Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ändringar av 23 a och 27 §§ jaktförordningen.
Under de senaste åren har landets rovdjursstammar ökat, och inte minst de problem rovdjuren orsakar motiverar en aktiv förvaltning i enlighet med riksdagens ställningstagande till propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop 2000/01/57). En svaghet i dagens regelverk om jakt på stora rovdjur är att jakten måste ha en tydlig koppling till skador på tamdjur, annan egendom eller risk för människors säkerhet. Propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik ger i flera avseenden riktlinjer för en jakt på stora rovdjur som inte har en sådan koppling. Beträffande lodjur anförs t.ex. att en begränsad jakt bör kunna tillåtas ”i områden med återetablering av lo och där stammen ökar snabbt”. Vad gäller varg poängteras att stammen bör ha en varsam tillväxttakt samt att det ”också i en situation där vargstammen ökar snabbt kan vara motiverat att möta lokala problem med skyddsjakt”. För att förvalta rovdjursstammarna i enlighet med riksdagsbeslutets intentioner behövs därför förändringar av jaktförordningen (JF).
Björn, lo och varg är några av de arter som enligt EG:s habitatdirektiv (92/43/EEG) är noggrant skyddade arter som medlemsstaterna skall förbjuda att avsiktligt fånga eller döda (järv har ett liknande skydd med stöd av Bernkonventionen). Möjligheterna till undantag från fredningen av aktuella arter regleras av artikel 16 i habitatdirektivet som till stora delar har införlivats i 23 a § jaktförordningen (JF). Implementeringen av artikel 16 är emellertid inte fullständig – det finns två viktiga tillägg som inte införlivats i svensk lagstiftning.
Enligt 23 a § JF får beslut om jakt meddelas bl.a. av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller för att förhindra allvarlig skada. I artikel 16 (c) finns tillägget (1) inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla konsekvenser för miljön. Det finns starka skäl att införliva detta tillägg i 23 a § JF, inte minst med anledning av att de sociala aspekterna – dvs. hur rovdjursförekomsten påverkar det dagliga livet för människor som bor i områden där stora rovdjur förekommer – måste tillmätas stor vikt i rovdjursförvaltningen. Habitatdirektivets artikel 16 innehåller också en annan punkt (e) som inte införlivats i 23 a § JF, men som finns med i motsvarande lagrum i Finlands jaktförordning. Utan hänvisning till en konkret skadebild ges möjlighet för förvaltande myndighet att (2) ”under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning ge tillstånd till jakt efter vissa exemplar”. Det är angeläget att också denna undantagsregel snarast blir implementerad i 23 a § JF.
Eftersom minst ett av kraven i 23 a § JF måste vara uppfyllt för att förvaltande myndigheter skall kunna medge jakt med stöd av 27 § JF m.fl. paragrafer, är föreslagen ändring av 23 a § JF en grundförutsättning för att vidga möjligheterna att medge jakt med stöd av 27 § JF. För att vara tillämpbar även i situationer utan direkt koppling till skador föreslås punkten (2) enligt ovan också bli införlivad i 27 § JF.
23 a § JF. Om det inte finns någon annan lämplig lösning och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, får beslut om jakt som avses i 24, 25, 27 och 29 §§ meddelas
av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön,
av hänsyn till flygsäkerheten,
för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom,
för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter,
för att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta jakt efter vissa exemplar.
27 § JF. För områden där det finns fasta stammar av björn, varg, järv, lo eller örn får Naturvårdsverket efter samråd med länsstyrelsen genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet ge tillstånd till jakt efter vissa exemplar av sådana djur och i ett begränsat antal.
Naturvårdsverket får föreskriva att beslut om jakt på enskilda djur av arterna björn och lo får meddelas av länsstyrelsen om de orsakar skador eller olägenheter. Sådana föreskrifter får dock endast avse län med fasta stammar av björn eller lo.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Eskil Erlandsson (c) |
Åsa Torstensson (c) |