Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förprövningsinstrumentet bör breddas till att hantera samtliga aspekter inom gården som är av betydelse för djurskydd eller djurhälsa, t.ex., så att djurskyddslagstiftningens krav gällande bete och utevistelse för djur kan uppfyllas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att krav införs på att länsveterinär deltar i beslut rörande förprövning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen vidtar de åtgärder som krävs för att förbättra verkställigheten hos polismyndigheten då det gäller omedelbart omhändertagande av djur.
Riksdagen begär att regeringen verkar för att motsvarande utveckling inom åklagarämbetet som skett inom miljörättens område också initieras då det gäller djurskyddsrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en särskild kurs i förvaltningsrätt med fokus på veterinärens roll i det lagstadgade djurskyddet införs i veterinärutbildningen.
Riksdagen begär att regeringen, via Djurskyddsmyndigheten, garanterar tillgången på fortbildningskurser med liknande innehåll till utexaminerade veterinärer.
Den svenska djurskyddslagen tillhör en av de mest utvecklade i världen, och dess särskilda fokus på god djurmiljö, hälsa och naturligt beteende (4 § DL) gör den i många avseenden unik. Djurens rätt till naturligt beteende finns vidare reglerat i 1 och 3 §§ djurskyddsförordningen. Dessutom skall både djurstallar (5 och 6 §§) och ny teknik (7 och 8 §§) förprövas utifrån djurskydds- och djurhälsosynpunkt innan de tas i bruk. Djurskyddsförordningen reglerar även vissa specifika aspekter som har betydelse för vissa djurslags förmåga att bete sig naturligt (9 och 16 §§). I de föreskrifter som Jordbruksverket utfärdat för djurhållning inom lantbruket (SJVFS 2003:6) finns ytterligare regleringar av skötsel och djurmiljö.
Tillsynsverksamheten vilar på tre organisatoriska ben. Den centrala myndigheten utfärdar föreskrifter utifrån det ramverk som djurskyddslagen och djurskyddsförordningen satt upp. Den centrala nivån har också ansvar för tillsynsvägledning, rådgivning och utbildning. De kommunala nämnderna inom miljö- och hälsoskyddsområdet ansvarar för den operativa tillsynen gentemot verksamhetsutövare/djurägare. Då tillsynsmyndigheten har anledning att misstänka brott mot djurskyddslagen förs ärendet vidare till polisväsendet och åklagarämbetet, som har att tillse att en juridisk prövning sker. För att tillsynen ska fungera effektivt krävs att samtliga ben fungerar väl, då inget system är starkare än sin svagaste länk.
Miljöpartiet har länge drivit kravet på att djurskyddsfrågorna skall sortera under en egen myndighet. Så beslutades också genom proposition 2001/02:189, och Djurskyddsmyndigheten trädde i funktion den 1 januari i år. Det är ännu för tidigt att utvärdera den nya myndigheten, men en hel del av de problem som påpekas i Riksrevisionens rapport angående Jordbruksverkets dubbla roller har härigenom hanterats.
Riksrevisionens rapport belyser även förprövningsinstrumentet. Förprövningen är en mycket viktig åtgärd i det förebyggande djurskyddsarbetet, och det borde utnyttjas mer än vad som fallet är i dagsläget. Förprövningen bör omfatta samtliga aspekter inom gården som har menlig inverkan på djurskydd eller djurhälsa. Som exempel kan nämnas det förslag som Jordbruksverket gjorde i en skrivelse till regeringen 2001-09-26 (Dnr 34-4814/01). Förslaget gällde en förändring i djurskyddsförordningen 5 § så att prövningen också ska omfatta huruvida djurskyddslagstiftningens krav gällande bete och utevistelse för djur kan uppfyllas. Detsamma gäller åtgärder som ligger utanför själva byggnationen, som t.ex. hur djur och materialflöden ser ut samt ventilationslösningar. Detta är exempel som har hög bärighet på gårdens djurhälsoläge. Riksrevisionens rapport tar även upp problematiken med slutbesiktningar som inte genomförs. Jordbruksverket föreslog i samma skrivelse en förändring av förprövningen till två steg, förhandsgodkännande respektive slutligt godkännande. Vi anser att detta förslag skall beaktas. Då det är mycket viktigt med veterinär kompetens i förprövningen bör riksomfattande krav införas på att länsveterinär tillsammans med länsstyrelsens byggnadstekniska kompetens fattar beslut i dessa ärenden. Idag skiftar granskningsrutinerna mycket mellan olika län.
