Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vildsvinsstammen.
Under flera tusen år fanns vildsvin som ett naturligt inslag i våra skogar. Men på 1700-talet sköts de sista vilda djuren och de som återstod var de som fanns i hägn. Numera finns fasta stammar i södra delen av landet och stammen ökar allt mer. I takt med att stammen ökar och då inte minst i Kalmar och Kronobergs län så ökar också problemen mellan naturvård, jaktintresse och jord- och skogsbruk. Vissa tycker att det är positivt att stammen växer medan andra anser att den är för stor.
Vildsvinet är ett flockdjur, som strövar inom bestämda revir. Flockarna består i regel av suggor med kultingar och några yngre suggor. Gamla galtar är enstöringar, medan unggaltarna bildar tillfälliga grupper.
Vildsvinet är allätare, men tycker bäst om bok- och ekollon. Med sitt spetsiga tryne och sina kraftiga betar, bökar det omkring i jorden på jakt efter något ätbart. På vissa områden inom reviret leder deras bökande till skador på såväl träd som grödor och det uppstår en intressekonflikt mellan målet att bevara vildsvinsstammen och bedriva skogs- och jordbruk.
Vildsvinen är skygga och visar sig sällan i dagsljus, vilket leder till att det är svårt att bedriva jakt. Enligt Jägarförbundets hemsida går jakten till enligt följande:
”De vanligaste jaktformerna för vildsvin är smygjakt, vaktjakt och tryckjakt. Vid smyg- och vaktjakt utnyttjar jägaren sin detaljkunskap om jaktmarken och smyger eller vaktar vid kända växlar och födosöksplatser. Ofta sker jakten från ett torn eller en annan upphöjd plats. Jaktformen kan vara särskilt framgångsrik månljusa nätter, under vintern på snöklädd mark.
Vid tryckjakt placeras passkyttar ut och speciellt utsedda ”tryckare” vandrar genom området och driver ut djuren. Ofta medför de hund. Som lämpliga raser för vildsvinsjakt brukar tysk jaktterrier, wachtel, spaniel och andra kortdrivande raser räknas. Vid jakt på snöklädd mark med ett tjockt snötäcke kan en mera långbent hund passa bättre. Det är viktigt att hunden inte är för närgången och aggressiv, eftersom den då lätt kan skadas eller dödas av vildsvinen.”
Då det saknats vildsvin i Sverige de senaste tvåhundra åren har kunskapen om hur jakt på vildsvin bedrivs avtagit, vilket spelar roll för såväl jägare som hundar. Därför är det ett samhällsintresse att kunskapen om hur jakten bedrivs och vilka hundraser som är lämpliga ökar. Via de olika studieförbunden bör staten på olika sätt stödja en studiesatsning. Då vildsvinen också är en trafikfara och suggan blir oerhört aggressiv om hennes kultingar skadas är det viktigt att det finns kunskap hos allmänheten hur man går till väga om man kört på ett eller flera vildsvin.
Det är ofrånkomligt att vi, naturligtvis inom vida ramar, måste diskutera hur stora viltstammar vi ska ha och de konflikter som kan uppstå med exempelvis jordbruket eller skogsägare. Vi gör det när det gäller bland annat varg och björn. Vi har lagt fast en politik som innebär att det behövs riktlinjer för hur stor rovdjursstammen ska vara mot bakgrund av de problem rovdjuren anses orsaka för människan. Då borde rimligtvis samma resonemang gälla vildsvin när vi nu kan konstatera att stammen ökar kraftigt.
Det är nödvändigt att regeringen, på samma sätt som har skett när det gäller rovdjuren, utformar en vildsvinspolicy. Syftet ska vara att begränsa vildsvinsstammens storlek.
Vad i motionen här anförts bör ges regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Lars Wegendal (s) |
|
|
Carina Adolfsson Elgestam (s) |
Ann-Marie Fagerström (s) |
|
Agneta Ringman (s) |
Krister Örnfjäder (s) |