som säljer en utsläppskvot måste minska sina utsläpp med motsvarande mängd. Den som köper kvoten övertar därmed rätten att släppa ut den aktuella mängden. Denna handel leder till att utsläppsminskningarna genomförs där det är billigast, det vill säga till bästa möjliga kostnadseffektivitet.
Flera studier visar att ett införande av en global handel med utsläppsrätter för koldioxid skulle innebära att kostnaden för att reducera koldioxid skulle bli lägre än 5 öre per kg. Denna nivå kan jämföras med den svenska koldioxidskatten på 63 öre per kg koldioxid generellt respektive 19 öre per kg koldioxid för tillverkningsindustrin. Det kostade samtidigt de svenska skattebetalarna 8,3 miljarder kronor att stänga Barsebäck 1. Med en reduktionskostnad om fem öre per kg koldioxid skulle samma belopp kunna räcka till att reducera utsläpp om cirka 165 miljoner ton koldioxid, eller nästan 2,5 gånger Sveriges totala utsläpp. Det som ligger närmast till hands är det system för handel med utsläppsrätter som skall införas inom EU från och med 2005. Även om det sannolikt är få åtgärder inom EU som har en så låg reduktionskostnad som 5 öre per kg koldioxid ligger kostnaden enligt de flesta bedömningar långt under kostnadsnivån för åtgärder inom Sverige.
Växthuseffekten är ett globalt problem. Globala problem skall lösas med globala lösningar. Därför var det olämpligt av Sveriges riksdag att besluta att anta ett nationellt mål om att de svenska utsläppen för perioden 1998–2012 ska vara minst fyra procent lägre än utsläppen år 1990. EU:s bördefördelning, inom ramen för Kyotoavtalet, medgav Sverige att släppa ut 4 procent mer än 1990. Orsaken till det är att Sverige relativt andra i-länder har mycket låga utsläpp av växthusgaser. Det är ologiskt att straffa svenska företag som har gjort tidiga miljöåtgärder. Vi bör utnyttja hela vårt utsläppsutrymme i Sverige men sträva internationellt efter ett gemensamt ökat ansvarstagande.
Riksdagsbeslutet anger också att flexibla mekanismer, såsom utsläppshandel, ska vara exkluderade från det nationella målet under perioden 2008–2012. Regeringen avser att återkomma till detta vid den s k kontrollstationen 2004. Vi var kritiska till uppskovet eftersom vi anser att de mest kostnadseffektiva lösningarna ska användas, däribland detta handelssystem.
Sverige bör aktivt arbeta för att på sikt få till stånd ett globalt system för handel med utsläppsrätter. Dessa bör inte enbart handla om närsalter och koldioxid, utan kunna omfatta bl.a. svaveldioxid och kvävedioxid.
Försurningen, som orsakas av svaveldioxid och kväveoxider, är ett av de mest allvarliga hoten mot den svenska naturen. Omkring 90 procent av nedfallet härrör från andra källor än svenska. Stora utsläppskällor är sjöfarten och användningen av fossila bränslen och biobränslen inom energisektorn. En alltför stor näringstillförsel via bl.a. avlopp, läckage från jordbruk och nedfall av luftburet kväve från förbränningsprocesser leder till övergödning och påverkar därigenom livsbetingelserna för olika arter. Sverige står dock enbart för ca tio procent av fosfor- och kvävetillförseln till Östersjön.
Kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 har ersatts med import av kolkraftsproducerad el från bl.a. Danmark och därmed ökar utsläppen i närområdet av kväveoxider och svaveldioxid från energisektorn. Den fortsatta förtida kärnkraftsavvecklingen bör därför av miljöskäl stoppas. Det absurda är att avvecklingen inte bara ökar utsläppen; det sker också till en mycket hög kostnad. Dessutom måste hårdare krav ställas på utsläppen från energi- och kommunikationssektorn. Inom kommunikationssektorn står sjöfarten för en oproportionerligt stor andel av svaveldioxidutsläppen. Sverige bör såväl vidta nationella åtgärder som driva frågan inom EU. Vidare måste kväveoxidutsläppen från arbetsmaskiner och vägtrafik minska. Kraven på avgasrening på tvåtaktsmotorer måste skärpas. De flesta tvåtaktsmotorer har ingen eller bristfällig reningsutrustning och står i dag för stora utsläpp. Åtgärder som stimulerar en snabbare förnyelse av bilparken bör vidtas.
Sverige bör i EU snarast ta initiativ till ett system med handel av utsläppsrätter på Europanivå för luft- och vattenburna kväve-, svavel- och kolmon-oxidutsläpp. Utsläppshandel är ett miljö- och kostnadseffektivt verktyg som kraftfullt skulle ta tag i de gemensamma problem som utsläppen av dessa ämnen innebär. Problemen är i högsta grad internationella och därför krävs internationella lösningar. Huvuddelen av t ex kvävenedfallet över Sverige härrör från utsläppskällor i Polen och östra Tyskland, Ruhrområdet samt Storbritannien.
Även de kommunala reningsverken borde på relativt kort sikt kunna omfattas av ett system med köp- och säljbara utsläppsrätter för närsalter. Härigenom kan investeringar i reningsverk och annan vattenrening styras så att de sker där marginalkostnaden för att reducera utsläppen är lägst. Dessutom bör anläggandet av våtmarker i odlingslandskapet och skyddszoner utmed vattendrag stödjas i syfte att öka naturens egen förmåga att bromsa näringsläckaget. Utdikningen av våtmarker har tidigare forcerats av staten genom bidrag och rådgivning, vilket gör det rimligt att staten också tar ett visst ansvar för återställandet av våtmarker på strategiskt valda platser.
Kalkningsinsatserna av försurade sjöar och vattendrag måste fortsättningsvis genomföras på en tillräcklig nivå. Principen skall vara att sjöar och vattendrag som hittills kalkats skall ingå i den nationella kalkningsplanen. Socialdemokraterna har tidigare anslagit för lite pengar till kalkningsinsatser och dessutom försummat den viktiga uppföljningen, med allvarliga försurningsskador som följd. Ett sammanhållet program för skogskalkning bör utformas. Det internationella samarbetet i Östersjöområdet samt inom EU måste ytterligare intensifieras för att få till stånd bindande avtal om utsläppsminskningar.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
|
Lars Lindblad (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Cecilia Widegren (m) |
Jan-Evert Rådhström (m) |
|
Anders G Högmark (m) |
Ola Sundell (m) |
|
Jeppe Johnsson (m) |