Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av den svenska skogspolitiken i syfte att säkra en konkurrenskraftig och uthållig skogsproduktion i landet
Skogen är och har under lång tid varit Sveriges viktigaste råvara, inte minst vad gäller vår export. Om detta skall vara fallet även i framtiden krävs nytänkande och ansvarstagande av alla berörda parter. Skogsstyrelsen beräknar med jämna intervall den högsta möjliga avverkning skogen klarar utan att vi tär på detta förnybara kapital. Den senaste analysen, där den svenska skogens tillväxt ställs mot det samlade behovet av skogsvirke, visar att det krävs svåra avväganden för att uppnå ett långsiktigt hållbart Sverige.
Denna senaste analys visar att avverkningspotentialen är lägre än landets samlade behov av virke redan i nuläget. Analysen redovisar en avverkningspotential på ca 85 miljoner kubikmeter per år under perioden 2005–2014. Därefter beräknas avverkningspotentialen i medeltal till 95 miljoner kubikmeter per år fram till nästa sekelskifte.
I en DN-artikel i denna fråga den 17 september 2003 skriver Skogsstyrelsens generaldirektör Göran Enander bl.a. följande: ”År 2002 var avverkningen i Sverige den högsta någonsin, 83,5 miljoner kubikmeter. Det var inte tillräckligt för att vi med inhemsk råvara kunde täcka det totala behovet, vilket hade krävt en avverkning på drygt 90 miljoner kubikmeter.” Han poängterar vidare att virkesförbrukningen har ökat kontinuerligt i sågverk och massabruk, men också i energisektorn. Han spår också att ”klimatpolitiken och ambitionen att öka användningen av trä leder sannolikt också till ökad efterfrågan på virke som biobränsle” och att ”virkesförbrukningen de närmaste tio åren blir alltså betydligt högre än avverkningspotentialen”.
Till detta kommer regionala skillnader, där t.ex. södra Norrland, som har en betydande del av skogsindustrin, förbrukar mer än avverkningspotentialen. För närvarande klaras situationen genom import, men sannolikt vill även andra länder tillgodogöra sig förädlingsvinsterna i sin skogsindustri.
Ett långsiktigt hållbart skogsbruk måste utgå från att den årliga avverkningsvolymen på längre sikt inte kan överstiga avverkningspotentialen. I den senaste utvärderingen (SUS 2001) redovisas läget och olika åtgärder för att säkra avverkningspotentialen med förbättrad hänsyn till miljön. Här konstateras t.ex. att en fjärdedel av den återbeskogade arealen inte uppfyller skogsvårdslagens krav att en dryg miljon hektar ungskog är i akut behov av röjning osv.
Lars Johansson, förbundssekreterare i Skogs- och träfacket, har också uttryckt oro för ”röjningsberget” och säger följande i en DN-artikel den 18 september 2003: ”Bara i Dalarna krävs det att 5 000 man jobbar i en hel säsong för att få bort det uppdämda röjningsbehovet.” Och enligt samma Lars Johansson är läget ungefär detsamma i alla skogslän. Han menar vidare att den nya skogslagen från 1994 bidragit till problemet, eftersom den bygger på mer frivillighet för skogsägarna vad gäller röjning och plantering än den tidigare lagen som byggde mer på tvingande regler. Frivilligheten har lett till minskad efterfrågan på de säsongsanställda skogsplanterarna och röjarna, där många därför sökt sig till andra branscher medan andra har gått i pension. Nu finns ett stort behov av kompetenta och utbildade skogsarbetare, men sådana är numera en bristvara.
Den svenska skogspolitiken behöver ses över och utvärderas med avseende på uppställda produktions- och miljömål. Detta innefattar också behovet att säkerställa tillgången av kompetent och utbildad skogsarbetarpersonal. Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Peter Pedersen (v) |