Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast ge kommunerna frihet att besluta om avgifter för tillsyn av livsmedelshygien och livsmedelshantering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omedelbart vidta åtgärd för att, som ett kortvarigt interimistiskt förfarande i avvaktan på annan ordning, anpassa tillsynstaxan till kommunernas reala kostnader.
Miljö- och hälsoskydd är i stora delar ett kommunalt ansvar. Landets kommuner har under åren 1999–2002 ökat satsningarna på myndighetsutövning inom området med omkring 30 procent. För att täcka sina kostnader har kommunerna mestadels rätt att fastställa avgifter.
Tillsyn av livsmedelshantering och livsmedelshygien ingår i det kommunala ansvaret. Taxan för tillsyn har kommunerna däremot inte rätt att fastställa. Den sätts av Livsmedelsverket och har inte höjts sedan 1994. Taxan har därefter urholkats med omkring 100 miljoner kronor. Följden måste därmed blivit att livsmedelstillsynens omfattning under de tre senast åren har minskat. Alternativt har denna livsmedelstillsyn oplanerat och utan samlad prioritering undanträngt andra angelägna kommunala uppgifter. En taxehöjning är nödvändig för att ge medborgarna en trygg och säker livsmedelstillsyn.
Som förklaring till utebliven höjning har anförts att analys- och laboratoriekostnaderna endast marginellt skulle ha ökat. Den del av tillsynskostnaderna som avser tidsåtgång, dvs. personalkostnaderna, har dock kraftigt ökat. Innebörden är att kostnaderna för tillsynen har ökat och taxefinansieringen har stått still. Det betyder att resurserna för den nödvändiga livsmedelstillsynen faktiskt har minskat. Av de samlade kommunala tillsynskostnaderna på omkring 240 miljoner kronor medger dagens taxa, som innefattar analys- och provtagningskostnader, en intäkt på 100 miljoner kronor. Av denna intäkt ska omkring 15 miljoner kronor levereras in till Livsmedelsverket. Här uppstår ett underskott i kommunernas möjliga kostnadstäckning på omkring 155 miljoner kronor.
Utvecklingen på området är sådan att man istället för ett minskat behov ser behovet av en förstärkt tillsyn och rådgivning. Ett stort antal allvarliga tillbud och incidenter, som orsakats av bristande hantering av livsmedel, har på senare tid publicerats i massmedia. Allmänhetens berättigade förväntning på pålitlig och effektiv livsmedelstillsyn har som följd av detta sannolikt ökat. Den alltmer internationaliserade livsmedelsförsörjningen, med problem kring import av bland annat salmonellainfekterade livsmedel, understryker behovet.
Den del av livsmedelstillsynen som inte avser direkt provtagning utan inriktas på kontroll och rådgivning angående lokaler och utrustning saknar för närvarande taxesystem. Den samlade kostnaden för denna verksamhet belastar därmed helt skattebetalarna. En mera rimlig och konsekvent hantering vore att även denna verksamhet ges en standardiserad taxa så att kostnaden belastar den som tillsynen avser, d.v.s. den som ger upphov till kostnaden. Kostnaden är en följd av verksamheten, här på samma sätt som inom övrig miljötillsyn. Incitamentsstruktur saknas i rådande taxesystem. Skötsamma seriösa verksamheter belastas med samma tillsynskostnad som de mindre seriösa och ohörsamma. Det finns ett uppenbart behov av att kunna utforma taxan så att kostnaderna fördelas mera rättvist, i relation till det tillsynsbehov som genereras.
I ett första steg bör taxorna omedelbart räknas upp, som ett interregnum på vägen mot ett system där kommunerna själva får besluta om nödvändiga avgifter. Lokala olikheter i struktur och behov, gör att avgifterna bör kunna anpassas efter lokala förutsättningar. Det är rimligt att beslut om taxorna kan ske nära den verksamhet som utövas. Problemets lösning måste långsiktigt sökas inom ramen för principen om den kommunala självstyrelsen.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Olle Sandahl (kd) |
Torsten Lindström (kd) |