Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utse en ansvarig myndighet för material som kan komma i kontakt med dricksvatten.
I Sverige saknas myndighet eller annan institution som godkänner material som kommer att komma i kontakt med dricksvatten, till exempel material i rör, ventiler eller material som används som ytbeläggning i cisterner m.m.
I EG:s dricksvattendirektiv ställs krav på det dricksvatten som levereras till konsumenterna. Direktivets krav har implementerats i den svenska lagstiftningen genom livsmedelsförordningen och i förlängningen genom den av Livsmedelsverket utgivna dricksvattenkungörelsen (SLVFS 1993:35). I denna stipuleras bland annat ”Dricksvatten från allmän anläggning eller förordnandeanläggning skall vara tjänligt när det når konsumenterna”.
Det räcker således inte att vattnet fyller alla krav när det lämnar vattenverket. Det skall även fylla kraven när det når konsumenten. Under transporten från vattenverket till konsumenten påverkas vattnet av materialet i ledningar, reservoarer med mera. Därför krävs i praktiken att material som används i rör, ventiler och reservoarer är så beskaffade att de inte alls eller endast i ringa mån påverkar vattnets kvalitet.
I EG:s byggproduktdirektiv ställs krav på de produkter som monteras in i byggnader och byggnadsverk. Direktivet ställer sex väsentliga krav på sådana produkter. Ett av dessa krav gäller hygien, hälsa och miljö. Detta krav har getts en något fylligare tolkning i ett annex till byggproduktdirektivet. Denna tolkning finns införd som 5 § i förordningen om tekniska egenskapskrav hos byggnadsverk (1994:1215). Paragrafens inledning lyder: ”Byggnadsverk skall vara projekterade och utförda på ett sådant sätt att de inte medför risk för brukarnas eller grannarnas hygien eller hälsa ...”. När det gäller installationer inom fastighet har detta krav i sin tur preciserats under punkt 6:611 i Boverkets byggregler (BFS 1993:57). Kravet lyder: ”Kallvatteninstallationer för dricksvatten skall utföras av sådant material och utformas så att kallvattnet kan uppfylla de krav som i kemiskt och mikrobiellt hänseende ställs på dricksvatten.”
Det finns sålunda krav i lagstiftningen att material som kommer i kontakt med dricksvatten måste uppfylla vissa krav. För att bedöma material i detta avseende krävs kvalificerad sakkunskap. Det vore naturligt att vänta sig att någon myndighet, i första hand Livsmedelsverket, tillhandahåller sådan sakkunskap. Det är möjligt att sådan sakkunskap finns där, men Livsmedelsverket uppger att sådana prövningar inte ingår i dess arbetsuppgifter. Livsmedelsverket hänvisar till de certifieringsorgan som är ackrediterade för att typgodkänna byggprodukter. Dessa organ har inte den kompetens som behövs för detta och har inte heller, trots idoga försök, lyckats köpa den från någon som har den, t ex Livsmedelsverket. De typgodkännanden som lämnas omfattar således inte egenskapen ”lämplighet för att användas i kontakt med dricksvatten”.
Ansvaret för att den färdiga byggnaden uppfyller de krav som ges i svensk lagstiftning, och med stöd av denna utfärdade föreskrifter, åvilar enligt plan- och bygglagen (PBL) byggherren. Detta innebär i praktiken en helt omöjlig situation: Hur skall varje enskild byggherre kunna ta sitt ansvar i denna fråga när det inte går att uppbåda expertis hos myndigheter eller någon annanstans?
Problemet skulle kunna lösas genom att någon myndighet, lämpligen Livsmedelsverket, ges uppdraget att göra bedömningar av materials lämplighet att användas i samband med transport av dricksvatten.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |