Motion till riksdagen
2003/04:MJ355
av Viviann Gerdin (c)

Rovdjur


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förändring av 28 § jaktförordningen.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att besluten angående skyddsjakt skall överföras från Naturvårdsverket till länsstyrelsen.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten svarar för full täckning av extrakostnader som drabbar djurägare på grund av rovdjurens närvaro.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvidga ersättningsreglerna till att även omfatta kostnader för instängsling av hästar i områden med varg.

Rovdjurspolitiken behöver förnyas

Regeringens rovdjurspolitik saknar viktiga delar för att bli hållbar och därmed bli verkningsfull. Främst gäller det utformning av en rovdjurspolitik som får acceptans i samhället, i synnerhet acceptans i de bygder där rovdjuren finns och där de starkt påverkar människors vardag. Att inta extrema ställningstaganden i rovdjurspolitiken är inte hållbart, och varken seriöst eller trovärdigt. En förändring av 28 § i jaktförordningen behövs som medger rätt att försvara sin boskap eller sin hund, vid ett direkt angrepp från varg.

I takt med rovdjurens utbredning över landet och deras närmande till människornas boningar och fritidsområden så har bevisligen olika intressen kommit i konflikt med varandra. De som berörts mest av rovdjurens stigande antal är människor boende på lands- och glesbygd, deras oro och erfarenheter av rovdjuren har beslutsfattare en skyldighet att ta på allvar. Att kunna göra sin röst hörd är viktigt i en demokrati, i en levande demokrati skall även medborgarperspektivet vägas in. Riksdagen bör därför besluta om att överföra beslut rörande skyddsjakten från Naturvårdsverket till länsstyrelserna.

De senaste åren har vi konstaterat att flera uttalanden av sakkunniga om vargens beteende inte är överensstämmande med hur dagens varg beter sig. Främst är det vargens oskygga beteende och efterföljande konsekvenser som stått i fokus. De ständiga angreppen på tamboskapen samt hundar, har skett och sker fortfarande under stort lidande för de anfallna djuren. Detta har berört främst markägarna men även djurvänner och folk i allmänhet.

Alla dessa händelser där varg angripit boskap och hundar har bidragit till att nödvärnsrätten kommit i ljuset och farhågorna för tolkningsproblem av nödvärnsrätten har besannats. Djurägarens möjligheter att skydda sina djur i hagen har blivit svårare med vargen strövande runt. Samtidigt kan djurägare med varg i hagen inte stänga in sin boskap inomhus under sommarmånaderna, myndighetskrav finns att boskapen ska vistas utomhus. Tamboskap och hundar har ett svagt skydd inför hotet från varg i djurskyddslagen, detta med hänvisning till att djurägarens intresse står i konflikt med statens. Nödvärnsrätten är satt ur spel, och skyddsjakt efter beslut från Naturvårdsverket är i det närmaste omöjligt.

Bifalles begäran om skyddsjakt så är beslutet omgärdat av så många krav att det bidrar till att skyddsjakten ofta inte leder till att angripande rovdjur kan undanröjas.

Ett annat problem är ersättningsfrågorna. Inga pengar och ingen möjlighet att överklaga är facit för några markägare efter att deras boskap fallit offer för rovdjuren. Att ansvaret för att djuren blir bra omhändertagna vilar på djurägaren, det är rätt och riktigt. Men samtidigt avhänder staten sig sin del i ansvaret för ett gott djurskydd för tamboskapen genom att medverka till att tamboskapen utsätts för ökad risk för angrepp från rovdjuren. Att stängsla in sin boskap är en åtgärd som djurägare kan erhålla ekonomiskt stöd för först efter ansökan och åtgärd. Instängsling av tamboskapen är både kostsamt och arbetskrävande att underhålla. Dagens regler för ekonomiskt stöd för att skydda sina djur från rovdjur bör utvidgas och även omfatta hästägare för deras kostnader för att stängsla in och skydda sina hästar.

Ägare av tamboskap är skyldiga att tillse att utegångsdjur har skydd mot väder och vind, även tillgång till en torr och ren liggplats. Däremot tycks dagens tamboskap sakna skydd mot vargangrepp som hotar deras liv. Genom nuvarande lagstiftning har därmed vargen en extrem skyddslagstiftning och har därmed inget att frukta från människorna i sin omgivning. Inte heller något att frukta från andra djurarter – vargens tillväxt sker på bekostnad av andra djurarter i den svenska faunan.

Regeringens orubbliga ställningstagande i rovdjurspolitiken oroar, särskilt boende på landsbygden, där många människor försörjer sig på boskapsuppfödning, hästuppfödning i kombination med ridskola, bärplockning, utarrendering av jakt- och fiskerätt m.m. Många landsbygdsbor ser nu sin årliga inkomst minska i takt med att rovdjurens antal ökar inom deras verksamhetsområden. Den ensamme lösdrivande vargen är oftast problemet, den som ställer till mest skada för djurägarna. Det är därför fullt berättigat att djurägarna erhåller full kostnadstäckning för att skydda sina djur likaväl som full kostnadstäckning ska utgå för de djur som dödats av varg.

Stockholm den 1 oktober 2003

Viviann Gerdin (c)