Ett flertal utredningar har visat på bristande tillsynsverksamhet. Riksrevisionens rapport 2003:1, Hur effektiv är djurskyddstillsynen, är inget undantag. De rekommendationer som föreslås är välgrundade och bör beaktas av regeringen. Enligt proposition 2003/04:1 avser regeringen att återkomma då det gäller t.ex. kommunal samverkan, ett av de förslag som lyfts i Riksrevisionens rapport. I samband med det bör fler av de förslag som läggs i rapporten hanteras.
Riksrevisionens rapport pekar också på verkställighetsproblematik då det gäller omedelbart omhändertagande av djur. Detta är mycket allvarligt, då beslut om omedelbart omhändertagande endast fattas vid grav djurskyddsproblematik. Varje fördröjning i verkställandeledet innebär ett otillbörligt förlängande av djurens lidande. Regeringen bör vidta de åtgärder som krävs för att förbättra verkställigheten hos polismyndigheten då det gäller omhändertagande av djur, bland annat genom krav på att varje lokal polismyndighet upprättar en förberedd plan och uppstallningskontakter för att snabbt kunna genomföra ett omhändertagande. I vissa regioner tar det idag oskäligt lång tid innan omhändertagande sker. Som exempel kan nämnas att det i Uppsala län i dagsläget föreligger ett antal månadsgamla fall av omhändertagandeärenden som ännu inte är verkställda.
På miljöområdet ledde införandet av miljöbalken till betydliga förbättringar inom polis- och åklagarämbetet. Det finns idag särskilda miljöpoliser, och riksåklagaren har en särskild organisation för miljöbrottsbekämpning. Miljöbrott handläggs av särskilda miljöåklagare, vilket ger möjlighet för specialisering inom åklagarämbetet. En sådan organisation vore lämplig även för djurskyddsrättsfall, och skulle kanske minska den skillnad i bedömning som idag föreligger mellan olika åklagarmyndigheter. Det finns exempel på mycket grava djurskyddsfall där förundersökningen har lagts ner, medan djurägare i andra regioner bötfälls redan vid mindre förseelser. Givetvis måste rättstillämpningen vara lika, oberoende av var brott mot djurskyddslagen begås, och en utveckling i analogi med miljöbrott är eftertraktansvärd. Riksåklagarens miljöbrottsenhet har också ansvar för ett frivilligt samarbetsorgan där samtliga myndigheter, även tillsynsmyndigheter, med anknytning till miljöbrottsbekämpning är representerade. Inom Naturvårdsverket finns också ett särskilt tillsyns- och föreskriftsråd, vilket är reglerat i Naturvårdsverkets instruktion (SFS 2001:1096). Även detta kan tjänstgöra som modell för djurskyddet.
Samtliga i Sverige verksamma veterinärer har idag en lagstadgad anmälningsplikt då det gäller djurskydd. Att kunna hantera ett djurskyddsfall på ett ur förvaltningssynpunkt korrekt sätt är därför en fråga som berör hela veterinärkåren, och inte bara distrikts- och besiktningsveterinärorganisationen. Detta gör att erhållandet av denna kompetens inte bara är en vidareutbildningsfråga utan också en fråga för grundutbildningen, veterinärutbildningen vid SLU. En särskild kurs i förvaltningsrätt med fokus på veterinärens roll i det lagstadgade djurskyddet bör därför införas i veterinärutbildningen. Likaså bör regeringen, via Djurskyddsmyndigheten, garantera tillgången på fortbildningskurser med liknande innehåll till utexaminerade veterinärer.
|
Stockholm den 4 februari 2004 |
|
|
Gunnar Goude (mp) |