Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om allmän jakt på skarv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skyddsåtgärder på skarv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av fiskeredskap.
Jag har tidigare i motion påpekat utbredning av skarv och därmed sammanhängande problem. Denna problematik är än mer aktuell i dag då skarven snabbt sprider sig och även är vanligt förekommande efter kusten upp till Västerbotten. Den förekommer dessutom i insjöar upp till södra Norrland.
De två raser av skarv som förekommer i Sverige är mellanskarv (Phalacrocorax carbo sinensis) och storskarv (Phalacrocorax carbo carbo).
Enligt Fiskeriverkets skarvfakta är mellanskarven såväl en insjö- som havsfågel. Den häckar i grunda kustområden och insjöar i Syd- och Mellansverige samt är sällsynt vid Norrlands kustland. Kärnområdet för beståndet av svenska mellanskarvar är södra Kalmarsund där skarven etablerade sig på nytt i slutet av 40-talet efter att ha varit fördriven som häckfågel i Sverige under nära 50 år. Fram till mitten på 80-talet var antalet skarvar i Sverige mycket lågt, men populationen har under de därpå följande åren genomgått en mycket kraftig tillväxt. I dag kan den beräknas till cirka 20.000 häckande par. Denna kraftiga beståndstillväxt är gemensam för stora delar av Västeuropa. Den totala populationen i Västeuropa kan beräknas till cirka 200.000 häckande par. Skarven är en flyttfågel och har i Sverige inga naturliga fiender.
Storskarven häckar framför allt längs norska Atlantkusten och på Murmanskhalvön i Ryssland.
Med anledning av den stora ökningen av skarv under de senaste åren har ambitionerna att skydda skarven hamnat i konflikt med både yrkesfiskarnas och allmänhetens berättigade intressen.
Yrkesfiskarna får bitskador på fisk i redskap av rätt omfattande grad. Även fiskeredskap förstörs. Speciellt uppfattar en del yrkesfiskare skarvens predation på ål som ett problem då ålen är en viktig inkomstkälla för fisket i Syd- och Mellansverige. Enligt Fiskeriverket har ålinvandringen till svenska vatten minskat under senare decennier utan fullgoda förklaringar. Med minskad åltätheter kan det inte uteslutas att skarvpredation, och omfattande yrkesfiske av ål, ytterligare kan krympa ett redan svagt ålbestånd. Yrkesfisket efter ål i insjöar och i Östersjön är i dag dessutom mer eller mindre beroende av stödutsättningar.
Allmänheten, i skarvtäta områden, upplever att skarven förstör naturen på sina häckningsplatser. Stora vegetationsskador uppkommer av de stora skarvkolonierna.
Det har fram till år 1968 varit tillåtet att jaga skarv under hela året i Sverige. Under åren 1968–1991 ändrades förhållandena och skarven omfattades av samma bestämmelser som gällde för änder i landets olika delar. Avskjutningen kunde beräknas till ungefär 1.000–1.500 skarvar årligen. Efter år 1991 när allmän jakt på skarv förbjöds har det funnits möjlighet till skyddsjakt vid fiskeredskap och motsvarande i enlighet med fågelskyddsdirektivets undantagsbestämmelser. År 1995 beräknades det att cirka 2.000 skarvar fälldes och år 1996 cirka 3.000. Att ökningen av fällda djur blivit så stor är en följd av den kraftiga ökningen av skarv.
År 1979 beslöt EU-länderna att införa särskilda regler för skydd av fåglar i det s.k fågeldirektivet (rådets direktiv 79/409/EEG). Fågeldirektivet behandlar samtliga fågelarter som förekommer inom medlemsländernas territorier. Enligt direktivet skall varje medlemsland bland annat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla fågelarter i livskraftiga populationer. Direktivet innehåller dessutom flera regler som styr ländernas möjligheter att jaga och handla fåglar.
Under år 1997 beslutade EU-kommissionen att ta bort mellanskarven ur fågeldirektivets bilaga 1 – hotade arter. Detta innebär att medlemsländerna inte behöver inrätta särskilda skyddsområden för just den rasen. Däremot innebär detta inte att medlemsländerna kan införa allmän jakttid på rasen.
Populationen av skarv är nu så stor såväl i Sverige som inom EU att det inte finns anledning att arten skall vara skyddad. Det totala beståndet i Sverige beräknas till minst 100.000 individer. Fågeln har aldrig varit så talrik som nu. Skarven har stor reproduktionsförmåga och sprider sig bland annat för närvarande snabbt i Stockholms skärgård och upp över den norrländska kusten. Jag anser att allmän jakt på skarv bör återinföras i Sverige.
Inom vissa områden där skarven är rikligt förekommande förstörs vegetation, och allmänheten upplever skarvkolonier som störande i landskapet. För att komma till rätta med detta problem har länsstyrelsen tillåtit att redan vid häckningsstadiet begränsa nästa generation genom att förstöra ägg. Mestadels sker detta genom så kallad prickning av ägg. Andra metoder att minska miljöbelastningen av skarv är att fördriva vissa kolonier före häckningen. I dag har elva länsstyrelser i landet gjort bedömningen att olägenheter av skarvförekomsten, för i första hand yrkesfisket, varit så stora att man gett tillstånd till skyddsjakt. Jag anser att denna form av skyddsåtgärder skall kvarstå även om allmän jakt införs.
Skarven är en skicklig fiskare och fångar de fiskarter som är vanligast och mest tillgängliga. Skarven kan sägas ha två effekter på yrkesfisket, dels skador på fisk samt förlust av fisk i redskap, dels indirekta effekter på långsiktiga förändringar av fisksamhällena orsakade av skarvens fiskkonsumtion. Ett ytterligare problem är att ett mycket stort antal skarvar drunknar i redskap.
För att begränsa skador på fiskeredskap och undvika andra olägenheter för fisket måste även andra åtgärder vidtas. Det förekommer en utveckling av nya fiskeredskap. Jag anser att denna utveckling bör intensifieras.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Patrik Norinder (m) |